Självbestämmanderätten

I socialtjänstlagen (2001:453) 1 kap 1§ 3 st är självbestämmande en central princip och definieras synonymt med begrepp som delaktighet, inflytande och en möjlighet att detaljstyra sina val. Inom begreppet självbestämmande ingår även rättigheter att

avböja hjälp ifall den erbjuds. Självbestämmanderätten har även till avsikt att bidra till ökat brukarinflytande för den enskilde (Socialstyrelsen 2016b). Corvol, Moutel, Gagnon, Nugue, Saint-Jean och Somme (2012) beskriver i sin artikel de svårigheter och etiska dilemman som biståndshandläggare kan ställas inför i mötet med äldre personer med en demenssjukdom. Ett dilemma som de tar upp är när självbestämmandet kommer i konflikt med de etiska principerna “att göra gott” och

“inte skada”. Till exempel när den äldre vägrar hjälp trots uppenbara hjälpbehov.

Tre faktorer där handläggarna frångick självbestämmande var när de förelåg allvarliga risker för den enskilde, när den enskilde utvecklat en grav kognitiv nedsättning samt när den enskilde motsatte sig hjälp som erbjöds. När biståndshandläggarna genomförde den sistnämnda faktorn använde de sig av olika strategier för att få den enskilde att samtycka till hjälp, vilket var att förhandla, tvinga eller manipulera. Forskarna kunde även urskilja att i vissa falla accepteras inte ett nej utan biståndshandläggarna arbetet runt det. För att motivera användningen av manipulation beskrev biståndshandläggarna att det krävdes för individens bästa och att tvång ibland är nödvändigt (Corvol, Moutel, Gagnon, Nugue, Saint-Jean och Somme 2012).

I kommun A intervjuade vi tre stycken biståndshandläggare där intervjuperson 1A beskriver att hen frångår självbestämmanderätten enligt faktor två som nämns i den tidigare forskningen och beskriver det såhär när frågan ställs.

Ja. Det är ju när det finns en diagnos, som demens, fastställd av läkare och inte bara det här som man brukar prata om “ Annas minnessvikt, hennes minne är dåligt”. Det är inte demens, det är en kognitiv svikt. Så när det finns en demensdiagnos satt av en läkare och anhöriga har skrivit på anhörigblanketten, då kan jag ta emot en ansökan från anhöriga rent juridiskt sätt.

Då blir det ju som att det är den enskilde som har ansökt fast att det är de anhöriga… Även om det är så att personen har en förvaltare. En förvaltare kan ju ansöka om insatser åt den enskilde mot den enskildes vilja.

(1A)

De andra biståndshandläggarna går inte in lika detaljrikt på ämnet. Intervjuperson 2A anser att det är upp till varje myndighetsutövare eller tjänsteman och se till att

alla får den hjälp de behöver och om det innebär att biståndshandläggarna får gå några extra varv får det vara så. Intervjuperson 3A anser däremot att självbestämmande med en viss begränsning skulle vara det bästa, men uttrycker också en frustration om att det är väldigt komplext. I nästa kommun där vi intervjuade endast 1B som istället går emot det den tidigare forskningen säger när det gäller faktor tre och menar på att tvång inte är en alternativ lösning. Ifall den äldre inte vill ha någon hjälp var det något de fick respektera och vänta. 1B underströk också vikten i att veta att det inte går att rädda alla och du bara kan göra det du kan efter din förmåga. Även intervjuperson 1D beskriver att ett nej är ett nej oavsett om man har en demenssjukdom eller inte.

Jaha… Jag måste säga om man ser mot de jag möter ute så skulle jag säga att de har väldigt stort självbestämmande. Jag kan ju inte säga något utan säger de nej så är det ju nej. Sen kan jag ju tycka vad jag vill och anhöriga kan ju tycka vad de vill också. Vi lyssnar ju väldigt mycket på den enskilde och det ska vi ju. Det är ju lagen, det är ju lagen som säger att det är självbestämmande och att du har rätt att… eller har inte rätt, att gå över någons huvud så.

(1D)

I den tredje kommunen tar intervjuperson 1C upp faktor ett som nämns i den tidigare forskningen när gäller allvarliga risker för den enskilde och tar även upp ett exempel på en situation där detta har förekommit

.

Hm ja det gör det väl lite ibland när någon verkligen, det inte funkar överhuvudtaget då får man ju försöka sen så gör man ju inte den med. Till exempel så försöker vi använda eller jag brukar göra med ett ord som kommunhotell istället för korttidsboende liksom. Det är ett hotell man åker till och man packar som en hotellvistelse liksom och kommunen har sådana här hotell där man kan få hjälp och så man får hitta. Funkar det överhuvudtaget hemma så kan man inte, det finns ju de som går ut mitt i natten och går runt eller. Jag hade någon tant som hoppade in i en taxi och skulle hem till där hon hade växt upp i [Kommunens namn] för hon skulle hem till sin mamma liksom. En taxichaufför släpper av henne i skogen utanför [Kommunens namn] det funkar ju inte. Man kan inte lyssna på självbestämmande utan man måste också någonstans se till säkerheten.

Dunér och Nordström (2003) beskriver att det som biståndshandläggare själva upplevde som en svårighet var beslutsförmågan hos äldre personer och särskilt de äldre som har en demenssjukdom. I dessa fall blev de en svår balansgång mellan risker att begå övergrepp och kränka jämfört med risken att begå underlåtenhetssynd och då låter den enskilde fara illa. Intervjuperson 2D beskriver det möjliga tillvägagångssätten såhär.

Ja, det är väl lite som jag sa förut man får försöka om och om igen. Försöka lirka och ändå motivera på flera olika sätt att de kan ta emot någon form av stöd, men alltså ibland går det bara inte och man kommer ingen vart och man blir inte insläppt man får inte komma besöka ens, de liksom känner att dem nä det blir för mycket. Då man ser en risk att personen verkligen far illa, då kan anmäla till överförmyndarenheten att de behövs en företrädare samtidigt behöver man anmäla att det finns en oro till hälso- och sjukvården att läkare och så behöver ta kontakt också. Det är det jag kan göra.

(2D)

7.0 Diskussion

I det här avsnittet kommer en diskussion föras kring resultat och analys som är kopplad till tidigare forskning samt teori med utgångspunkt från studiens syfte och frågeställningar. Förslag på vidare forskning kommer även att presenteras.

7.1 Slutdiskussion

Denna uppsats syfte var att kritiskt granska biståndshandläggares uppfattningar kring de möjligheter och hinder som kan uppkomma i möjliggörandet för brukarinflytandet för personer med en demenssjukdom. Tanken var att utgå ifrån organiseringen, riktlinjer och existerande strategier i organisationen som biståndshandläggare har att tillgå. Vi hade även en önskan om att studera strategier som biståndshandläggare själva har funnit och använder sig av i det dagliga arbetet.

För att undersöka detta satte vi upp tre stycken frågeställningar.

Vår insamlade empiri visar att det är svårt för biståndshandläggare att möjliggöra brukarinflytande för personer med en demenssjukdom. Tidigare forskning visade att äldre generellt sätt att de inte fick sin röst hörd i lika lång utsträckning (Nordh 2016). Biståndshandläggare från olika kommuner använde sig av olika strategier för att möjliggöra den äldres självbestämmande. De hinder som biståndshandläggare kan möta i sitt arbete med äldre med en demenssjukdom är kognitiva svårigheter, anhöriga, organisatoriska villkor samt personliga förutsättningar. Många biståndshandläggare utvecklar därför egna strategier för att kunna bemöta den äldre med en demenssjukdom (Nordh och Nedlund 2017). Strategierna kan vara olika men några som vi har kunnat urskilja är andra professioner, anhörigas kunskap och anpassning efter varje enskild person för att möjliggöra kommunikationen.

Vårt resultat visar endast vad åtta stycken biståndshandläggare från fyra olika kommuner har för erfarenheter och kunskap. Med hänsyn till kvalitetskriterierna är vår studie att anse tillförlitlighet, men det bör uppmärksammas att överförbarheten inte är garanterad. Vi anser härmed att vi har kunnat besvara både vårt syfte och våra tre frågeställningar och hoppas att vår studie ska bidra med en djupare förståelse.