3.3.1 Old Nicks utseende
Old Nick i PTSK är vid en första anblick lik Djävulen i CoW i det att de båda är stora, muskulösa, röda, håriga och har en draksvans.21 Old Nick visar sig dock vara en djävul som har många fler konnotationer och symboler hämtade från den amerikanska western-genren än vad Djävulen i CoW har, mer om dessa kopplingar senare. Old Nick är på sätt och vis mer mänsklig i sitt utseende utan att på något sätt komma i närheten av Lucifer. Till att börja med är hans hud mer lik en människas, frånsett dess färg (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Det är snarare
21
30 hud som sträcks över svällande muskler än den något obestämbara hud man fann på Djävulen i CoW. Han har inte heller den tjocka päls man fann på den andres överkropp, men är å andra sidan mycket mer hårig från midjan och ner, där han har en rödbrun päls (Ennis 1998, s. 70, r. 3). Istället för fötter har han ett par hovar, som för tankarna till hästar (Ennis 1998, s. 70, r. 3). Att han har en bepälsad underkropp för tankarna till forntidens fauner och satyrer, från vilka man tror dessa ”djävulska” egenskaper har plockats (Rudwin 1931, s. 48). Det sista attributet på hans kropp, frånsett hans huvud, som gör honom till en mosterlik varelse är hans
kloförsedda händer.
Old Nicks ansikte är på samma gång smått skrämmande som det är löjeväckande. Det ser lite annorlunda beroende på vem som tecknar honom. I nummer tre är det Carlos Ezquerra som står för tecknandet och i nummer fyra är det Steve Pugh och även om deras vision av Old Nick är tämligen lika varandra finns det några viktiga skillnader. Men först ska likheterna analyseras. Ansiktet är minst sagt grovhugget med en kraftig och något utskjutande käke (Ennis 1998, s. 70, r. 4). Detta har förmodligen gjorts för att man ska få plats med de något överdrivna och komiska hörntänderna som sticker upp ur hans underkäke. Hans hår är inte heller så imponerande som Djävulens i CoW då han saknar hår uppe på huvudet och bara har en krans under hornen. Det ser inte heller ut som att det alltid varit så, utan snarare som att Old Nick har blivit väldigt tunnhårig (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Som jag nämnde ovan finns det, precis som i fallet med Lucifer, skillnader i hur Old Nick porträtteras beroende på vem det är som tecknar honom. Givetvis är det inga stora skillnader, då det krävs att figuren fortfarande ska vara igenkännlig. Förutom den uppenbara skillnaden i tecknarstil har Ezquerras version helt gula ögon och ett i förhållandevis mänskligt ansikte med en liten näsa (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Detta ger honom ett nästan mänskligt utseende, rent ansiktsformmässigt. Pugh går åt ett annat håll och ger Old Nick orm- eller möjligtvis kattliknande pupiller och en kattliknande nos (Ennis 1998, s. 85, r. 5). Hans horn och öron är uppenbarligen horn och öron från nötkreatur, till skillnad från Satans blandning av horntyper och mindre öron (Ennis 1998, s. 70, r. 1). Hornen, öronen och även hovarna är alla kopplade till två av de djur som troligtvis är vanligast att koppla till den amerikanska western, nämligen nötkreatur och hästar. Detta är ett intressant val som visar på att såväl tecknare som författare tänkt till då både Preacher: The
Saint of Killers och huvudserien Preacher tillhör western-genren.22 Det ger Old Nicks utseende en helt annan känsla än om han vore tecknad på ett sätt som var mer likt Djävulen i
CoW. Han blir mer genrebunden.
22
31 Sammanfattningsvis kan man säga att Old Nick, till utseendet, är en något amerikaniserad djävul jämfört med de två tidigare exemplen. Om han är ett monster är svårt att säga enbart utifrån utseendet, särskilt om man tar med vissa av hans nästan komiska attribut i
beräkningarna. Med sin flint, sitt grova underbett och sina något konstiga tänder gör han ett nästan humoristiskt intryck när han surmulet sitter med sin cigarrstump i munnen (Ennis 1998, s. 68, r. 1).
3.3.2 Old Nicks karaktär
Namnet Old Nick är ett traditionellt namn på Djävulen och härstammar, enligt Rudwin, troligtvis från det kristna namnet Nicholas och kan vara kopplat till St. Nicholas, det vill säga jultomten (1931, s. 33). Old Nick kan ses som en mindre komplex karaktär än de andra djävlarna som analyseras i denna uppsats, men han har två viktiga karaktärsdrag som framhävs i serien, nämligen det att han är komisk och det att han är en något rädd och
impotent varelse. Med impotent menar jag att han saknar kraft i vissa avseenden, inte att han saknar sexuell förmåga. Dessa karaktärsdrag får olika effekter i serien, vilka jag kommer att undersöka nedan och ger sken av en något annorlunda djävul jämfört med de två tidigare. Old Nick kan ses som ofrivilligt komisk då den komiska effekt han skapar i serien inte grundas i något han skapar medvetet, jämfört med Djävulen i CoW som säger medvetet humoristiska repliker. Det första Old Nick säger visar istället på att han är något korkad då han i ett parti poker mellan honom och dödsängeln inte kan minnas vem som delade given, trots att det var han själv som gjorde det (Ennis 1998, s. 61). Detta för med sig att han inte framstår som ett riktigt hot mot protagonisten, en känsla jag kommer att återkomma till nedan. Den största komiska effekten han skapar i storyn är den som skapas genom hans grinighet, vilken bland annat visar sig i hans överdrivet färgstarka svordomar. Uttryck som exempelvis ”Then by the holy shit och Jesus Christ, I will whip the hatred from your carcass” (Ennis 1998, s. 74, r. 5) och ”You worthless pile of faggot’s cumridden shit” (Ennis 1998, s. 72, r. 2) är så extrema att de tappar sitt allvar och på så sätt blir humoristiska. Samtidigt som citaten skapar humor för scenen skapar de även en skarp kontrast till den fåordige protagonisten i historien och visar på en klar skillnad mellan de två karaktärerna. Genom att Ennis visar på Old Nicks snacksalighet och hans ovårdade språkbruk påverkas läsarens bild av den blivande Saint of Killers. Mannen framstår som hårdare och mer beslutsam till sitt sätt när han ställs mot den tjurskallige och högljudde Old Nick. Old Nicks grinighet skapar en komisk effekt just eftersom den känns så småttig och inget man förväntar sig av en varelse som honom.
32 Den största skillnaden som finns mellan Old Nick och de andra djävlarna är att han kan ses som mindre mäktig och mer orolig eller rent av rädd. Frågan är om Old Nick överhuvudtaget är en karaktär vars huvudsyfte är att skapa skräck i historien. Jag menar att han istället har som huvudsyfte att dels roa och dels att framställa The Saint of Killers som en än mer grym karaktär. Old Nicks rädsla visar sig först som chock och sedan som frustration när han
upptäcker att eldarna i Helvetet slocknat, vilket de gjort som en följd av att den blivande Saint of Killers träder in i Helvetet (Ennis 1998, ss. 70-71). Han skräms också direkt av mannen som kommer att bli The Saint of Killers när denne tittar på honom, vilket märks i det att han stannar upp mitt i en mening (Ennis 1998, s. 72, rr. 1-3). Minen Old Nick gör när mannen frågar honom vem han är (Ennis 1998, s. 72, r. 6) får honom att framstå som chockad, vilket i det närmaste får en komisk effekt i den scenen, men tyder även på att Old Nick är en karaktär som tar folks skräck för given. Han förväntar sig att människor vet vem han är och fruktar honom, vilket gör att denna nya situation skrämmer honom. Den enda handlingen han utför som skulle kunna tyda på att han är skrämmande är när han piskar upp ett stort hål i ryggen på seriens protagonist (Ennis 1998, ss. 75-76). Denna scen skapar givetvis en skräckeffekt i serien, då det är en vidrig bild som visas för läsaren när man ser in i en gapande rygg, men effekten går snart över när man ser Old Nick bryta ihop över det faktum att han inte kan få den framtida Saint of Killers att sluta känna hat. Han försöker byta ut hatet mot smärta, vilket visar på att Old Nick är oförstående till hur människor fungerar. Han tror att smärta kan få en person att glömma hat, vilket många skulle se som ett felaktig antagande. Handlingen får även effekten att historiens protagonist framstår som allt mer hatisk och skrämmande. Han kan inte ens släppa sitt hat när han blir sönderpiskad i Helvetet. Genom att ta del av Old Nicks känslor får läsaren en inblick i hur skrämmande den kommande Saint of Killers faktiskt är. Det är snarare The Saint of Killers som skapar skräck genom verket. Old Nick erkänner sig besegrad av mannen, som därmed blir hans överman, och framstår därför som en kraftlös djävul. Det hela resulterar i att man som läsare får en inblick i både Old Nicks och mannens karaktärer, på ett sätt som är mer effektivt än att bara visa upp de saker mannen gör, eftersom han ställs mot någon som verkligen borde vara skrämmande. Återigen fungerar en djävul som en kontrast till protagonisten i ett verk. Att det dessutom är Old Nick, Djävulen, som skräms av honom borde göra ett minst sagt starkt intryck på läsaren. Djävulen är inte en karaktär man tror räds i första taget, särskilt inte av en dödlig. Sista gången Old Nick visar rädsla är när han förolämpar the Saint of Killers. Han inser snabbt sitt misstag och ber förtvivlat om förlåtelse, men dödas snabbt (Ennis 1998, ss. 85-86). Detta är inte bara ett bevis på Old Nicks svaghet
33 utan även på hur mäktig The Saint of Killers är och hur hans hat mot allt och alla får
ödesdigra konsekvenser.