3.4.1 Satans utseende
Utseendemässigt är Satan i GR i mångt och mycket besläktad med djävlarna i CoW och
PTSK.23 Han är stor, muskulös och röd (Way 2007, s. 24). Han har även en svans som liknar de andra bådas och kloförsedda fingrar (Way 2007, s. 27), samt klövar istället för fötter (Way 2007, s. 83, r. 2). Intressant att notera är dock hans uppenbara hårlöshet och det faktum att hans hud, förutom den röda färgen, är helt normal. Den ser inte ens utsträckt ut som Old Nicks. Han är dessutom påklädd, något de andra röda djävlarna inte var (Way 2007, s. 24). Hans kläder är någon form av underklädesplagg och en ärmlös rock, (Way 2007, s. 24) vilka skulle kunna vara av läder eller latex (Way 2007, s. 12, r. 2). Satan accessoerar med ett par ringar i guldliknande material kring sina biceps och ett par handledsvärmare i ett okänt material (Way 2007, s. 12, r. 4). Detta skiljer honom inte bara från hans nakna motsvarighet utan även från Lucifer som inte var klädd i en sådan mundering, vilken kan ses som kopplad till superhjältegenren där konstiga kläder ofta är regel snarare än undantag.
Hans ögon är gula och har ormliknande pupiller, hans öron är spetsiga och hans tänder är stora och vassa, men inte på ett förlöjligande sätt som Old Nicks. Han har dessutom en kluven tunga (Way 2007, s. 83, r. 2), som tillsammans med hans ormögon troligen är kopplade till ormen i Edens lustgård som jag nämnde ovan. Hans horn är snarlika en tjurs, likt Old Nicks horn, men mycket tjockare och riktade framåt. Rudwin skriver att såväl Satans tjurhorn som tjurklövar troligtvis är hämtade från den grekiske guden Dionysos (1931, s. 45). I detta fall tror jag att det kan vara kopplat till Dionysos, medan jag tycker western-kopplingen i Old Nicks fall är en mycket elegantare och intressantare teori. Hans horn, tillsammans med hans spetsiga haka, ger hans ansikte ett vasst och taggigt utseende, även om det fortfarande är grovt likt de andra två röda djävlarnas ansikten. Det är även tänkvärt att notera att hornen och hakan tillsammans bildar tre uddar i hans ansikte, då treudden är en artefakt som ofta kopplas
samman med Djävulen (Rudwin 1931, ss. 128-129).
Något som gör Satan i GR till något av ett unikum bland de fyra djävlarna presenterade i denna uppsats är att man får se honom inte bara byta skepnad utan även ta över folks kroppar
23
34 i en form av besatthet. När han tar över deras kroppar kan han styra dem, men hans
ockuperande av deras kroppar visar sig alltid genom att de får lysande ögon och ett grymt leende på sina läppar (Way 2007, s. 34, r. 3). Deras gula ögon kan givetvis kopplas till hans egna.24 Trots att han bara tar över kroppar som höll på att dö samtidigt som han släpptes fri, anser jag att det är en sorts bild av den internaliserade Satan som visas upp. Man får som läsare se att vem som helst kan tas över av honom om man har otur. När han är i en människa kan han även göra om dennes utseende till sitt eget, vilket på sätt och vis bryter av från den skräck som skapas när det är mer likt en död människa (Way 2007, ss. 39-40). Även om Satan i CoW sägs kunna byta skepnad får vi aldrig se honom i någon annan form än sin egen, medan vi kan se att Satan i GR även byter skepnad till en demon för att lura Ghost Rider (Way 2007, ss. 22-23). Demonens utseende är något löjeväckande då denne ser ut som en vit larv med en stor, mänsklig mun, stora ögon och korta armar. Den har inte bara ett komiskt utseende utan dess minspel är även det underhållande.
Sammanfattningsvis kan man se att Satan i GR spelar på många utseenden, vilka alla ger en vis effekt. När han iklär sig utseendet som en annan demon får detta effekten att han ser komisk ut eftersom den demons utseende är komiskt. Det gör även att läsaren inte är förberedd på att det faktiskt är han bakom skepnaden, då utseende inte är skräckinjagande. Detsamma gäller på sätt och vis även hans ”normala” utseende, även om det givetvis har de groteska kopplingarna som jag talat om ovan. Jämför man Satans utseende med protagonisten Ghost Rider, vilken är ett brinnande skelett i motorcykelklädsel av skinn, är han inte mycket mer skrämmande, trots att han är onaturlig. Hans egen klädnad minskar även skräcken då den är väldigt typisk för serietidningskaraktärer och därmed fjärmar läsaren från en form av realism som kan tänkas behövas för att uppleva skräck. Man känner inte den typen av rädsla inför en varelse som går runt i en ärmlös rock och kalsonger, även om han är muskulös och har horn.
Något som däremot är skrämmande är när han besätter människor. Då blir det genast ett mer ”verkligt” hot, då utseendena han får är mer realistiska. I min uppsats The Use of Setting
in the Creation of the Theme of Horror in Selected Short Stories by Stephen King (2009)
skriver jag om vikten av realism i skapandet av skräck i några av den amerikanske författaren Stephen Kings noveller. Jag anser att realism är en viktig ingrediens inom all skräcklitteratur, då just känslan av igenkännande och osäkerheten det väcker inför det man ser som familjärt skapar en närhet till skräcken. Det blir mer verkligt och hotande. Därför kan en maniskt
24
35 leende person med glödande ögon, men ett annars normalt utseende, ses som mer
skrämmande än en stor muskulös demon i ett sekulariserat samhälle.
3.4.2. Satans karaktär
Satan i GR är en minst sagt sadistisk karaktär som närmast personligen planerar Ghost Riders tortyr i Helvetet, vilket inte är så konstigt då det var just han som Johnny Blaze sålde sin själ till (Way 2007, s. 121, r. 1). Satan målas upp till Ghost Riders antagonist inför kommande nummer och är därför viktigt i framtiden för att Way ska få läsaren att känna sympati för Ghost Rider. Det är även viktigt att Satan är en bra motpol till Ghost Rider, en antagonist med intressanta motiv som för historien framåt och får läsaren att vilja fortsätta läsa. En för platt karaktär framstår inte som intresseväckande hur mycket effekter man än lägger till dennes utseende och hur hemska saker han än gör. Förr eller senare blir det tråkig läsning om det inte finns en tillräckligt fängslande konflikt i storyn. Läsaren får därför en inblick i deras
gemensamma bakgrund och hur Johnny Blaze blev Ghost Rider. Blaze sålde sin själ för att bota sin fosterfars cancer, men denne dog ändå strax därpå i en olycka (Way 2007, s. 121). När Blazes flickvän sedan hindrar Satan från att ta Blazes själ är det Satan som förvandlar Blaze till Ghost Rider i ett försök att göra livet så surt för honom som möjligt, då hans själ redan är fördömd (Way 2007, ss. 122-123). Genom att Satan får Ghost Rider att minnas dessa plågsamma ögonblick får även nya läsare ta del av dem. Denna tillbakablicksteknik är
effektiv, då den på ett enkelt sätt sammanfattar flera nummer på enbart några sidor och man som läsare slipper söka efter informationen i gamla nummer.25 Med tanke på deras historia och det faktum att Ghost Rider alltid har varit något av en nagel i ögat på Satan är det inte konstigt att han tar det som en personlig vinst att äntligen ha Blaze i Helvetet.
Hans första framträdande i de serienummer jag använder i analysen visar genast upp konflikten mellan Satan och Ghost Rider och ger läsaren ett hum om vilka känslor denne ska ha för Satan och vilken roll denne kan komma att spela i framtida nummer. Han står på en balkong i Helvetet och blickar ut mot platsen där Ghost Rider torteras och säger ”Sucker” (Way 2007, s. 6, r. 6). Han erkänner även att han vet precis hur han ska göra för att Ghost Rider ska ha en så hemsk tid som möjligt i Helvetet (Way 2007, s. 9, r. 1). Satan visar på att har en stor talang för att förstå andra varelser, en talang han använder för att tortera dem. När han använder denna förmåga på Ghost Rider gör han det på olika sätt, vilka får läsaren att sympatisera med Ghost Rider, samtidigt som Satan målas upp som en klar antagonist.
25 Numera är det givetvis lätt att få tag i liknande information via Internet och tillbakablickar kan därför ses som
36 Först torterar han Ghost Rider i Helvetet genom att få honom att ständigt hoppas på att han kan fly (Way 2007, ss. 5-6) och senare genom att visa Ghost Rider dennes förflutna (Way 2007, ss. 113-125). Märk väl att han aldrig åsamkar Ghost Rider någon nämnvärd fysisk skada utan snarare torterar honom på ett rent mentalt plan. Han visar upp saker som Ghost Rider vill ha och ger honom hopp, för att sedan ta det ifrån honom, vilket troligtvis är mycket mer effektivt på en fysiskt tålig varelse som Ghost Rider. Eftersom Satan utnyttjar Ghost Riders törst efter hämnd blir han även en lättmanipulerad karaktär.
Frågan är om det värsta han gör mot Ghost Rider i serien inte kan vara då han faktiskt lurar Ghost Rider till att hjälpa honom ut ur Helvetet (Way 2007, ss. 23-24). Detta väcker
skuldkänslor hos protagonisten och gör på så sätt att hans redan skuldtyngda samvete blir än mer belastat (Way 2007, s. 36, r. 5). Blaze uttrycker det själv som att ”it just doesn’t get any more wrong than that” (Way 2007, s. 36, r. 6), vilket visar på att Satan verkligen lyckats med att inte bara bli fri från Helvetet utan även med att få Ghost Rider att må lite dåligt. Detta för även storyn framåt och skapar en förutsättning för en spännande story i kommande nummer, när Satan är lös på Jorden, samt ökar konflikten mellan Ghost Rider och Satan. Att Satan använder sin förståelse av en varelses tankar och känslor på ett ondskefullt sätt är givetvis skrämmande, vilket gör att denna djävul kopplas mer till traditionen med den skrämmande Djävulen än till de andra två arketyperna som Kolakowski tar upp. Skräcken passar även hans roll som antagonist väl, eftersom den lätt kan få läsaren att känna antipati mot honom.
Ghost Rider är dock inte den ende som Satan torterar. När han efter sin flykt från Helvetet tagit människors kroppar i besittning använder han dem i vissa fall till att tortera deras släktingar, vänner och medmänniskor. Ett exempel på detta är när han tvingar en grupp människor att åka i en skåpbil med deras döda släkting, vars kropp han tagit över (Way 2007, s. 34). Detta kan ses som en form av tortyr då man märker hur upprörande det är för den döde mannens dotter och barnbarn (Way 2007, s. 37, rr. 3-4). Detta bekommer inte Satan något utan han går istället ut ur skåpbilen och förbereder släktingarnas död genom att sprida ut bensin kring bilen (Way 2007, s. 37, r. 5). Det hela leder slutligen till att den döde mannens dotter dödar dem alla eftersom hon försöker fly och tändstiftet i bilen leder till att skåpbilen exploderar av bensinångorna (Way 2007, ss. 42-45). Detta skapar inte bara ännu starkare känslor av avsky gentemot karaktären, och därmed en större förståelse för Ghost Riders hat mot denne, utan förstärker även hans roll som en skrämmande djävul. Som jag nämnt ovan förstärker en känsla av familjaritet ibland skräckeffekten i en text och eftersom Satan ger sig på vanliga människor iklädd människoskepnad kan detta få effekten att läsaren känner att storyn känns mer, i brist på bättre ord, realistisk. Givetvis är denna serie inte menad att vara
37 ett verk som bygger på realism, men för troende kan Satans förmåga att besätta människor vara skrämmande nog. Även i vår sekulariserade tid finns skräcken att tappa kontrollen över sin egen kropp. Dessutom kan man som läsare tänka sig in i en situation där ens egna nära och kära kan sättas i fara om någon vore besatt om man är religiös. Frågan är om det skulle uppstå sådana tankar hos en ateist. Där kommer återigen det familjära in som en faktor. Då Satan är i en vanlig kropp när han utför handlingarna kan man bli påmind om att även vanliga
människor kan utföra hemska dåd. Detta kan få en att känna skräck, men en rädsla för vanliga människor snarare än en karaktär ur en religion.
En del av den skräckfyllda känslan som skapas i serien är kopplat till Satans förmåga att manipulera andra varelser. Han lyckas reta Ghost Rider så att denne tar på sig uppdraget att förgöra samtliga av de 666 kroppar Satan besatt (Way 2007, s. 92, r. 2). Detta val gör han trots att han vet att det kommer få de resterande kropparna att bli mäktigare och att det är precis vad Satan vill (Way 2007, ss. 89-90). Satan har, genom skicklig manipulation, fått honom att känna ett ännu starkare sug efter hämnd än vad han gjort tidigare och detta faller Satan i fatet. Detta är även ett effektivt sätt att så ett frö inför kommande nummer så att läsaren redan i förtid har en aning om hur handlingen kan komma att utvecklas. Att det har att göra med 666 delar av Satan visar på att denna historia kan komma att pågå över ett långt antal nummer, samtidigt som det är en koppling till en familjär symbol för Satan och ondska, nämligen numret 666. Det är helt enkelt ett berättartekniskt knep för att inte bara skapa spänning i det nummer där det förekommer utan även för att skapa en nyfikenhet inför vad som komma skall i framtida nummer. Istället för att jämför skillnader i effektskapande mellan scenen med storyn kan man tala om en skillnad mellan den story man läser för tillfället i och en övergripande story, vilken numret man läser enbart är en del av.