Das Problem die Rasseneinflusses in der Entwicklung des abendländischen

Under den här rubriken försöker Hudal vederlägga rasers inflytande på kulturer i allmänhet och västerländsk kristendom i synnerhet. Han vill också förklara att katolska kyrkan inte är en del av den latinska kulturen, utan den är universell.

Hudal börjar med att förklara att det inte behöver råda motsättning mellan

kristendom och rasvetenskap, men kristendomen kan enbart acceptera rasvetenskapen om den begränsar sig till medicin och biologi. Motsättningarna börjar istället när man ensidigt vill förklara livet biologiskt och inte tar hänsyn till ande och själ. En rent biologisk

förklaring till livet är oförenlig med kristendomen, som erkänner en Gud som uppenbarar sig i historien och vars Guds- och frälsningstanke är universell. En sådan åskådning kan, enligt Hudal, inte ha framträtt beroende på någon viss ras. Det skulle innebära en materialisering av religionen. Hudal menar, att det är felaktigt att påstå att det i forntiden fanns en nordisk högkultur som såg sanningen, men vars högkultur senare dog ut till följd av rasblandning. I stället har den tyska historien ett flertal framstående personligheter som varit blandningar av både två och tre europeiska raser. Tyvärr ger Hudal inga exempel på vilka dessa

personligheter är. Däremot är ovan återigen ett förnekande av nationalsocialistiska doktriner och värderingar.

Hudal undrar om man i den kristna teologin kan finna något bevis för inflytande av ras? I den kristna världsåskådningen är det, enligt Hudal, tre saker som formar människan och hennes karaktär: arvsmassan, som är rasbetingad, omvärlden och själen. Skulle det kunna finnas raser som är mindervärdiga och upplösande till sina karaktärer? Hudal menar att så inte är fallet. Han anser att samtliga folk behöver låna från andra kulturer för att göra framsteg. Alla kulturers början ligger dolt i ett halvdunkel. (Jag förstår här ”alla kulturers början” som en allra första slags ”urkultur”.) Hudal menar, att det är svårt att bedöma vad som är startpunkten, och därmed kanske rasmässigt betingat, och vad som är inlånat från

någon annan kultur. Det vore också fel att söka orsaken till skillnaderna i olika kulturer i rasen, eftersom det vetenskapligt finns för litet kunskap om dennas påverkan på kulturen.

Även om en slags ”urkulturs” början ligger i ett halvdunkel är Hudal däremot tydlig med att det i kristendomens början fanns tre samtida kulturer som, var och en i sig, var rasblandningar och som var och en har bidragit med olika delar. Den första kulturen är den semitiska. Den har bidragit med skrifterna och monoteismen. Det finns, enligt Hudal, ingen annan litteratur som varit så bekymrad över renhetsinnehållet i monoteismen som Profeterna och Psaltaren i Gamla Testamentet. När man, som nationalsocialisterna, ser ande och tro som en funktion av blodet och ser varje fall av rasblandning som mindervärdig, då glömmer man det moraliska värdet i Gamla Testamentet och att detta bereder vägen för det som fulländas i kristendomen. De fanatiska antisemiterna förnekar också att det finna hjältemodiga judar. Då förnekar de samtidigt de hjältemodiga karaktärerna i Gamla Testamentet som finns skildrade i Domarböckerna fastän: ”dieselben an heldischer

Gesinnung, freilich auch an Wildheit der Überlieferung den Taten altgermanischer Recken kaum nachstehen.“148

Hudal anser för övrigt att det är fel, och skyller här på Nietzsche, att alla hjältedåd måste vara militaristiska och inte moraliska: ”obwohl die wahren Heroen der Menschheit nich immer die Welteroberer, sondern die Weltüberwinder gewesen sind.”¹⁴⁹ Om man väljer att splittra Gamla och Nya Testamentet p. g. a. rasläran kommer det, enligt Hudal, att innebära slutet för båda. Ett evangelium rent från allt judiskt förblir en utopi och kommer inte längre att vara ett evangelium. Det som ovan sägs är polemik, dels mot nationalsocialisterna och deras syn på kulturers utveckling, men också gentemot Deutsche Christen, som ville avlägsna hela Gamla Testamentet och allt i Nya Testamentet som kunde förknippas med judiskhet.

De övriga kulturerna som har bidragit till kristendomens utveckling är, enligt Hudal, den grekiska, som bidrog med en fördjupad förståelse av Kristi mänsklighet och den Helige Ande och den romersk-latinska, som bidrog med kyrkans organisatoriska uppbyggnad. Senare har också den germanska bidragit med aktivitet och reformation. Dessa påståenden är mindre problematiska ur nationalsocialistisk synvinkel och Hudal för ingen djupare

argumentation kring detta. Däremot tar han upp, att, vad han kallar, radikala rasforskare ser kampen mot Rom som germanernas revolt mot en artfrämmande form av kristendom, romanismen, som förkroppsligas i katolicismen. Han försöker resonera sig fram till vad som skulle kunna anses vara romerskt i katolicismen. Kanon var redan klar, så den kan inte anses vara romersk. Liturgin innehåller sedan Karl den Store germansk-frankiska delar och

rättskänsla, vilket skulle innebära att den romerska liturgin är en syntes av flera

kulturkretsar. Jag har inte tillräckliga kunskaper i hur kyrklig liturgi har utvecklats under århundradena, men Ekenberg ger Hudal rätt i att det redan från början fanns judiska element med i liturgin.¹⁵⁰ Däremot menar Ekenberg, att Karl den Store föreskrev att den romerska liturgin skulle användas och att flera lokala liturgier därmed upphörde att användas, alltså tvärtom vad Hudal påstår.¹⁵¹ Ska man blidka nationalsocialister är det inte heller fruktbart att säga att liturgin inte är romersk, utan judisk. Det gör ju liturgin än mer artfrämmande och förkastlig ur deras perspektiv. Hudal går vidare med två andra grundläggande begrepp inom kristendomen, förlösningstanken och synden. Dessa är inte av semitiskt ursprung, enligt Hudal, utan härstammar från de ariska religionerna i Indien. Bön och religiösa riter hos greker och germaner visar också på behovet av bot och befrielse från mänsklig skuld. Tanken på förlösning och synen på vad synd är skiljer sig åt mellan judendomen och kristendomen. Framför allt när det handlar om synden skiljer sig religionerna åt. Inom judendomen är synd inte ett tillstånd, utan en handling. Det är något människan väljer att göra, inte ett tillstånd hon är född i.¹⁵² Att påstå att förlossningstanken härstammar från ariska religioner i Indien är ett påstående jag har svårt att förlika mig med. En frälsning som består i att man slipper återfödas¹⁵³ måste sägas ligga långt ifrån den kristna

frälsningstanken. Utan att ha gjort några djupare efterforskningar, då jag anser att goda kunskaper i hinduismer ligger utanför mitt uppsatsämne, kan det ändå vara värt att nämna, att Knut A. Jacobsen inte över huvud taget nämner ordet synd i sin bok om hinduismer. Jag är heller inte säker på, att böner och religiösa riter för greker och germaner rent teologiskt är liktydiga med böner och religiösa riter för kristna, även om de till det yttre påminner om varandra.

Hudal går vidare med den dogmatiska utvecklingen av kristendomen. Dogmer utvecklades först i öst hos grekerna och de första stora teologerna var greker. Här nämner han inga exempel, men som en parantes kan nämnas att han anser att kyrkan i öst numera har slutit sig inom sig själv och t. o. m. ordnarna är själviska, då de till sin karaktär är meditativa och inte verkar ute i samhället. De efterföljande stora teologerna var afrikaner och från blandkulturer. Augustinus var romare och fenicier och Hieronimus var illyrier. Den första renrasiga romaren var Gregorius den Store. Även Tomas av Aquino var en

rasblandning, då han hade latinsk-romerskt och nordiskt påbrå. Faktum är, att Hudal anser att det är rasblandningar som bidragit mest till kristendomens utveckling. Även om

kristendomen under den första tiden främst utvecklades kring Medelhavet, har också katolska tyskar lämnat stora bidrag, främst inom moral- och kyrkorätt på 1700-talet och

inom historievetenskapen under 1800-talet. Återigen saknar jag exempel på vilka dessa bidragsgivare är, men poängen för Hudal är, att katolicism inte är liktydigt med romersk kultur eller italienska nationalkyrkodom, även om han tillstår att vidarebygget av kyrkans organisation bygger på romersk provinsindelning. Dock är det apostoliska primatet och den apostoliska successionen gudomliga, då de grundas i Bibeln och alltså inte är romerskt. Katolicismen i sig är heller inte det religiösa uttrycket för den romerska andan, det romerska folket eller den dekadenta medelhavskulturen, utan andra raser har bidragit till

vidareutvecklingen.

Hudal avslutar med att dra en del slutsatser. 1. Det är vetenskapligt ohållbart att på förhand bestämma vissa rasers egenskaper. Alla raser har förtjänster och fel och: ”Nur auf den harmonischen Zusammenwirken baut sich der wahre Fortschritt der Menschheit auf“.154

Renrasighet garanterar inte utveckling. Det är snarare så att en- och renrasighet ofta lett till själslig förtorkning. Hudal vill dock inte sträcka sig så långt som att påstå att högkulturer bara kommer till genom rasblandning eller att rasblandning är en absolut förutsättning för geniers uppkomst. 2. I en kristen världsåskådning är primatet själen och inte blodet. När den mänskliga viljan uppvisar svagheter beror detta på arvssynden, inte på blodet. Arvsanlagen kan visserligen skapa viktiga förutsättningar för den andligt-moraliska människan, men kan aldrig grunda denna. 3. Kristendomen kan förlika sig med varje kultur som inte förnekar dess grundläggande värderingar. Den tillhör inte en viss kultur. Katolicism innebär inte romanisering eller dominans av den latinska världen. Avslutningsvis ställer så Hudal frågan vari den tyska egenarten i den religiösa tanken består. Har den germanska människan en annan religiös och moralisk känsla som kommer i skymundan av orientaliska och romerska element? Hudal menar, att även om det skulle kunna vara så, så är det i alla fall fel att påstå att den tyska människan främst genom Luther funnit en egen religiös uttrycksform.

Reformationen var från början en teologisk strid, som inte berörde den germanska

folksjälen. För många moderna rasforskare finns det en motsättning mellan nationellt och universellt sinnade. Dessa menar, att mångfald innebär ett utdöende av en nationell känsla och att det är vad katolicismen har inneburit. All sann katolicism innebär visserligen, enligt Hudal, att radikalismen hämmas, men den undertrycker ingen nation eller ras. Tvärtom innebär katolicismen, att alla raser behåller sina goda egenskaper och dessutom förädlar dessa. Det kyrkliga livet är inte blodslära eller kosmopolitik. Det är det konkreta gestaltandet av folkligt betingad gemenskap. ”Es liegt im Wesen einer Weltreligion, daß in ihr alle Rassen und Völker harmonisch zusammenarbeiten und deshalb gleichberechtigt und gleichverpflichtet sind.“155

Hudal för här en kamp, dels för att visa att kristendomen inte är något artfrämmande för germaner, dels att rasister, det han själv kallar radikala rasforskare, går för långt i sin betoning av raser betydelse. Han är alltså fullt villig att erkänna existensen av olika raser samt att de har olika egenskaper och att olika raser har påverkat kulturutvecklingen.

Däremot vill han inte erkänna, att detta skulle vara ras- eller blodsmässigt betingat, eller mer korrekt sagt: det är det men vetenskapen har inte kunnat påvisa hur ärftligheten fungerar. De fysiska ärftlighetslagarna går inte att översätta till de andliga och kulturella områdena, menar han. Dessutom tillbakavisar han nationalsocialisternas rashierarki. Enligt Hudal har ju alla raser brister och förtjänster. Att argumentera för rasblandingar genom hänvisa till hur mycket de betytt för kristendomens positiva utveckling lär inte leda till rasisters konvertering till katolicismen, snarare förstärka deras övertygelse om kristendomen i allmänhet och katolicismen i synnerhet inte har något positivt värde över huvud taget. När det gäller utkastet till fördömandet av nationalsocialismen nämns ingenting om rasers påverkan på kulturers utveckling.