Die Judenfrage. – Der Antisemitismus

Hudals inställning till judarna är inte överensstämmande med nationalsocialisternas. För nationalsocialisterna ses judefrågan som ett rent rasmässigt problem och de lagar de stiftat mot judiska medborgare är helt följdriktiga, kompromisslösa och nödvändiga som slutsats av rasläran i fråga om nationellt nödvärn. Det s. k. Lösungsversuches der Judenfrage har, enligt Hudal, sin början i mitten av 1800-talet i Tyskland och Österrike, då en stor mängd judar från öst invandrade. Hudal menar, att denna invandring var så stor att man kan tala om en folkvandring. Denna stora invandring bidrog till att stärka den nationella tanken i varje stat och kom att gynna nationalismen som rörelse. Nationalismen kom snart att få två riktningar, där den ena såg rasmässiga motsatser medan den andra såg en spänning mellan olika nationella egenarter. I det första fallet innebär det ett frontalangrepp mot alla judiska

människor. Det synsättet innebär en mängd problem. Judarna själva är inte ett enhetligt folk utan kluvet, inte minst i Centraleuropa där en del vill assimilera sig, medan andra hade motsatsen som ideal. Att betrakta de tyska judarna som en nationell enhet låter sig inte heller göras så lätt, då de inte själva ser sig så. Judarnas motståndare tror att de är sammansvurna i hemliga konspirationer, men i verkligheten är de djupt splittrade. Att tala illa om judar utan att precisera är ytligt, okunnigt och fördomsfullt. Sefarder skall inte förväxlas med

ashkenaser och den jude som bott länge i väst har mer gemensamt med en arier, än en nyinflyttad jude ifrån öst. Visserligen har sionismen fått ett uppsving genom den tyska omvälvningen, men för majoriteten av den judiska befolkningen är den en främmande utopi och verkligheten ett tvåtusenårigt folkhistoriskt vakuum.

Även idag är det inte ovanligt att sätta mitten på 1800-talet som startdatum för diskussionerna kring hur man skulle lösa judefrågan. Det judefrågan handlar om är om judar skulle assimileras och få fulla rättigheter, om de var pålitliga som medborgare, om det var ett hot eller en tillgång att ha en stor judisk befolkning som hade samma tillgång till

utbildning och yrken som andra grupper och liknande. Motståndarna hävdade att judar med sin dubbla lojalitet, dels mot den nation man vistades i, dels med sitt folk, innebar en säkerhetsrisk för nationen. Hudal verkar dessutom kunnig och påläst när det handlar om olika typer av judendom. Han har helt rätt i att judarna vid den här tiden var mycket splittrade. Detta var delvis ett resultat av den emancipation som förekommit under hela 1800-talet. ”I gettot kunde man var jude endast på ett sätt, det traditionella.”¹⁴³ Genom att få fler rättigheter kunde man plötsligt vara jude på många sätt.¹⁴⁴ När det gäller den gigantiska emigrationen från öst av judar i slutet av 1800- och början av 1900-talet vill jag nog ge Hudal åtminstone delvis rätt. Visserligen invandrade en hel del av dessa judar till Västeuropa, men den största strömmen gjorde som övriga européer, åkte till USA.¹⁴⁵

Hudal menar att antisemitismen i vissa fall är ett av Tyskland övertaget

gränslandsproblem som har uppstått i alla de områden där tyskar varit blandade med andra folk som slaver, magyarer och rumäner. I politisk form är den främst företrädd av Wiens tidigare borgmästare Karl Lueger som tydligt var emot assimilering genom dop när det gällde judar, enligt Hudal. Genom rasbiologin har man förskjutit betoningen från andligt-religiöst till biologiskt, men den innebär att man inte ser till enskilda judar, utan ”drar alla över en kam”. När man börjar tala om en tysk rassjäl som betecknas som heroisk,

aristokratisk, statsbyggande och skapande och ställer detta mot vad man betecknar som en judisk rassjäl som oheroisk, egennyttig och samhällsupplösande har man lagt ett

frågor. Hudal anser, att det är ett alltför ensidigt ställningstagande nationalsocialismen gör. Många nationalsocialister anser också, att allt i Gamla Testamentet är förkastligt och att kristendomen som helhet är något främmande för germaner och att alla stora tankar är istället av persiskt och sumeriskt ursprung.

Hudal anser, att det är invandringen av östjudar som är orsaken till de antisemitiska åsikterna hos tyskarna. Han hänvisar till den medeltida katolska kyrkans antisemitiska skrifter och menar, att de på många sätt har likheter med dagens antisemitiska skrifter med den viktiga skillnaden att kyrkans antisemitism var religiös, medan dagens skrifter lutar alltför mycket åt radikalismen, vilket jag uppfattar att han anser vara något förkastligt. Men frågan är viktig för det tyska folket och ser man till statistik menar han att judarna är alltför överrepresenterade inom de intellektuella och finansiella yrkena, vilket leder till att den tyska själen ”förgiftas” med främmande uppfattningar och läror, även om det inte är de konservativa, religiösa judarna man finner i dessa yrken, utan de religiösa och sedligt förfallna. Här är Hudal något motsägelsefull. Judarna verkar i det här fallet, enligt Hudal, ha dåligt inflytande på tyskarna vare sig de är religiösa eller inte och då blir det lätt att uppfatta honom som biologisk rasist. Möjligen menar han att de religiöst och sedligt förfallna judarna är ateister och hade de istället konverterat till kristendomen skulle deras negativa inflytande på de tyska uppfattningarna och lärorna upphöra. Det är t. o. m. ganska troligt med tanke på vad han säger nedan om samhällsomstörtande verksamhet. När det gäller dop och

konverteringar har han dock fel, enligt Richard J. Evans. Mellan 1880-1919 döptes ca. 20 000 tyska judar, vilket Evans bedömer som en relativt hög siffra. Möjligen ligger förklaringen till att Hudal inte är nöjd i att dessa eventuellt döptes inom den protestantiska konfessionen. Däremot ger både Richard J. Evans och Saul Friedländer honom rätt när det gäller överrepresentationen, proportionellt sett, av judar inom de intellektuella och

finansiella yrkena.¹⁴⁶ Hudal själv är för, att på något sätt begränsa den judiska

överrepresentationen, inte minst därför att den leder till missnöje bland tyskar och att den lätt övergår i det han uppfattar som radikalism.

Hudal säger, att vare sig katoliker eller protestanter kan acceptera arierparagrafen, utan att väsentligen förändra kristendomen. Arierparagrafen bygger ju på rasmässig definition av judar, vilket Hudal inte kan acceptera. Även i fortsättningen kommer båda konfessionerna att tillåta ”judedop” och blandäktenskap. Däremot anser Hudal, att det är berättigat att minska det judiska inflytandet i den offentliga verksamheten, då assimilering av judar ofta är något som inte går på djupet. En begränsning får anses vara berättigad, även om det inte motsvarar en modern rättsstat. Hudal definierar den moderna rättsstaten som

något som skapades genom franska revolutionen och den har tidigare uttryckt sin aversion emot. Likabehandling av alla är inte alltid bäst ur kristen och nationell synvinkel. Det är helt enkelt så, att judar som inte döps i framtiden måste acceptera att bli annorlunda behandlade än andra tyskar. Det här partiet är för mig inte helt begripligt. Klart är att Hudal utan problem kan acceptera att olika grupper i samhället juridiskt kan ha olika rättigheter. Han verkar kunna acceptera arierparagrafen och Nürnberglagarna om dessa grundade sig på en religiös definition och inte en rasmässig. Jag undrar vad han menar med assimilerade judar. Judar som inte klär sig ortodoxt, men som ändå religiöst bekänner sig till judendomen? Uppenbarligen är de inte döpta, då kristna judar enligt Hudal skall behandlas som övriga tyskar. Talet om att assimileringen ofta bara är ytlig är också förvirrande. Menar han att man trots allt ärver egenskaper som gör att assimilering näst intill alltid bara sker på ytan? Då är han tillbaka i rasbiologisk rasism.

Judar är överrepresenterade bland marxisterna och denna form av judendom är det inte en kristen människas plikt att försvara. Man måste dock, enligt Hudal, bedöma varje orättfärdighet var för sig och inte använda sig av generaliseringar som om bara judendomen vore ansvariga för alla sociala och politiska missförhållanden. Det är visserligen så, att en stor del av den judiska intelligentian under efterkrigstiden ägnat sig åt samhällsomstörtande verksamhet, men det är en religiöst förfallen del av judendomen. Majoriteten av judarna är däremot konservativa och samhällsbevarande i sin politik och vill inget hellre än att leva i fred med sina kristna medmänniskor och förvärvsarbeta. Dessa har under lång tid varit permanent boende i Tyskland och har beklagat minoritetens verksamhet, men får tyvärr lida av hatet mot dessa. Richard J. Evans skulle anse att Hudal har fel angående judarnas

politiska tillhörighet. Enligt honom var majoriteten av judarna var politiskt inte konservativa, utan liberaler och socialdemokrater.¹⁴⁷

Hudal jämför sedan judisk utvaldhet med arisk överlägsenhet. Han menar, att det judiska folkets syn på sig själva som utvalda, är en form av att gudomliggöra en ras, precis som nationalsocialisternas syn på den ariska rasens överlägsenhet. Dessutom menar Hudal, att det är fel av det judiska folket att se sig som utvalda. De blev inte utvalda som judar, utan det var Israel som nation som blev utvald. Hudal ser det också som problematiskt att

rasmässigt definiera judarna som en ras, då den består av flera rasmässiga element, inklusive ariska. Nürnberglagarna använder sig av materiell definition men judiskhet är andligt, enligt Hudal.

Det framträder under diskussionerna ovan att Hudal hyser en viss typ av

är fel. Jag uppmuntrar givetvis inte till någon form av antisemitism, men Hudals typ är mildare. Han förnekar också att judiskt på något sätt bortom allt tvivel är ärftligt. Likaså lyfter han fram ett par gånger att det är skillnad på judiska grupper såväl som på judiska individer. Värt att nämna här är också, att utkastet till förkastandet av nationalsocialismen inte nämner judarna alls som grupp. Det gjorde inte heller Mit Brennender Sorge och det var också det som kritiserades mycket när den kom ut.