Det Intrapsykiska planet

Det intrapsykiska planet i en människas liv handlar om sådant som tankemönster, handlingsmönster, självkänsla, självförtroende och självbild. En person med missbruksproblem behöver genomgå förändringar på det intrapsykiska planet för att kunna förändra dessa mönster som ofta är några av orsakerna som ligger till grund för missbruket. För att en person ska kunna genomgå en sådan

förändringsprocess som nämns ovan under missbruksbehandlingen krävs det att personen får möjlighet att skapa en god relation till sin kontaktperson som också är den som håller i de enskilda terapeutiska samtalen. Detta kan för de här

människorna ta tid då många har upplevt svårigheter i sitt liv som kan ha påverkat deras förmåga att ta emot hjälp och stöd (Hedin 2003). Enligt informanterna kräver detta att klienten får ta den tid han eller hon behöver för att skapa en sådan relation då deras bakgrund kan göra att de är misstänksamma inför nya relationer.

Informanterna berättar att institutionsbehandlingen handlar mycket om att

förändra destruktiva mönster och skapa en ny självbild. För att kunna göra sådana förändringar är det enligt Hedin (2003) avgörande att ha kompetent personal och en varaktig och stabil relation mellan klient och personal under lång tid. Även Socialstyrelsen (2007) tar i de nationella riktlinjerna upp att kvaliteten i

behandlingskontakterna är viktiga för att klienterna ska kunna känna tilltro och våga luta sig tillbaka under den förändringsprocess som äger rum. De säger vidare att förändringen tar lång tid och att insatserna därför måste anpassas till var

Men informanterna berättar under intervjuerna att inte alla deras klienter får tillräckligt lång tid beviljad av sin stadsdel för att de ska kunna bygga upp sådana relationer. Dels till personal på behandlingshemmet som ska hjälpa dem att bearbeta svårigheter de upplevt och hjälpa till att förändra mönster. Dels till socialsekreterarna som också är viktiga i förändringsprocessen då de är den sammanfogande länk som ska bevilja bistånd utifrån klientens behov. Våra resultat visar att vissa stadsdelar har väldigt hög personalomsättning vilket gör att vissa klienter tvingas byta socialsekreterare väldigt ofta. Därmed får de aldrig chansen att bygga upp en varaktig relation till denne som Hedin (2003) och Socialstyrelsen ovan benämner som så viktiga. Socialsekreterarna är också olika tillgängliga vilket gör att vissa klienter har svårt att nå sin socialsekreterare för att prata om sin situation. Även Svensson och Björkhagen Turesson (2008) visar med sin forskning att det finns stora variationer i hur tät kontakt de olika stadsdelarna har med sina klienter. Enligt våra informanter kan en god relation mellan

socialsekreterare, klient och behandlingshem göra så att klientens behov får stå mer i fokus och därmed påverka klientens situation positivt. Så det faktum att vissa klienter inte har så tät kontakt med sin socialsekreterare torde vara en försvårande faktor för att klientens behov får stå i fokus. Samarbete kring klienten, mellan socialsekreterare, behandlingspersonalen eventuella

boendestödjare och andra aktörer, är enligt informanterna också en viktig del då samarbetet gör så att det blir mer flexibilitet om klientens behov förändras under behandlingstiden. Möjligheten att ha klientens behov i fokus underlättas om alla samlas på gemensamma möten. Socialstyrelsen (2007) skriver att det är viktigt att klienten är med på dessa möten från början för att minimera riskerna för en

avbruten behandling i förtid eller för att klienten ska ha dåliga erfarenheter av behandling om det skulle behövas igen. Men samarbetes kvalitet varierar enligt informanterna mellan stadsdelarna vilket gör att vissa klienter inte kan få det stöd de behöver från inblandade aktörer.

En annan följd av att klienterna får kort behandlingstid är att de, enligt informanterna, blir begränsade till att ta tag i det allra nödvändigaste under behandlingen, som bostad, sysselsättning e t c, för att kunna klara av livet efter behandlingen. Saker därutöver som kan dyka upp, som exempelvis obearbetade trauman, som skulle kunna tas upp under samtalen i gruppterapin eller i samtalen med kontaktpersonen, får lämnas orörda. Detta på grund av att det helt enkelt inte finns tid för det.Hedin (2003) skriver att det i ett uppbrott från ett missbruksliv till ett nyktert liv, är viktigt att med hjälp av sin terapeut få möjlighet att bearbeta trauman och att förändra exempelvis problematiska anknytningsmönster. Att göra sådana förändringar i vuxen ålder är en tidskrävande process som kräver

terapeutisk behandling. Enligt våra informanter kan det innebära att de klienter som av sin stadsdel beviljas kort behandling inte får samma förutsättningar till att förändra tankemönster, bearbeta trauman och annat som kan tänkas komma upp under behandlingen för att på så vis skapa en ny självbild.

Att klienterna får olika förutsättningar, menar informanterna skapar negativa känslor såsom ledsamhet och svartsjuka under behandlingstiden. Klienterna känner att deras stadsdel inte satsar på dem. Informanterna menar att orättvisor även är vanligt förekommande ute i samhället och att man därför tar upp

klienternas känslor över detta som behandlingsmaterial i gruppterapin. Problemet är att när individen är inne i ett skede i livet, som Ebaugh (1988) skriver om, där hon genomgår ett uppbrott från en roll till en annan, är extra känslig för

gå in i den nya rollen som före detta missbrukare. Omgivningens reaktioner är något som kan upplevas som svårt för en person som ska ur ett missbrukarliv och många upplever att omvärlden fortfarande stigmatiserar dem för det liv som denne tidigare levt. Det är en svårighet som kan uppstå när en person går in i den nya identiteten som drogfri. Ebaugh (1988) nämner att många kan känna att de

befinner sig i ett ingenmansland där den nya identiteten inte blir riktigt tillgänglig på grund av detta. Då vissa av klienterna får bistånd beviljat efter behov medan andra inte får det, kan klienten uppfatta det som om man inte tror på individens nya identitet som före detta missbrukare. Detta försvårar enligt Ebaugh (1988) uppbrottsprocessen.

Något som förenar stadsdelarna men som ändå är ett stort problem är bristen på samarbete med psykiatrin. Enligt informanterna har många av klienterna på behandlingshemmen svårigheter med psykisk ohälsa. Enligt Hedin (2003) kan missbruket vara ett sätt att dämpa känslor av ångest och depression som kommit av svåra obearbetade upplevelser. Det kan också vara ett sätt att lindra andra psykosomatiska symptom som sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, eller ätstörningar. Bearbetning av dessa bakomliggande orsaker till missbruket kräver även en varaktig och stabil relation mellan behandlingspersonal och klient. Sammanfattningsvis får de klienter som inte får tillräckligt lång behandlingstid beviljat från sina stadsdelar, inte hjälp att göra de förändringar de behöver på det interpersonella planet.