Johanna är en gymnasie- och högstadielärare som tog sin lärarexamen när hon var 26 år. Hon har nu varit lärare i 27 år, och har arbetat på Komvux, gymnasiet och högstadiet. Johanna är behörig att undervisa i flera ämnen men undervisar just nu i svenska och engelska i årskurs 6, 7 och 9.
Johanna arbetar på en kommunal skola och är mentor för en årskurs 7: a.
7.4.1 Lärarens ansvar och arbete med elevers psykiska hälsa
På Johannas skola har de ett trygghetsteam, där hon tillsammans med andra engagerade lärare träffar kurator och socialpedagog regelbundet. I dessa möten går de igenom olika saker som hänt på skolan, vilket oftast är kränkningsanmälningar, samt vilka åtgärder som behöver tas.
Trygghetsteamet fungerar som en liten grupp utanför det vanliga lektionsarbetet och mentors-arbetet, där de kan plocka ut elever från klassen och prata med dem. Mentorerna blir givetvis informerade gällande det som sker och ifall de behöver komma i kontakt med en elev, men trygghetsteamet arbetar mer självständigt. De brukar gå i par om det går, och pratar med enskilda elever, samt lyssnar på allas perspektiv av händelsen för att sedan kunna komma till en konsensus.
Eleverna kan senare få chansen att få prata med varandra med vuxna inblandade. I samband med detta blir även elevernas vårdnadshavare kontaktade, vilket vårdnadshavarna uppskattar väldigt mycket.
Och sen kan man komma till en sådan konsensus att man kanske kan säga förlåt eller att parterna får träffas. Och det kanske är liksom målet att de får träffas då och säga något till varandra. Det behöver inte vara förlåt om inte det passar, men att det blir en dialog mellan dem med vuxna inblandade. Och i det samtalet då brukar vi kontakta föräldrar och det har varit jättepositivt, alltså alla föräldrar-samtal som jag har haft har varit så enormt positiva (Johanna, intervju, 4/3–21).
Johanna upplever detta arbetssätt som väldigt uppskattande eftersom det ger mentorerna en hjälpande hand med sina elever, samt att hon tror att det kan vara skönt för elever och deras vårdnadshavare att ha flera vuxna på skolan som de kan prata med. Det visar även för eleverna att de kan vända sig till andra vuxna i skolan, och inte bara sin mentor. På det sättet upplever Johanna att det är förebyggande, att de visar att de finns i korridorerna och sprider en känsla av trygghet hos eleverna. Utöver trygghetsteamet har skolan även en grupp pedagoger, som samarbetar med elevhälsoteamet, där de tidigare var väldigt inblandade med elevers mående, men på grund av brist på resurser så upplever Johanna att det har avtagit. Tidigare kunde elever, som mått dåligt på olika sätt, gå dit och vara där en period. Johanna känner att det är tråkigt att det inte är på det viset längre, men berättar att gruppen arbetar idag mer kunskapsinriktat med elever i smågrupper.
Johanna berättar att i de flesta fallen behöver pedagoger få en mer personlig kontakt och skapa ett förtroende från eleverna, för att kunna ha en möjlighet att lära dem något. Den här relationen och förtroendet är ett arbete som pågår hela tiden från och med att eleverna börjar på skolan. Johanna berättar vidare att under svenska och SO-lektionerna, tar hon upp hälsa i samband med livskunskap, existentiella frågor, litteratur och filmer. Här kan alla möjliga frågor kring det som sker i elevernas verklighet dyka upp, vilket Johanna då lyfter till diskussion. Hon tar även upp att det finns litteratur som tar upp ämnen som hälsa och ohälsa, och att man då kan välja precis de böcker som passar den klassen och koncentrera sig på det. Johanna berättar vidare att för att kunna vara en bra lärare, behöver man känna till det som sker i samhället och hur det påverkar sina elever, för att sedan veta hur man ska ta tag i det i klassrummet. Det arbetet tar tid som lärare inte har, utan det krävs att läraren är intresserad av människor och är beredd på att lägga ner tid på det.
Man kan inte låsa fast en lärare vid sin läst och säga att du ska bara jobba i skolan och att du ska vara en bra lärare (Johanna, intervju, 4/3–21).
Ytterligare en viktig aspekt som Johanna lyfter är att samarbeta med vårdnadshavare, även med de föräldrar som upplever att de inte orkar eller inte känner att de kan nå sina barn. I dessa fall menar Johanna att genom stöttning och diskussioner med varandra, kan de tillsammans nå fram till eleven.
Jag tror på en öppenhet mot målsman, att det är jätteviktigt att vi jobbar med målsmän. Det har jag lärt mig på senare år, att det är bättre att man pratar med varandra och diskutera med föräldrar, vi har varit lite rädda i skolan att ta in föräldrar, men när man blir äldre och har haft några barn själv i skolan så tycker jag att det är positivt, för vi har alla samma mål och ibland så tycker man inte samma men då får man prata om det (Johanna, intervju, 4/3–21).
De förändringar som Johanna uppfattat efter fokusskiftet år 2010, är att skolan jobbar mer med värdegrunden samt att det skett en skillnad när det gäller kunskap. Numera fokuserar skolan mer på det eleven redan kan än det de inte kan. Utöver det känner hon inte någon större skillnad.
Jag tror att det är en sådan där fråga som ser mer ut papper än i verkligheten. Men jag kan ju hålla med om det. Jag tycker att det är en bra tanke, för då når man ju fler om man börjar tidigare. Jag tycker väl att det är skillnad när det gäller kunskaper, att man mer fokuserar på det eleverna faktiskt kan än det de inte kan (Johanna, intervju, 4/3–21).
Som medlem i trygghetsteamet har Johanna ett större ansvar gällande elevers psykiska hälsa på skolan. Detta ansvar innebär att hjälpa elever och mentorer med det lärarna inte hinner med, vilket kan vara att lyssna på elever som behöver en vuxen att prata med eller lösa konflikter. Ansvaret i trygghetsteamet är lite större, där arbetet utökas till raster och alla elever i skolan. Johanna lyfter fram att arbetet i trygghetsteamet är frivilligt, därför tycker hon inte att det är betungande även om det är tidskrävande. Förutom det ansvar Johanna har i trygghetsteamet, har hon även ett ansvar som lärare och mentor.
Som lärare är mitt främsta uppdrag att på olika sätt hjälpa eleven att tillägna sig kunskap. För att lyckas behöver eleven en inspirerande och trygg miljö- både fysisk och psykisk. Därför måste alla vi som jobbar i skolan skapa en bra miljö för att alla elever ska ha optimala förutsättningar (Johanna, intervju, 4/3–21).
Vidare menar Johanna att som mentor har hon i första hand ett ansvar att slå larm till kurator och psykolog, efter att först ha pratat med vårdnadshavare. Johanna menar att elevhälsoteamets kompetenser är viktiga, men att många samtal med eleverna förs i klassrummet, där läraren kan se hur eleverna interagerar med varandra samt hur deras beteende förändras. En annan viktig roll Johanna har som lärare och mentor är att skapa en trygg miljö i klassrummet.
Lärares ansvar är tungt när det gäller den psykiska hälsan eftersom det är vi som möter eleverna varje dag, oftast flera gånger [...] min roll som lärare och mentor är att verka för att klassrumssituationen blir så trygg och inspirerande som möjligt så att alla kommer till tals och kan diskutera även svåra ämnen som livskunskap (Johanna, intervju, 4/3–21).
7.4.2 Fram- och motgångar
Något Johanna upplever som ett hinder är att tiden inte räcker till, och får ofta lägga mer tid på arbetet utanför hennes arbetstimmar. Johanna skulle även vilja att skolledningen lyssnar mer på lärare och ger de klartecken att det är okej för dem att testa andra lösningar, som lärare tror skulle gynna eleverna. Dessa lösningar menar Johanna, kan vara i form av ett samarbete med föräldrar, där de tillsammans bryter elevernas negativa vanor och tendenser. Men även med livliga och häftiga diskussioner med kollegor om hur man löser olika problem i skolan. Hon anser att skolor inte alltid är redo eller ordnar tid för att pröva nya idéer.
Att man inte är redo och pröva nya idéer. Att det kanske inte finns tid heller att göra det […]
Så jag skulle nog vilja att det fanns mera häftiga diskussioner och funderingar och att man försöker komma med nya lösningar när man har ett problem […] Förutsättningar annars, är att man har en skolledning som ger en möjlighet att kanske lite fria tyglar att jobba på de sätt som man tycker är bäst och att få med sina kollegor på det, att försöka liksom implementera lite nya saker och så (Johanna, intervju, 4/3–21).
Psykisk ohälsa är något Johanna upplever att de aldrig kommer till i deras konferenser, eftersom de ständigt diskuterar om hur de ska hjälpa elever att nå godkänt. Hon tror att genom att istället diskutera litteratur och teman de gemensamt arbetar med, kan de samtidigt få mer utrymme att lyfta frågor som rör psykisk hälsa och hitta sätt som de kan hjälpa elever att nå kunskapskraven.
7.4.3 Stödfunktioner
Samarbetet med stödfunktionerna på skolan beskriver Johanna som väldigt tätt och upplever att hon kan vända sig till dem för samtal och stöttning. Det hon för fram får hon oftast gehör för, men tycker att akilleshälen är att det är för lågt i tak. Johanna upplever även att de hjälpmedel hon får av elevhälsoteamet har hon redan gett eleverna, vidare menar hon att redan nu har väldigt mycket ansvar hamnat på lärare.
När det kommer till EHT, alltså elevhälsoteamet på skolan, då har vi ofta gått igenom alla de saker som vi behöver, alla de hjälpmedel och så som vi skulle kunna ge en till eleverna […] jag tycker att man kanske har lagt väldigt mycket på lärarna redan nu och det finns inte så mycket mer som står till buds (Johanna, intervju, 4/3–21).
Något Johanna anser skulle berika både arbetet och skolan överlag är om det finns fler lärare med olika bakgrunder, religioner, kulturer och språk, vilket då skulle bidra till att skapa fler diskussioner och uppmärksamma alternativa aspekter. Johanna upplever att en förändring måste ske för att skolor ska kunna ta sig framåt och kunna erbjuda mer användbar hjälp till elever. För att det ska kunna ske behöver fler lyssna på lärare, de måste få utrymme för mer samtal kring hälsa och nya idéer måste implementeras.