I detta kapitel presenteras en syntes av de fyra berättelserna, där lärarnas upplevelser lyfts fram ur ett teoretiskt perspektiv. Det vill säga att resultatet kopplas till det salutogena respektive patogena perspektivet. Det hälsofrämjande och förebyggande arbetet knyts även samman till perspektivet.
7.6.1 Patogent och salutogent perspektiv i praktiken
Lärarna som deltagit i uppsatsen berättar om de hälsofrämjande och förebyggande åtgärder de implementerar i sina skolar. Där det hälsofrämjande arbetet syftar på att stärka och bibehålla elevers fysiska, psykiska och sociala välbefinnande (Socialstyrelsen & Skolverket, 2016, ss. 88–89). Medan det förebyggande arbetet ämnar att identifiera riskfaktorer och minimera risken för dessa (ibid., s.
19). I enstaka fall, är åtgärderna en kombination av båda arbetssätten. När det kommer till det förebyggande och åtgärdande arbetet kring elevers psykiska hälsa, arbetar lärarna på ett likartat vis.
De inleder sitt arbete, för att hjälpa eleverna med deras psykiska hälsa, när de upptäcker att något inte står rätt till. Detta är ett åtgärdande arbetssätt i linjen med det patogena perspektivet, som menar att insatserna har till syfte att minimera risken för ohälsa genom att i bästa fall begränsa, motverka eller möta problematiken med en buffert (Antonovsky, 2005, s. 33). Lärarna lyfter fram att både de och elevhälsoteamet ingriper när de identifierar behov av insatser hos sina elever.
Lärarna utgår därför från det sjuka i sitt arbete med att åtgärda och förebygga psykisk ohälsa, vilket går i linje med det patogena perspektivet som har sin utgångspunkt i det sjuka (ibid., s. 31). När lärarna betraktar problematik bland sina elever, utgår de från olika riskfaktorer, såsom dålig sömn, oro, frånvaro av aktivitet med mera. Detta överensstämmer med det patogena perspektivet, där förutsättningar formuleras i termer av riskfaktorer (ibid.).
När det kommer till det hälsofrämjande arbetet är insatserna i berättelserna i huvudsak homogena, däremot förekom vissa avvikelser. Det som är gemensamt är att deltagarnas arbetsplatser erbjuder lärarna verktyg för att stödja och arbeta med elevers psykiska hälsa, vilket går hand i hand med det salutogena perspektivet som syftar till att stärka och bibehålla elevers psykiska hälsa (Antonovsky, 2005, s. 31). Skolorna i berättelserna gör detta genom att de exempelvis erbjuder möjligheter för lärarna att utbilda sig själva inom ämnet, samt att vissa av skolorna som deltagarna arbetar på, tillhandhåller material för arbetet. Även detta går i linje med det salutogena perspektivet, där förutsättningarna formuleras i termer av faktorer som gagnar elevers resa mot välmående (ibid.).
Lärarna poängterar att när elevhälsoteamet är närvarande, agerar de som en assistans för lärarna, där deras arbete innefattar att bland annat ge lärarna handledning och utbildning för att kunna handskas med situationer kring elevers psykiska hälsa. Även detta anses tyda på det salutogena perspektivet, där fokuset ligger på de faktorer som bidrar till att bibehålla det friska (ibid., s. 39).
Utöver att de själva fördjupar sina kunskaper inom ämnet, arbetar lärarna kollegialt när det handlar om det hälsofrämjande arbetet. Det kollegiala arbetet består av både formella och informella möten, vilket innefattar samtal om hur de gemensamt kan arbeta för att bibehålla och stärka elevers psykiska hälsa. Deltagarna utgår från att eleverna redan befinner sig i det friska och inte i det sjuka, vilket pekar på det salutogena perspektivet som fokuserar på rörelsen mot den friska polen i dimensionen hälsa-ohälsa (Antonovsky, 2005, s, 19). Vidare kan dessa samtal som lärarna har med sina kollegor, gå i linje med det faktum att det salutogena perspektivet koncentrerar sig på var
individen befinner sig i ett kontinuum av hälsa-ohälsa och vad som kan genomföras för att skapa en rörelse i riktning mot hälsa (ibid., s. 30).
För att lärarna ska kunna åstadkomma en rörelse mot den positiva dimensionen i hälsa-ohälsa, behöver de ha en god relation till sina elever. Samtliga deltagare sätter lärare-elev relationen i centrum, då de uppmärksammar att denna relation är väsentlig för både det förebyggande och det hälsofrämjande arbetet. När det kommer till det förebyggande arbetet är det viktigt att lärarna känner sina elever, för att kunna upptäcka spår av psykisk ohälsa för att sedan kunna agera. Detta kan förknippas till Antonovskys tanke av det patogena perspektivet, där problematiken identifieras först och därefter utförs ett ingripande utan vidare reflektion över problemet i sig (2005, ss. 29, 31).
Lärare-elev relationen är även essentiell när det kommer till det hälsofrämjande arbetet. Samtliga lärare inleder samtal med sina elever enskilt och i grupp för att främja psykisk hälsa samt för att skapa en trygg miljö för dem. Lärarna har även olika lektionsaktiviteter, där de har diskussioner om psykisk hälsa och ohälsa. Även detta menade Antonovsky är att arbeta utifrån ett salutogent perspektiv, vilket fokuserar på hälsans uppdrag, som sätter den positiva polen i dimensionen hälsa-ohälsa i centrum (ibid., s. 16).
De deltagande lärarna i uppsatsen visar på att de arbetar både ur ett patogent och ett salutogent perspektiv, beroende på de resurser och förutsättningar som finns på skolan. Det patogena arbetet som lärarna utförde är när de identifierar behov av insatser. Medan det salutogena arbetet sker ständigt i from av byggandet av lärare-elev relationer, skapandet av trygg miljö, kollegialt arbete, samt stöd och hjälpmedel från ledningen.
8 Diskussion
I detta avsnitt diskuteras uppsatsens resultat, i relation till bakgrunden, tidigare forskning, teoretisk utgångspunkt och dess konsekvenser. Avslutningsvis lyfts uppsatsens styrkor och eventuella svagheter fram, samt förslag på vidare forskning.
Syftet med studien är att undersöka grundskollärares upplevelser av arbetet med elevers psykiska hälsa, utifrån ett salutogent perspektiv. Detta uppnås genom att besvara uppsatsens frågeställningar: hur lärare upplevde arbetet och deras ansvar i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, hur de upplevde stödfunktionerna på deras skola, samt vilka fram- och motgångar de stött på i arbetet. Resultatet visar på att skolorna arbetar med elevers psykiska hälsa på olika sätt och att lärarna upplever ett stort ansvar i arbetet. Brist på tid, material, kunskap samt utrymme för nytänkande upplevs som motgångar, medan samtal med kollegor och en rektor som driver elevhälsoarbetet ses som framgångsfaktorer. Lärarna upplever ett de har ett gott samarbete med stödfunktionerna, men att de ibland inte får tillräckligt med stöd.
Resultatet visar även att lärarna har tillgång till elevhälsoteamet, men att det kan se olika ut från skola till skola gällande vilka stödfunktioner som är närvarande i skolverksamheten. Dock visar resultatet att deltagarna upplever att resurserna är bristfälliga, samt att stödfunktionernas arbete på sina skolor inte alltid är tillräcklig för att bibehålla och stärka elevernas psykiska hälsa. Det är skolhuvudmannen som beslutar storleken på resurserna en skola har tillgång till (SFS 2010:800).
Men oavsett hur gärna skolhuvudmannen vill att en skolverksamhet ska inneha en fullständig elevhälsa, är det inte alltid möjligt. Detta menade Sveriges Kommuner och Landsting berodde på den ökade rekrytutmaningarna för elevhälsan (2018, s. 4). Det har blivit svårare att anställa vissa av de obligatoriska kompetenserna i elevhälsoteamet och detta berodde huvudsakligen på att tillgången till utbildade personer inom dessa yrkesgrupper var låg (ibid.). Milerad och Lindgren lyfte även fram att elevhälsan kan se olika ut från skola till skola, vilket berodde på att det saknas anvisningar om hur många elever stödfunktionerna ansvarar för (2017, s. 77).
När det kommer till lärarens ansvar i arbetet, med elevers psykiska hälsa, visar uppsatsens resultat på att mycket av det hälsofrämjande och förebyggande arbetet faller på lärarna istället för på elevhälsoteamet. Detta stämmer överens med en tidigare rapport som visade att en stor del av elevvårdsarbetet tilldelas till lärarna, men att de inte alltid fick tillräckligt med riktlinjer för arbetet (Backlund, 2007, s. 293). Däremot menade Guvå att det inte endast var elevhälsan som ansvarade för elevernas hälsa, utan lärare var också essentiella medverkare i elevhälsoarbetet (2014, s. 7).
Vidare poängterar samtliga lärare att en faktor som är väsentlig för detta arbete är lärare-elev relationen, och därför sätter de den i centrum. Detta lyfte Gustafsson et al. som en relation som agerade som en nyckelfaktor, som både bidrog till och skyddade elever från att utveckla psykisk ohälsa (2010, ss. 6–7).
Resultatet visar att lärarna arbetar på ett hälsofrämjande, förebyggande och ett åtgärdande sätt, men att de upplever en viss svårighet med att genomföra de ansvarsområden som landat på dem. Detta går i linje med Rebacks studie, som menade att det förebyggande och åtgärdande insatser som lärare utförde kan förbättra elevers emotionella välbefinnande, beteende samt deras förmåga att handskas med olika problem (2010, s. 699). Dessa insatser ledde i sin tur till förbättrade akademiska
resultat (ibid), lärares insatser var således betydelsefulla för elevers hälsa och lärande. Däremot anser uppsatsens deltagare att stora delar av skolans uppdrag, om att främja hälsa och att säkerställa att elevernas hälsobehov blir bemötta, har hamnat på lärarna.
Vissa punkter som två av lärarna i denna undersökning lyfter upp som motgångar i arbetet, stämmer överens med en tidigare studie som genomfördes utrikes, vilket lyfte det lärare saknade i arbetet med elevers psykiska hälsa (Reinke et al., 2011, s. 3). Det lärarna, från den tidigare studien, hade gemensamt med lärarna i denna undersökning är att de upplevde att de inte alltid hade kunskapen som krävdes för att stötta eleverna samt att deras utbildning inte nödvändigtvis förberett dem för detta komplexa arbete. Däremot går lärarnas uppfattning i denna uppsats inte i linjen med det Thornberg kom fram till i sin studie (2008, s. 22), där forskaren konstaterade att lärarna inte blev inkluderade i elevhälsoarbetet, samt att de inte känt sig respekterade av elevhälsoteamet.
Lärarna i föreliggande uppsats beskrev endast ett positivt bemötande och samarbete med elevhälsoteamet på sina skolor. De upplever även att de bär på ett stort ansvar och utför en betydande del, vilket ibland upplevs som en för stor del, av arbetet med elevers psykiska hälsa.
Uppsatsens resultat visar på att lärarnas upplevelser var att elevhälsans insatser i stora drag sätts på enskilda elever, som inte når kunskapskraven eller som mår dåligt. Däremot utför deltagarna ständigt hälsofrämjande och förebyggande insatser genom exempelvis de relationer de skapar med eleverna, samt de samtal och aktiviteter de genomför med dem. Dock lutar det sig mer att de utför arbetet utifrån ett patogent perspektiv, då skolan fallit efter i det hälsofrämjande arbetet, på grund av frånvarande stödfunktioner. Resultatet går delvis i linje med tidigare studier om vare sig fokusskiftet har lyckats gå igenom eller inte, efter den nya skollagen. Tidigare forskning har motstridiga slutsatser, där ena studien tydde på att skolsköterskor lyckats göra en effektiv rollstranformering (Holmström, Häggström & Kristiansen, 2015, s. 211). Medan Guvå menade att det salutogena perspektivet inte nått det praktiska arbetet fullt ut (2014, s. 4).
Resultatet från denna undersökning tillsammans med tidigare studier (Guvå, 2014; Thornberg, 2008; Thornberg, 2009) tyder på brister i elevhälsoarbetet. Faktum att resurserna, i form av stödfunktioner, kunskap samt tid, är olika på skolor leder till att elevernas hälsa troligen kommer att påverkas olika på grund av det. Således bör det ifrågasättas ifall det rådande elevhälsoarbetet kan garantera en likvärdig skola. Vidare visar resultatet att vissa av skolorna, som deltagarna arbetar på, brister i sin förmåga i att upprätthålla skolans uppdrag om att säkerställa att elevernas psykiska hälsa främjas, samt att deras hälsobehov blir bemötta. Skolhuvudmän bör även ifrågasätta vad det är som krävs för att se till att fokusskiftet når elevhälsoarbetet på sin skola, samt åtgärda det för att undvika elevers lidande. En annan möjlig konsekvens av frånvaron av stödfunktioner, kombinerat med lärarnas tidsbrist blir att skolan hamnar i första hand i ett patogent arbetssätt och i andra hand i ett salutogent arbetssätt.