Iscensättandet av maskulinitet

Ganetz (2015) undersökning av Fame factory visade på ett tydligt iscensättande av maskulinitet i den populärmusikaliska genren, då hon menar att den till stor del präglas av en feministisk diskurs. Att sjunga är en starkt feminiserad praktik i den västerländska kulturen, och män som sjunger måste då iscensätta sin maskulinitet för att distansera sig från sådana associationer, ofta med hjälp av ett instrument. I Idol 2015 finns det tydliga mönster där Martin Almgrens

maskulinitet iscensätts, och redan i presentationen av Martin Almgren i program 3 (bilaga 1.1, transkriberingssida 1) ses tydliga liknande strukturer som går i ton med Ganetz (2015)

undersökning. Tittarna ser Martin Almgren stiga på auditionbussen med en gitarr i handen, och när Martin Almgren börjar sjunga gör han det ackompanjerandes till en gitarr som han själv spelar på. Ganetz (2015) menar att gitarrer och studioteknik är maskulint kodade artefakter, därför ämnar det sig naturligt att män använder sig eller representeras med instrument för att destabilisera den feminiserande populärmusikaliska diskursen. Längre in i programserien uppkommer fler exempel på detta, i program 10 (bilaga 1.4, transkriberingssida 7) framställs Martin Almgren återigen runtbärandes på sin gitarr, och även i program 21 går det ännu en gång att se Martin Almgren stå på scenen, med sin gitarr (bilaga 1.13, transkriberingssida 26). Detta kan i sin tur kopplas till ett iscensättande av en maskulinitetsdiskurs.

Rock and a roll

Ju längre in i programserien undersökningen sträcker sig, desto mer sällan framställs Martin Almgren med ett musikinstrument, utan använder enbart sin egen röst. Detta skulle kunna bero på att programmet Idol fokuserar på rösten och artisteriet, därmed inte på hur skicklig deltagaren är på att spela något fysiskt instrument. Ganetz (2015) skriver att rösten, som är kroppens egna instrument är starkt förknippad med en feministisk diskurs i den västerländska kulturen. För att iscensätta Martin Almgren maskulinitet i den populärmusikaliska femininitetsdiskursen som råder behöver Martin Almgren istället framställas på ett mer maskulint sätt i språket som används, och det är här analysen riktar fokus på lingvistiken, alltså på vad som sägs, och inte på hur han framställs visuellt.

Ian Biddle och Freya Jarman-Ivens (2013) menar att populärmusiken präglas av en feminin

förknippas med män, därför är det intressant att ta reda på hur Martin Almgrens sång beskrivs, det vill säga om hans sång benämns som pop (feminint) eller rock (maskulint). Redan i audition finns det tecken som tyder på att han representeras som en rock-kille:

“Deltagare 1: tänk själv här nu. Rock-kille. Rock-kille (pekar på Martin). Rock-kille.

Kille. Kille. Det är som en stor jävla gottepåse det här”

(Program 8, bilaga 1.2, transkriberingssida 3)

I detta skede har Almgren presenterats med både en gitarr och som en rock-kille, vilket tyder på en tydlig iscensatt maskulin diskurs inom populärmusiken som går ihop med både Ganetz (2015) och Biddle och Jarman-Ivens (2013) forskning och resultat. I programmet förtydligas Martin Almgren maskulinitet för att destabilisera den feminiserande diskursen som finns och verkar inom populärmusiken. Dessa exempel är relativt återkommande under hela programseriens gång, där Martin Almgrens sång beskrivs som genren rock, och inte pop.

“Alexander: Rock ‘n’ roll kan du sjunga och det hör hela svenska folket så är det.

(Program 16, bilaga 1.8, transkriberingssida 15)

”Pär: Aa rock’n’roll kan du sjunga Martin, förklara för oss hur det känns att stå här”

(Program 16, bilaga 1.8, transkriberingssida 15)

“Anders: [...] du kan både sjunga på riktigt mycket med rocken roll samtidigt som du kan hålla rösten, vilken kontroll du har alltså, så att jag tror att det kommer vara en kö utav

producenter och producenter som kommer vilja göra en platta med dig, var så säker”

(Program 17, bilaga 1.9, transkriberingssida 17)

“Martin: jag tror att juryn har valt den här låten just för att den är lite indie-rock-pop-bluegrassaktig liksom. Den här låten måste man leva sig in i liksom”

(Program 27, bilaga 1.19 transkriberingssida 52)

På den textuella nivån går det alltså att se hur en maskulinitetsdiskurs baserad på ordval

uppkommer i Idol 2015, vilket tyder på ett liknande resultat som både Ganetz (2015) och Biddle

och Jarman-Ivens (2013) fått fram. Exemplen ovan visar på en iscensättning av maskulinitet i ett populärmusikaliskt Tv-program, där bland annat Martin Almgrens sång beskrivs som rock and roll, blues och inte minst “indie-rock-pop-bluegrassaktig”. Biddle och Jarman-Ivens (2013) förklarar att olika musikgenrer utmärker sig av olika diskurser, där punk- och heavy metal-genren, med dess historia av manliga bandmedlemmar förknippas med en manlig diskurs. Då rock och även blues präglas av maskulina diskurser går det att genom Idol 2015 framställning av Martin Almgrens sång förbinda honom till en manlighetsdiskurs.

Vad som däremot uppenbarar sig i analysen är hur Martin Almgren försöker utmana

manlighetsdiskursen i programmet. Eftersom att Martin Almgren ofta blir förknippad med den maskulina diskursen som rock-genren präglas av, så försöker Martin Almgren gå ifrån dessa värderingar för att istället sjunga popmusik som är förknippad med en feminin diskurs.

“Erik: Och Martin, du vill ha country förstår jag? Eller?

Martin: Inte nödvändigtvis. (skrattar) Nej, jag vet inte riktigt Erik: rock’n’roll

Martin: ja, nej de vill jag inte heller. Nej men de vore skoj med lite.. alltså de vore kul att göra nått lite mer popaktigt alltså, testa det” (Program 25, bilaga 1.17, transkriberingssida 43)

Exemplet ovan visar på hur Martin Almgren försöker närma sig och förändra den feminina diskurs som populärmusiken är så starkt präglad av. Detta skulle kunna bygga på en

jämställdhetsdiskurs, där vem som helst ska kunna sjunga vilken genrer som helst utan att bli förknippad med stereotypa identiteter. Martin Almgren vill alltså påvisa att även han kan sjunga pop, och fortfarande behålla sin maskulinitet. När olika diskurser blandas kallas det för

interdiskursivitet, och enligt Fairclough (1992) hänger hög interdiskursivitet ihop med

sociokulturell förändring, där olika typer av diskurser blandas på ett komplext sätt och bildar nya uppfattningar (Winther Jörgensen & Phillips, 2000). Martin Almgrens uppförande går därför att sätta i förbindelse till hur han och programmet strävar efter att ändra de rådande diskurser som olika musikgenrer präglas av. Popgenren står inför förändring där Martin Almgren som

representant skapar nya uppfattningar om den nutida popstjärnan.

Vad analysen däremot visar är hur Martin Almgren vägleds till att förknippas med en maskulin diskurs genom hur Idol-juryn förklarar för tittarna att det Martin Almgren sjöng inte var pop, även om låten i sig var en pop-låt:

“Anders: Och sen gör du om hela låten till någon sån här skön blueslåt, och det blir liksom allt annat än egentligen poplåten, men man kan inte annat än att älska dig, så är det”

(Program 20, bilaga 1.12, transkriberingssida 24)

Utifrån ovanstående citat går det att urskilja hur media är delaktiga i konstruktionen av Martin Almgren som en kändis, och hur hans musik och karaktär ska tolkas. Enligt Turner (2004) går denna process att kallas för “The demotic turn”, vilket syftar på den process där media har makten att skapa kändisen. Genom att låta en “vanlig” människa som Martin Almgren delta i tävlingen har media makten att konstruera honom hur de själva vill för deras egna behov. Martin Almgren förbinds därmed med en rock-soul-bluesaktig genre, vilket i sin tur går att kopplas till en maskulinitetsdiskurs, på grund av att media behöver en representant på det området (Turner, 2004).

Home run

En home run är något som går att åstadkomma i den populära sporten baseball. Kortfattat innebär en home run att spelaren vars tur det är att slå basebollen som kastas mot ett slagträ, får en såpass bra träff att spelaren hinner springa ett helt varv runt spelplanen innan det andra laget hinner bränna ut spelaren. Sporten är väldigt populär i USA, och dessutom en sport som är dominerad av män. Med sportens historia av manliga spelare förknippas den också med en manlig diskurs (Ganetz, 2015). I Idol 2015 finns flera sportreferenser som beskriver Martin Almgrens framträdanden:

“Laila: Ja, Martin. Jag tycker att du gjorde den här låten riktigt bra och du känns mer och mer avslappnad vecka för vecka. Eh, grattis till en home run idag”

(Program 21, bilaga 1.13, transkriberingssida 27)

“Anders: [...] för det här fixar ju du helt galant och det är home run och hela Sverige

älskar dig” (Program 22, bilaga 1.14, transkriberingssida 29)

“Anders: Martin, det här är ganska kul, det är ju perfekt, det är lite Chris Ria och det är lite Avicci och så en lejonkungensrefräng på det, det är ju bara, det är home run på det tycker jag”

(Program 26, bilaga 1.18, transkriberingssida 46)

Återigen distanseras Martin Almgren från den feminina diskursen som den populärmusikaliska genren präglas av. Med hjälp av begreppet ”home run” som är kopplat till en maskulin diskurs distanserar sig Martin Almgren från feminina associationer och kan därmed verka i den

feminiserade musikgenren utan att bli förknippad med femininitet (Ganetz, 2015). Utifrån Faircloughs (1992) tredimensionella analysmodell visar den textuella nivån och den diskursiva praktiken på en maskulinitetsdiskurs, där Martin Almgren associeras med baseball som är en sport förknippad med manliga idrottare. Påföljden blir därmed att Martin Almgren iscensätter sin maskulinitet i den feminiserade musik-genren pop.

Dansen

Enligt Ganetz (2015) ses dans som något väldigt feminint i den västerländska kulturen och förknippas lätt med homosexualitet. Hennes forskning som undersökte Tv-programmet Fame factory visade att manliga deltagare visserligen rörde sig till musiken, men de dansade inte.

Därför är det intressant att analysera hur både Martin Almgren ställer sig till dans och hur Idol-juryn väljer att kommentera Martin Almgrens dans.

“Laila: Ah Martin, att du är grym på att sjunga det vi vid det här laget, du vet var skåpet ska stå när det gäller så, men nu är det dags att sluta stå som en lyktstolpe, du har fått två ben två armar, man kan, nu menar jag inte att du ska göra någon koreografi, men man kan göra lite, lite så man får lite mer känsla, förhöja orden med liksom, du tog lite på bröstet, men lite mer bjuss på det

va” (Program 17, bilaga 1.9, transkriberingssida 16)

“Alexander: [...] du behöver inte dansa när hela publiken gungar med”

(Program 18, bilaga 1.10, transkriberingssida 19)

“Alexander: Det finns ingenting där, det finns ingen koreografi, det finns absolut

på vad det är för nånting, du är en sjungande penis, det är vad du är, och det ska du bara stå där stadigt, det är som att man kan höra äggstockarna i tacosmyssofforna där hemma prassla hela vägen hit till studion. Det är tricket det måste vara det”

(Program 19, bilaga 1.11, transkriberingssida 21)

“Martin: Här finns det inte moves djupt inne, utan här är det bara hårdträning som gäller kan jag säga (skratt)” (Program 24, bilaga 1.16, transkriberingssida 36)

“Martin: dansa framför folk är ju ingen, asså jag känner mig obekväm, det gör jag, men det kan jag ställa upp på när det är så här bra tema asså, det kan jag lätt göra”

(Program 24, bilaga 1.16, transkriberingssida 37)

Analysen visar på hur Martin Almgren distanseras från dans för att inte förknippas med den homosexualitet som dans är associerad till i den västerländska kulturen (Ganetz, 2015). Martin Almgren beskrivs av juryn som en lyktstolpe på scenen, en sjungande penis som bara står stadigt på scenen, men det verkar inte vara något problem att Martin Almgren inte kan dansa för att han sjunger såpass bra, även om programmet Idol till lika stor del handlar om artistframträdandet.

Ganetz (2015) menar i sin forskning att män inte dansar vilket är ett väldigt stereotypiskt drag för män. Perry R. Hinton (2003) menar att en stereotyp är uppbyggd utifrån tre beståndsdelar eller steg. Den första är att en grupp människor är identifierade utifrån specifika drag, i detta fall handlar det om kön. Det andra steget är att applicera beteenden och attribut på den urskilda gruppen som helhet för att slutligen genom denna förbestämda uppfattning om en viss grupp människor applicera attributen som förutfattade meningar på enskilda individer. Den stereotypa bild som förmedlas av Martin Almgren i Idol 2015 blir då att män inte kan dansa.

Analysen visar hur Martin Almgren försöker utmana den stereotypa bild som skapas utifrån hans specifika drag genom att ge sig på dansen i hopp om att inte bli förknippad med en homosexuell diskurs, vilket han också lyckas med. Den maskulina diskursen blandas med den diskurs som säger att män som dansar är homosexuella. Detta visar på hög interdiskursivitet, vilket Fairclough (1992) kopplar till en sociokulturell förändring. Dessa två diskurser blandas på ett komplext sätt

och bildar nya uppfattningar, där sociala praktiken står inför förändring och dans inte ska förknippas med en homosexuell diskurs.

“Danspedagog: Du har så mycket groove, jag blir galen Martin: (skratt)

Danspedagog: Asså du har det, så fort du vågar släppa lite så blir du, och du hittar verkligen groovet. Jättebra jobbat Waow!” (Program 24, bilaga 1.16, transkriberingssida 37)

“Anders: Nä, men sluta nu, det här är ju löjligt. Jag tror att hela Sverige satt och gunga nu, och din akilleshäl att du inte kan dansa, den tar vi bort på en gång för du dansar mycket bättre än Laila, så är det” (Program 24, bilaga 1.16, transkriberingssida 37)

Men i slutet av säsongen fastställer ändå juryn att Martin Almgren inte kan dansa, då han återigen blir jämförd som en sjungande penis, som stel och orörlig på scen. Detta går hand i hand med Ganetz (2015) tidigare forskning där hon också kom fram till att män inte dansar, och där igenom reproduceras den rådande maskulina diskursen och den stereotypiska bilden av män att de inte kan dansa.

“Laila: Aa, Martin din röst är svårslagen, du har toppen till botten, du har en dist att dö för, och jag är beredd att hålla med Anders, du är tamigfasen en sjungande penis”

(Program 28, bilaga 1.20, transkriberingssida 62)