Intervjuerna ur perspektivet professionalisering/ deprofessionalisering

Professionalisering är ett mångsidigt begrepp, vilket framgår av beskrivningen i den teoretiska ramen. De viktigaste delarna rör att yrkesgruppen ska ha en gemensam och stark teoretisk grund samt en gemensam yrkesetik. Det är även viktigt att kunna formulera mål och strategier för den egna yrkesutövningen samt utvärdera och reflektera inom yrket. Yrkesgruppen ska vara svår att ersätta med andra personer utan samma utbildning, det som kallas yrkesautonomi. Om denna autonomi går förlorad sker en deprofessionalisering av yrket. Inom en yrkesutövning finns det faktorer som till exempel att jobbet känns meningsfullt samt hög status och lön som får yrkesutövaren att känna sig motiverad i yrkesutövningen.

Respondenterna i studien tar främst upp den del av professionen som gäller mål, strategier och utvärdering (exempelvis planering i arbetet), yrkesautonomi och inte minst status och lön. De beskriver hur de upplever att dessa faktorer förändrats i och med kommunaliseringsprocessen. Yrkesetik och systematisk teorigrund är ämnen som inte har behandlats i intervjuerna.

Ringarp hävdar att lärarkåren hade byggt upp sin identitet med en statlig skola, och att kommunaliseringen därför har haft en negativ inverkan på yrkets professionalisering (Ringarp, 2011:175ff). Lakomaa redovisar i sin avhandling att lärarnas löner höjdes i samband med kommunaliseringen och att detta var för att lärarna skulle godta denna reform (Lakomaa, 2009:115). En klar majoritet av respondenterna i undersökningen instämmer i detta. Flera återkommer under intervjun till att arbetsvillkoren har blivit sämre, framför allt genom den reglerade undervisningsfria arbetstid som infördes och som många lärare menar innehåller alldeles för många möten och konferenser istället för planering, upprättandet av mål, utveckling samt utvärdering av undervisning. Dessa fyra delar, menar Forslund och Jacobsen, är viktiga för upprätthållandet av professionaliteten (Forslund & Jacobsen, 2010:15f).

Lönerna är den fråga där samtliga respondenter i undersökningen har en stark konsensus. Denna fråga ligger också de flesta av respondenterna varmt om hjärtat och tar upp en stor del av intervjutiden. Bland annat Anita berättar och ger uttryck för den orättvisa hon kände när individuell lönesättning infördes i samband med kommunaliseringen.

Ja, då [efter kommunaliseringen] blev det ju individuella löner och så vidare. Och eftersom jag hade ganska bra lön när detta hände, eftersom jag hade jobbat många år, så tyckte han att jag hade tillräckligt bra lön och då tog man inte hänsyn till om man gjorde en massa annat. Utan jag hade ju hög lön och då fick man ju prioritera andra och på så sätt är det inte rättvist nu.” (Intervju med Anita, 2011-09-28)

Ett par av respondenterna upplever att de känner att de blev lurade eller mutade med löften om löneförhöjning för att acceptera kommunaliseringen och dess villkor. Stenlås menar att lärarna fick en rejäl löneförhöjning i samband avtalsrörelsen som löpte parallellt med kommunaliseringen. Några av respondenterna berättar också att denna

avtalsrörelse tog mycket plats i debatten. Leijonborg menar att detta stämmer och att det riktades kritik mot att sammanblanda kommunaliseringen med en avtalsrörelse (Leijonborg, 2011:53; Stenlås, 2011:76).

Några av intervjupersonerna menar att den individuella lönesättning och att de flesta lärarjobb idag är så kallade tillsvidareanställningar känns otrygga och sänder dåliga signaler om läraryrkets status. Med detta menar de att Länsskolnämnderna tidigare fördelade lärartjänsterna till skolorna, vilket gjorde att lärarna vid en anställnings upphörande förflyttades till en annan skola inom samma region. Därmed menar intervjupersonerna att anställningen kändes tryggare. Samtliga intervjupersoner berättar om att de anser att de fått betydligt sämre löneutveckling sedan kommunaliseringen. Forslund och Jacobsen menar att några viktiga motivationsfaktorer inom ett yrke är lön och yrkets status (Forslund & Jacobsen, 2010:217), vilket intervjupersonerna menar har minskat. Några av respondenterna anger att det förr var matematiskt uträknat hur lönerna var satta och att det fanns tydliga tariffsystem som reglerade dem.

Lakomaa uppger att många lärare var oroliga för att kommunerna inte skulle kunna ge skolan tillräckliga ekonomiska resurser, samtidigt som lärarna skulle förlora många privilegier (Lakomaa, 2009:88). Maria berättar om den oro hon kände för att resurserna till skolan skulle minska, men att hon lät sig övertalas att stödja kommunaliseringen genom de förmåner som följde i den parallella avtalsrörelsen (Intervju med Maria 2011- 09-26).

Med det nya kommunala avtalet följde en förändring av lärarnas arbetsuppgifter utanför klassrummet. Bland de arbetsuppgifter som tillkom fanns att delta i utvecklingen av verksamheten genom att ta del av framtagandet av lokala läroplaner (Carlgren & Marton, 2007:83). I det nya avtalet ingick bland annat ökad undervisningsskyldighet samt därutöver arbetsplatsförlagd planeringstid. Detta ledde till att deprofessionaliseringen inträffade, inte bara för lärare, eftersom förvaltningarna förändrades och förnyelsen innebar att de professionella personernas autonomi kringskars. Stenlås menar vidare att begränsad autonomi försvårar möjligheterna att utföra ett professionellt arbete (Stenlås, 2009:37ff). Ingrid ser positivt på den reglerade arbetstid som följde med kommunaliseringen, även om hon menar att det inte är en

direkt konsekvens av kommunaliseringen utan snarare beror på en modernisering av skolan (Intervju med Ingrid 2011-09-21).

Ringarp tar upp arbetstidsfrågan och menar att kommunerna inte ansåg att arbetstidsregleringen var ett problem. Istället menade kommunerna att det fanns röster för ett ökat samarbete mellan lärarna, och ett ökat krav på fortbildning som skulle mötas med arbetstidsreglering på eftermiddagar och lov (Ringarp, 2011:118). Några respondenter vittnar om att fortbildningen för lärare är friare idag och att det förr var svårt att få gå fortbildningskurser. En av respondenterna anger att det förr var den i mest behov av fortbildning som alltid fick det, och att vissa alltid hamnade ”längst ned på listan” men att det idag är skolorna och personalen som själva styr vilka som ska få fortbildning.

Hargreaves menar också att lärarnas arbetsuppgifter har ökat, framför allt har antalet möten och gemensamma planeringar ökat. Han menar att det finns en osäkerhet kring hur det gemensamma arbetet ska utföras (Hargreaves, 1998:30f). Detta styrks av Åkes tankar på området.

Det är också en förändring som har kommit som också inskränker på lärarnas frihet. Lärarjobbet är ju väldigt... kan man säga... det är ju inte konstant samma nivå, utan det kommer periodvis är det ju väldigt mycket. […] Vissa kommuner och vissa skolor har drivit det här mycket hårdare, att binda lärare så mycket de kan till skolan, och i vissa skolor är helt och hållet lärarna bunda till skolan hela sin arbetstid. De måste vara där från så dags på morgonen till så dags på eftermiddagen. Det ser jag som en väldig nackdel. Det går liksom emot... alltså läraryrkets karaktär är inte sådant liksom. (Intervju med Åke 2011-09-21)

Även Eva har liknande tankar på området, och både Eva och Åke har uppfattningen om att detta framför allt gäller grundskolan. Som gymnasielärare tror de att de har förhållandevis lite gemensam arbetsplanering med sina kollegor (Intervjuer Åke 2011- 09-21; Eva 2011-09-21). Maria anser också att detta stämmer. Hon upplever att den reglerade arbetstiden, framför allt då det gäller möten, successivt har ökat sedan kommunaliseringen. Hon uttrycker dock en osäkerhet om detta är en direkt följd av kommunaliseringen som sådan eller om arbetstiden hade blivit reglerad även om skolan hade varit mer statligt styrd (Intervju med Maria 2011-09-26). Lärarnas Riksförbund var

helt emot arbetstidsregleringen, som de menade var ett steg mot ett deprofessionaliserat yrke (Ringarp, 2011:158).

Nästan alla personer i studien anger att de själva har varit tillsynslärare eller att en sådan tjänst förr fanns på deras arbetsplats. De säger att tillsynsläraren hade en administrativ roll med främsta uppgift att inventera och beställa material samtidigt som den arbetade som lärare i skolverksamheten. De menar att denna tjänst nu har ersatts av en renodlad administrativ personalstyrka samt att skolans resurser i betydligt större utsträckning än förr tas upp av olika former av administrativ personal. Ett motargument mot kommunaliseringen var att en förskjutning skulle ske där lärarnas tjänster skulle ersättas av administrativ personal (Ringarp, 2011:21). Detta har alltså enligt majoriteten av respondenterna skett. Att yrkeskåren förlorar sin autonomi och på detta sätt blir ersättningsbara innebär en kraftig deprofessionalisering för läraryrket (Stenlås, 2011:75).