Das positive Christentum

Uttrycket ”das positive Christentum“ kommer från punkt 24 i nationalsocialisternas

partiprogram. Det är med utgångspunkt från denna partiprogrampunkt, som Hudal försöker förklara nationalsocialisternas inställning till kristendomen. Programpunkten lyder:

Wir fordern die freiheit aller religiöser Bekenntnisse im Staat, soweit sie nicht dessen Bestand gefährden oder gegen das Sittlichkeit- und Moralgefühl der germanischen Rasse verstoßen. Die Partei als solche vertritt den Standpunkt eines positives Christentums, ohne sich konfessionell an ein bestimmtes Bekenntnis zu binden. Sie bekämpft den jüdisch-materialistischen Geist in und außer uns und ist überzeugt, daß einer dauernde Genesung unserer Volkes nur erfolgen kann von innen heraus auf der Grundlage: Gemeinnutz vor Eigennutz.

Det här blir problematiskt för Hudal. Då programpunkten i sig lämnar stora utrymmen för tolkningar och, mig veterligen, har man inte från nationalsocialistiskt håll gett någon tydligare officiell definition av vad denna programpunkt innebär. Det förekom också en rad olika åsikter och uttalanden från, vad som får anses vara, olika betydande

nationalsocialistiska källor, vilket Hudal också tar upp nedan.

Sin diskussion om das positive Christentum börjar Hudal med att ställa frågan om detta begrepp är detsamma som en praktisk verksam kristendom eller om det är detsamma som den del av liberalteologin som bejakar ett naturligt heroiskt livsideal och avvisar den kristna läran om ödmjukhet, kärlek och synd. En praktisk verksam kristendom innebär, för Hudal, en kristendom utan dogmer och när det gäller en kristendom som dyrkar det heroiska jämför han denna med en dikt från 800-talet, Heliand, där Kristus skildras som en sachsisk hövding och lärjungarna som hans trogna vasaller.¹²⁸

Hudal själv menar att det kan omöjligt handla om en dogmlös kristendom, för utan dogmer får man ingen konkret gemenskap och då kan det heller inte handla om kristendom. Enligt Hudal är det också så, att utan dogmer kan man inte heller ha något politiskt parti. Dessutom skriver Hitler själv, att utan dogmer kan det inte heller finnas någon praktisk kristendom. Hitler jämför en stat utan lag, som då blir en anarki, med en religion utan dogmer som då förfaller till nihilism. På samma sida som den Hudal citerar från erkänner dock Hitler, att religionens främsta merit är att den ger folk ett moraliskt rättesnöre som innebär att det är lättare att hålla folket i schack.¹²⁹ Den synen på religionens betydelse kan Hudal knappast dela och, som vid andra tillfällen, väljer han att inte diskutera detta.

Att Hitler utan tvekan är positivt inställd till kristendomen, är Hudal övertygad om och som belägg för detta väljer han att citera ur några av Hitlers offentliga tal. Det första är från ett tal i riksdagen 1 februari, 1933:

Die nationale Regierung wird die Fundamente wahren und verteidigen, auf denen die Kraft unsere Nation beruht. Sie wird das Christentum als Basis unsere gesamten Moral, die Familie als Keimzelle unsere Volks- und Staatskörpers in festen Schutz nehmen.¹³⁰

Det andra är från ett tal i riksdagen 23 mars, 1933:

Die nationale Regierung sieht in den beiden christlichen Konfessionen die wichtigsten Faktoren zur Erhaltung unseres Volkstums. Sie wird die zwischen ihnen und den Ländern

abgeschlossenen Verträge respektieren. Ihre Rechte sollen nicht angetastet werden… Sie wird allen Konfessionen in objektiver Gerechtigkeit gegenüberstehen… Die Sorge der Regierung gilt dem aufrichtigen Zusammenleben zwischen Kirche und Staat. Der Kampf eine materialistische Weltanschauung, für eine wirkliche Volksgemeinschaft dient ebenso den Interessen der deutschen Religion wie dem Wohl unseres christlichen Glaubens.¹³¹

Dessa två datum är relativt signifikanta i nationalsocialismens historia. 1 februari är två dagar efter att Hitler utnämnts till Rikskansler, och samtidigt utlyst nyval, och 23 mars är samma dag som Ermächtigungsgesetz röstades igenom. Ermächtigungsgesetz innebar att Hitler kunde stifta lagar utan riksdagens godkännande, d.v.s. han blev på demokratisk väg diktator. Talen får nog betraktas som valpropaganda, men uppenbarligen trodde man på honom från officiellt katolsk håll, då även det katolska centrumpartiet röstade för lagen och mindra än ett halvår senare är Vatikanen den första nation som sluter ett bilateralt avtal den nationalsocialistiska regeringen.

Det är däremot problematiskt för Hudal att Hitler inte väljer konfession, utan talar om att nationalsocialismen ser värdet hos båda konfessionerna. Hitler menar att

nationalsocialismen inte skall befatta sig med eller välja sida när det handlar om sådant som ligger utanför politikens område, vilket religionen, enligt Hitler och nationalsocialismen, gör. Hitler skriver i Mein Kampf :

Regardless how much room for criticism there was in any religious denomination a political party must never for a moment lose sight of the fact that in all previous historical experience a purly political party in such situations had never succeeding in producing a religious

Hudal måste se detta som ett bevis på det han diskuterade ovan i kapitlet om

Weltanschauung att Hitler, och den ”riktiga” falangen av partiet ser nationalsocialismen som en ideologi och inte en Weltanschauung. Hudal säger, att det är beklagligt att nationen är delad i två konfessioner, men är pragmatisk nog att inse att det antagligen kommer att vara så under överskådlig tid. Olika uppfattningar om vad som är politiskt och vad som är

religiöst kom genomgående, att leda till svårigheter för båda konfessionerna under hela tiden nationalsocialisterna var vid makten.

Hudal är medveten om att det inom nationalsocialismen också finns andra, enligt honom mer inskränkande, uppfattningar om vad das positive Christentum är. Bl. a. citerar han ur ”Wille und Macht”, som var tidskriften för Hitlerjugend, från 15 april 1935:

Der Nationalsozialismus bejaht das Christentum – gleich, ob es als Kirche oder als Glaube, im politischen oder im religiösen Bezirk in Erscheinungen tritt – nicht schlecht in; er bejaht es nur, wenn es positiv ist, wenn es die Grenzen in sich und gegenüber der politischen Macht so wahrt, wie es aufgezeigt worden ist. Was es politisch? Politisch ist alles, was in den irdischen Formen der Organisation, des Wortes und Bildes, der Schrift und der Gebärde in Erscheinung tritt und für die Gemeinschaft des Volkes auch nur die geringste Bedeutung hat. Und was ist Religiös? Religiös ist alles, was in irdisch nicht faßbaren Formen als Glaube und Überirdisches, als Gefühl und Unendlichkeit, als Sehnsucht nach Dingen jenseits den der Menschen sichtbaren Welt fühlbar wird.¹³³

För Hudal är uttalandet ovan inte i överensstämmelse med partiprogrammets 24:e punkt. Enligt hans tolkning av citatet skulle det innebära, att kristendomen vore dogmlös och avskuren från sina traditioner. Endast Kristus mänskliga personlighet skulle få vara i

centrum och det endast om man sätter de heroiska värdena i centrum. Detta skulle innebära, att begreppet das positive Christentum förändrats från sin ursprungliga betydelse. Han anser att en del protestantiska företrädare menar, att en uppfattning om moral som en allmän lag med systematiska dygder och laster är rasbetingad och denna syn är ”romersk” medan moral för germaner är levande känslor som man känner i sitt hjärta. Det är dessa känslor dessa företrädare kallar ”innerlighet”. Hudal menar, att denna kamp om hur punkt 24 skall uppfattas också handlar om uppfattningen om vad kyrkan är. För dessa protestantiska företrädare är uppfattningen om den romerska typen av kyrka, att den är en moralisk och politisk makt, medan den germanska typen av kyrka är en ren befrielsemakt. För dessa protestantiska företrädare har alltså den katolska kyrkan inkräktat på politikens område, vilket då inte skulle vara förenligt med nationalsocialism.

En annan som hamnar på kollisionskurs med Hudals uppfattning om vad partiprogrammets innebörd av punkt 24 är, är Rosenberg. Hudal menar att Rosenbergs ställning inom partiet är så betydelsefull att han inte kan inta en privat inställning till punkt 24, om han inte vill vara en falsk företrädare för partiet. Detta måste dock Hudal anse att han är, eftersom han ser honom som tillhörande ”vänster” falangen inom partiet och därmed den felaktiga. Enligt Hudal säger Rosenberg i sin inledning till Der Mythus des 20 Jahrhunderts, att det rör sig om personliga bekännelser. Den uppfattningen menar Hudal är omöjlig, då boken får ses, tillsammans med Mein Kampf, som nationalsocialismens Bibel. Då kan den, enligt Hudal, omöjligt innehålla annat än partiets offentliga åsikter. Rosenberg förnekar att han vill grunda en ny religion, men hans bok innehåller ett världsåskådligt system med detaljer som Hudal anser måste betecknas som religiösa eller som en religiös ersättning. Enligt Rosenberg definition av das positive Christentum, är dess kännetecken ära, frihet och plikt och den motsätter sig varje dogmatisk och kyrklig bindning. Hans syn på negativ kristendom är all kristendom som tar sin utgångspunkt i Kristi lidande och där kyrkan innehåller någon form av prästerlig hierarki. En prästerlig hierarki är något som Rosenberg, enligt Hudal, anser vara en syrisk-etruskisk tradition. Enligt Hudal är das positive

Christentum för Rosenberg ingenting annat än en blodsmyt, en skimrande rastro, en subjektiv religiös känsla som står i dödskamp till den på sönderfallande dogmer stående kyrkotron. Rosenbergs synpunkter går inte ihop med vare sig partiprogrammets eller Hitlers, anser Hudal. En av anledningarna är, att Rosenberg sätter ett likhetstecken mellan romerskt och kristet och inte germansk och kristet. Hudal uppfattar Rosenbergs uppfattning som en del av protestantisk liberalteologi och denna jämför han med upplysningsfilosofin i

Frankrike. Han menar att först är det bara ett fåtal som förstår vad den innebär, men efter ett antal år dras människor med och det leder till negativa händelser som franska revolutionen. Liberalteologin, säger Hudal, innebär att man avskaffar kristendomens substans.

Att man under en viss tid trodde på Hitlers uttalande, anser jag är förståeligt, men att Hudal mer än tre år efter dessa tal åberopar dem som stöd för att nationalsocialismen skulle vara vänligt inställd till kristendomen är svårare att förstå. Jag uppfattar det som rent önsketänkande från Hudal, att han tror att de som agerar kristendomsfientligt är de han kallar vänsterfalangen och egentligen inte är riktiga nationalsocialister.

Hudal är medveten om, att begreppet positiv kristendom kan tolkas på flera sätt. Han är också medveten om problematiken med att definiera germansk etik och tysk fromhet. Han ställer frågan om kristendom och germansk karaktär inte är förenliga? Han anser, att om man jämför gudsinnerligheten i den tyska mystiken skulle man inte finna några väsensdjupa

skillnader jämfört med andra folks. (Jag utgår ifrån att han enbart talar om kristen mystik och inte mystik i allmänhet. Jag har svårt att tro att han vill ha något gemensamt med muslimsk eller hinduisk mystik.) Slutklämmen är, att de som anser att kristendomen är oförenlig med germansk karaktär gör orätt i att åberopa Hitlers Mein Kampf som stöd för dessa åsikter. Både när det gäller begreppen Weltanschauung och das positive Christentum finns det alltså företrädare inom partiet som företräder åsikter som strider mot

partiprogrammet, enligt Hudal.