Jag kommer nu att göra en jämförelse mellan de porträtt av Satan som jag analyserat ovan. Förhoppningsvis kommer jag i denna del komma fram till svaren på de frågor jag ställt ovan. Dessa har i viss mån besvarats genom uppsatsens gång, men nu ska jag se om några generella företeelser kan urskiljas i serierna. Jag tänkte börja med djävlarnas utseenden, vilka ofta liknar varandra på flera sätt. De flesta av dem porträtteras som stora, muskulösa och behornade varelser med klövar eller hovar, klor och vassa tänder. Många av attributen är hämtade från gamla avbildningar av karaktären och fungerar därför som ett sätt för läsaren att snabbt identifiera vem han är. Ser man en röd och människoliknande varelse med bockfötter och
38 horn kan man genast ana att det är Satan. Den som skiljer sig från mängden, vad gäller
utseendet, är Lucifer, som istället är förhållandevis mänsklig till sitt utseende, bortsett från sina vingar. Man kan dra slutsatsen att deras utseenden är kopplade till deras personligheter och även, i viss mån, till deras funktion i serien. Lucifer är en tragisk karaktär som ska väcka läsarnas sympatier till en viss mån och inte en direkt antagonist. Därför är det bra om denne ser mänsklig ut, för att läsaren lättare ska kunna personifiera sig med honom. De andra tre har andra funktioner i sina respektive serier och behöver därmed inte någon direkt sympati från läsaren, även om de inte får vara för omänskliga till utseendet då läsaren ska kunna tolka deras kroppsspråk och ansiktsuttryck rätt. Ett annat attribut som samtliga djävlar har är att namnen de bär är klassiska namn på Djävulen som är hämtade från skönlitterära och religiösa verk, samt från folksagor och sägner. Man kan även notera att samtliga fyra är män. Detta kan ha att göra med att Djävulen ofta avbildas som en man, även om han är könlös, och kan kopplas till den patriarkala världsbild som finns inom kristendomen. Det är även ovanligt inom mediet, serietidningar, att den huvudantagonisten i en tidning är en kvinna. Ytterliggare en anledning kan vara att mediet generellt sett brukar läsas av unga killar och män, vilket kan påverka avbildningen av Djävulen som man just på grund av att man ska kunna sätta sig in i rollen till en viss del, även om hans funktion är att vara antagonist.
De fyra djävlarna axlar lite olika roller i sina respektive serier, vilket jag anser är kopplat till skillnaderna i deras utseenden. Eftersom de olika rollerna är menade att få olika effekter hos läsaren anser jag att det är en djävuls roll som styr det utseende han sedan fått. Jag har utgått från de tre olika effektskapande roller, vilka har lagts fram av Kolakowski, men har även insett att det är svårt att se någon av de fyra djävlarna som skapad för att enbart frambringa en av effekterna. Lucifer är ett klart exempel på den tragiske Djävulen, då han känner sig lurad av Gud och har tappat lusten att härska över Helvetet. Han fungerar även som en sorts katalysator för kommande storys i världen där TS utspelar sig, men är inte någon direkt antagonist till Morpheus. Även om hans handlingar för storyn framåt och de görs i ett syfte att skapa brydsamhet för storyns protagonist, så är han inte någon som ska övervinnas, utan snarare en form av problemskapare. Man kan ställa honom mot Old Nick i PTSK som till stor del används som en humoristisk karaktär. Detta skiljer honom från de andra djävlarna, som inte används på samma sätt nedvärderande sätt i skapandet av humor. Det är enbart Djävulen i CoW som också används för att skapa just humor i någon större utsträckning och i det fallet har det mer att göra med att man sätter övernaturliga varelser i vardagliga situationer eller att han säger något som är menat att vara lustigt. Såväl CoW som PTSK är skrivna av Ennis, vilket kan ha påverkat faktumet att båda innehåller komiska djävlar. Djävulen i CoW
39 och Satan i GR skiljer sig också från de andra genom att vara klassiska antagonister och framställs nästan som ett par superskurkar, snarare än några tragiska figurer eller skapare av komiska effekter. Deras handlingar visas, till stor del, för läsaren, även om vissa saker hålls undan för att inte förstöra spänningen i verken. Även om de främst fungerar som antagonister har de även stunder då de skapar skräck i verket, vilket även Lucifer och Old Nick gör. Det verkar vara just skräckskapandet som är en av de större gemensamma funktionerna som de fyra karaktärerna har, även om det inte är någon av karaktärerna som verkar ha
skräckskapande som huvudsyfte. Frågan är om det inte kan vara något som kommer med det kulturella bagage karaktären för med sig i sig själv genom att vara Djävulen. Den andra gemensamma funktionen är att de fungerar som en sorts skapare av sympati eller antipati gentemot seriernas protagonister. Lucifer används även som ett sätt till att spegla seriens protagonist, Morpheus. Old Nicks möte med protagonisten i den historien och hans bortgång får läsaren att börja känna blandade känslor av antipati och sympati gentemot The Saint of Killers. I CoW och GR fungerar karaktären på ett liknande sätt i den mening att den i båda fallen skapar starka sympatier för seriernas protagonister, vilket annars hade kunnat vara svårt då både Ghost Rider och Wormwood kan framstå som minst sagt tvivelaktiga karaktärer. I samtliga fall kan man säga att Djävulen har fungerat som en kontrast till storyns protagonist, även om han inte alltid varit antagonist.
Man skulle kunna se de olika porträtten av Djävulen som speglingar av hur synen på Djävulen är i vår samtid. Att han används i serietidningar, som ofta ses som riktade till barn och ungdomar, tyder på att han inte längre ses som så fördärvlig som han en gång gjort. Istället har han gått in i en roll som en ”vanlig” superskurk i vissa av serierna, vilket ligger långt från den Satan som målades upp under Medeltiden. Han ser ut att ha blivit en mer profan karaktär. Samhället verkar inte längre behöva honom i hans religiösa roll, utan använder honom istället i andra syften. Den ondska han representerat har istället flyttat in i människan. Som Muchembled nämner skiljer sig synen på Djävulen mellan olika länder och samhällen. I USA har många ännu kvar skräcken för honom som ett hot mot själen, vilket kan tyda på att Europa är mer sekulariserat än USA. Om man enbart ska se till de effekter
Djävulen är menad att skapa i de serier jag analyserat kan man fråga sig om han ens skulle finnas med om de givits ut av europeiska förlag eller om han skulle ha bytts ut mot någon annan karaktär. Jag hoppas att han skulle återfinnas även i de europeiska serierna eftersom Djävulen är så mycket mer än ”bara” den religiösa delen av hans karaktär. Han är en del av vårt kulturarv och bör förvaras som sådant, vare sig man är religiös eller ej.
40
5 SAMMANFATTNING
Jag har nu, genom att undersöka Djävulens utseende och roll, försökt beskriva hur Djävulen porträtteras i de serietidningar jag valt ut. Djävulen avbildas på en rad olika sätt i
serietidningsform i vårt till stor del sekulariserade samhälle. Vissa av dessa avbildningar har religiösa föregångare, vissa har föregångare i annan litteratur och vissa är helt nya. De tyder på att man inte använder Djävulen alltför lättvindigt i serietidningar och att man ofta är medveten om de kulturella konnotationer han för med sig. Han är en karaktär som ofta framställs som en negativ karaktär, vilket inte är lustigt med tanke på hans roll inom religion och litteratur. Tack vare de förutfattade tankar som finns om honom är han lätt att använda för att skapa effekter inom serierna, antingen genom att spela på den negativa inställningen eller genom att ställa läsarens förväntningar på ända.
Han framställs främst i tre större roller: som tragisk, skrämmande eller komisk. Det är inte ovanligt att flera av dessa roller används till samma karaktär. I de serier jag analyserat har han alltid ställts som en kontrast till seriens protagonist, även om han inte alltid är serietidningens antagonist. Djävulens utseende speglar hans roll i serierna på så sätt att han, när han ska vara skrämmande eller antagonist, har ett mer monstruöst utseende än vad han har när han har en tragisk roll. När han ska vara komisk har han ett utseende som kan ses som löjeväckande, men är inte mänsklig för den saken skull. En gemensam faktor är att samtliga djävlar hade någon form av skräckskapande element till sin karaktär. Sammanfattningsvis kan man säga att Djävulen framställs på minst sagt olika sätt i de olika serierna, vilket tyder på att det kan vara svårt att säga något klart generellt om hur denna karaktär porträtteras i serietidningsmediet.
41