Juliane och jag av Inger Edelfeldt (1982)

Kim går i åttonde klass och umgås med Yvonne. Kim tycker egentligen inte att de passar så bra ihop, då de är ganska olika, både när det gäller intressen och personlighet. Men i brist på bättre vänner umgås de ändå, vilket gör att Kim anpassar sig till Yvonnes intressen och t o m hennes sätt att t ex prata om killar.

En dag kommer en ny tjej, Juliane, till klassen. Kim blir genast fascinerad av henne, eftersom hon är lite speciell. På grund av detta blir Juliane också mobbad av de andra i klassen. Detta gör att det dröjer ett tag innan Kim vågar bli kompis med henne. När de väl blir vänner, så märker de att de har mycket gemensamt och Kim tycker att det känns som att de varit vänner hur länge som helst. De är båda intresserade av skräckhistorier, häxor och vampyrer. Nu när Kim har Juliane, känner hon att hon inte behö ver umgås med Yvonne.

Juliane och Kim bestämmer sig för att hämnas på den tjej som lett mobbningen nämligen Gunilla. I en ceremoni säljer de sina själar till djävulen och läser en besvärjelse över Gunilla. Nästa dag kommer inte Gunilla till skolan och de tror att besvärjelsen fungerade, vilket gör att de får dåligt samvete och ångrar vad de gjort. Efter några dagar får Juliane och Kim reda på att hon genomgått en abort och att de därmed inte hade något med det att göra.

7.2.1. Analys

Kim har svårt att passa in i klassens gemenskap, hon har inte samma intressen som de övriga flickorna och hon måste anpassa sig till hennes bästis Yvonnes intressen. Så kommer Juliane till klassen, Juliane som vägrar att bete sig och klä sig som en ”vanlig” tonåring. Kim blir intresserad av henne, men tvekar då Juliane är mobbad av resten av klassen. Kim är rädd att hon själv ska bli mobbad om hon blir vän med Juliane, hon anser sig inte vara tillräckligt populär för att stoppa mobbarna. Kim är väldigt medveten om vad andra anser vara passande eller inte, och hon väljer länge att ”följa med

strömmen”. Det tar ett tag men till slut blir Juliane och Kim vänner, och Kim kan få vara sig själv.

Kim intresserar sig för att skriva, bl a dikter och berättelser, intresset för magi, skräck och trolldom har både Kim och Juliane gemensamt. Vi får inte veta något om Kims framtidsplaner. Hon säger bara att ”det enda jag visste om min framtid var att jag inte tänkte bli som andra.” (Edelfeldt 1982, s. 153)

Precis som i de andra romanerna från åttiotalet så tas huvudpersonens utseende upp. Kim har alltid rouge, eye- liner och läppstift: ”Jag tyckte liksom inte att jag kände igen mig i spegeln om jag inte var målad.” (Edelfeldt 1982, s. 10) Kim går inte till skolan utan att sminka sig, detta kan vi även se hos andra karaktärer från våra böcker. Dock är Kim den enda i 1980-talets romaner som är så uttalad i sitt intresse av sitt utseende. Precis som Fanny umgås inte Kim med det motsatta könet, däremot drömmer hon om killar. Speciellt Kuno, men Kims kärlek är inte besvarad och Kuno frågar Kim varför

Han gav mig en förbryllad blick, och sedan gick han. Jag stod kvar, och det kändes som om jag just fått höra att jag skulle dö. Det var som om hela mitt liv var utplånat; allt jag hade hoppats och drömt om hade förvandlats till solkig pinsamhet. (Edelfeldt 1982, s. 31)

Då Kim är kär i Kuno vill hon inte se hans mindre bra sidor som t ex att han var en av dem som mobbade Juliane.

Relationen till det egna könet är, som i de andra böckerna, komplicerad. Även om Kim inte vill vara kompis med Yvonne och de andra klasskamraterna, bl a på grund av andra intressen, så tar det ett tag för Kim att stå upp för sig själv. Detta ska väl i och för sig inte ses som något negativt, det är väl inte alla unga kvinnor som alltid orkar gå emot strömmen i dagens skolor.

Kims familj är en riktig kärnfamilj med en pappa som är yrkesingenjör och en mamma som är hemmafru. Kim har en äldre bror, dock verkar de inte ha någon närmare relation. Kim är den enda karaktären ur alla våra romaner som har en kärnfamilj, dock är Kim inte nöjd med sina föräldrar, speciellt mamman. Och det framkommer i boken att Kim är väldigt avundsjuk på Juliane och hennes nära relation mamman.

7.2.2. Sammanfattning utifrån frågeställningar.

Till en början kan vi se att Kim, i Juliane och jag, uppmuntras indirekt av de andra tjejerna i klassen att uppföra sig som en flicka ska göra för att bli accepterad. Trycket finns från klasskamraterna men inte från föräldrarna. Tjejerna i klassen är väldigt ytliga och pratar bara om smink och killar. Kim försöker anpassa sig till detta, trots att det egentligen inte intresserar henne. Som vi förstår det, hade Kim stannat kvar i detta mönster av att förneka vem hon verkligen är, om inte Juliane kommit till Kims klass. I och med detta vågar hon gå mot strömmen. Vi kan konstatera att det är lättare att vara annorlunda om man inte är ensam. Vi vill dock inte påstå att Kim och Juliane går över könsgränsen, även om de kan ses som annorlunda. Enligt klasskamraterna kan de dock ses som atypiska tjejer.

Elvin-Nowak och Thomson säger att vi påverkas av vår omgivning när vi bygger vår identitet som kvinna respektive man. I Kims fall kan vi se att hennes föräldrar har traditionella roller, då mamman är hemmafru och pappan är ingenjör. Kim blir väldigt imponerad av Julianes mer ovanliga mamma som är konstnär. Juliane och hennes mamma verkar dessutom ha en kompisrelation, något som Kim också skulle vilja ha gentemot sin mamma. När det gäller Kims behov av att bli bekräftad som bekönad individ anser vi att det är viktigt för henne. Hon drömmer om Kuno och vill att han ska se henne, men kärleken är obesvarad. När Juliane kommer in i Kims liv, inser hon att Kuno inte är något för henne och hon bestämmer sig för att vänta på någon som gillar henne som hon är. I denna bok kan vi se att det enda Kim vet om sina framtidsplaner är att hon inte kommer att bli som alla andra. Isärhållandets lag blir i romanen tydlig i och med föräldrarnas traditionella roller. I och med att Kim håller sig inom könsgränsen, anser vi att hon i stort sett följer isärhållandets lag.