Jag strosade bort genom lägret. Folk hade börjat packa ihop sina saker och en del höll på att ta ner sina tält. Det var ännu en varm och solig dag och jag drabbades av en stark separationsångest. Det var så intensivt att vara tillsammans såhär över en helg och den var så snabbt över. Under flyern satt några danskar och åt frukost. Nordstatarna från Norrtälje värmde sitt kaffe över elden. Det kändes lite som lugnet innan stormen. Lägret var ännu fridfullt, röken från lägereldarna blandade sig med de skira solstrålarna och mellan tälten hördes lågmälda samtal. 202
När evenemanget är över upplöses också den tillfälliga minnesplatsen, men när likartade minnesplatser upprättas skapas en kontinuitet. Upprättandet av en minnesplats handlar inte enbart om att återskapa föreställningen om det amerikanska inbördeskriget i det förflutna utan också om att återskapa tidigare tillfälliga minnesplatser. De kollektiva minnena lever kvar genom de kroppsliga upplevelser som deltagarna bär med sig, och de är den främsta utgångspunkten för konstruerandet av nästa minnesplats. I fältanteckningarna ovan blir det tydligt att jag blivit berörd av upplevelserna under evenemanget. Att jag poängterar närvaron av människor från olika geografiska platser visar min känsla av gemenskap i sammanhanget. Platsen överskrider det rumsliga
avståndet och det spelar ingen roll varifrån deltagarna kommer. I mina vidare fältanteckningar från samma evenemang blir de kroppsliga reaktionerna mer och mer märkbara. Upplevelserna som satt märken på min kropp har också förändrat mitt sätt att se på den samtida omvärld jag återigen träder in i.
När jag kommer hem bär det emot att ta av mig kläderna. Det är så kroppsligt. Den ingrodda smutsen på händerna, lukten av rök som sitter i skinnet och i håret, håret i sig som är tovigt, tillplattat, ostyrigt, solbrännan på de få ställen av kroppen som inte täckts av kläder. Läpparna är nariga av allt uteliv, kroppen värker. Det är svårt att gå, att röra sig över huvud taget, benen och ryggen är slitna. Det konstanta ljudet av människor i närheten och den samtidiga tystnaden i naturen runt omkring, de återkommande höga smällarna som jag slutat reagera på, allt ekar fortfarande i öronen. De konstiga reaktionerna på människor på vägen hem. En man i jeans tolkade min hjärna som skyblue uniformsbyxor, en röd mössa som Tigers toppluvor. De moderna människorna passar inte in i min tolkningsvärld. Allting, kroppens ömhet, intrycken som går runt, runt i huvudet och den oerhörda tröttheten som väller över en, allt känns bra. Och längtan tillbaka blir starkare än allt annat. 203
Minnena av det förflutna etsar sig fast i kroppen och intensiteten i de kroppsliga upplevelserna gör den samtida vardagen främmande. Medan jag bearbetar upplevelserna tar jag till och med ett foto av mig själv när jag kommit hem, som om jag är rädd att jag ska glömma bort känslan. Motståndet mot att lämna minnesplatsen är ett tecken på hur stark platsens närvaro blivit under evenemanget.
Under den tid ett evenemang pågår befästs minnesplatsen på ett sätt som innesluter deltagarna och utesluter den samtida omvärlden. Att platsen är svår att släppa taget om är en inbyggd mekanism vars mål är att underlätta skapandet av en framtida tillfällig minnesplats, men det innebär också att återskapandet färgar av sig på det samtida vardagslivet. När jag talar med Bosse beskriver han att minnesplatsen transcenderar det faktiska evenemanget.
Bosse: Den kreativa miljön tar man med sig hem sen. Man tankar energi här. Man glömmer sin mobiltelefon och tar av sig klockan. Man går in i ett slow mood och ägnar sig åt sina vänner. Vi har jävligt roligt ihop, hjälps åt och ser till så att vi får allting att funka. Det positiva flowet man får av det lever man på i många veckor.204
Vardagslivet får en negativ klang i jämförelse med evenemangen, men efterverkningar av upplevelserna påverkar vardagen på ett positivt sätt.
204 Intervju med Bosse, 2017.
Samma beskrivning ger också Malin när hon beskriver reenactment-gemenskapen och det som händer när hon lämnar evenemanget.
Malin: Det jag tar med mig härifrån är energi. Ja, för även om man blir jättetrött, för man sover ju inte alls på samma sätt här, så är det energin inifrån som man samlar här. Den själsliga energin så att säga. Sova kan jag göra sen.205
Att vara en bärare av kollektiva minnen blir följaktligen en del av deltagarnas identitet. Genom sin erfarenhet är de del av något större än sig själva. Det är deras minnen av de tidigare tillfälliga minnesplatserna som ligger till grund för nya och den ”energi” som Bosse och Malin beskriver att de får av sitt deltagande är ett uttryck för den lyckade konstruktionen av en tillfällig minnesplats. Gränserna mot samtiden har fungerat effektivt och samspelet mellan deltagarna har mynnat ut i en känsla av gemenskap. Känslan förstärks av den kollektiva upplevelsen av att skilja sig från omvärlden.
Bosse: Reenactment är något som inte tilltalar alla, och som många människor tycker är en ganska underligt. Men de har inte varit här, de har inte upplevt den här gemenskapen. Samtidigt är många avundsjuka för att vi vågar göra detta. Vi vågar gå ner till affären i de här kläderna. Vi vågar stå för det vi tycker. Vi svetsas nog samman av att omvärlden ser lite annorlunda på oss. Och på grund av att vi är annorlunda så är vi mer måna om varandra. Egentligen spelar det ingen roll vad det handlar om för form av reenactment, utan om typen av människor som gör det. Som vågar stå för att vi gör något udda. Och jag tror det gör att vi tar lite mer hänsyn till varandra.206
Effekten av de gemensamma erfarenheterna i minnesplatsen är att gemenskapen definieras som ett kollektiv även mellan evenemangen. Upplevelsen av att skilja sig från andra i vardagslivet skapar ett behov av att bekräfta tillhörigheten i gemenskapen ytterligare genom att delta i fler evenemang. I stället för känslan av att bära på erfarenheter som ingen annan förstår blir detta en del i deltagarnas identitet som medlemmar i en gemenskap. Känslan av utanförskap till följd av kroppsliga erfarenheter av minnena av inbördeskriget omarbetas till något positivt, något förenande. Detta uppmuntrar deltagarna att utforska de kollektiva minnena av kriget mellan evenemangen, att utveckla sitt deltagande i riktning mot det föreställt autentiska och på det sättet bidra till att underlätta uppförandet av nya
205 Intervju med Malin, 2017.
tillfälliga minnesplatser. Vad som är det förväntade i fråga om olika kroppars deltagande blir därmed också mer och mer underbyggt.
Delkonklusion
Minnesplatsen är tillfällig, även om delar av den består. Varje gång ett nytt evenemang äger rum sker en likartad process där platsen etableras. Tack vare deltagarnas erfarenhet sker detta effektivare. De konkreta markeringarna av platsens gränser, utplacerandet av grindvakter och organiseringen av det militära lägret efter specifika mönster underlättar etableringen av minnesplatsen för deltagarna. I minnesplatsen finns olika grader av närhet till tanken om det autentiska förflutna som återskapas. I konstruktionen av minnesplatsen får reenactors hjälp med att komma nära kärnan. Det handlar främst om män som utför militära sysslor. De olika delarna som utgör minnesplatsen, upprättandet av gränser mot samtiden, organiseringen av lägret, de olika arbetsuppgifterna, de kroppsliga upplevelserna, de gemensamma minnena av tidigare evenemang och förståelsen av det förflutna är alla delar som gör att vissa reenactors rör sig längre in i minnesplatsen än andra. Ju närmare centrum desto större chans får deltagarna att uppleva ett magic moment. Kvinnorna har, till följd av kropparnas utseende och de uppgifter de anpassar sig efter, alltså inte samma förutsättningar att uppleva ett magic moment. De utgör dock en oumbärlig del av gränsen mot samtiden. I och med att minnesplatsen etableras skapas en distans till samtiden och en närhet till det förflutna. Kropparna ordnas in i en hierarki där vissa befinner sig närmare samtiden och andra närmare det förflutna, med andra ord närmare eller längre bort från minnesplatsens centrum. De som befinner sig närmare centrum och kan hävda att de upplever en närhet till det förflutna är också de som får tolkningsföreträde när de kollektiva minnena av inbördeskriget och livet under 1860-talet ska definieras.
Tack vare element som överskrider varje enskilt evenemang, som deltagarnas mer eller mindre tydliga roller och de materiella ting som förstärker upplevelsen av en föreställd autenticitet, försvinner inte minnesplatsen helt och hållet när deltagarna återvänder hem. Precis som alla minnen blir de som skapats här en del av deltagarna själva och deras identitet. De kroppsliga upplevelserna är starka och bidrar till att förstärka känslan av samhörighet med de övriga deltagarna och med människorna i det förflutna. De skapar också ett behov av återkommande bekräftelse i gemenskapen eftersom upplevelserna inte kan delas med människor utanför gemenskapen. Tingen påminner dem om upplevelserna och minnena av dem leder till en djupare förståelse för den egna platsen i gemenskapen. Kontrasten mot världen utanför den tillfälliga minnesplatsen även efter att evenemanget tagit slut fortsätter att ge själva gemenskapen tydligare ramar och underlättar konstruktionen av framtida minnesplatser. Deltagarna själva blir en del av de
kollektiva minnena och fördjupningen av minnena fungerar i förlängningen som en utveckling av den egna självförståelsen. En del i processen mellan de olika evenemangen är alltså utvecklingen av det egna deltagandet och det mest centrala, varje reenactors utseende. De kläder och materiella ting som varje enskild reenactor bär på sin kropp och tar med sig in i konstruerandet av en ny minnesplats fungerar som en bro mellan olika evenemang. Detta är temat för nästkommande kapitel.