Det Sociala eller Samhälleliga planet

Det sociala eller samhälleliga planet handlar som Hedin (2003) nämner, om att en missbrukare i behandling även behöver hjälp på strukturella plan för att kunna bli drogfri. De strukturella planen innebär hjälp med att få boende, då många tidigare varit hemlösa och sysselsättning, då många varit arbetslösa. Då många även har hälsoproblem till följd av sitt missbruk kan det finnas svårigheter i att komma ut på arbetsmarknaden. Det gör att arbete inte är ett alternativ för vissa personer. Därför är utbildning, arbetsträning, praktik eller föreningsliv andra utvägar för att få ett meningsfullt liv och bra alternativ för att ersätta det destruktiva livet man tidigare levt.

Socialstyrelsen (2007) nämner att behandlingen endast kan tillskrivas 15-20 procent av förändringarna som klienten gör mot tillfrisknande. Och detta endast om terapeuten ger en behandling av kvalitet. Resterande belyses vara av

interaktions- eller synergieffekter, vilket talar för att många förhållanden och omständigheter i individens liv är bidragande och därför måste uppmärksammas. Även Hedin (2003) säger att det är viktigt att det inte bara erbjuds ett terapeutiskt arbete för individen. Oftast är det väldigt svårt för en klient som har levt i ett långvarigt missbruk att få ordning på de strukturella delarna i livet. Därför är det viktigt att klienten får hjälp, inte bara med behandling, utan också med att få tillgång till bostad och att komma igång med sysselsättning, såsom arbete och fritid.

Nedan kommer en redovisning av vilka strukturella förutsättningar som våra informanter nämner att individer i missbruk behöver för att göra förändringar på det sociala och samhälleliga planet. Resultaten kopplas till teori och tidigare forskning.

För att förändringar på det sociala och samhälleliga planet ska bli möjliga krävs det att stadsdelarna väljer behandlingsalternativ som är anpassade efter personen som ansöker om behandling. Våra informanter berättar om att det ofta är

stadsdelarnas eller socialsekreterarnas övertygelse om vad som är det bästa behandlingsalternativet som styr vårdvalet. Detta blir ett problem om deras övertygelse inte går i linje med klientens behov, vilket är fallet för vissa klienter. Svensson och Björkhagen Turesson (2008) skriver att vårdvalen kan se olika ut för klienter från olika stadsdelar. Författarna menar även de att det beror på olika attityder om vilken vård som är mest effektiv. Hedin (2003) nämner att det för många missbrukare är svårt att få den hjälp de behöver, eller hjälp

överhuvudtaget, på grund av de olika attityderna från offentlig vård och social service. Blomqvist och Wallander (2004) visar även de att biståndssökande är beroende av vilka attityder till missbruk som finns. De säger vidare att då

institutionsvård är kostsam, om inte den mest kostsamma behandlingen, väljs den ofta helt eller delvis bort. Istället väljer socialtjänsterna andra behandlingar som exempelvis öppenvård eller underhållsbehandling då man tror att de är mer kostnadseffektiva.

En annan viktig faktor för att bli drogfri som krävs på det sociala och samhälleliga planet, är att få tillgång till bostad. Detta påpekar både informanterna och Hedin (2003). Informanterna menar att klienterna alltid till sist får ett boende men att det kan ske väldigt sent i behandlingen och att de kan få boende beviljat som inte är anpassade till deras behov. Det stämmer väl överens med Blomquist och

Wallanders (2004) forskning som säger att personen med missbruksproblem allt för sällan får stå i fokus eller vara medbestämmande till valet av insats. Det är istället vad som är tillgängliga boendealternativ i den enskilda stadsdelen eller kommunen som är avgörande. Enligt informanterna kan en anledning till detta vara att det i vissa stadsdelar är olika handläggare för behandling och boende. Handläggaren som ordnar boende är alltså inte insatt i den berörda personens behandling och behov i vissa stadsdelar. Även Svensson och Turesson

Björkhagen (2008) redovisar för att många stadsdelar organiserar sin stadsdel så att olika handläggare har hand om olika delar av en individs situation.

Informanterna menar att en viktig del för att bli drogfri är en innehållsrik fritid. Detta är också en del i att göra de strukturella förändringar som krävs för att genomgå en uppbrottsprocess. Genom att göra yttre förändringar i livsstilen som att få igång en positiv fritid kan individen hävda sin nya roll för sig själv och sin omgivning. Att göra yttre förändringar signalerar om att en förändring äger eller ägt rum, både till det gamla nätverket som kan ha bestått av mestadels

missbrukare och till den nya miljön (Hedin, 2003 och Ebaugh, 1988). Men skillnaderna är stora i vilka möjligheter till bistånd om fritidsaktiviteter som personer i missbruksbehandling kan få beviljat. Även på denna punkt skulle en förklaring kunna vara att vissa stadsdelar skiljer på handläggning av

missbruksärenden och handläggning av ekonomiskt bistånd. Resultatet blir att samma klient oftast har två handläggare, en för missbruksbehandlingen och en för ekonomiskt bistånd (Svensson och Björkhagen Turesson, 2008). Informanterna

menar att det är viktigt att samtliga inblandade aktörer i klientens liv samarbetar. Det blir annars omöjligt att se till hela individens situation.

Många av de som söker vård på behandlingshemmen har alltför stora psykiska problem för att behandlingshemmen ska kunna ta emot dem. Det gör att de ibland tvingas säga nej. Informanterna menar att man söker ett större samarbete med psykiatrin för att kunna hantera personer med denna dubbeldiagnos.

Socialstyrelsen (2007) skriver att för att en person med dubbeldiagnos ska kunna ta åt sig av den behandling som ges krävs det insatser för både missbruket och för de psykiska problemen. Får de inte det är behandlingen bortkastad. De menar vidare att en problematik som behöver lösas är att det för närvarande finns en mängd skilda aktörer som har hand om dessa individer. Socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården, frivilliga organisationer och privata eller

stiftelsedrivna verksamheter som kommer i kontakt med missbrukare som har psykiska problem, gör att det blir skilda traditioner och kulturer hur man arbetar med missbrukare. De nämner att det saknas forskning inom området

dubbeldiagnosen missbruk och psykisk ohälsa. Men enligt den forskningen som Socialstyrelsen (2007) presenterar, rekommenderar team som är utbildade kring både missbruk och psykisk ohälsa.

Skillnaderna som vi tidigare nämnt och som behandlingspersonalen tog upp, påverkar alltså klienterna i den utsträckningen att vissa får behandling utifrån behov, andra inte gällande boende, behandlingstid, eftervård, ekonomiskt bistånd och andra insatser som de behöver. Det är alltså orättvist och oförutsägbart vad en person i missbruk kan förvänta sig i form av stöd och hjälp. Detta stämmer väl överens med den tidigare forskningen som vi använt oss av där Socialstyrelsen (2007) skriver att det finns lokala skillnader i hur bistånd till missbrukare beviljas. De skriver vidare att det beror på olika traditioner, kompetenser och synsätt som finns i kommuner och stadsdelar runt om i landet.