ÖREBRO UNIVERSITET
HumUS-akademien
Satan i serier
En karaktärsanalys av djävulsportträtten i fyra moderna
serietidningar
Linus Hansson
Självständigt arbete på avancerad nivå
Litteraturvetenskap
Handledare: Lars-Åke Skalin
Höstterminen 2010
Innehållsförteckning
1 INLEDNING s.1 1.1 Bakgrund s.1 1.2 Material s.2 2 TIDIGARE FORSKNING s. 6 2.1 Om serier s. 82.2 Att definiera en djävul s. 9
2.3 Djävulens roll i litteratur s. 10
2.3.1 Den skräckinjagande Djävulen s. 11
2.3.2 Den tragiske Djävulen s. 12
2.3.3 Den komiske Djävulen s. 13
3 ANALYS s. 13
3.1 Lucifer i The Sandman s. 14
3.1.1 Lucifers utseende s. 14
3.1.2 Lucifers karaktär s. 16
3.2 Djävulen i Chronicles of Wormwood s. 23
3.2.1 Djävulens utseende s. 23
3.2.2 Djävulens karaktär s. 25
3.3 Old Nick i Preacher: The Saint of Killers s. 29
3.3.1 Old Nicks utseende s. 29
3.3.2 Old Nicks karaktär s. 31
3.4. Satan i Ghost Rider: Vicious Cycle s. 33
3.4.1 Satans utseende s. 33
3.4.2. Satans karaktär s. 35
4 EN JÄMFÖRELSE AV DJÄVLARNA OCH EN KORTARE DISKUSSION s. 37
5 SAMMANFATTNING s. 40
1
1 INLEDNING
1.1 Bakgrund
Djävulen är en karaktär som funnits i en form eller annan i hundratals år.1 Han har porträtterats i flera olika medier och har ännu inte upphört att beröra människors innersta känslor, vare sig de roas, blir skrämda eller känner medlidande.2 Sättet han har porträtterats på kan ses som en avspegling av tiden då just den avbildningen skett. I en allt mer sekulariserad Västvärld som den vi lever i kan det därför vara extra intressant att undersöka hur vi använder oss av en religiös symbol som Djävulen i våra medier och texter, det vill säga hur han
framställs som karaktär både till det yttre och till det inre. För att kunna undersöka Djävulens utseende på ett mer bildmässigt sätt har jag valt att använda mig av serietidningsmediet som utgångspunkt för studien.
Serietidningsmediet är en genre på frammarsch inom den litterära kanon. I USA är graphic novels3 den snabbast växande litterära medieformen, (Eisner 2008, s. 148) vilket visar på att serietidningar, förkortat serier, blivit alltmer accepterade som litterär genre. Den har även allt oftare blivit ett mål för seriös litteraturforskning, både i Sverige och i utlandet. Det är en lättillgänglig form av läsning som riktar sig till såväl barn och ungdomar som vuxna. Som blivande gymnasielärare är det extra intressant att undersöka ett medium som ofta kopplas till ungdomar, men som tidigare inte setts som en seriös del av den litterära kanon. Eftersom många av de stora serietidningsförlagen är baserade i USA har jag valt att avgränsa mig till serier som kommer från det landet. På senare år har visserligen japanska manga-serier ökat i spridning utanför sitt hemlands gränser, men då dessa skiljer sig på ett markant sätt i fråga om kulturell bakgrund anser jag att deras syn på den kristna Djävulen är allt för olik den jag ämnar undersöka i denna uppsats. Det vore dock intressant att göra en sådan analys i framtida forskning. Sammanfattningsvis blir syftet med denna uppsats att undersöka hur Djävulen porträtteras i ett specifikt antal serietidningar utgivna i USA, vilka kommer presenteras nedan. Frågeställningen blir därför:
Hur porträtteras Djävulen i några utvalda serietidningar?
1 Då jag kommer betrakta Djävulen som en egen karaktär genom uppsatsen kommer jag att skriva hans namn
med stor begynnelsebokstav.
2
Jag har valt att benämna Djävulen som ”han” då denne oftast avbildas som just en manlig varelse, även om han skapades könlös som alla änglar. Det kan stundtals låta som om jag talar om en riktig person i min analys, men det är för att det är svårt att utreda om Djävulen är en idé, en karaktär eller något annat eftersom människors syn på honom förändrats under tidens gång.
3 En sorts genre inom seriemediet som ofta brukar betyda att man har klart avgränsade historier. Exempel på
graphic novels är Alan Moores From Hell och Grant Morrisons Batman: Arkham Asylum. Det är inte en helt lätt term eftersom många olika innebörder kan sättas in i den. Kritiker anser bland annat att den bara används för att legitimera serier som seriös litteratur och i marknadsföringssyfte.
2 För att kunna besvara denna fråga kommer jag begagna mig av närläsning för att analysera såväl bilder som text i de utvalda serierna. Jag kommer även att använda mig av en stundtals komparativ metod för att försöka få en något rundare bild av hur han porträtteras. Jag har dessutom delat upp frågeställningen i några delfrågor:
Vilken roll har Djävulen i serien, det vill säga: vilka reaktioner och effekter kan han vara tänkt att skapa hos läsaren? Hur förhåller han sig till andra karaktärer i serien? Hur påverkar hans relation till andra karaktärer serien? Hur är han avbildad i serien?
Jag kommer att inleda med att beskriva det material jag använt mig av, följt av en kort genomgång av den forskning som tidigare gjorts inom ämnet. Eftersom det inte gjorts mycket forskning inom just detta område fokuserar jag på att beskriva några roller som Djävulen brukar inta inom skönlitteratur, samt en kort introduktion till serietidningsmediet. Därefter kommer analysen att ske, i vilken jag först beskriver och analyserar karaktärernas utseenden och sedan deras karaktärer och roller i serien. Slutligen kommer en sammanfattning utifrån det jag kommit fram till i analysen.
1.2 Material
Det primärmaterial jag använder mig av har valts ut i ett försök att visa på likheter och skillnader i avbildandet av Djävulen inom seriernas värld. Tre av serierna, The Sandman,
Preacher: The Saint of Killers och Chronicles of Wormwood har valts ut då de är skrivna av
antingen Neil Gaiman eller Garth Ennis, två serietidningsförfattarna som brukar räknas bland de mest framstående under de senaste tjugo åren. Dessa tre serier är även kopplade till de serier som är riktade till vuxna läsare, vilket dels visar sig i deras innehåll och dels genom att två av dem givits ut av förlaget Vertigo. Vertigo är ett dotterförlag till DC Comics som är riktat mot en vuxen publik. Den tredje serien, Chronicles of Wormwood, har valts ut som ett exempel på serier från mindre förlag, i detta fall Avatar Press, Inc. Detta förlag är inte kopplat till något av de två stora förlagen, DC Comics och Marvel Publishing, Inc. Den fjärde serien,
Ghost Rider, har valts ut av just den motsatta anledningen. Den publiceras av det stora
förlaget Marvel Publishing, Inc. och är riktad mot en yngre publik. För samtliga serier gäller att jag enbart plockar ut de nummer och de sidor som är relevant för analysen. Det resterande innehållet är visserligen intressant, men inget fokus kommer att läggas på det i min analys. Materialet kan såklart påverkas av att det kommer från serier utgivna av amerikanska förlag. Fredrik Strömberg skriver att det finns en stor skillnad mellan amerikanska serier och europeiska serier i det att Djävulen är mer vanligt förekommande i amerikanska serier. Han skriver även att det finns en skillnad i att Djävulen oftare är till för att roa i Europa, medan
3 han är reellt skrämmande i USA, även om han ses som en intern ondska (Strömberg 2005, s. 285). Robert Muchembled skriver även om denna skillnad, men på ett större kulturellt plan, och menar att skillnader i kulturmönstret gör att man inte blir skrämd på riktigt av
amerikanska skräckfilmer, på samma sätt som man skulle bli av europeiska (Muchembled 2003, s. 272). Rent tidsmässigt är serierna från 1988 och framåt, med fokus på de senaste tjugo åren. Jag ska nu presentera serierna som är underlaget för min analys.
The Sandman är en serie skriven av den mångfaldigt belönade författaren Neil Gaiman och kom ut mellan åren 1988 och 1996 (Bender 2000, s. 2).4 Serien är mycket väl uppbyggd och går från början till slut längs en röd tråd mot ett mål som med tiden blir allt tydligare. Den gavs ut i 76 nummer, exklusive några specialnummer, och blev så pass populär att DC Comics kom att skapa dotterförlaget Vertigo för att kunna ge ut serier riktade till en mer vuxen publik. De nummer jag plockat ur serien för att använda mig av i min analys är de där Djävulen, eller Lucifer som han kallas i serien, har en framträdande roll. Dessa är nummer 4, 22 och 23 av serietidningen. De är samtliga med i olika samlingsalbum, så kallade trade paperbacks. Det är vanligt att man samlar samman flera nummer av populära serier en tid efter att de utkommit för att man som läsare inte ska behöva köpa varje nummer. Nummer fyra kom ut 1989 och finns med i samlingen The Sandman: Preludes and Nocturnes (1995) medan de andra två kom ut 1991 och finns med i samlingen The Sandman: Season of Mists (1992).5 Jag kommer att hänvisa till de olika samlingsvolymerna och inte till de enskilda numren eftersom det är dessa som är vanligast förekommande. Samma urval har använts av i de andra tidningarna, som även de är samlade i trade paperbacks.
För att lättare förstå sammanhanget mellan de olika historierna är en sammanfattning av den övergripande storyn på sin plats. Drömmarnas härskare Morpheus har i många år varit fången hos en magiker. Efter att ha lyckats fly sin fångenskap måste han samla på sig några av sina magiska artefakter. En av dessa är en hjälm som kommit i en demons ägo. Därför beger han sig till Helvetet för att få tillbaka den. Eftersom Morpheus är en stundtals ganska högfärdig varelse lyckas han förolämpa Lucifer, en av härskarna i Helvetets triumvirat. Detta får till följd att när han ska bege sig ner till Helvetet en andra gång, för att försöka frigöra en kvinna fördömt, står Lucifer redo. Lucifer har dock tröttnat på att vara härskare över Helvetet och har därför tömt det på alla dess inneboende. För att hämnas på Morpheus överlämnar
4 The Sandman kommer i fortsättningen förkortas TS.
5 Då de nummer jag valt ur The Sandman tillhör två olika samlingar med serier, så kallade trade paperbacks, och
inte originalnumren, har jag valt att skilja på dem. Den första som kallas Preludes and Nocturnes förkortas därmed till TSPN medan den andra, Season of Mists, kallas TSSM.
4 Lucifer nyckeln till Helvetet till honom för att på så sätt skapa problem för protagonisten i serien, då Helvetet är en plats som är mycket eftersökt av många gudar och varelser. Chronicles of Wormwood är en ”limited series” 6 på sex delar och är skriven av Garth Ennis, en av de mest kände serietidningsförfattarna i världen.7 Den utkom mellan 2006 och 2007 på förlaget Avatar Press och är därför ett exempel på en serie som inte tillhör något av de två stora förlagen Marvel Publishing, Inc. och DC Comics. Serien handlar om Djävulens son, Damien Wormwood, och i den figurerar även Djävulen frekvent då denne arbetar för att få Armageddon att börja, något Wormwood vägrar ställa upp på då han trivs som människa. Djävulen kommer därför upp med en plan i vilken han försöker locka sin son till att döda den pånyttfödde Jesus och på så sätt starta Armageddon. Damien frestas, men motstår till sist och spetsar slutligen ihop Djävulen med Gud, vilka ses sväva genom kosmos mot slutet av serien. De nummer jag valt att använda från denna serie är nummer två, fyra och fem och sex, då dessa är de nummer där Djävulen är medverkar mest frekvent. Hans första framträdande är visserligen i slutet av det första numret, men då det bara handlar om en sida och han inte säger något av vikt har jag inte använt detta framträdande. Då seriens trade paperback saknar
sidnummer har jag själv gjort en uträkning av sidorna. Jag hoppas att läsaren har överseende med detta och kommer förstå hur jag tänkt.
Den numera avslutade serien Preacher, som utkom mellan åren 1995 och 2000, brukar räknas som en av de mest framgångsrika serierna från Vertigo och är även den skriven av Ennis. Preacher: The Saint of Killers är en fyra nummer lång “limited series” som är skriven av Ennis och anknyter till hans serie Preacher.8 Dessa fyra nummer fungerar som en
bakgrundshistoria till The Saint of Killers, en av karaktärerna i Preacher, och utkom 1996. De nummer som valts ut av PTSK är nummer tre och fyra och är hämtade ur en trade paperback med namnet Preacher: Ancient Stories. Dessa två nummer är de enda där Djävulen figurerar i någon större roll i hela Preacher-serien. Eftersom de nummer jag valt tillhör en övergripande historia kan det vara bra att förklara vad som hänt tidigare i serien.
En man utan namn har tidigare varit en soldat under det amerikanska inbördeskriget, men har till slut funnit ro med fru och ett barn. Barnet och frun blir dock sjuka och han beger sig iväg till en by för att hämta medicin. Komplikationer uppstår då han hamnar i bråk med ett gäng banditer, vilket gör att han blir försenad hem med medicinen och finner frun och barnet döda. Han ger sig därför av mot byn igen för att hämnas på banditerna, men blir dödad i
6 En limited series skiljer sig från andra serier på så sätt att den dels är kort och dels att man redan från början har
bestämt hur många nummer lång den ska vara.
7 Chronicles of Wormwood kommer i fortsättningen förkortas CoW. 8
5 stridigheterna som bryter ut när han konfronterar dem. På grund av alla synder han begått, främst mord och dråp, skickas han ner till Helvetet. Då han inte kan sluta upp att hata fryser Helvetet till is och inte ens Old Nick, som är Djävulens namn i denna serie, kan få honom att sluta hata. Därför löser de problemet genom att sända tillbaka honom till Jorden som ett helgon för mördare och han tar sin hämnd på banditerna, men även på alla andra i byn, vilka han utplånar fullständigt.
Ghost Rider9 är svår att definiera som serie då den varit både en pågående serie, ett antal ”limited series” och ett antal ”one-shots”.10 Det finns dessutom flera olika personer i Marvels universum som kallats för Ghost Rider. De nummer jag valt ut för uppsatsen behandlar dock den första karaktären som var den motorcykelburne Ghost Rider.11 Denna karaktär skapades i serien som kom ut 1972-1983 och var skriven av Gary Friedrich, men de nummer jag valt är från omstarten av titeln som påbörjades av Daniel Way år 2006. Dessa nummer är nummer ett, två, fyra och fem som samlades i trade paperbacken Ghost Rider: Vicious Cycle år 2007. Meningen med omstarten var att återskapa ett intresse för karaktären Ghost Rider som sjunkit i intresse. Därför var man tvungen att inte bara skriva en ny intresseväckande story, utan även återberätta historien om hur Johnny Blaze blev Ghost Rider, vilket främst sker i nummer fem av tidningen.
Då serien har en längre historia än de tidigare krävs en sammanfattning av den. Johnny Blaze har tidigare slutit en pakt med Satan, men Satan snuvas på hans själ på grund av
kärleken Blazes flickvän känner för honom. Som hämnd binder Satan en demon till Blaze och han får på så sätt Ghost Rider-krafterna. Efter många äventyr mot demoner och skurkar fångas han i Helvetet i en cykel där han ständigt tror sig ha undanflytt Helvetet, bara för att snart upptäcka att han inte gjort det. Detta gör Satan helt enkelt för att plåga honom. De nummer jag använder i denna analys tar vid just vid denna cykel, vilken Blaze slutligen lyckas bryta, men med konsekvensen att Satan släpps lös i 666 människor världen över. Ghost Rider tar därför på sig uppgiften att återföra alla dessa bitar av Satan till Helvetet. Även denna trade paperback saknar sidnummer och innehållsförteckning och jag har därför gjort på ett liknande sätt som i CoW.
Givetvis finns det många fler exempel på serier där Djävulen är med i en eller annan form. Det val jag har gjort i fråga om primärmaterial är dels grundat i hur spritt materialet är och vilken påverkan materialet och författarna haft på den populärkulturella kanon. Materialet
9 Ghost Rider: Vicious Cycle kommer i fortsättningen att förkortas GR. 10 ”One-shots” är historier i serietidningar som består av endast ett nummer.
11 Förlaget Marvel Publishing, Inc. har tidigare haft karaktärer som hetat Ghost Rider, men som inte haft någon
6 består av enskilda nummer, det vill säga att de plockats ur sina ibland mer omfattande
historier, just för att visa på hur Djävulen porträtteras i de skilda numren. I fallet med GR, är detta speciellt viktigt eftersom förändringar i historien har skett gällande vem det är som köpslår med Johnny Blaze i skapandet av Ghost Rider. Det gör även materialet mer överskådligt då vissa av serierna sträcker sig över decennier av utgivningsår.
2 TIDIGARE FORSKNING
Djävulen är en av de mest kända karaktärerna i världen och har fascinerat människor i århundraden. Det finns hyllmeter skrivna om denna karaktär, både religiösa skrifter och mer vetenskapliga texter. Om Djävulen i serietidningar har däremot inte mycket skrivits. Fredrik Strömbergs populärvetenskapliga bok The Comics Go To Hell: A Visual History of The Devil
in Comics (2005) är den enda jag funnit som behandlar ämnet i en någorlunda omfattning.
Tyvärr har Strömberg gjort en något lapptäcksliknande analys där han istället för att gå på djupet i några få verk visar på bredden av djävulsporträtt som finns inom serietidningsmediet. Det hela resulterar i att man ser några få teman, såsom komiska djävlar, vilka jag även använt mig av i min analys. Då sekundärlitteratur i ämnet varit magert har jag istället begagnat mig av litteratur som berör karaktären, eller man ska kanske säga fenomenet, Satan, litteratur som berör serietidningskonsten och litteratur som berör skräckfiktion.
Vad gäller karaktären Satan har jag använt funnit stor användning av Maximilian Rudwins bok The Devil in Legend and Literature (1931) som är en bra bok om man vill se varifrån vår bild av Djävulen kommer rent kulturmässigt och hur denna bild har förändrats genom åren. Rudwin räknar ofta upp många exempel i långa avsnitt, och ger ofta många exempel på bland annat hur Djävulen kan se ut och vad han kan kallas. Jag har även funnit en del matnyttigt gällande hur karaktärens personlighet brukar avbildas i fiktion och vilken roll han kan spela. I
Samtal med Djävulen (1963) av Leszek Kolakowski fann jag en bra uppdelning av Djävulens
olika roller inom den västerländska kulturen som jag kommer att gå närmare in på senare. Trots att boken i mångt och mycket är en skönlitterär bok ger den intressanta infallsvinklar och tänkvärda uppslags för vilka effekter Djävulen kan skapa. Mer information om den tragiske Djävulen, som Kolakowski presenterar, fann jag i Peter Stanfords The Devil: a
Biography (1997). Robert Muchembled skriver om hur Djävulen porträtteras i olika medier
och tider i sin bok A History of the Devil: From the Middle Ages to the Present (2003) och nämner även skillnader mellan hur Djävulen uppfattas i olika delar av västvärlden. Neil Forsyths The Old Enemy: Satan and the Combat Myth (1987) gav mig en insyn i hur Satan
7 hämtats ur gamla myter, samt hur karaktären kan fungera som rebell. Slutligen gav Ernst och Johanna Lehners bok Devils, Demons, Death and Damnation (1971) mig en inblick i hur Djävulen porträtterats i gammal konst. Detta hjälpte mig när jag sedan skulle tackla hur han porträtterats i serietidningarna jag analyserade. Många motiv visade sig ha behållits under åren.
När det kom till en förståelse av skräckeffekten som Djävulen ofta används för att skapa använde jag mig av Yvonne Lefflers bok Horror as Pleasure: The Aesthetics of Horror
Fiction (2000) för att se vad det är som lockar människor till att läsa skräckfiktion. Detta var
viktigt eftersom man kanske inte blir skrämd av Djävulen av samma anledning i vårt något avkristnade samhälle som man blev tidigare, då många inte tror att han är ett hot mot ens själ. Noël Carrolls verk Beyond Aesthetics: Philosophical Essays (2001) hjälpte mig att se vad det är som gör Djävulen till ett monster, vilket man skulle kunna säga att han är i vissa av
serierna. Min egen uppsats The Use of Setting in the Creation of the Theme of Horror in
Selected Short Stories by Stephen King (2009) användes för att visa på hur realism och
övernaturlig skräck inte alltid måste vara oskiljaktiga utan hur realism snarare kan förstärka skräckupplevelsen.
När det gällde seriernas uppbyggnad och att knäcka koderna som finns i serietidningar använde jag mig av Will Eisners bok Comics and Sequential Art: Principles and Practices
From the Legendary Cartoonist (2008) och Mario Saracenis The Language of Comics (2003).
Dessa gav en inblick i hur serier kan, och i vissa fall bör, läsas, vilket kan vara till hjälp för en inbiten serietidningsläsare som ibland blir lite blind för effekterna då man är van vid dem och tar dem för givna. Anne Magnussens "The Semiotics of C.S. Peirce as a Theoretical
Framework for the Understanding of Comics" (2000) och Lena Rogströms "Seriespråk – En studie i brott och skratt" (2001) gav intressanta infallsvinklar gällande samarbetet mellan text och bild, vilket är en mycket viktig del av förståelsen av serietidningsmediet. Förhoppningsvis kan dessa texter även hjälpa läsare av denna uppsats som inte är vana vid mediet.
Hy Benders The Sandman Companion (2000) gav en intressant inblick i skapandet av en av de mest hyllade serierna från det förra århundradet. Intervjuerna han gör med Neil Gaiman bekräftade även vissa teorier jag hade, bland annat gällande Lucifers utseende i hans första framträdande i TS, vilket jag kommer att gå in närmare på nedan. Boken ger även en inblick i jobbet som ligger bakom serietidningar och visar på att de inte bara är underhållning utan ett seriöst hantverk. Slutligen använde jag mig av 2000 års utgåva av Bibeln som en form av källa då vissa av serierna hänvisar till just Bibeln.
8
2.1 Om serier
Serietidningar är, som jag nämnt ovan, på frammarsch i den litterära kanon. Mediet kopplar samman text och bild och öppnar på så sätt upp för möjligheter att göra litterära analyser av ett helt annat slag än vad som annars är vanligt. Ett exempel på detta är en karaktärsanalys som kan grundas i att man kopplar samman ett klart visuellt intryck, själva bilden, med mer textbundna intryck, som exempelvis en karaktärs röst, doft och personlighet, vilka måste framställas med hjälp av text om man vill specificera dem. Lena Rogström utrycker
samarbetet som att "bilden och texten kompletterar varandra, och bör betraktas som en helhet där texten framför allt uttrycker sådant som bilden inte kan säga" (Rogström 2001, s. 50), vilket jag anser sammanfattar det hela ganska bra. Will Eisner utvecklar på sätt och vis denna definition i sin bok Comics and Sequential Art genom att skriva att:
[t]he reader is thus required to exercise both visual and verbal interpretive skills. The regiments of art (e.g. perspective, symmetry, line) and the regiments of literature (e.g., grammar, plot, syntax) become superimposed upon each other. The reading of a graphic novel is an act of both aesthetic perception and intellectual pursuit. (2008, 2)
Enligt Eisner handlar det om ett läsande som använder olika delar av hjärnan än de delar som används när man läser ”vanliga” böcker. Det ger med andra ord övning åt såväl textförståelse som bildförståelse. Anne Magnussen menar, i sin essä "The Semiotics of C.S. Peirce as a Theoretical Framework for the Understanding of Comics", att det ibland är oklart om det alla gånger existerar ”a clear distinction between iconic and symbolic signs" när det kommer till serier (Magnussen 2000, s. 193). Visserligen är många av bilderna rent ikoniska för att de ska vara lättförståeliga för en bred publik. Eisner skriver exempelvis att det ibland är möjligt att förstå vad bilderna vill förmedla utan att det används talbubblor, men att det krävs ”[c]ommon experience and a history of observation […] to interpret the inner feelings of the actor” (2008, s. 20). Med andra ord måste man kunna avläsa människor i allmänhet, det vill säga ha en viss empatisk förmåga, men kanske framförallt ha knäckt koden för hur man förmedlar känslor och handlingar i seriernas bilder. Till denna kodknäckning hör bland annat att man förstår att västerländska serier oftast läses från vänster till höger och att ord skrivna i fet stil eller med versaler är sådana som den som talar betonar extra starkt.
Serietidningar kan dessutom vara skapade genom en kombination av minst två personers, författarens och tecknarens, visioner. Denna uppdelning sker ofta på grund av tidsbrist och annat som påverkar publikationsscheman (Eisner 2008, s. 128). I serier som ges ut av större förlag, som exempelvis DC Comics och Marvel Publishing, Inc., är det vanligare att man delar på rollerna för författaren, tecknaren och så vidare, än vad det är på mindre förlag. Till
9 dessa roller kan det dessutom tillkomma exempelvis färgsättare, bläckartister och textare, vilka alla sätter sin egna personliga prägel på karaktärerna och historien. Mediet öppnar även upp för möjligheten att porträttera exakt hur karaktärerna i berättelsen ser ut, även om det inte ger en helt verklig bild av det då det är tecknade bilder. 12
2.2 Att definiera en djävul
Det kan uppstå flera problem när man skriver om en karaktär som Djävulen. Något som kommer att påverka denna uppsats är faktumet att han kan vara svårbestämbar i fråga om namn. Han är en karaktär som omskrivits i Västvärlden under närmare tusen år (Muchembled 2003, s. 1) och som dessutom har fungerat som en form av smältdegel i vilken man inom kristendomen smält samman gudar från andra religioner (Rudwin 1931, ss. 2-3). Ett problem som uppstått av detta är att hans namn är väldigt föränderligt beroende på vem som pratar eller skriver om honom. I sin bok The Devil in Legend and Literature från 1931 listar Maximilian Rudwin en lång rad epitet, titlar och smeknamn för Djävulen (Rudwin 1931, ss. 29-34). För att förvirra definitionen ytterligare kan det vara så att man använder namn på andra demoner och smådjävlar istället för något av de namn som oftast förknippas med Djävulen. Till namn som brukar förknippas med Djävulen hör exempelvis Satan och Lucifer, medan namn som Mammon och Belphegor oftast, men inte alltid, förknippas med andra djävlar. Ett problem som tillkommer när man diskuterar Djävulen i just serietidningar är att det ofta kan vara flera personer som lägger till och tar bort fakta i en pågående serietidning,13 då författare kan bytas ut mellan olika story arcs.14 Det blir helt enkelt problematiskt ibland när flera författare ska använda sig av samma karaktär i sina berättelser, men använder honom eller henne på olika sätt. En karaktär som Satan, som bland annat kallas ”the Father of Lies” (Rudwin 1931, s. 29), kan dessutom förklä sig i andras skepnader, vilket ibland förstärker känslorna av osäkerhet inför om karaktären i serietidningen verkligen är Djävulen eller inte.
12 För mer om serietidningars uppbyggnad och koder rekommenderas Mario Saracenis utmärkta bok The
Language of Comics (2003).
13 Ett exempel på detta är, som nämnts ovan, karaktär Ghost Rider från förlaget Marvel Publishing, Inc., vilken
sålde sig till Satan, en historia som senare författare ändrade till att han sålde sig till Mephisto som var förklädd till Satan. Den nuvarande uppfattningen om Marvels Mephisto är att han inte är den bibliske Satan, men ofta missuppfattas som denne. Detta är extra intressant eftersom Stan Lee, skaparen av karaktären Mephisto, sagt att Mephisto är menad att ses som Satan (Strömberg 2005, s.195). Strömberg skriver även att Marvel ”has always been hesitant to openly depict Christian symbols”, vilket förmodligen har ett finger med i spelet i fallet med Ghost Rider (2005, s. 105). Det hela har lett till oklarheter gällande om det är Satan eller ej, men i de nummer jag använt mig av i analysen utgår jag från att det är Satan och inte Mephisto i förklädnad.
14 En story arc är kortfattat en viss historia som utspelar sig över ett antal serier. Dessa är ibland numrerade för
10 Utseendemässigt är Djävulen också svår att ringa in då han beskrivits på många olika sätt och tagit många olika former genom årens lopp. Rudwin skriver att Djävulen kan ta formen av båda man och kvinna, men att han tycks föredra mansformen (1931, s. 36). Han fortsätter med att skriva att Satan även kan ta formen av djur, såväl hela djurkroppar och som varelser med delar av djur, allt för att kunna representera ”the sympathetic alliance between physical ugliness and moral evil” (1931, ss. 36-37). Precis som han tar namnen av andra religioners gudar tar även Djävulen inom kristendomen ibland formen av djur som förknippas med andra gudar och anses eller ansetts vara heliga i andra religioner (Rudwin 1931, ss. 38-43). Den populära getformen går exempelvis långt tillbaka i tiden och kan kopplas till religioner från bland annat Indien och Egypten. Även vår egen asatro kan förknippas med getter eftersom Tors vagn drogs av just det djuret (Rudwin 1931, s. 39). Rudwin förklarar även att Djävulen numera blivit alltmer lik oss människor och att djurkopplingarna tonats ner alltmer. Numera framstår han, enligt Rudwin, som ”a well-bred, cultivated man of the world” och avbildas stilig och välklädd (1931, s. 52). Jag håller inte helt med om detta då jag anser att det beror på vilken typ av roll man tillskriver Djävulen och vilka känslomässiga effekter han ska locka fram hos läsaren. Enligt Rudwin avbildas Djävulen oftast som svart och han anser att
färgvalet kan kopplas till rasism (1931, s. 45). Djävulen framställs även som röd, bland annat på grund av hans kopplingar till eld, vilket går att koppla till flera gudomligheter från Asien och Afrika (Rudwin 1931, s. 46).
I denna uppsats kommer jag själv att undersöka såväl utseende som namn hos de djävlar som avbildas i texterna. Rent definitionsmässigt har jag dock gjort det relativt lätt för mig, då jag har utgått från serier som ofta är väldigt öppna med vem av karaktärerna som är Djävulen. Detta kan vara ett problem, eftersom det inte visar på något större exempel på hans roll som skepnadsskiftare och lögnare. Vad man då måste tänka på är att detta dels enbart är några få författares syn på Djävulen och att det är mycket vanligare att man använder sig av någon annan demon i serietidningar från något av de större förlagen, då Satan fortfarande kan vara ett känsligt ämne i delar av världen. Kanske kan det även ha att göra med att många av de stora serietidningsförlagen är baserade i USA, men mer om detta kommer jag att ta upp nedan.
2.3 Djävulens roll i litteratur
Leszek Kolakowski delar, i sin bok Samtal med Djävulen, upp Djävulens roll i berättelser i tre huvudsakliga delar. Dessa tre roller är kallar han för ”det skräckinjagande, det groteska och det tragiska” (Kolakowski 1963, s. 182). Denna uppdelning anser jag är en av de bättre, även
11 om jag i denna analys byter ut den groteska djävulen mot den komiska, då det, enligt mig, inte alls är tvunget att Djävulen visar upp groteska sidor för att skapa humor. Det är även möjligt att man missuppfattar groteskt som något som är skräckinjagande och vice versa, vilket skulle kunna försvåra analysen. Djävulen kan givetvis ha helt andra funktioner i texter och att funktionerna kan bestå av kombinationer av de olika rollerna som Kolakowski presenterar. Utöver de tre roller Kolakowski räknar upp räknar Strömberg även upp den sofistikerade Djävulen och den sexuelle Djävulen (Strömberg 2005, ss. 122-123). Jag anser dock att dessa kan bakas in i exempelvis den skräckinjagande Djävulen eftersom det enbart handlar om olika sätt på vilka han skapar skräck i människor. Strömberg skriver själv att Djävulens sexualitet kan kopplas till just ”the ultimate expression of the fear of sexuality that has always
permeated Christianity” (Strömberg 2005, s. 157). De kan även inkluderas i de andra rollerna, då exempelvis en överdrivet sexuell djävul kan bli komisk i sin överdrift.
2.3.1 Den skräckinjagande Djävulen
Kolakowski beskriver den skräckinjagande Djävulen som den ”som står den officiella katolska och protestantiska läran närmast” (Kolakowski 1963, s. 182). Det är denne djävul som kommer fram i kristna predikningar och som skrämt kristna i flera århundraden. Den skräckinjagande Djävulen är den som är ett faktiskt hot mot människans själ och som ”finner glädje i de fördömdas outsägliga lidanden” (Kolakowski 1963, s. 182). Strömberg skriver att denne djävul ”is closely linked to The Old Testament and was designed to scare people into submission” (Strömberg 2005, s. 122). Enligt Strömberg var denna inte så mycket en
lockande Djävul som han var en skrämmande. Faran som finns i honom, som gör honom till ett monster i ordets rätta bemärkelse, kan inte döljas. Enligt Noël Carroll är det just att något är både motbjudande och hotande som gör det till ett monster (Carroll 2001, s. 244). De gamla avbildningarna av Satan med djurdelar var säkert motbjudande och är det nog
fortfarande för många. Utseendet i kombination med att han var ett hot mot människans själ gör att han kan sägas vara ett monster enligt Carrolls definition. Men vad är det som gör att han fortfarande är skrämmande i vår sekulariserade tid när ett begrepp som själen inte har den betydelse den en gång haft?
I sin bok Horror as Pleasure: The Aesthetics of Horror Fiction lägger Yvonne Leffler fram tre av de vanligaste teorierna till varför vi människor läser skräck. En av teorierna är att man gör det för att man är sensationslysten, att man söker en ”uncontrolled emotional response” (Leffler 2000, ss 57). Man tillåter sig själv att läsa i sådant som i vanliga fall skulle ses som förbjudet. Enligt andra forskare ligger fascinationen snarare i att man går genom en
12 ”emotionally harrowing experience of seeing, and coping with seeing, something repugnant or loathsome” (Leffler 2000, s. 57). Slutligen finns det de forskare som anser att tjusningen med skräcken är att man ser andra skada sig eller bli skrämda och därmed kan vara glad över att det inte är en själv som blir utsatt (Leffler 2000, s. 58). Dessa teorier skulle kunna förklara varför den skräckinjagande Djävulen fortfarande skrämmer oss i dagens samhälle. De gamla konnotationerna till hans roll i ett kristet samhälle sitter fortfarande kvar, man vet fortfarande vad han representerar, men det är inte längre den Djävul man kände från förr. I sin bok A
History of the Devil: From the Middle Ages to the Present förklarar Robert Muchembled att
synen på en ”infernal Satan” förlorade för bilden av ”a more familiar demon directly linked to every mortal: hell is first and foremost oneself” (2003, s. 167). Intressant för den här
uppsatsen är också att Muchembled anser att rädslan för Djävulen fortfarande är mycket djupt rotad i USA, jämfört med Europa (2003, ss. 262-270). Detta är viktigt att ha i åtanke då USA är hemlandet för samtliga förlag som givit ut serierna i denna uppsats. De kan med andra ord vara skrivna för att mottas på ett helt annat sätt än vad de blir i denna analys, vilket man bör vara medveten om.
2.3.2 Den tragiske Djävulen
Kolakowski presenterar den tragiske Djävulen som en ”i högre grad litterär figur” (1963, s. 183), det vill säga att han snarare förekommer i olika typer av skönlitterära texter än i kristendomen som religion. Kolakowski lyfter fram John Milton15 som ”huvudansvarig för denna bild av djävulen” (1963, s. 183). Han fortsätter med att beskriva denna bild av Djävulen som en karaktär som ”är förtappad men stolt; han känner sitt öde, men även om han skulle kunna rädda sig genom att ödmjuka sig inför Gud och bekänna sin skuld, föredrar han att lida. Hans ohörsamhet väcker respekt” (Kolakowski 1963, s. 183). Detta är med andra ord en djävul som inte främst skapar skräck utan väcker lika mycket sympati, respekt och avund. Därför passar han inte heller in i den kristna bilden av Djävulen som en rakt genom osympatisk och ondskefull karaktär helt utan förlåtande drag.
Den tragiske Djävulen kan även ses som en klarare koppling till människan i det att han inte är en lika ensidigt ondskefull karaktär. Han är, som Peter Stanford sammanfattar bilden som finns av honom i Paradise Lost (1667), ”a rounded, credible, at times sympathetic and always seductive figure” (1997, s. 191). Hans karaktär är, åtminstone personlighetsmässigt, lättare att känna igen sig i. Han kan uppfattas som kopplad till den ondska som sägs finnas
15 Författare till Paradise Lost (1667), ett episkt poem som av vissa forskare anses sätta Satan i en roll som
13 inom alla människor, vilken Muchembled nämner ovan, snarare än som den hemska figur som var den mest spridda bilden av Satan innan Paradise Lost. Man får dock inte glömma bort att han fortfarande är en symbol för ondskan i kristendomen, även om han framställs som sympatisk och lockande. Ofta framhävs även Satans otämjda och rebelliska ådra i denna avbildning. Hans uppror mot Gud får honom att likna en klassisk hjälte i stil med vissa av de från Antikens Grekland (Stanford 1997, ss. 191-192).
2.3.3 Den komiske Djävulen
Kolakowski kallar den komiske Djävulen för den groteska, men jag anser, som jag nämnt ovan, att grotesk är ett ord som blivit alltför förknippat med onda handlingar eller ett
ohyggligt utseende. Den bild som Kolakowski målar upp är dock snarare kopplad till komik eller lustspel. Han menar att denna djävuls ”närvaro och ofta förfelade tjuvknep styrker vårt välbefinnande, mildrar eller begränsar de ohyggliga sidorna hos den obarmhärtige sadisten från Mörksens rike” (Kolakowski 1963, ss. 182-183). Han används helt enkelt för att förlöjliga Djävulen på ett sätt som gör att han fortfarande är lite hotfull, men inte på samma sätt som den skrämmande Djävulen. Till skillnad från skönlitteraturens tragiska Djävul verkar den mer folkliga traditionen, baserad på muntliga historier och lustspel, vara denna djävuls hemmiljö.
Detta avdramatiserande av Djävulen kan ha flera viktiga funktioner för människor.
Strömberg skriver att ”[h]umans seem to always have had a need to use humor to soften [the Devil]” (Strömberg 2005, s. 224). Strömberg noterar att användandet av en humoristisk djävul är en tradition med gamla anor och att det var vanligt att vanliga människor överlistade
Djävulen i dessa historier (2005, s. 224). Vidare menar han att denna typ av djävul har blivit allt mer vanlig i vår sekulariserade tid och allt mer populär i text sedan Romantiken
(Strömberg 2005, s. 225). Detta följer med i spåren av att det blivit allt vanligare att tolka Djävulen som ”a metaphorical interpretation by which the devil is an allegory for the evil that is within us all” och inte ett reellt fysiskt hot (Strömberg 2005, s. 262). Det blir då ofta snarare komiskt än skrämmande med en förkroppsligad Djävul.
3 ANALYS
För att göra läsningen av analysen lättare kommer jag återge referenserna av serierna i följden inte bara sida och utan även ruta. Den tredje rutan på den femte sidan av CoW blir således (Ennis 2007, s. 5, r. 3) i texten. I vissa fall är inte en av faktorerna relevant för hänvisningen
14 och i vissa fall kommer det att hänvisas till en sekvens av rutor, som då blir rr. Genomgående för analysen är även att fetstil i citat markerar författarens betoningar och inte mina. Då många av serierna är skrivna helt i versaler har jag tagit mig friheten att ändra om texten till ett mer normalt skriftbruk i den mening att versaler blivit gemener där så är brukligt. Detta har gjorts för att förenkla läsningen.
3.1 Lucifer i The Sandman
3.1.1 Lucifers utseende
Lucifers första framträdande i TS visar honom som en människoliknande varelse (Gaiman 1995, s. 115, r. 1), vilket är den avbildning av honom som senare används i hela det fiktiva universum serien utspelar sig i.16 Lucifer är definitivt avbildad med Miltons Satan i tankarna och med en vit, västereuropeisk man som förebild. Han är i många avseenden klart mänsklig till sitt utseende, vilket ter sig självklart då han i serien framställs som en fallen ängel snarare än en demon. Många avbildningar av änglar är tämligen mänskliga, men såklart med
fågelliknande vingar och/eller gloria. Lucifer har dock ett par fladdermusliknande vingar i en gråsvart, i vissa bilder rödbrun, nyans. Intressant är dock att han i en avbildning som ska föreställa tiden innan hans fall från himmelen ses ha ”klassiska” änglavingar (Gaiman 1992, s. 79, r. 3). Dessa brinner sedan i och med hans fall (Gaiman 1992, s. 79, r. 5) och blir till
förkolnade stumpar (Gaiman 1992, s. 79, r. 6). Hur han fick sina nuvarande vingar får man aldrig veta, men det är tydligt att de är en del av honom, då det krävs att de skärs bort för att han ska bli av med dem (Gaiman 1992, s. 87).
Som fallen ängel ska han även se ut som att han verkligen vore skapad av Gud och vara närmast perfekt. Det är förmodligen därför han har en mycket rak hållning och en muskulös kropp (Gaiman 1992, s. 88, r. 1). Jämför man med avbildningen av honom i TSPN, vilket ska vara samma varelse, är det en klar skillnad i fråga om hur muskulös han är, då han ser slank och närmast androgyn ut i TSPN (Gaiman 1995, s. 115, r. 3). Denna förändring kan ha att göra med olika tecknares syn på hur karaktären ska se ut. Precis som de andra änglarna var inte heller Lucifer menad att föröka sig och hade ingen biologisk moder, därav avsaknad av såväl könsorgan som navel (Gaiman 1992, s. 88, r. 1). Hans könlöshet kan även förklara varför han avbildas som nästan androgyn i sitt första framträdande. Intressant är även att han är mycket lik David Bowie i den första avbildningen av honom, en artist som ofta anspelat på
16
15 ett tämligen androgynt utseende (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). Likheten till Bowie var något Gaiman själv önskade eftersom han ville att Lucifer skulle se ut som ”[a] junkie angel with a cruel slyness – but still an angel, soft and beautiful” (Bender 2000, s. 96). Att han fortfarande har ett mänskligt ansikte är dock viktigt eftersom det gör att man lätt kan tolka hans
ansiktsuttryck och läsa av hans känslor och humör. För en så känslosam karaktär som Lucifer i TS är det väldigt viktigt. Gaiman brukar dessutom vara förtjust i att göra även sina
antagonister till runda figurer vilket blir enklare om man som läsare ska kunna känna igen sig i figuren, något ett mänskligt ansikte förenklar.
Slutligen vill jag gå genom de färger som Lucifer kopplas till i TS. I TSPN visas han klädd i vitt, vilket gör honom till en klar kontrast till Morpheus, den svartklädde protagonisten och titelkaraktären i tidningen (Gaiman 1995, s. 115, r. 3). Kontraster mellan karaktärerna visas även på andra sätt, vilket jag går in på mer nedan. Genom att han är relativt normal till
utseendet står han även ut bland de demoner som bebor Helvetet, vilka kommer i en rad olika färger och former och tydliggör hans speciella roll som fallen ängel. I TSSM har han istället för en vit kostym ett smutsgrått höftskynke som gör att hans kroppsmuskulatur blir synligare än i TSPN (Gaiman 1992, s. 82, r. 1). Höftskynket är även mer likt den togaliknande klädnad som han ses bära som ängel (Gaiman 1992, s. 79, r. 3). En sak som skiljer ut honom vanliga människor är färgen på hans ögon. Dessa är gula, ibland helt gula och ibland med en gul iris. Rudwin skriver att ”the Devil appears in any color that has an unpleasant look or suggestion” (1931, s. 46) och ett par gula ögon kan få en att tänka på sjukdomar, exempelvis sådana som drabbar levern. Det kan givetvis vara så att de gula ögonen enbart används för att ge honom ett lite mer djurlikt och övernaturligt utseende, exempelvis har många kattdjur gula ögon. En sista färg som är intressant i sammanhanget är Lucifers rödlätta hår.17 Rödlätt hår är något som länge förknippats med såväl övernaturliga krafter, som med ett hetsigt temperament. Båda dessa passar in på Lucifer, som i serien var den ängel som var först med att göra uppror i himlen och därmed kan ses som temperamentsfull (Gaiman 1992, s. 79). Rudwin skriver dessutom att rött hår såg som ”infernal” i det gamla Egypten och att det i allmänhet ”is down to the present day a mark of a suspicious character” (1931, s. 48). Som för att markera att han är Djävulen avbildas han även i bilder där hans hår har lockat sig så det ser ut som om två små horn sticker upp (Gaiman 1995, s. 116, r. 6).
Sammanfattningsvis kan man lätt urskilja att Lucifer inte är menad som en rent
skrämmande figur på samma sätt som flera andra djävlar i denna analys, även om han givetvis
17
16 ska vara en övernaturlig och läskig karaktär. Han är istället på många sätt mänsklig i sitt utseende och det kan vara så att han kommer närmare läsaren rent utseendemässigt och på så sätt förenkla känslor av empati. Människor har ibland lättare att känna medkänsla för sådana som liknar dem själva. Detta får honom att likna den Lucifer som finns med i Miltons epos och gör honom därmed klart kopplad till den mer litterära traditionen av Satansskildringar som finns inom den västerländska kulturen. Frågan är om han passar in i denna form även i den roll han har i storyn.
3.1.2 Lucifers karaktär
Lucifer är en minst sagt komplex karaktär och som jag nämnt ovan har han starka kopplingar till Miltons Satan i det faktum att han är en fallen ängel. Rudwin beskriver Miltons djävul som ”a great spirit fallen from heaven and clothed with a certain tragic dignity. The emperean rebel in Paradise Lost still holds his glory and his star” (1931, s. 10) och fortsätter med att kalla honom för “an epic, majestic figure, a Promethean character, who vainly but valiantly opposes a power which he knows he can never conquer” (1931, s. 10). Peter Stanford går så långt i sin bok The Devil: A Biography att han skriver att ”John Milton’s psychological portrait of the Devil has had the most profound impact on succeeding generations” (Stanford 1997, s. 190). Namnet Lucifer finns bland annat med i Bibeln, men Rudwin menar att det är oklart om den karaktären är menad att ha samma roll som Satan (1931, s. 3). Gaiman berättar själv, i en intervju med Hy Bender, att han använt sig av Miltons version av Helvetet i sin serie, (Bender 2000, s. 109) vilket gör teorin att han även ska ha funnit mycket av Lucifers karaktär hos Milton trolig.
I TSPN framstår Lucifer som en tämligen självgod karaktär som njuter av sin plats som delad regent i Helvetet. Han talar i pluralis majestatis och avvisar snabbt demonen Etrigan, som hjälpt Morpheus att hitta rätt i Helvetet, ut ur rummet. Han tar visserligen emot
Morpheus, men behandlar denne på ett nedsättande sätt och jämför honom med en ”newly fledged demon”, eftersom Morpheus blev tillfångatagen av en människa (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). I samma ruta tar han även tillfället i akt att fråga Morpheus om han kommit för att slå samman sitt rike med Helvetet och erkänna dess överhöghet. Båda dessa uttalanden visar på att Lucifer anser att han står över Morpheus och är dennes överman, vilket senare visar sig vara sant (Gaiman 1992, s. 46, r. 6). När han dessutom försöker vara skämtsam på Morpheus bekostnad genom att kommentera att han förutsätter att det inte är bara ett ”social call” visar han på att han verkligen är säker i sin plats och kan skämta fritt om en varelse som i tidigare nummer visat sig långt mycket mäktigare än människor (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). Det visar
17 sig dock snart att Lucifer inte är den ensamme monark som han framställs i just Miltons bok, utan är istället medhärskare i ett triumvirat bestående av honom själv och demonerna Azazel och Beelzebub (Gaiman 1995, s. 116, r. 6).
Han är emellertid den som verkar föra talan för triumviratet och gör så inför den ansamlade hären av demoner på Helvetets fält (Gaiman 1995, ss. 118-119). När han talar använder han ett närmast högtidligt språkbruk som står i kontrast med demonen Choronzons mer vardagliga språk (Gaiman 1995, s. 121, rr. 1-3). Han utmäter även straffet för Choronzon när denne förlorar duellen med Morpheus, allt för att visa hur missnöjd han är med demonen (Gaiman 1995, s. 126, r. 5). Detta visar även på hans roll som skräckskapare då man ser hur smärtsamt det är för demonen (Gaiman 1995, s. 126, r. 6). När det så blir dags för Morpheus att lämna Helvetet kan inte Lucifer låta bli att försöka visa sin makt genom att göra illa dolda hot mot Morpheus. Han säger i princip att han och de andra demonerna inte har för avsikt att låta Morpheus komma därifrån oskadd (Gaiman 1995, s. 127, r. 2). Lucifer ifrågasätter Morpheus kraft i Helvetet med orden ”what power have dreams in Hell?” (Gaiman 1995, s. 127, r. 4). Detta visar sig dock vara ett misstag då Morpheus svarar ”What power would HELL have if those here imprisoned were NOT able to DREAM of HEAVEN?” (Gaiman 1995, s. 128, r. 4 författarens markeringar). Inte ens Lucifer ifrågasätter detta uttalande, som yttras inför samtliga av Helvetets demoner. Detta drar en skam över honom, eftersom han framstår som svagare än Morpheus, och får honom att vilja hämnas på Morpheus, vilket är handlingen i den kommande story arcen Season of Mists.
Lucifer har flera olika funktioner i TSPN som inte bara påverkar läsarens syn på honom utan även på karaktären Morpheus. Framställandet av honom i TSPN får en rad effekter i både den direkta serien och den senare samlingen TSSM. Läsarens bild av Lucifer blir, som jag nämnt ovan, bilden av en härskare med en övertro till sin egen makt, eftersom han bara är en i triumviratet, och som behandlar sina undersåtar på ett nedsättande sätt, vilket visar sig i både hur han behandlar Choronzon och Etrigan. Hans behandling av Choronzon får även en skrämmande effekt för just den scenen eftersom man ser den skräck och smärta som straffet åsamkar Choronzon (Gaiman 1995, s. 126, r. 6). Skräckeffekten återkommer i TSSM genom att läsaren fruktar för Morpheus liv när han i TSSM beger sig till Helvetet igen för att frige en kvinna han fördömt. Lucifers hot lever kvar och man har dessutom fått reda på att han är långt mycket mer mäktig än vad Morpheus är. Samtidigt finns det smula hopp i sättet Morpheus kommer ut ur Helvetet i TSPN. Det visar på att även varelser som inte är lika mäktiga som Lucifer kan fly undan och ger även ett hopp om att man som människa inte är helt kraftlös, då man trots allt har drömmar.
18 Lucifers viktigaste roll i TSPN kan dock sägas vara att han fungerar som en form av
kontrast till seriens protagonist Morpheus. De är båda regenter med fantastiska krafter i mystiska riken bebodda av allehanda övernaturliga varelser, men de framställs på helt skilda sätt. Som jag nämnt ovan ser de olika ut till utseende, Lucifer ljus och Morpheus mörk, men de skiljs även åt karaktärsmässigt. Morpheus har tidigare i serien framställts som om han har ett överlägset beteende gentemot människor när han straffar och beordrar dem efter sin egen vilja. Han har även en dominerande attityd mot vissa av sina undersåtar i drömriket. När han ställs inför Lucifer får läsaren dock se att Morpheus, jämfört med Lucifer, inte är en så elak karaktär som han ibland framställts som i serien samt att det faktiskt finns de som är
mäktigare än honom. Han kan inte bara gå och ta sin artefakt som han vill, vilket han gjort tidigare, utan måste följa de lagar och regler som finns i Helvetet. På så sätt ”mänskliggör” Lucifer Morpheus, om man kan tala om sådant när det gäller en så gudalik karaktär som Morpheus. Det är dock viktigt att läsaren har en viss sympati för Morpheus då man ska kunna känna med honom och förstå hans tankebanor något om man ska vilja fortsätta läsa serien. Som seriens protagonist är det han som läsaren ska ”heja på”. Därför är det bra att Lucifer, i
TSPN, är en omänsklig och högfärdig karaktär. Han är dock en på sätt och vis platt karaktär,
då han inte får en så stor roll i det serienumret.
Lucifer fylls ut mer i TSSM och har en större roll i den arcen än i TSPN. De effekter som skapas med hjälp av karaktären är även något annorlunda i denna story arc. I TSSM syns han först i och med att Morpheus skickar Cain som budbärare till Helvetet för att berätta att Morpheus tänker komma dit för att frige kvinnan han fördömt för tusentals år sedan (Gaiman 1992, s. 48, r. 3). Även om Morpheus må ha ändrats och blivit en något mänskligare karaktär verkar Lucifer vara i princip den samme. Han använder sig fortfarande av pluralis majestatis och behandlar två demoner, Alichino och Mazikeen, lika nedsättande som han behandlade sina undersåtar tidigare (Gaiman 1992, ss. 47-59). Han är fortfarande en översittare, vilket visar sig i att bland annat avbryta Cain i dennes inövade tal för att han bara vill höra det viktigaste i meddelandet (Gaiman 1992, s. 48, r. 2). Han torterar även Cain psykiskt genom att flyga med honom dinglande under sig (Gaiman 1992, s. 57). Han visar på så sätt en viss lättvindighet inför Cains förbannelse, något som upprör Cain väldigt mycket, då han inte är van vid att bli behandlad på ett så grymt sätt just på grund av den förbannelse som vilar över honom.18 Cain har tidigare i serien målats upp som en mordisk översittare och att han, till följd av Lucifers handlande gentemot honom, bryter ihop gör att Lucifer målas upp som en
18 ”Herren svarade honom: ’Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom’” (1:a
19 allt mer hemsk karaktär och han skapar skräck i den enskilda scenen. Men det är inte bara skräckfyllt för stunden när man ser Cain torteras. Scenerna som utspelar sig mellan Lucifer och Cain får effekten att man som läsare börjar oroa sig för hur det kommer att gå för Morpheus när denne beger sig på sin katabasis. Lucifer säger själv att han ser fram emot Morpheus besök (Gaiman 1992, s. 58, r. 3), vilket givetvis får läsaren att alltmer frukta för protagonistens framtid. Att han gör ett öppet tal till samtliga invånare i Helvetet där han säger att ”[t]his day Morpheus is coming to us, in a futile attempt to free one he loves from our domain” (Gaiman 1992, s. 59, r. 5) kan få läsaren att tycka att oron är välgrundad.
Användandet av ordet ”futile” kan tolkas som att Morpheus inte kommer klara av att frige henne eftersom Lucifer kommer att göra vad han kan för att hindra honom. Han lägger dessutom till att alla Helvetets invånare kommer att minnas den dagen i Helvetet (Gaiman 1992, s. 59, r. 7), vilket får läsaren att förvänta sig en strid mellan de två. Gaiman ökar skickligt läsarens förväntningar på vad som komma skall genom att använda Lucifer som en möjlig fiende till Morpheus. Lucifer målas med andra ord upp som en skräckskapande antagonist, vilket skapar förväntningar hos läsaren.
Läsaren har dock fått glimtar av en något annan sida av Lucifer, nämligen den av en något tragisk varelse. Han kommenterar Miltons kända citat ”Better to reign in Hell, than serve in
Heaven”, med att det inte är Lucifers ord utan Miltons ord och att Milton var blind (Gaiman
1992, s. 58, rr. 1-2), vilket kan tolkas som att Milton inte bara hade fel på ögonen utan att han var blind för hur någon som regerar i Helvetet faktiskt har det. Lucifer verkar inte anse att det är bättre att härska i Helvetet och framställs inte som den rebell han tidigare verkat vara. Han är inte det minsta glad över sin situation och njuter inte av att vara kung över Helvetet, vilket kommer att få stora konsekvenser för storyn när han senare ger Morpheus nyckeln till
Helvetet. Han verkar inte bara ha tappat sin lust att regera utan det verkar nästan som om han tappat sin tro, vilket är mycket häpnadsväckande då han är en fallen ängel och verkligen träffat Gud. Han säger själv att ”[t]here is only one that we have ever owned to be our
superior. There is but one greater than us. And to him… to him we no longer speak” (Gaiman 1992, s. 57, r. 4). Detta tyder på att han inte längre pratar med Gud, något man ofta kan höra människor som tappat tron säga då de går från att be, det vill säga prata med Gud, till att inte göra det. På detta sätt ger Gaiman honom en något mänsklig sida, vilket gör honom till en något mer ”verklig” figur eftersom han då inte framställs som enbart ett ondskefullt monster utan även som en tänkare och på sätt och vis som ett offer. Man kan nästan säga att en viss sympati väcks för honom då han övergetts av Gud och dömts att styra över en riktigt hemsk plats. Lucifer visas som någon som är kapabel till att tänka på saker som många människor
20 tänkt, vilket nästan gör honom läskigare eftersom han då kan påminna lite om läsaren själv och vem skulle vilja att Djävulen gjorde det? Lucifer har fram till nu framställts som en missnöjd kung som kan komma att bli en skräckinjagande antagonist i de kommande numren av serien. Skräcken har varit av olika typer, både sådan som enbart varat i en ruta eller i en viss scen och sådan som bygger upp förväntningar inför kommande nummer av serien. När Morpheus kommer tillbaka till Helvetet märker man en förändring hos Lucifer redan i den första meningen han säger, genom att titta på bokstäverna i hans pratbubbla. Dessa är inte längre annorlunda från de bokstäver man ser hos andra ”vanliga” karaktärer, vilket de tidigare varit (Gaiman 1992, s. 72, r. 2). Även om han fortfarande är något nonchalant och nedsättande gentemot Morpheus, vilket visar sig i att han tycker det är sött att Morpheus är rädd för
honom (Gaiman 1992, s. 72, r. 4), är det nästan på ett skojfriskt sätt. Det visar sig att den förändring som skett är att Lucifer har avgått som regent och tömt Helvetet på dess invånare, vilket inte alls är likt de förväntningar som målats upp. Detta syns även i Morpheus förvånade ansiktsuttryck när han får reda på abdikeringen och kan ses som en avspegling av den reaktion som förväntas av läsaren (Gaiman 1992, s. 73). Som ytterligare ett textbevis på att Lucifer förändrats rättar han sig själv när han råkar nämna sig själv i pluralis majestatis (Gaiman 1992, s. 73, r. 4). Om läsaren förväntat sig en strid kan denna twist i handlingen nästan ses som en antiklimax, men samtidigt förväntas läsaren bli förvånad då den är helt oväntat utifrån hur storyn byggts upp fram till dess. Återigen fungerar Morpheus som en ställföreträdare för läsaren när han förvånat säger: ”I thought… I thought that we would fight, prince Lucifer” (Gaiman 1992, s. 84, r. 5). Lucifer erbjuder Morpheus att följa honom medan han tömmer Helvetet på dess kvarvarande invånare, vilket ger läsaren chansen att få se mer av denna ”nya” sida av honom (Gaiman 1992, s. 72, rr. 4-7). Det handlar givetvis inte om någon ny sida av karaktären, utan snarare en som inte visats mycket innan då det inte varit av intresse för de effekter Gaiman varit ute efter. Då Gaiman tidigare använt Lucifer som en skrämmande kontrast till Morpheus har dessa sidor av karaktären smidigt gömts undan, samtidigt som de inte framstår som helt otroliga när de nu väl visas. När Gaiman nu vill kommentera mänskliga företeelser och religiösa tankar och göra Lucifers abdikering till en mer trovärdig händelse tas dessa delar av hans personlighet fram. För att få fram dessa effekter använder Gaiman sig av ett antal möten mellan Lucifer och de få invånare som är kvar i Helvetet, samt samtal mellan Lucifer och Morpheus.
Den förste varelsen de besöker är en före detta regent av Livonia, ett sedan länge glömt land i Östeuropa. I en nästan katalogiserande monolog räknar denne regent, Breschau, upp alla hemska och skrämmande saker han gjort under sitt liv (Gaiman 1992, s. 75). Det visar sig
21 att Lucifer inte bryr sig om vad Breschau gjort och skickar iväg honom med en antydan till att det är människorna själva som kommer till Helvetet eftersom de förväntar sig att de ska straffas för det de gjort (Gaiman 1992, s. 76, r. 1). Lucifer säger även senare att människor medvetet kommer till Helvetet eftersom de vill ha smärta och straff för att de handlat mot det de själva tror på (Gaiman 1992, s. 82, r. 4). Han och demonerna i Helvetet verkar inte ha något att göra med detta utan är snarare där i egenskap av några som tillhandahåller en tjänst. Detta anser jag är en direkt kommentar från Gaiman gällande hur vi som människor själva kan känna av vad som är rätt och fel och själva väljer vilka handlingar vi utför, något Lucifer säger rätt ut senare på samma sida (Gaiman 1992, s. 82, r. 6). Detta kan få effekten att man som läsare börjar ifrågasätta ens bild av hur skuld och ansvar är sammankopplat. Det
förändrar även bilden av Lucifer något då han inte verkar särskilt glad över att han hållits som ansvarig för all denna tortyr. Läsaren kan nu börja bygga upp sympati för Lucifer, som
framstår som allt mer av ett offer i historien. Denna känsla ökar när de sedan träffar på några demoner och Lucifer tvingas in i rollen som Helvetets härskare igen eftersom det är vad demonerna förväntar sig av honom (Gaiman 1992, ss. 77-78). Dessa förväntningar nämns som ytterliggare en anledning till varför slutade, för det är inte bara människor utan även demoner som förväntar sig saker av honom. Han är trött på att härska och trött i största allmänhet (Gaiman 1992, s. 78, r. 6), men verkar ha fortsatt ändå just för att det förväntats av honom. På sätt och vis påminner han om en uttröttad gammal man som sett saker förändras kring honom så länge att han slutat bryr sig om vad som händer. Detta ökar sympatin som man känner för honom och han är på väg att gå från en klar antagonist till någon annan, mindre väl definierad karaktärstyp, nämligen en tragisk karaktär som dock fortfarande kan skapa trubbel för protagonisten.
Bilden av Lucifer som ett tragiskt offer fortsätter att förstärkas när att han berättar om hans fall från Himmelen (Gaiman 1992, s. 79). Om sig själv säger han ”I cared about so many things. I cared so deeply, back then, in the cold at the beginning of things” (Gaiman 1992, s. 79, r. 2) och han misstänker att detta kan ha varit anledningen till att det gick som det gick. Han misstänker även att det hela var en del av Guds plan och han aldrig gjorde något uppror egentligen (Gaiman 1992, s. 79, r. 4). Han framstår som en rebell som upptäckt att han blivit manipulerad och då han byggt sin personlighet i tron om att han är rebell kanske han inte heller är den han trodde sig vara. Hela den myt han skapat kring sig själv kan vara grundad i en lögn. På så vis får Gud skulden för inte bara Lucifers fall utan även för Helvetets
22 säger att om han inte gjort uppror skulle någon annan ängel ha gjort det, eftersom det var vad Gud var ute efter (Gaiman 1992, s. 79, r. 4.).
Lucifer framställs inte bara som ett offer för Gud utan även för människors hat. Han berättar att han aldrig tvingat oss att göra något, att han aldrig ville att de skulle komma till Helvetet och straffa sig och att han inte har något som helst intresse av att ha någons själ (Gaiman 1992, s. 82). Istället har han fått agera syndabock inför människor och deras beskyllningar. Samtidigt som han anser att han nu straffats länge nog och att han förändrats sedan tiden för hans fall är han även fullt medveten om att han inte kommer få någon frälsning (Gaiman 1992, s. 83, rr. 4-5). Det är inte heller vad han verkar vara ute efter, utan han vill helt enkelt bara bli fri att göra det han själv vill. Han vill slippa oket av att vara Helvetets konung, av att vara allas syndabock och att ha en massa förväntningar på sig. Han säger själv att ”[p]erhaps this is the ultimate freedom, eh Dreamlord? The freedom to
leave…” (Gaiman 1992, s. 84, r. 4). Som ett bevis på denna nya medmänsklighet säger han
till Mazikeen att det räcker för honom att veta att hon bryr sig om honom (Gaiman 1992, s. 86, r. 2), vilket står i en skarp kontrast till hur han behandlade henne tidigare. I en bild som både äcklar läsaren och visar Lucifers godhet, kysser han Mazikeen (Gaiman 1992, s. 86, r. 1). Effekten av denna bild blir dubbel just på grund av Mazikeens fruktansvärda utseende och för att det är en kärleksfull handling. Den äcklande känslan går snabbt över, medan den andra läggs till den bilden av den tragiske djävul som Lucifer kan ses som i TSSM. Även om
läsarens bild av Lucifer kan ha förändrats får man även se att han inte förändras helt och hållet. Lucifer hämnas fortfarande på Morpheus genom att ge denne nyckeln till Helvetet i hopp om att den ska försvåra hans liv (Gaiman 1992, s. 88). Även om han fått läsarens sympati genom att framställas som en syndabock finns det en ondskefull ådra i honom, vilket i min mening gör honom till en mänskligare karaktär än ifall han bara skulle framstå som en martyr. Lucifer visar sig inte vara den antagonist man väntat på, men sätter ändå storyn i rullning just genom att ge Morpheus nyckeln, samtidigt som han inte vet var kvinnan Morpheus letar efter befinner sig. Han gör med andra ord så att Morpheus har fler problem efter han lämnar Helvetet än när han äntrade platsen och ger honom fler frågor än svar. Lucifer visar sig även vara något av en religionsfilosof, vilket visar sig för första gången när han diskuterar kainiterna med Cain. Han framställer dem som en religiös grupp med en nästan helt motsatt form av värderingar än de som brukar ses som klassiskt kristna men säger att det inte dök upp fler av dem i Helvetet än vad det gjort med anhängare av andra religioner (Gaiman 1992, s. 49, rr. 2-3). Gaiman använder Lucifer för att kommentera och ifrågasätta den traditionella bilden av Helvetet i kristen tro, som en plats dit man kommer för att man
23 syndat. Han funderar även över varför demoner försöker ta över Helvetets tron trots att
Lucifer uppenbarligen är mycket mer kraftfull än vad de är och anser att det hela är
fullständigt meningslöst (Gaiman 1992, s. 57). På så vis framställs stridigheterna i Helvetet som meningslösa, vilket kan ses som att Gaiman kommenterar sökandet efter makt på Jorden som meningslös den också. Detta förstärks av att han säger att ”as if merely saying something were enough to make it true” (Gaiman 1992, s. 57, r. 3), när han berättar om hur demoner sagt att de är de nya kungarna över Helvetet. Han filosoferar helt enkelt över grundläggande frågor om ägande och människors benägenhet att åsamka sig själva och varandra skada.
3.2 Djävulen i Chronicles of Wormwood
3.2.1 Djävulens utseende
Djävulen i CoW är till utseendet baserad på många av de attribut som tillskrivs den klassiske Djävulen från gamla kyrkmålningar och träsnitt.19 En av de bättre helfigursbilderna på honom finns i nummer två av denna ”limited series” (Ennis 2007, s. 28, r. 5). Han är stor och
muskulös på ett övermänskligt sätt om man jämför honom med Wormwood, som bara når honom till naveln. Han påminner om en kroppsbyggare med svällande biceps och en stor bringa, vilket utstrålar rå kraft och en viss mån av brutalitet. Han har en tjock svart päls över stora delar av bröstet, axlarna och ryggen som även fortsätter nerför en bit av svansen och återfinns kring anklarna. Pälsen är så tjock att hans röda hud inte syns genom. Såväl rött som svart är, som jag nämnt ovan, traditionellt vanliga färger på Djävulen. Även hans händer är svarta och ser ut att vara kloförsedda, men där ser det snarare ut som att det är den röda huden som övergår till svart än att de skulle vara pälsklädda (Ennis 2007, s. 35).
Huden ser ut att kunna vara fjällig eller kanske stenlik, då dess textur tecknats som väldigt märkbar (Ennis 2007, s. 28, r. 5). Den stenlika texturen ger en antydan av hårdhet till
Djävulen. Skulle det vara fjäll är kopplingen till ormen i Edens lustgård, som ibland tillskrivs Satan (Strömberg 2005, ss. 40-41), tydlig. Det skulle även kunna vara så att huden är extremt torr och läderartad, kanske på grund av hettan i Helvetet. I detta fallet ger seriemediet snarare en öppning för egna tolkningar än de raka svar som kanske hade getts i en bok, där det är vanligare att man vid personbeskrivningar använder sig av liknelser som i detta fallet hade kunnat vara ”läderartad” eller ”stenlik”. Det är i sig intressant eftersom det också kopplar samman bilden av Djävulen i CoW med just den kristna Djävulen på ett inte alltför tydligt
19
24 sätt. Istället för fötter har han klövar likt en get, även det en koppling till traditionen att
avbilda Djävulen med kroppsdelar från djur. Detsamma gäller svansen som slutar i en piluddsliknande spets och som påminner mer om en drakes svans än om en svans från något riktigt djur. Rudwin skriver att såväl draksvansen som getklövar är vanliga attribut på
djävulsavbildningar med kopplingar till just den groteska hybridbilden man hade av Djävulen innan Miltons Paradise Lost gav en ny bild av honom (1931, s. 45). Kopplingen till draken kan även den tolkas utifrån historien om Edens lustgård i Bibeln, då ormen kan ha haft ben från början, vilket får den att likna en drake (Strömberg 2005, s. 42). Troligtvis kommer drakbilden ursprungligen ur uråldriga myter som exempelvis Gilgamesh-myten (Forsyth 1987, s. 21). Slutligen kan man ibland se ett par stora, kolsvarta vingar på hans rygg, vilka inte liknar något djurs vingar (Ennis 2007, ss. 116-117). Det är möjligt att dessa vingar också är en koppling till just draken, som ibland avbildas med vingar, men även till Djävulens förflutna som ängel.20
Detta för oss över till ansiktet som också det är djurlikt, men som har vissa mänskliga drag. Man kan tydligt se att det finns vissa kattlika tendenser över det, främst näs- och käkpartierna där den sluttande näsan liknar en katts (Ennis 2007, s. 135). Samtidigt liknar det nästan en människas ansikte och denna tvetydighet gör att man i serien kan visa ansiktsuttryck som läsaren kan tolka som vore de mänskliga och därmed lättare förstå Djävulens känslor. Att förmedla chock och ilska på ett sätt som görs på sida 135 hade exempelvis varit svårt om det inte fanns någon likhet till ett mänskligt ansikte. Samtidigt är det svårt att peka på exakt vad det är som är mänskligt med det. Djävulens huvud är annars ett riktigt hopkok av olika djurliknande och allmänt demoniska attribut. Han har sex par horn, varav ett par liknar horn från tamfår, ett par skulle kunna vara tjocka gasellhorn och ett par sticker ut ur hakan.
Djävulens ögon skiftar mellan att vara ormlika (Ennis 2007, s. 133, r. 4) och glödande (Ennis 2007, s. 135) och de är omgärdade av ett svart område i ansiktet. När de glöder skulle man kunna koppla dem till Helvetet och dess eldar och tillsammans med hans vassa rovdjurständer ger de honom ett mycket demoniskt utseende. Han har dessutom en minst sagt udda
ansiktsbehåring i samma vita färg som hans långa hår. Hans långa skägg kan vara kopplat till att han är helvetets konung, men denna avbildning är vanligare inom ”the Eastern church” (Rudwin 1931, s. 48). Långt vitt hår kan vara en koppling till ålderdom och Djävulen är trots allt, precis som de andra änglarna, bland de äldsta varelserna i den kristna världsbilden. Precis som Lucifer i TS är han kön- och navellös (Ennis 2007, s. 135).
20 Se till exempel Ernst och Johanna Lehners bok Devils, Demons, Death and Damnation (1971) för fler bilder
