Justin Timberlake

Justin skulle kunna bjuda på show om han så bara hade kastruller och slevar att spela med. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är hetast! –Justin Timberlake live i Globen)

Citatet är ett tydligt exempel på att Justin Timberlakes recension kan placeras under kategorin underhållaren. Det insinuerar att sångaren är född till att underhålla. I texten finns fler

formuleringar som styrker denna tes:

Justin Timberlake bjöd på årets konsert i Globen igår. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är

hetast! –Justin Timberlake live i Globen)

Ord som ”genomproffsig” och ”taggad” dyker upp här och var för att beskriva den amerikanske sångaren.

Ett exempel på hur Justin Timberlake når ut till sin publik märks i följande citat:

Jag önskar att jag kunde tala mer svenska. Men min svenska är skit, sa Justin till allmänt jubel och tog sig en stänkare till Stockholms ära. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är hetast!

–Justin Timberlake live i Globen)

Det sceniska framträdandet beskrivs framförallt utifrån två vinklar. Den ena är utifrån publikens synvinkel, alltså hur denna reagerade på showen i Globen. Den andra är genom recensentens personliga reflektioner:

Justin Timberlake framstår som sin generations främste artist. /…/ … dansade rakt in i en så stark öppning med Futuresex/lovesound att publiken knappt visste var den skulle ta vägen. /…/ … härligt att se den mastodontupplevelse som den genomproffsiga showen är. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är hetast! –Justin Timberlake live i Globen)

Här, liksom i fallet med övriga artister som kvalificerat sig till kategorin underhållaren, används förstärkningsord flitigt. Enkla adjektiv tycks inte räcka till för att beskriva Justin Timberlakes sceniska uppvisning.

En närliggande kategori till underhållaren är den som kallas markbrytaren. I recensionen av Justin Timberlakes konsert finns formuleringar som går att knyta an till just denna. Bland annat menar skribenten att den amerikanske sångaren är sin generations främste artist. Detta styrks dessutom av citatet att Justin Timberlake i nuläget är överlägset mest intressant inom sin genre:

Justin Timberlake framstår, efter bara två soloalbum som sin generations främste artist. /…/ /…/… just för att Justin står för något fräscht, modernt och just nu överlägset mest intressant i sin genre. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är hetast! –Justin Timberlake live i Globen)

Justin Timberlake lyfts även fram i samband med andra artister. Dock skiljer sig detta fokus från det som förekommer under kategorin kopian. Sångaren jämförs inte med föregångarna på det sätt att han placeras i samma fack som dessa. Istället används exempelvis bandet Rolling Stones för att lyfta upp Justin Timberlake. Han beskrivs med andra ord som nytänkande, en frisk fläkt som utvecklar det musikaliska arvet vidare:

Gubbnostalgikerna Rolling Stones i all ära. Men hetast i sommar är unge Justin Timberlake. /…/ Som en ung Michael Jackson, med en egen Quincy Jones i just Timbaland. (Aftonbladet, 2007-06-20: Justin, du är hetast! –Justin Timberlake live i Globen)

Vissa ord som dyker upp i recensionen av Justin Timberlakes konsert tyder på att amerikanen inte är rädd för att testa gränser inom sin genre. Några av dessa är ”modern”, ”fräsch” och ”modig”.

6.10 50 Cent

När rapparen 50 Cent recenseras läggs fokus på det sceniska framträdandet snarare än på hans person eller utseende. Precis som i fallet med alla de andra manliga artisterna så kvalificeras flera formuleringar rörande 50 Cent till kategorin underhållaren:

Hans egen främsta prestation ligger i rollen som entertainer. /…/ … den mindre scenen utnyttjas fullt ut under hela konsertens gång. /…/ … under kvällens konsert äger han i alla fall

Norrköping. (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får Norrköping på fall)

I recensionen framgår det även att 50 Cent inte levererar ett perfekt framträdande men i samband med att detta nämns används ordet ”kompenserar”. Precis som i fallet med Chris Brown har skribenten överseende med misstagen och väljer att lyfta fram andra, bättre saker som leder till att helhetsintrycket av konserten ändå blir positivt. Detta görs inte i samband med någon av de kvinnliga artisterna:

… kompenserar 50 Cents oförmåga att överraska. Hans egen främsta prestation ligger i den alltmer rutinerade rollen som entertainer. (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får

Norrköping på fall)

Även när ordet ”kompenserar” inte förekommer så presenteras något positivt i samband med den negativa kritiken av artisten. Exempelvis lyfts 50 Cents insikt om tidigare vanor fram som något positivt trots att han fortfarande utövar dessa, fast i mindre skala:

Det är som om han insett att publiken faktiskt inte svimmar bara för att han kastar av sig tröjan… (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får Norrköping på fall)

Skribenten motiverar dessa ”försköningar av verkligheten” med att artisten fortfarande är under utveckling. På ett sätt är det att placera 50 Cent i en lägre status än recensenten själv, men genom att hjälpa istället för att stjälpa så bidrar recensenten här till att presentera rapparen som en oslipad diamant, någon som i framtiden kommer att leverera fullt ut:

Det som möter oss är faktiskt ett tappert försök att göra det bästa av vad han är här för – att rappa… (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får Norrköping på fall)

Utvecklingen lyfts också fram genom vissa formuleringar som tar upp vad 50 Cent vanligtvis brukar göra på scenen men nu valt att tona ned:

Det är som om han har insett att publiken faktiskt inte svimmar av lycka bara för att han kastar av sig tröjan och flashar sina muskler. (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får Norrköping

på fall)

Valet att ta upp detta visar på skribentens förkunskap om artisten, vilket kan vara tänkt för att ge denna trovärdighet inom genren. Dock resulterar det i att det skrivs förlåtande om 50 Cents svagheter genom användandet av formuleringar av denna karaktär. Detta trots att rapparen varit aktiv i branschen längre än flera av de andra artisterna som ingår i denna studie.

6.11 Analyser

6.11.1 Analys Skönsångaren

Det är endast ett fåtal av artisterna som recensenterna beskriver som skönsångare och alla tre är kvinnor. Oftast väljer skribenten också att hänga upp recensionen på just denna enda förmåga hos artisten.

Fokus läggs på detaljer i framförandet, såsom tonsäkerhet och känsla, vilket gör att skribentens ethos bör vara starkt för att läsaren ska tro på det som står i recensionen. Denna fokusering är annars mest förekommande inom jazz och konstmusik, där man till skillnad från exempelvis rockgenren, väljer att fokusera på artistens musikaliska framförande. Även användandet av musikaliska termer är här vanligt förekommande (Klinkmann, 1997). I analysen framkom att skönsångaren ofta placeras i ett motsatsförhållande till något annat. Det verkar omöjligt att både vara en bra underhållare och en skicklig sångerska, artisterna måste kategoriseras som antingen det ena eller andra.

Då deras sånginsatser bedöms används ord som ofta är förknippade med kvinnlighet, exempelvis fnittrigt, sentimentalt och vackert (Svahn, 1999).

Bilden av skönsångaren blir enligt analysen en kvinna vars huvudsakliga uppgift är att på ett vackert och felfritt sätt leverera fina sånginsatser, inget annat.

Analysen styrks av Liesbet van Zoonens (1994) studie som redovisar de stereotypa bilder som ges av kvinnor i medier. Detta menar även Margareta Svahn (1999) som lyfter fram att stereotyperna skapas med hjälp av skällsord, som att kvinnor skulle vara sentimentala och fnittriga, precis som skönsångarna beskrivs vara i konsertrecensionerna.

Hillevi Ganetz (1997) påtalar i sin bok Hennes röster att det ansågs oanständigt för kvinnor att röra på sig i samband med deras framföranden och att det finns spår kvar av detta än idag.

Skönsångaren är ett tydligt exempel på hur den här synen på kvinnan lever vidare. Detta går

att koppla samman med Yvonne Hirdmans (2001) genusbegrepp, där kvinnan blir tilldelad vissa egenskaper som hon sedan förväntas leva upp till. Männen står över kvinnorna eftersom det är de som bestämmer reglerna som råder i samhällets hierarki och de kvinnliga artisterna är tydliga exempel på hur kvinnor rättar sig efter dessa. De står stilla och sjunger vackert, precis som förväntat av dem. Detta kan även knytas samman med Stuart Halls (1997) teori om stereotyper. Skönsångaren är en människa reducerad till ett fåtal egenskaper och blir därav en kulturell överkommelse.

6.11.2 Analys Sexsymbolen

Alla recensioner av de kvinnliga popartisterna visade sig ha något inslag som placerade artisterna under kategorin sexsymbolen. Av det kan dras slutsatsen att kvinnor inom

populärmusik ofta framställs på ett mer eller mindre sexuellt sätt. Även här kan recensionerna delas in i två typer, de som öppet beskriver artisterna på detta sätt, där utseendet får ett stort utrymme i texten, som exempelvis Britney Spears, och sedan de där de sexuella

kommentarerna mer smyger sig in i texten som i fallet med Celine Dion.

När skribenten presenterar fakta om artisten så gör den redan här ett val över vad den väljer att lyfta fram (Björkgren, 1997). Att Britney Spears ligger i ett badkar och simulerar onani är säkert sant men säkerligen gjorde hon även andra saker under konserten som prioriterades bort i recensionen. Troligtvis motiverar journalisten sitt val med att detta lockar flest läsare. Sett utifrån social konstruktionism är det just det valet som är bidragande till den bild som målas upp av kvinnliga popartister (van Zoonen, 1994).

De beskrivande ordval som används kan om de lyfts ur sitt sammanhang förtydliga hur kvinnliga artister förväntas vara (Renberg, 2007). I recensionerna kan orden låta näst intill poetiska medan de tagna ur sitt sammanhang i många fall kan ha en negativ klang.

Ord som ”porrig” och ”fuktig” hjälper till med att måla upp inre bilder av framförandet för läsaren, men egentligen skildrar de bara skribentens upplevelse av vad det är som artisten vill förmedla. Skribentens uppfattning kan i själva verket vara något helt annat än vad artisten själv har för budskap med sitt agerande på scenen.

Sirpa Koiranen (1992) redovisar att beskrivningar av klädsel och utseende är en typisk markör inom populärmusik. Även om så är fallet så skiljer sig beskrivningarna av män och kvinnor i detta avseende. Precis som Hillevi Ganetz (1997) presenterade i sin studie, så löper de kvinnliga artisterna en stor risk att kritiseras för att vara alltför sexuellt utmanande när de tar plats i offentligheten. Exempel på detta är när Britney Spears sägs vara ”för porrig”. Kritiken som används kan liknas vid skällsord, som enligt Margareta Svahn (1999) används för att hålla tillbaka kvinnor i deras sexualitet. Ofta avfärdas den här typen av resonemang med att kvinnor faktiskt är på det sätt som medier framställer dem, att exempelvis Britney Spears är för porrig (Camaüer, 2000). Oavsett vilket så görs här en skillnad mellan kvinnor och män, då män sällan kritiseras för att vara för sexuella i samband med sina scenframträdanden (Ganetz, 1997). Det tyder på skillnader i hur de båda könen representeras. Hirdmans (2001) begrepp

den manliga normens primat talar om mäns överordning och kvinnors underordning. Hon

hjälper till att upprätthålla denna ordning. Sexsymbolen är ett exempel på en stereotyp som uppstår när kvinnor går emot denna regel. En stereotyp är, enligt Stuart Hall (1997), en del av den sociala ordningen i samhället. När de kvinnliga artisterna väljer att gå emot den manliga normens primat uppstår en genuskonflikt som i recensionerna bemöts med skarp kritik för att status quo eventuellt ska kunna återinföras (Hirdman, 2001).

6.11.3 Analys Kopian

I de flesta fallen jämförs de kvinnliga artisterna med andra artister redan i början av

recensionen. Ett skäl till detta kan vara att skribenten menar att informera de läsare som inte känner till artisten särskilt väl, så att de ändå kan bli intresserade och vilja läsa resten av texten. En fara med detta kan dock vara att artisten blir placerad i ett fack där den inte hör hemma. Sångerskan presenteras som en kopia då hon jämförs med en annan artist.

Det finns också en skillnad i hur jämförelsen går till. Under denna kategori presenteras artister som personer som bara går i någon annans fotspår, till skillnad från dem som placeras under kategorin markbrytaren. Varför det är just kvinnorna som ständigt klassas som kopior med misslyckade försök till att pröva nya saker, när männen i motsats till detta kallas modiga då de ger sig i kast med något nytt går inte att svara på.

På ett sätt skiljer sig resultatet under denna kategori mot vad Margareta Svahn (1999) kom fram till i sin forskning. Även om de recenserade artisterna kan klassas om underlägsna så lyfts andra kvinnliga artister, exempelvis Madonna, fram som överlägsna. Resultatet blir då att kvinnor som grupp presenteras utifrån en mer varierad synvinkel än den som presenterats under kategorierna sexsymbolen och skönsångaren. Dock kan man se att flera element som presenteras i Svahns forskning även stämmer överens med denna studie, genom att de recenserade artisterna tydligt placeras i olika fack. Detta görs för att de ska bli skarpare och mer lättförstådda. Det är också ett sätt att placera in de kvinnliga artisterna i den sociala ordningen i samhället. Beroende på vilket fack de placeras i formas de sedan in i ett

gestaltningsmönster bestämt av samhället (Hall, 1997). Genom att sitta på makten att placera artister i olika fack placeras musikrecensenter automatiskt i en kraftfull position. Denna utnyttjas också till att profilera recensenten själv, vilket riskerar att ”spola bort” den musikaliska upplevelsen i texten (Widestedt, 2001).

Kopian är ett tydligt exempel på hur medier konstruerar samhällsbilder eftersom det helt och

6.11.4 Analys Underhållaren

Det som placerar artisterna under kategorin underhållaren är mestadels baserat på skribentens pathos. Alla de manliga artisterna recenserades som underhållare. Somliga var mindre självklara än andra, som exempelvis Chris Brown och 50 Cent. Båda dessa hyllades för det som de gjorde bra, men samtidigt fick de kritik för det som recensenten ansåg vara mindre bra.

Det här är intressant eftersom det visar på en större förståelse hos recensenten för när männen gör fel jämfört med den som visas när kvinnorna inte når hela vägen.

När Celine Dion svajade lite på tonerna i det lägre registret lyftes detta fram som ett stort problem som sänkte kvalitén på hela konserten, medan det är ursäktat när Bruce Springsteen gör samma sak. Dessutom lyfts det som männen gör bra till skyarna, genom användandet av förstärkningsord i samband med adjektiven. Detta ger läsaren en känsla av att det enkla adjektivet inte räcker till för att beskriva artistens storhet. Förstärkningsord används inte alls lika flitigt när det gäller kvinnornas framträdanden.

Det kan mycket väl vara så att alla de manliga popartisterna genom sitt artisteri lyckades nå fram till konsertpubliken och/eller recensenten medan de kvinnliga popartisterna

misslyckades. Men det kan också vara så att recensenterna är hårdare i sin bedömning av kvinnornas sceniska framträdanden än vad de är av männens eftersom uppenbarligen inga av kvinnorna kvalificerade sig till denna kategori.

Att alla de manliga artisterna kvalificerade sig till kategorin underhållaren går att ställa i motsatsförhållande till att alla kvinnor gick att placera under kategorin sexsymbolen. Knyter man an detta till Hillevi Ganetz (1997) forskning om män och kvinnor inom musiken går det att utläsa ett mönster att män är friare att använda sin sexualitet i sina framträdanden. När de kvinnliga artisterna väljer att göra detsamma riskerar de att bli betraktade som oanständiga. Med andra ord nedvärderas kvinnorna genom att objektifieras medan männen uppmuntras då de bjuder på god underhållning. Enligt van Zoonen (1994) är detta ett typiskt exempel på hur mediernas modeller av samhället riskerar att skada utvecklingen för unga flickor.

Mestadels visar sig underhållaren genom pathos i texterna vilket leder analysen in i den sociala konstruktionismens tankegångar, då pathos representerar recensenternas egna åsikter (Renberg, 2007). Liesbet van Zoonen (1994) anser att vi istället för att se medierna som objektiva förmedlare borde se dem som just skapare av verkligheten.

Användandet av metaforer är typiskt inom musikkritik som genre (Klinkmann, 1997;

gäller männens framträdande kan förklaras med Hirdmans (2001) teori om att det manliga står över det kvinnliga i samhället. Recensenterna hjälper till med att upprätthålla tudelningen mellan könen genom hur de utformar sina recensioner.

6.11.5 Analys Den oslipade diamanten

Kategorin den oslipade diamanten ligger väldigt nära underhållaren på flera sätt. Det är uppbyggt av mycket pathosinlägg, man använder sig av förstärkande adjektiv samt att fokus ligger på artistens uppträdande på scenen. Men trots likheterna är kategorin viktig att lyfta fram för sig, eftersom den klargör en skillnad mellan hur manliga och kvinnliga artister framställs.

Chris Brown och 50 Cent presenteras som långt ifrån perfekta, precis som de flesta kvinnliga artisterna. Skillnaden är att medan kvinnorna beskrivs som stela och okarismatiska, hamnar de två manliga artisternas svagheter i skymundan av deras styrkor. Detta genom att skribenterna i de lägen som svagheterna uppstår i männens fall, väljer att använda sig av ordet

”kompensera”.

… men den amerikanske sångaren och dansaren från Tappahannock, Virginia, kompenserar det med ett explosivt party. Det räcker ännu så länge. (Svenska Dagbladet, 2008-03-16: Explosivt

r&b-party)

… kompenserar 50 Cents oförmåga att överraska. (Svenska Dagbladet, 2007-12-08: 50 Cent får

Norrköping på fall)

En anledning till att recensenterna väljer att ursäkta männen skulle kunna vara deras unga ålder. Men ett sådant resonemang förklarar egentligen ingenting eftersom 50 Cent är äldre än både Beyoncé Knowles och Britney Spears. Man kan dra slutsatsen att bedömningen av männens framträdanden ses med betydligt blidare ögon än de kvinnliga artisternas insatser, precis som i fallet med kategorin underhållaren. Den oslipade diamanten tycks inte kunna göra några fel då han enligt recensenten är på väg mot en framtid där han kommer att utföra stordåd.

Kopplar man samman detta med hur samhället byggs upp, så uppmuntrar det män till att friskt våga ta för sig i livet, medan kvinnorna skolas in i rollen att vara rädda för att begå misstag.

Kristina Widestedt (2001) redogör för hur recensenterna gärna visar sig i texterna. Detta styrks av Matts-Johan Björkgren (1997) som vidare förklarar detta med att en del av musikkritiken som genre går ut på att värdera. Skribenten gör ett medvetet val då den väljer att lyfta fram vissa egenskaper i positiv dager alternativt negativ dager. Detta märks tydligt

under kategorin den oslipade diamanten, då ordet ”kompensera” är vanligt förekommande. Liesbet van Zoonens (1994) forskning styrker detta när hon menar att alla, inklusive journalisterna, är med och skapar verkligheten, exempelvis genom att värdera vad som är viktigt att publicera.

Den oslipade diamanten representerar en samhällsbild som stämmer väl överens med den som

Yvonne Hirdman (2001) presenterar. Männen bestämmer reglerna för hur samhället ser ut och de är också fria att begå misstag i en större utsträckning än kvinnor. Framfusighet och mod lyfts fram som något positivt när det är en man som besitter egenskaperna (Svahn, 1999).

6.11.6 Analys Ikonen

Det är enbart ett fåtal av de recenserade artisterna som skribenterna klassar som ikoner. De som gör det höjs till näst intill gudomliga höjder. Vissa av citaten tagna ur texterna låter som om de vore hämtade ur Bibeln:

… lyckats med konststycket att försäkra sig om såväl folkets som kritikernas eviga och förbehållslösa kärlek. (Svenska Dagbladet, 2008-07-06: Extatisk folkfest med The Boss)

Budskapet i de två recensionerna som kvalificerat sig under kategorin är tydligt. Jay-Z och Bruce Springsteen är levande gudar. De styr sina undersåtar/följeslagare från den upphöjda scenen och är helt enkelt inte benägna att begå några misstag varken i publikens eller i recensenternas ögon. Båda männen har varit verksamma som artister under en lång tidsperiod och har därför haft gott om tid att bygga upp en stor beundrarskara såväl hos gemene man som i recensentkretsar. Trots att ett par av de kvinnliga artisterna i denna studie också varit verksamma under en längre period så ges de inte ikonstatus av recensenterna.

Detta styrks av Hillevi Ganetz (1997) forskning som redogör för att män genom alla tider placerats högst i samhällets hierarki. Kan de dessutom identifieras med egenskaper som att vara ledartyper och visa på en inre och yttre styrka tilldelas de en allmänt hög status.

Stereotypen av mannen som en stark ledare har funnits i alla tider och gudar i synnerhet antas ofta vara män (Hall, 1997).

Ikonen är ett tydligt exempel på social konstruktionism (van Zoonen, 1994). Medierna skapar

en upphöjd bild av de manliga artisterna som finns respresenterade under detta tema. Artisterna anammar sedan de egenskaper som tillskrivits dem och bidrar på det viset till att