Detta kapitel syftar till att jämföra biståndshandläggning relaterat till personer med en demenssjukdom i de olika kommunerna. Jämförelserna kommer beröra ämnen som kommunens organisation, upplevt handlingsutrymme, hur biståndshandläggare ser på och möjliggör självbestämmande samt fokusera på biståndshandläggarnas kunskap och etik.
6.1.1 Organisationens utformning
Samtliga intervjupersoner i denna studie uppger att de finner stödet från kollegorna som väldigt viktigt och att de upplever kollegorna utgöra ett stort stöd i komplicerade ärenden och för beslutsfattande. De svarande har haft lite olika upplevelser om stödet från sina chefer, biståndshandläggare i vissa kommuner uppger att de är väldigt nöjda med stödet medan andra ser brister och utvecklingsmöjligheter. Ett gemensamt drag hos handläggarna är att de i första hand tenderar att diskutera sina svar med sina kollegor. Nedan följer ett exempel på detta.
Ja kan gå till henne [chefen] absolut, jag kan gå till henne det är inga problem så och försöka resonera. Om samtalet och det blir något bra stöd eller så det vet jag inte riktigt. När det gäller ärenden så lyfter vi oftast det i gruppen och hon är med. Det är inte så ofta man tar det direkt med chefen kring ärenden och bedömningen och så. Vi är nog vana att jobba så och att chefen är delaktig givetvis, men sen kan det vara ärenden där kanske man blir ifrågasatt eller där man blir inte hotad, men ja ni vet man får jaha nu då får du stå för det beslutet, då är du ansvarig för min mamma om det händer något eller så där. Då kan man gå till chefen och
där känner jag att då har man stödet bakom sig för att har man fattat ett beslut och hon vet om det har man stödet bakom sig det tycker jag.
(
2D)Många av biståndshandläggarna svarar på liknande sätt att de först lyfter frågor med chefen när ärenden är väldigt komplicerade eller om de behövs vägledning och stöd för att gå utanför riktlinjerna. Enligt Lipskys (2010) teori utgör organisationen och chefskap en betydande roll för hur gräsrotsbyråkrater använder och förstår sitt handlingsutrymme. Med tydliga riktlinjer från organisationen och chefen blir det klart och tydligt hur gräsrotsbyråkrater ska tänka. I detta avseende kan det därav ses som en risk för maktmissbruk och missförstånd gällande riktlinjer och handlingsutrymme att biståndshandläggare inte jobbar närmare sina chefer.
Samtidigt visar empirin att biståndshandläggare i alla kommuner diskuterar mycket mellan varandra. Detta kan tolkas som positivt för handlingsutrymmet och självbestämmandet då en ständig dialog mellan biståndshandläggare gör att de håller sig enhetliga och att de därav inte fattar beslut helt på egen hand. Detta går att likna det Nordh (2016) berättar om i den tidigare forskningen, att bristande ledarskap och stöd i riktlinjer leder till att biståndshandläggare tar egna friheter i att bestämma vad som ingår i deras handlingsutrymme och inte. Vi ser en likhet i detta hos biståndshandläggare, många svarar att de aktivt väljer kollegornas stöd då de upplever att de ger bättre råd.
Biståndshandläggare berättar att andra professioner också har betydelse för deras arbete. Biståndshandläggare från samtliga kommuner uppger att de har så kallade
“team-möten” där biståndshandläggare, enhetschefer, arbetsterapeut och sjukgymnast träffas tillsammans med sjuksköterskor och hemtjänstpersonal för att diskutera arbetet med olika omsorgstagare. Biståndshandläggarna uppger de här mötena vara betydande för deras arbete på flera olika sätt. Biståndshandläggarna beskriver hur mötena bidrar till att de får vidgad kunskap om den enskildes behov och möjligheter samt att mötena genererar till ett bredare perspektiv till huruvida insatserna är tillräckliga, överflödiga eller behöver anpassas ytterligare för att passa den enskilda. Flera av de tillfrågade intervjupersonerna uppger att ”team-mötena”
kan ge upphov till att de kontaktar omsorgstagare för uppföljning och att
informationen som delgivits under mötena kan verka som underlag för deras beslut.
Från Lipskys (2010) teori kan informationsutbytet mellan professionerna verka som något positivt för handlingsutrymmet och självbestämmandet. Lipsky beskriver att ju mer kunskap gräsrotsbyråkrater får om ett ärende desto bättre förstår den professionella hur den på bästa sätt ska anpassa sitt handlingsutrymme utefter den enskilde och vad den vill.
Samtliga biståndshandläggare i alla kommuner berättar att ansökan om hemtjänstinsatser måste komma från den enskilde, oavsett om den enskilde har en demensdiagnos eller inte. Kommun A berättar dock att det kan frånses med ett undantag i ärenden om demenssjukdom. En av biståndshandläggare beskriver det som följande:
Vi har en blankett som vi kallar för anhörigblankett. Där de närmsta anhöriga, enligt lag - första make/ maka sen sambo eller barn eller, att de får ansöka åt den som är dement eller har andra psykiska eller fysiska begränsningar som gör att personen just vid det här tillfället inte kan ansöka om något. Så då kan anhöriga gå in och ansöka åt den enskilde. Så den blanketten använder vi väldigt ofta.
(1A)
Ovanstående kan ses som negativt sett ur brukarinflytande då biståndshandläggare använder sitt handlingsutrymme utifrån anhörigas önskan snarare än den enskilde. Vad som framgår under intervjuerna med kommun A så måste dock den enskilde först ha samtyckt till att ge dess anhöriga rätt att ansöka åt personen, brukarinflytande frånses på så sätt inte helt och hållet.
Vår empiri visar att det är olika mellan kommunerna huruvida de får ta del av demensutredningarna eller enbart resultatet från dem. Gemensamt för samtliga intervjupersoner är att de oavsett hur de fungerar i deras kommun känner att de får ett tillräckligt underlag för att göra sin bedömning samt att de kan kontakta hälsocentralen för ytterligare information om det skulle behövas. Utifrån Lipsky (2010) kan detta tolkas som positivt, då handläggarna kan få rätt underlag för sina beslut och på så vis få den insyn de behöver i den enskildes situation för att kunna använda sitt handlingsutrymme på bästa sätt.
6.1.2 Handlingsutrymme
Tidigare forskning visar att biståndshandläggare har en tendens att inte använda sitt handlingsutrymme i den mån de kan och bör göra. Enligt forskningen är en faktor bakom detta att biståndshandläggare upplever sitt handlingsutrymme som övermäktigt och deras flexibilitet genom lagen sätter för höga krav på den enskilde biståndshandläggaren (Lindelöf & Rönnbäck 2004). Enligt Lipskys teori är biståndshandläggarnas handlingsutrymme en risk för brukarinflytanden eftersom de yrkesprofessionella kan tolka riktlinjer och lagbestämmelser olika (Lipsky 2010).
Under våra intervjuer svarade majoriteten att de ansåg att de hade ett rätt så stort handlingsutrymme inom de riktlinjer som fanns i varje enskild kommun, samt lagstiftning.
Lipsky nämner i sin teori att handlingsutrymme kan komma att bli negativt för brukarinflytandet eftersom gräsrotsbyråkrater kan tolka olika riktlinjer och lagar olika. Risken ökar ifall lagtexter och regler är tvetydiga eller motsägelsefulla (Lipsky 2010). Enligt den tidigare forskningen har många arbetsplatser utformade riktlinjer som ska fungera som ett stöd för biståndshandläggaren under bedömningen. Många biståndshandläggare går nästan aldrig utanför de redan existerande rekommendationerna, de känns övermäktigt (Lindelöf & Rönnbäck 2004). Det som vi under intervjuerna kunde urskilja som något biståndshandläggare ansåg var tvetydigt och motsägelsefullt var “skälighet”.
Inom den ramen vi har. Alltså socialtjänstlagen är en ramlag. Det är ju väldigt luddigt med skälig levnadsnivå. Varje kommun sätter ju sina egna ramar och lite riktlinjer så här som vi bara har i [Kommunens namn], men inom den ramen kan jag ju bolla lite så som jag anser är lämpligt eller vad man ska säga. Det är lite frihet under ansvar.
(2A)
En skillnad mellan kommunerna var när biståndshandläggare valde att gå utanför kommunens riktlinjer. Intervjupersonerna från kommun A och B svarade att de endast går utanför sina riktlinjer när det rörde sig om till exempel medicinska behov.
Medan biståndshandläggare i kommun C och D svarade att de kunde gå utanför riktlinjer på grund av andra faktorer också. Här nedan visas två citat för att tydliggöra skillnaden i deras tankesätt. Då samtliga svarande inom alla kommuner svarade likartad till sina kollegor inom samma kommun kan det antas att skillnaderna kan bero på olika riktlinjer och synsätt inom den kommunen där biståndshandläggare jobbar.
Jo, så länge det är styrkt av en profession till exempelvis att... Vad ska vi säga nu? Inga-britt har brutit höften och läkningsprocessen är 6 veckor och läkaren har sagt att för att hon ska kunna återhämta sig tillbaka så som hon var tidigare så behöver hon, hennes muskulatur, alltså röra på sig. Och att det därför är viktigt att hon får vardagliga promenader, då kan vi liksom bevilja det för då är det ju ett medicinskt syfte bakom kring varför hon måste få det.
(1A)
Ja, ja, absolut. Det behöver inte vara medicinskt utan… nästan tvärtom tänkte jag säga. Och där har vi återigen de dementa. Många dementa är ju aktiva och kan ju behöva aktiveras och då finns det ju ingen skriven mall för såhär ska det vara, utan då måste man ju tänka lite utanför boxen. I den mån det går. Och då är det individens behov som styr.
(1D)
För att förstå citaten ovanför om valet att gå utanför riktlinjer utgår vår tolkning ifrån plikt- och konsekvensetiken. Enligt konsekvensetiken är det en handlings konsekvenser som avgör ifall handlingen är riktig (Thorsén 2016). Ifall en biståndshandläggare går utanför riktlinjerna och det leder till att individens behov tillgodoses kan därför handlingen anses som rätt. Med detta som bakgrund kan det antas att biståndshandläggare i kommun C och D arbetar mer utefter denna typ av etik. Enligt pliktetiken avgörs istället handlingen genom själva utförandet och karaktären hos handlingen. Handling är riktig endast genom egenskaper hos själva handlingen. Exempel på olika pliktkällor kan vara Sveriges rikes lag och arbetsgivarens regler (Thorsén 2016). Utifrån pliktetiken är det därför inte etiskt korrekt att gå utanför riktlinjerna eftersom enligt Sveriges rikes lag ska varje enskild individ bedömas utifrån skälig levnadsnivå och utifrån detta har varje enskild kommun satt upp riktlinjer som uppfyller skälig levnadsnivå. Det blir därför biståndshandläggarens plikt att utgå ifrån riktlinjerna som bildar en pliktkälla.
Denna typ av etik stämmer överens med de svar intervjupersonerna från kommun A och B gett.
Vår tolkning av etiken hos de olika handläggarna kan vara kopplat till de svarande själva eller ses som en avspegling av kommunen de arbetar inom. Eftersom intervjupersonerna var mellan 1-3 personer från vardera kommun ger detta enbart en mycket liten bild av hur biståndshandläggare resonerar och vilken etik de jobbar efter. Det är möjligt att de rör sig om ett sammanträffande att samtliga intervjupersoner tänker likartat inom samma kommun och att andra biståndshandläggare skulle ha svarat annorlunda, men det finns också möjligheten att det är kommunens riktlinjer som möjliggör olika stort handlingsutrymme för biståndshandläggare att gå utanför riktlinjerna.