uppskattning av järvstammen före mitten av 1990 talet
Nedanstående uppgifter om järvens historiska förekomst i Sverige fram till 1990 talets mitt baseras på litteraturuppgifter från en samlad beskrivning av
järvens status och ekologi i Sverige sammanställd 200649. Sedan 1996 och
framåt har järvstammens utveckling övervakats mer regelbundet genom regist-
rering av järvföryngringar50.
Järvförekomst finns dokumenterad i de nordligaste delarna av Sverige under 1500-talet. Järven uppges vidare att under 1800-talet, liksom idag, ha sin huvudsakliga utbredning i renskötselområdets fjäll- och skogstrakter. Under denna period var antalet järvar högst i Norrbotten, lägre i Västerbotten och lägst i Jämtland. I Norrbotten gick den östra gränsen för utbredningen ganska nära kusten även om de flesta järvarna fanns i fjällen och de fjällnära skogarna. Enligt citerad fångststatistik från 1827–1934 hade järven under denna period en större geografisk utbredning än idag och var sannolikt sta- tionär även i Värmland och Dalarnas skogstrakter, men i relativt små stam- mar. Söderut fångades enstaka järvar så långt ner som i Skåne, Blekinge och Småland. Fångster och observationer av järvar söder om Värmland rörde sig sannolikt om enstaka utvandrade individer. Järven började dock för- svinna från Värmland under 1800-talet och under mitten av seklet var stam- men troligen borta från regionen. Dalarna hade sannolikt en liten, men fast järvstam, som troligen försvann under mitten av 1800-talet. Järvens före- komst i gävleborgs län under 1800-talet är oklar, men mycket tyder på att järvens förekomst i länet var av sporadisk natur. Järven ansågs ha försvunnit från Västernorrland under början av 1900-talet, där den tidigare hade varit
förekommande, framförallt i Ångermanlands nordvästra bergstrakter51. Enligt
uppgift fortsatte järvstammen att minska under 1900-talet, främst till följd av ökade möjligheter till jakt på grund av förbättrade kommunikationsmöjlig- heter. Under 1960-talet uppskattades antalet järvar i Sverige vara ca 100.
uppskattning av järvpopulationen 1996–2011
I både Sverige och Norge inventeras numera järvstammen huvudsakligen genom registrering av föryngringar. Föryngringar fastställs genom lokalise- ring av järvlyor och/eller observationer av honor med ungar eller deras spår. Antalet föryngringar kan omvandlas till ungefärligt antal individer genom att
multiplicera med en omräkningsfaktor.52
49 Persson 2006
50 Persson & Brøseth 2011 51 Ekman 1955
Persson och Brøseth (2011) har beskrivit järvstammens utveckling i Sverige och i hela Skandinavien under perioden 1998–2010. Efter en svag minskning mellan 1998 och 2002 hade stammen ökat till ca 1000 djur i Skandinavien år 2010, varav ca 650 i Sverige. Enligt senare års inventeringsresultat har stam- men i Sverige ökat ytterligare sedan dess (Figur 8).
0 90 30 60 150 120
Antal föryngringar hos järv
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 Säkra
Sannolika
Figur 8. Antalet föryngringar av järv som har konstaterats under inventeringarna i Sverige under perioden 2003–2012. Sammanställning: Viltskadecenter.
Antalet järvföryngringar i Sverige har ökat med i genomsnitt 3,8 procent per år från de första inventeringarna 1996 fram till 2010. ökningen är tyd- ligast de senaste 10 åren (se figur 8). På länsnivå är det främst i Norrbotten och Jämtland som antalet föryngringar har ökat. Uppdelat på förvaltnings- områden så förekom 99 procent av föryngringarna inom det nordliga området (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland) och bara 1 procent i det mellersta området.
En föryngring bedöms som säker eller sannolik beroende på om det vid fältkontroller har dokumenterats ungar eller inte. Om en unge eller ungar dokumenterats och senare under året konstaterats ha dött bedöms föryng- ringen som misslyckad.
Även i Norge har det under perioden 1996 till 2010 skett en ökning i antal föryngringar. ökningen har varit i genomsnitt 5,3 procent per år. I Norge är det framförallt i de centrala och sydliga delarna av utbredningsområdet som ökningen varit störst.
Totalt registrerades 125 järvföryngringar i Sverige år 2012.
reproduktion och dödlighet
REPRODUKTION
Järven har ett polygynt parningssystem, vilket innebär att en hane parar sig med flera honor. Parningstiden infaller under perioden april–augusti. Järvar har fördröjd implantation vilket innebär att det befruktade ägget fäster vid livmoderväggen och börjar utvecklas först i januari. honan är dräktig i 40–50
dagar och de flesta ungarna föds i månadsskiftet februari–mars53. Under perio-
den mars–april befinner sig ungarna i en lya. Järvhonor blir könsmogna vid 15 månaders ålder och kan således reproducera sig vid två års ålder. Enligt resultat från svenska järvprojektet så reproducerar sig dock de flesta honorna framgångsrikt först vid 3–4 års ålder. honornas reproduktionsframgång påverkas i hög grad av födotillgången under vintern.
KUllStoRlEK oCh KUlliNtERVAll
Järvhonan föder 1–4 ungar och den genomsnittliga kullstorleken när ungarna lämnar lyan är strax under två. Årligen reproducerar sig omkring 55 procent av honorna (≥ 3 år gamla) i populationen. Cirka 30 procent av dessa förlorar ungarna före juni. Följaktligen har ca 39 procent av honorna i totalpopulatio- nen ungar kvar vid månadsskiftet maj–juni vilket medför att medelantal ungar per hona (≥ 3 år) i populationen endast är cirka 0,7. Järvhonor som inte hade fött ungar det föregående året fick i genomsnitt 3,2 gånger fler ungar än honor som hade fött ungar året innan. Således påverkar ett års reproduktion, genom konditionsnedsättning hos honan, det följande årets reproduktion. Denna förklaring stöds av en studie som visade att honor som fick extra föda under midvintern hade större reproduktionsframgång än övriga honor, trots att de hade reproducerat sig föregående år. god födotillgång under vintern kan såle- des kompensera för den ansträngning som det innebär att föda ungar året
innan54.
DöDlighEt
Orsaker till järvdödlighet som dokumenterats i Sverige är predation inom arten på ungar och ungdjur, illegal jakt, skador och sjukdom, konfrontationer mellan järvar och dödsfall orsakade av laviner. Cirka 80 procent av ungarna överlever från att de lämnat lyan till ett års ålder. Den vanligaste dödsorsaken under denna period är att de dödas av andra järvar.
53 Persson 2006 54 Persson 2006
illegal jakt är en viktig dödsorsak bland vuxna djur. i en studie utförd på
material från Jokkmokks och Arjeplogs kommuner i Norrbottens län 55 visade
sig illegal jakt vara den viktigaste dödsorsaken bland vuxna järvar (60 %). Resultaten antyder att den illegala jakten stod för hela 94 % av dödlighe- ten hos vuxna hanar (resterande 6 % var naturlig död). Den illegala jakten dödade i studieområdet årligen 10 % av den vuxna järvstammen. Noterbart är att dödlighet orsakad av illegal jakt var mer än dubbelt så hög bland hanar (21 %) än bland honor (8 %). Nästan all illegal jakt på vuxna järvar skedde under snösäsongen (december–maj), med en tydlig topp i mars–maj. Omfattningen av den illegala jakten verkar inte ha förändrats från perioden 1993–1999 till 2000–2011. Det konstateras att illegal jakt inte är så omfat- tande att populationen som helhet hindras från att växa.
En viss skyddsjakt förekommer efter järv. Omfattningen av denna under perioden 2005–2012 framgår av figur 9. Före 2005 fälldes endast en handfull järvar vid skyddsjakt. Vid ett fåtal tillfällen de senaste 20 åren har järvungar omhändertagits och lämnats till djurparker för att förstärka djurparkenas genetiska bas. Under perioden 2010–2012 har totalt 4 järvar rapporterats
dödade av vägtrafik56. 0 6 2 4 10 8 Skyddsjakt på järv 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Figur 9: Antalet fällda djur vid beslut om skyddsjakt efter järv under perioden 2005–201257.
55 Persson m fl. 2011
56 Enligt uppgift från Statens veterinärmedicinska anstalt 57 Data från Statens veterinärmedicinska anstalt