I strålkastarnas ljus
En studie av hur manligt och kvinnligt konstrueras i
konsertrecensioner
Malin Flodén
___________________________________________________________________ Examensarbete 15 hp Handledare: Annelie Ekelin
Journalistik (C-nivå) Programmet för medieproduktion och journalistik 180 hp Höstterminen 2008 Högskolan i Kalmar
Author: Malin Flodén
Title: In the spotlights: A study of how male and female are constructed in live act reviews Level: BA thesis in journalism
Location: University of Kalmar Language: Swedish
Number of pages: 51
Abstract
The purpose of this study is to identify the representations and stereotypes that are used in reviews to describe male and female pop artists and further on argue the consequenses these theses bring to the construction of male and female performers in society. The main question is: In what way do live act reviews present male and female pop artists?
A qualitative content analysis with tools from rhetoric analysis was used to answer this question. The content of Swedish newspapers Aftonbladet and Svenska Dagbladet was chosen to represent the media.
The study is based on social constructionism and focuses on gender and stereotypes. These theories claim that men create the patterns that rule society and that women are unknowingly accepting this. We slowly grow into these stereotypical patterns so that we hardly recognize them anymore. The main reason for this is that the media provides information that is said to be objective, when it’s really influenced by the norms of society itself.
The result of the study proves that female artists are being held back by the unwritten rules of society while male artists are encouraged when it comes to developing themselves and their artwork. Women artists are portrayed as sexual and the journalists focus on details such as flaws regarding their singing skills. Male artists are portrayed in a more positive way and are mainly described as good entertainers.
Innehållsförteckning
1 Inledning 5
1.1 Syfte och frågeställningar 5
1.2 Avgränsningar 5
2 Bakgrund 6
2.1 Musikkritik som genre 6
2.1.1 Musikkritikens framväxt 6 2.2 Aftonbladet 7 2.3 Svenska Dagbladet 7 2.4 De recenserade artisterna 7 2.4.1 Beyoncé Knowles 7 2.4.2 Britney Spears 8 2.4.3 Celine Dion 8 2.4.4 Dolly Parton 8 2.4.5 Kylie Minogue 9 2.4.6 Bruce Springsteen 9 2.4.7 Chris Brown 9 2.4.8 Jay-Z 10 2.4.9 Justin Timberlake 10 2.4.10 50 Cent 10 2.5 Begrepp 11 2.5.1 Popmusik 11 2.5.2 Popartist 11 2.5.3 Finkultur 11 3 Tidigare forskning 11 3.1 Musikkritik i dagspress 11 3.2 Könskonstruktioner 12
3.3 Kvinnor och män inom musiken 13
4 Teori 14
4.1 Social konstruktionism 14
4.2 Social konstruktion av genus 14
4.3 Stereotyper 16
5 Metod 16
5.1 Retorikanalys 17
5.1.1 Disposition 17
5.1.2 Ethos, logos och pathos 18
5.1.3 Språklig stil 18
5.2 Genomförande 19
5.2.1 Urval 19
5.2.2 Analys 19
5.3 Metodkritik 20
6 Resultat och analys 21
6.1 Beyoncé Knowles 21
6.3 Celine Dion 24 6.4 Dolly Parton 26 6.5 Kylie Minogue 27 6.6 Bruce Springsteen 29 6.7 Chris Brown 33 6.8 Jay-Z 34 6.9 Justin Timberlake 36 6.10 50 Cent 37 6.11 Analyser 39 6.11.1 Skönsångaren 39 6.11.2 Sexsymbolen 40 6.11.3 Kopian 41 6.11.4 Underhållaren 42
6.11.5 Den oslipade diamanten 43
6.11.6 Ikonen 44
6.11.7 Markbrytaren 45
7 Slutsatser och diskussion 45
7.1 Slutdiskussion 45
7.2 Förslag till fortsatt forskning 48
8 Referenser/Litteratur 49
1. Inledning
”Du måste börja tänka på varumärket Alice, det gäller allt ifrån vad du har på dig till vilka
låtar du väljer”, sade jurymedlemmen Laila Bagge till sjuttonåriga Alice efter ett av
sångerskans framträdanden i talangjakten Idol 2008 (Tv4, 2008).
Sedan den kvällen har Alice uppträtt i allt kortare klänningar. Enligt TV-profilen Katrin Zytomierska i TV400: s Eftersnack har Alice dessutom skaffat sig en attityd där det står ”knulla mig” skrivet i pannan (Tv4, 2008).
Varför valde Alice att gå i den riktning som hon gjorde? Var hämtade hon sin information om hur en framgångsrik kvinnlig artist bör föra sig på scenen? Intresset för dessa frågor lade grunden till denna studie.
Popartister är vanligt förekommande i massmedier då de numera i många fall kan klassas som kändisar. Säkert har den unga idoldeltagaren hämtat viss inspiration från såväl bilder som musikrecensioner där hennes förebilder funnits representerade.
Hur presenteras egentligen popartister i medier?
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att identifiera representationer och stereotyper som används för att beskriva manliga och kvinnliga popartister i konsertrecensioner, samt att diskutera kring hur detta påverkar konstruktionen av såväl manliga som kvinnliga popartister i samhället. Studien utgår från frågeställningen:
• Hur presenteras manliga och kvinnliga artister inom populärmusik i konsertrecensioner?
1.2 Avgränsningar
Från början var tanken att även undersöka konsertrecensioner i Expressen och Dagens
Nyheter. Orsaken att dessa tidningar exkluderades var att Dagens Nyheter inte prioriterar
recensioner av populärmusik på sina kultur- respektive nöjessidor. Detta antagande grundar sig på att nästan inga av de världsartister som har besökt Sverige de senaste åren recenseras i tidningen. Dagens Nyheter verkar fokusera mer på finkultur, vilket inte är inkluderat i denna studie. Finkultur definieras här som konstmusik, drama och konst.
Expressen exkluderades på grund av att de för ett par år sedan fick ta emot kraftig kritik från bland annat Dagens Nyheter där Expressen anklagades för att göra orättvisa skildringar (Dagens Nyheter, 2005).
För att inte ta risken att resultatet skall bli missvisande kom därför fokus att bli på konsertrecensioner ur två av Sveriges största papperstidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Granskning och analys av två av Sveriges största dagstidningar bedömdes ge tillräcklig information för att kunna dra slutsatser när det gäller framställningen av manliga och kvinnliga artister.
2. Bakgrund
2.1 Musikkritik som genre
Ordet kritik kommer från grekiskans kritike och betyder ”bedömandets konst”. Att kritisera betyder i vardagliga sammanhang att påtala fel och brister hos något. Att uppträda som kritiker av till exempel musik är däremot en speciell verksamhet med bestämda institutionella former som i grunden inte har med felsökande att göra.
Musikkritiken finns först och främst i dagstidningar men även i andra massmedier. Dagskritiken är bunden till aktuella musikhändelser, där kritikerns roll är att som förste mottagare informera om, beskriva och tolka framförandet, samt att inta en värderande ställning till detta (Nationalencyklopedin, 2007).
2.1.2 Musikkritikens framväxt
Uppkomsten av musikkritiken som genre sammanhänger med det offentliga konsertväsendets framväxt under 1700-talet. Först syntes den i små mängder i tidsskrifter men under
århundradet växte även nischade musiktidskrifter fram.
1800-talets borgerliga musikkultur gav rum åt en journalistisk musikkritik även i dagspressen. Detta gav upphov till en särskild yrkeskategori inom genren.
I Sverige introducerades musikkritiken på allvar år 1780 i Stockholms Posten.
(Nationalencyklopedin, 2007). Kritik av pop- och rockmusik etablerade sig på allvar i tidskrifter under 1950- och 1960-talet, i samband med afromusikens kraftiga utveckling (Widestedt, 2001).
2.2 Aftonbladet
Aftonbladet är en oberoende socialdemokratisk svensk dagstidning som kommer ut måndag till söndag. Tillsammans med Expressen dominerar den kvällstidningsbranschen i Sverige (Tidningsutgivarna, 2008).
Aftonbladet säljs endast som lösnummer och har inga prenumeranter. Uppskattningsvis har tidningen 1,4 miljoner läsare varje dag (Aftonbladet, 2008).
Aftonbladet grundades 1830 av Lars Johan Hierta som var liberal och för tryckfrihet. Tidningen ingår i koncernen Aftonbladet Hierta AB som består bland annat av
kvällstidningen Aftonbladet, webbplatsen www.aftonbladet.se som har funnits sedan 1994, Tv7 samt gratistidningen Punkt SE (Aftonbladet, 2008).
2.3 Svenska Dagbladet
Svenska Dagbladet, SvD, är Sveriges tredje största abonnerade morgontidning och är baserad i Stockholm. Tidningen grundades 1984 och ägs numera av den norska förlagskoncernen Schibsted. Svenska Dagbladet delas ut med bud i större delen av landet. Ledarsidan betecknar sig som ”obunden moderat” (Tidningsutgivarna, 2008).
Tillsammans med Skånska Dagbladet får SvD det ojämförligt största presstödet i Sverige. Båda tidningarna fick 2008 drygt 65 miljoner vardera (Presstödsnämnden, 2008).
Tidningen når ut till närmare 500 000 läsare varje dag, både i Sverige och i utlandet (Svenska Dagbladet, 2008).
Den del av tidningen som kallas Kultur innehåller kulturnyheter, recensioner av musik, film och teater, reportage samt tv- och radiotablåer. På söndagar ersätts kulturdelen av en
reportagetidning kallad K (Tidningsutgivarna, 2008).
2.4 De recenserade artisterna 2.4.1 Beyoncé Knowles
Beyoncé Giselle Knowles föddes i Houston, Texas 1981 och är en amerikansk r&b-sångerska, låtskrivare och skådespelerska.
Hon fick sitt musikaliska genombrott i slutet av 1990-talet som solist i gruppen Destiny’s Child, som kom att sälja över femtio miljoner skivor världen över.
Hennes första soloalbum släpptes 2003 och sedan dess har sångerskan släppt ytterligare två album, vilka alla har blivit både kritikerrosade samt belönade med ett flertal priser och utmärkelser.
Beyoncé Knowles har även deltagit i ett flertal filmer, bland annat den Oscarsbelönade musikalen Dreamgirls, för vilken hon blev nominerad till en Golden Globe för sin rollprestation som huvudkaraktären Deena (Beyonceonline, 2008).
2.4.2 Britney Spears
Britney Jean Spears är en amerikansk popsångerska från McComb, Mississippi. Som tonåring medverkade hon i TV-programmet The Mickey Mouse Club som sångare och dansare. När programmet lades ner 1995 bestämde sig Britney Spears för att satsa på enbart sången. I slutet av 1998 släppte hon sin debutsingel ”Baby one more time” som blev en storsäljare. Även debutalbumet med samma namn blev en succé som sålde i 25 miljoner exemplar.
Hennes senaste album ”Blackout” var en av de bäst säljande skivorna under 2008, innehållande låtar som ”Piece of me” och ”Gimme more”, som blev hits världen över. Britney Spears har även medverkat i ett antal filmer och komediserier (Britneyspears, 2008).
2.4.3 Celine Dion
Popsångerskans fullständiga namn är Celine Marie Claudette Dion och hon föddes 1968 i Quebec i Kanada.
Hon började sjunga i sina föräldrars restaurang redan som liten flicka och 1981 fick Celine Dion sitt första skivkontrakt, då 12 år gammal. Med sin första skiva ”D'amour ou d'amitié” slog hon igenom och blev den första kanadensiska artist som belönades med en guldskiva i Frankrike. Under 1980-talet släppte Dion ett flertal skivor och 1988 engagerades sångerskan för att representera Schweiz i Eurovision Song Contest i Irland. Hon tog hem segern vilket öppnade dörren för en internationell karriär och ett par år senare kom det definitiva
genombrottet.
Numera är Celine Dion en av världens bäst säljande artister och hennes senaste album, ”Taking chances”, har sålt i guld i Sverige såväl som i ett flertal andra länder (Celinedion, 2008).
2.4.4 Dolly Parton
Dolly Rebecca Parton är en amerikansk countryartist som även medverkat som skådespelare i ett antal filmer. Hon föddes 1946 i Sevierville i Tennesse där hon växte upp i en fattig familj. Dolly Parton gjorde sin musikaliska debut som trettonåring med låten ”Puppy love” men sångerskan fick sitt stora genombrott först 1974 med låten ”Jolene”. Hennes största musikaliska framgångar erhölls under 1970- och 1980-talet. Hon är numera verksam som
sångerska, låtskrivare och instrumentalist. Över tretusen låtar finns registrerade i Dolly Partons namn (Dollypartonmusic, 2008).
2.4.5 Kylie Minogue
Kylie Ann Minogue föddes i Australien 1968. Hon är en popsångerska såväl som låtskrivare som först slog igenom som skådespelerska i den australiensiska såpoperan Neighbours. Hon startade sin karriär i musikbranschen 1987 och släppte sitt första album 1988. Hennes popularitet svalnade under 1990-talet men sångerskan kom igen år 2000 då hennes påkostade och experimentella musikvideos återigen placerade henne på världens topplistor.
Kylie Minogue har varit allt annat än kritikerrosad men har ändå lyckats sälja mer än 60 miljoner skivor under sin karriär. I slutet av december 2007 adlades hon av Elizabeth II för sina tjänster inom musiken (Kylie, 2008).
2.4.6 Bruce Springsteen
Bruce Springsteen är en amerikansk rockmusiker född 1949 i Freehold, New Jersey. Han kallas även för ”The boss”.
Bruce Springsteen har gett ut 25 album som sålts i över 115 miljoner exemplar och de flesta har blivit kritikerrosade med ett par undantag i början av 1990-talet.
Han har under sina turnéer för det mesta spelat tillsammans med bandet E Street Band, men han har även turnerat ensam och med andra musiker.
Bruce Springsteens låttexter handlar bland annat om hans egen uppväxt i New Jersey men även om arbetarklassens USA och om underpriviligerade människor i samhället. Låtarna har en stor variation mellan glada rocklåtar och vemodiga och nedstämda ballader. Bland hans utmärkelser finns bland annat en Oscar samt Polarpriset (Brucespringsteen, 2008).
2.4.7 Chris Brown
Christopher Maurice Brown föddes 1989 i Tappahannock, Virginia, och är en amerikansk r&b-sångare och dansare. I slutet av 2005 släppte han sitt första självbetitlade album vars första singel ”Run it” placerade sig direkt på Billboardlistans förstaplats. Detta placerade den då 16-årige sångaren i Guinness rekordbok eftersom detta aldrig tidigare hade åstadkommits av en debuterande artist.
I november 2007 släppte Chris Brown sitt andra studioalbum som även det rönte stora
kommersiella framgångar. Sångaren har totalt sålt över tre miljoner skivor (Chrisbrownworld, 2008).
2.4.8 Jay-Z
Shawn Corey Carter är en amerikansk hiphopartist, VD för skivbolaget Def Jam samt
grundare och VD för Roc-A-Fella Records. Han föddes och växte upp i Brooklyn, New York där han bodde med sin mor och sina två systrar.
Shawn Corey Carter sågs ofta på gatorna i Brooklyn och skapade sig där sitt artistnamn Jay-Z, vilket han fick genom att han sågs som en ”Jazzy”, ett slangord för att vara stilfull och
modern.
Rapparen påbörjade sin karriär i slutet av 1980-talet då han langade knark för att ha råd med inspelningarna till sina låtar.
Han är det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets mest framgångsrika rappare och hiphopproducent (Jay-zonline, 2008).
2.4.9 Justin Timberlake
Den amerikanske popsångaren Justin Randall Timberlake föddes 1981 i Memphis, Tennesse. Förutom sångare är Justin Timberlake även dansare, skådespelare och musikproducent. Justin Timberlake slog igenom i TV-programmet The Mickey Mouse Club och blev sedan en av de två solisterna i popgruppen N’sync. Bandet rönte stora kommersiella framgångar och har totalt sålt över 50 miljoner CD-skivor.
Justin Timberlake släppte sitt första soloalbum ”Justified” 2002, vilket följdes upp av ”Future sex/lovesounds” 2006. Dessa två har tillsammans sålt i 18 miljoner exemplar världen över. Sångaren har även startat ett eget skivbolag, Tennman Records, såväl som medverkat i ett antal filmer (Justintimberlake, 2008).
2.4.10 50 Cent
Curtis James Jackson III, mer känd som 50 Cent, är en amerikansk rappare.
Hans berömmelse kom i samband med albumen ”Get rich or die trying” och ”The massacre”, vilka tillsammans sålde i mer än 21 miljoner exemplar.
Rapparen föddes i Queens i New York, där han började sälja droger som tolvåring under 1980-talets crackepidemi i USA. Efter att ha lämnat knarkhandeln för att inleda en karriär som rappare blev han skjuten med nio skott vid ett mordförsök år 2000.
Då han släppte ett mixtape år 2002, upptäcktes 50 Cent av rapparen Eminem som rekryterade honom till skivbolaget Interscope Records. Med hjälp av Eminem och hiphopproducenten Dr. Dre kom 50 Cent att bli en av de bäst säljande rapartisterna i världen.
År 2003 bildade han gruppen och skivbolaget G-Unit, dit han senare kom att värva flera framgångsrika rappare (50cent, 2008).
2.5 Begrepp 2.5.1 Popmusik
Ordet pop kommer från engelskans popular och är en samlingsbenämning på olika
musikstilar. Termen ”pop” uppträdde i svenskt språkbruk i början av 1960-talet och användes som överordnad benämning på den populära ungdomsmusiken, exempel inom genren är Beatles och Rolling Stones med flera.
Från och med slutet av 1960-talet har termen brukats mer selektivt om utpräglat kommersiellt inriktade ungdomsmusikaliska stilar med bred publik förankring. Typiska kännetecken är trallvänlig melodik, tydlig funktionsharmonik, enkel och överskådlig form samt ett
slagkraftigt sound. Exempel på musikstilar som hör till populärmusiken är rock, funk, disco, country, hiphop och r&b (Nationalencyklopedin, 2007).
2.5.2 Popartist
En popartist definieras i den här studien som en sångare respektive sångerska som framför populärmusik.
2.5.3 Finkultur
Finkultur kan definieras som kulturen hos bildade eller borgerliga samhällsskikt. Termen introducerades av sociologen Harald Swedner 1965 i samband med en utredning av kulturella institutioner i sex större städer. Konstmusik, drama och konst är exempel på saker som kan klassas som finkultur (Nationalencyklopedin, 2007).
3. Tidigare forskning
3.1 Musikkritik i dagspress
Sirpa Koiranens (1992) avhandling Språk, musik och kultur bygger på studier hur språkbruket i musikrecensioner speglar kulturella värderingar och resultatet visar att olika musik beskrivs på olika sätt. Jazzrecensioner fokuserar på artisten, poprecensioner på publiken och i
recensioner av konstmusik fokuserar man på kompositionerna. Även språket används på olika sätt baserat på vilken kulturell tillhörighet musikgenren kopplas samman med. Vad gäller
presentationen av artisterna kommer Koiranen bland annat fram till att beskrivningar av klädsel och utseende är en mycket typisk markör inom populärmusik.
Sven-Erik Klinkmanns (1997) studie Gitarrerna ylar som dödsskjutna hästar visar att rockrecensioner mestadels är uppbyggda av metaforiska beskrivningar och symboliskt laddade adjektiv. Han presenterar också uttrycket ”krockande metaforer” och syftar då på när bilder från två eller flera helt olika områden kolliderar med varandra. Detta är något som är typiskt enbart inom populärkultur. Inom konstmusik och jazz inriktar sig recensionerna mer på exempelvis artisten eller dess musikaliska utförande. Här används också fler musikaliska termer medan man inom rockgenren använder sig av adjektiv som markerar rockens
rebelliska, ”uppkäftiga” attityd.
Att presentera är att värdera, en studie av Matts-Johan Björkgren (1997), visar på att
reportern är värderande från det ögonblick då den väljer vad den ska skriva om och att journalisten värderar genom att välja vad den tror att folk vill läsa om. Journalisten värderar också hur välkänd en artist är genom sitt val att presentera bakgrundsfakta eller inte. Allt som skrivs baseras på rådande samhällsdiskurs och läsaren erbjuds sällan flera tolkningssätt.
Avhandlingen Ett tongivande förnuft av Kristina Widestedt (2001) presenterar hur relationen mellan publik, musik och kritik framställts i musikrecensioner sedan 1780. Hon diskuterar också hur musikkritiken förhåller sig till förnuft respektive känsla. Genom diskursanalys kommer hon fram till att musikkritiken länge hade ett maktövertag över publiken och läsarna. Förnuftet styrde ända fram till 1955. Därefter vände det och känslorna tog över genom att musiken numera beskrivs med allmänna metaforer. Musikkritiken som genre blev mer
kommersiell. Idag handlar recensionerna i huvudsak om att profilera skribenten vilket riskerar att ”spola bort” den musikaliska upplevelsen.
3.2 Könskonstruktioner
Liesbet van Zoonen (1994) utforskar i sin bok Feminist Media Studies hur feministisk teori och forskning kan bidra till en större förståelse av mediers roll i konstruktionen av genus i vårt samhälle.
Hon redogör för de nya teman som feministiska medieforskare lyfter fram när det gäller kommunikationsforskning. Ett av dessa är de schablonmässiga bilder som ges av kvinnor i medier samt vilka effekter dessa har på den läsande publiken. Van Zoonen (1994) kommer
genom sin forskning fram till att kvinnor ofta skildras i stereotypa roller samt att de ofta nedvärderas. Hon anser att detta riskerar utvecklingen för unga flickor eftersom de formas in i negativa modeller skapade av samhället och medier.
Studien Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen – skällsord, stereotyper och
könskonstruktioner, utförd av Margareta Svahn (1999), tar upp stereotyper genom tiderna och
diskuterar kring hur dessa skapats, bland annat genom användandet av skällsord. Hon kommer fram till att de flesta av dagens stereotyper härstammar från medeltiden och bondesamhället då kvinnor, barn och äldre ofta blev klassade som svaga, medan männen ansågs vara starka.
Skällsorden började användas för att hålla tillbaka kvinnor i deras sexualitet, då det ansågs omoraliskt för dem att föra sig bland männen utan att ha ingått äktenskap. Det finns spår av detta än idag då det finns en inofficiell regel om att kvinnor bör hålla på sig för att inte bli stämplade som exempelvis ”luder” eller ”hora”.
Studien visar att om sex är förbjudet för kvinnor så är det snarare påbjudet för män. Där anses istället omanlighet vara mer kränkande. Männens skällsord handlar oftast om att påtala en annan mans kvinnlighet eller impotens. Styrka och framfusighet anses vara en positiv
egenskap för männen medan samma sak för kvinnorna klassas som något negativt. Dessa ska istället vara väna och svaga.
Leonor Camauër (2000) påvisar i sin avhandling Feminism, citizenship and the media: An
ethnographic study of identity processes within four women’s associations att stereotypa
kvinnobilder ofta avfärdas med att det finns kvinnor som är på det sätt som framställs i medier. Exempelvis avfärdas kritiken att medier framställer kvinnor som bimbos med att det finns bimbos.
Hon menar vidare att om kritiken istället baseras på begrepp som könskonstruktion och könsrepresentation så blir det lättare att identifiera att män och kvinnor framställs på olika sätt. Genom denna identifiering blir det också lättare att ta nästa steg och kräva nya, mer korrekta representationer.
3.3 Kvinnor och män inom musiken
Hillevi Ganetz (1997) studie Hennes röster redovisar att kvinnor till en början inte var välkomna att framföra musik vid offentliga sammanhang. Under 1800-talet blev detta dock mer accepterat även om kvinnorna då endast hade två yrkesvägar att välja mellan:
musiklärarinna eller sångerska. Det ansågs oanständigt för en kvinna att röra på sig i samband med sitt framförande, då hon lätt kunde bli betraktad som prostituerad på grund av att hon valt ett yrke i offentlighetens ljus. Än idag löper en kvinna risk att bli betraktad som ett sexuellt objekt då hon figurerar i offentligheten.
Männen, å andra sidan, kan spela ut den med kroppen förknippade sexualiteten och samtidigt behålla sin subjektstatus. För männen har sexualitet alltid varit något som visat på manlighet och styrka. De behöver därför inte skämmas för att offentliggöra sina maskulina drifter.
4. Teori
4.1 Social konstruktionism
Social konstruktionism är en teori som hävdar att såväl det enskilda jaget som de samhälleliga strukturerna är produkter av mellanmänsklig interaktion (Nationalencyklopedin, 2007).
Forskaren Liesbet van Zoonen (1994) tar i boken Feminist Media Studies upp hur
samhällsbilder skapas genom kommunikation mellan människor. Faktorer som exempelvis religion och uppfostran påverkar den subjektiva bilden vi har av samhället och genom
mänsklig kommunikation blir denna bild till slut också en del av den mer objektiva, helhetliga samhällsbilden samt de diskurser som råder.
Sett utifrån ett medieperspektiv innebär detta att vi, istället för att se medierna som objektiva nyhetsförmedlare, borde se dem som skapare av verkligheten. Journalister kan omöjligt vara objektiva eftersom de själva har tolkat och sedan vinklat materialet, vilket innebär att de är med och skapar de strukturer som råder i samhället genom sina publikationer. Läsarna har sedan möjlighet att tolka informationen och skapa sin egen uppfattning, som även denna senare kan komma att påverka samhällets strukturer och diskurser. Denna påverkan sker genom muntlig konversation, vilket van Zoonen anser vara det viktigaste verktyget i konstruktionen av samhället (van Zoonen, 1994).
4.2 Social konstruktion av genus
Ordet genus betecknar ett system som består av två motsatta kategorier som vi delar upp mänskligheten i. Med andra ord så fokuserar begreppet genus på kvinnors och mäns kulturella föreställningar, på vad som anses vara kvinnligt eller manligt (Svaleryd, 2003).
Yvonne Hirdman (2001), genusforskare och historiker, har tagit fram ett begrepp som hon kallar genussystem. Detta kan även beskrivas som genusordning eller könsordning, och systemet har två bärande principer:
1. Dikotomin, som innebär att kvinnligt och manligt inte ska blandas. Kvinnor och män befinner sig på olika arenor, olika arbetsmarknader. Enligt Hirdman ansvarar mannen för arbetslivet och yttre kontakter medan kvinnan, utöver sitt arbetsliv, har huvudansvar för barn och hem. Detta isärhållande mellan könen upprätthålls, menar Hirdman, genom en delning där kvinnligt och manligt inte blandas.
2. Hierarkin, den manliga normens primat. Begreppet talar om mäns överordning och kvinnors underordning. Mannen står som modell för hur människan ska vara och kvinnan blir då undantaget. I Hirdmans teorier står det manliga över det kvinnliga i en hierarkisk ordning och det är detta som kallas den manliga normens primat och mannen blir överordnad kvinnan på grund av att män värderas högre än kvinnor.
Hirdman menar att dessa två principer påverkar varandra på ett sådant sätt att ju större skillnader som finns mellan könen, desto mer självklart blir det att mannen står över kvinnan hierarkiskt. Den manliga normen blir allmänt rådande, även om den inte alltid syns.
Det centrala i Hirdmans genussystem är att män och kvinnor tilldelas olika egenskaper som om de naturligt hänger ihop med det biologiska könet, medan det i själva verket är så att vad som anses vara manligt och kvinnligt skiftar i olika samhällen och tidsperioder.
Hirdman använder sig även av begreppet genuskontrakt, som innebär att både män och kvinnor, medvetet eller omedvetet, hjälper till att upprätthålla männens överordning i samhället vilket också är en förutsättning för att tudelningen skall kunna bestå.
Kontraktet är en kulturell och social ordning som består av oskrivna regler för hur vi som kvinnor och män ska bete oss, vad som förväntas av oss samt vad vi förväntar oss av andra. Enligt Hirdman ändras genuskontrakt när tidigare mansdominerade områden besätts av kvinnor. Detta kallas för genuskonflikt och det är först när en sådan uppstår som samhällssynen kan komma att förändras (Hirdman, 2001).
4.3 Stereotyper
En stereotyp beskrivs som en förenklad, allmänt omfattad föreställning om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp. Ett exempel på en stereotyp är ”skottar är snåla” (Nationalencyklopedin, 2007).
Stuart Hall (1997) anser att stereotyper liksom representationer är kulturella
överenskommelser. Han menar vidare att stereotyper reducerar en människa till några få egenskaper och används för att göra denna skarpare och mer lättförstådd. Exempelvis ska en kvinna vara mjuk, empatisk, vårdande och passiv.
Stereotyper är en del av den sociala ordningen i samhället och den dominerande ideologin. Enligt Hall sätter stereotypisering upp en norm för kategorisering av människor, för att upprätthålla den sociala ordningen samt visa på vad som är normalt och inte, acceptabelt och icke-acceptabelt, ”vi” och ”dem” (Hall, 1997).
En annan typ av stereotypisering är när vi tillskriver en person egenskaper enbart baserat på vilken grupp denna tillhör. Exempel på detta är att alla kvinnor är kärleksfulla mot barn. Stereotyper är vanskliga på grund av att de förutsätter att alla som tillhör en grupp är likadana och då bortser från skillnaderna som kan finnas mellan gruppens medlemmar.
Det finns klara stereotyper och dessa cirkulerar inte bara hos dem som skapar och tror på stereotyperna utan även hos dem som har blivit stereotypiserade.
Hall menar att stereotyper går att förändra eftersom de inte är statiskt fixerade. I och med att betydelser skiftar så kommer nya att bildas. Denna process kallas med ett annat ord för trans-coding (Hall, 1997).
5. Metod
Vilken världsbild en text rymmer, dess inneboende värderingar, hur den argumenterar eller vilken som är dess målgrupp är inte alltid explicit uttryckt utan gömmer sig ofta mellan raderna. Först efter en tolkningsprocess och närmare läsning kan detta bli synligt.
En kvalitativ innehållsanalys i form av en ämnesorienterad retorikanalys valdes som metod för att studera hur manliga respektive kvinnliga popartister framställs i konsertrecensioner. Med benämningen ämnesorienterad menas att retorikanalysen leder till en djupare granskning av själva texten och fäster mindre vikt vid avsikten med framställningen eller hur den
uppfattas och tas emot. Fokus ligger på frågan: Vad säger egentligen de här orden? (Renberg, 2007)
5.1 Retorikanalys
Retorikanalys är ett vetenskapligt tillvägagångssätt för att undersöka den världsbild som läsaren möts av i en text. Retorik kan användas både som teori och metod. Till denna studie valdes att enbart använda retorik som analysverktyg.
Retoriken förutsätter att den som skriver en text alltid har ett bestämt syfte, nämligen att tala om och övertyga läsaren om något (Johannesson, 1998). Detta blir intressant för denna studie eftersom det kan innebära att recensenter är medvetna om att de är med och skapar stereotyper i samhället.
Retoriska texter har som uppgift att underhålla, undervisa och väcka känslor. Även om retorik ibland förknippas med manipulation och fiffel så är begreppets ursprungliga mening att beskriva verktyg i argumentation. Retorikens fader Aristoteles talar om en slags övertalningens vetenskap (Aristotle, 384 f.Kr/1991).
Eftersom retoriken ser på kommunikation som situationsbunden så är det viktigt att se till helheten och ta hänsyn till i vilken situation en text eller bild har uppkommit. En analys bör därför utgå från kontexten och inte bara utvalda delar. Dock krävs en förståelse av delarna för att förstå helheten (Renberg, 2007).
I boken Heder och påverkan skriver retorikforskaren Brigitte Mral och retorikläraren Maria Karlberg om retorik som en värderande och tolkande vetenskap. Målet är att genom att se hur en text är uppbyggd kunna värdera dess budskap och se hur bra eller dåligt den för fram budskapet. Det värderande inslaget i retorikanalysen kommer inte att användas i denna studie eftersom syftet inte är att bedöma bra eller dåligt utan att enbart beskriva och analysera hur manliga och kvinnliga popartister framställs (Mral & Karlberg, 1998).
5.1.1 Disposition
Då man undersöker dispositionen av en text så börjar man med att skaffa sig en överblick över hur själva innehållet är organiserat. Den klassiska retorikens dispositionslära bygger på en rad grundläggande språkpsykologiska insikter, inte minst på det faktum att
lyssnarens/läsarens minne är begränsat. Det är på grund av detta som textens delar måste organiseras på ett genomtänkt sätt (Renberg, 2007). Detta är relevant för denna studie då man med hjälp av dispositionen lättare kan utläsa vad recensenten väljer att fokusera på från konserttillfället, vad han/hon vill lyfta fram så att läsaren kommer ihåg det.
När man analyserar en text i retoriskt avseende brukar man utgå från den klassiska retorikens grundläggande kompositionsmodell. Enligt denna har textens inledning syftet att göra publiken uppmärksam, intellektuellt mottaglig och välvilligt inställd till den argumentation som förestår. I alla texter finns en tes som klargör talets syfte och huvudtanke, det vill säga budskapet som texten sänder ut. Denna argumenteras med både för- och motargument. Textens avslutning har till syfte att sammanfatta budskapet, ge publiken/läsaren vägledning samt avsluta texten på ett tydligt sätt (Renberg, 2007).
Renberg (2007) lyfter fram att långt ifrån alla texter och tal följer den här prototypen. Trots detta är den kompositionsmodell som Renberg beskriver ett bra verktyg att använda för att uppfylla syftet med studien. Exempelvis klargör inledningen vad hos respektive artist som skribenten tror ska fånga läsarnas intresse, vilket troligtvis påverkar hur den totala
framställningen av artisten ser ut i resten av artikeln.
5.1.2 Ethos, logos och pathos
Ethosargumenten ska ge talaren eller en tes trovärdighet och auktoritet. Det är vanligt att en expert som till exempel en vetenskapsman eller liknande ger argumenten denna trovärdighet. Det kan också vara användandet av fackliga musiktermer i en konsertrecension som hjälper till att göra skribentens ord mer trovärdigt (Karlberg & Mral, 1998).
Logos är kärnan i all verbal retorik och för talaren, såväl som för skribenten, handlar det om att välja sina ord och organisera framställningen så att budskapet blir övertygande.
Logosargumenten talar med andra ord till förnuftet. När man kritiskt analyserar en framställning så handlar det dels om att undersöka sättet att resonera, det vill säga själva logiken i argumentationen, dels om att undersöka om framställningens verklighetsbild övertygar eller inte (Renberg, 2007).
Pathos handlar om vilka känslor texten lyckas förmedla till läsaren. Det kan röra sig om flera olika känslor i samma text medan det ibland är så tydligt som att texten målar upp en
möjlighet som väcker hopp, eller att den vill visa på konsekvenser av ett handlande. (Johannesson, 1998, Karlberg & Mral, 1998).
5.1.3 Språklig stil
Det är själva utformningen av texten som gör argumenten till vad de är. Dagens journalistik försöker väcka lust, känslor och nyfikenhet och gör detta genom att använda sig av stilfigurer såsom metaforer och metonymier för att organisera perspektiv och styra läsarnas sätt att
uppfatta texten (Johannesson, 1998). Metaforer är bland annat vanligt förekommande i just musikrecensioner (Klinkmann, 1997).
Stilfigurernas syfte är att förtydliga poängen och vinkla det skrivna så att läsaren lättare ska ta till sig budskapet (Karlberg & Mral, 1998).
5.2 Genomförande 5.2.1 Urval
Fjorton konsertrecensioner av tio världsartister ingår i studien; sju recensioner av kvinnliga artisters framträdanden och sju recensioner av manliga artisters framträdanden. Valet att enbart fokusera på recensioner av världsartister gjordes på grund av att dessa artister ofta är tydliga gällande vilken genre de tillhör. Dessutom är det sannolikt att dessa artister blir recenserade i Sveriges stora tidningar. I denna studie valdes Aftonbladet och Svenska Dagbladet till att representera dessa stora tidningar.
Valet av artister och därmed recensioner gjordes via sökmotorn Google för att ta reda på vilka världsartister som uppträdde i Sverige under 2008. Eftersom dessa inte var så många så valdes att även inkludera popartister som besökte Sverige under 2007. Detta ledde till totalt tretton recensioner att analysera, fördelat på sju manliga och sex kvinnliga artister. För att jämna ut det hela valdes att gå tillbaka ytterligare i tiden och använda en recension av Britney Spears senaste uppträdande i Sverige. Valet motiveras med att sångerskan klassas hon som en av världens största kvinnliga artister inom populärgenren.
Efter detta komplement kom åtta recensioner att vara från tidningen Aftonbladet och övriga sex från Svenska Dagbladet. Artiklarna i fulltext togs fram via Mediearkivet.
Efter detta komplement kom åtta recensioner att vara från tidningen Aftonbladet och övriga sex från Svenska Dagbladet. Artiklarna i fulltext togs fram via Mediearkivet.
5.2.2 Analys
Utifrån boken Retorikanalys – en introduktion av Bo Renberg (2007) utfördes analysen av konsertrecensionerna.
Från början var tanken att även göra en semiotisk analys av artiklarnas tillhörande bilder men detta fick uteslutas då materialet visade sig vara omöjligt att få fram i tid.
Först lästes alla konsertrecensioner igenom ett flertal gånger. Ur texternas disposition identifierades sju kategorier utifrån vilka artisterna presenteras. Dessa kategorier fastställdes
sedan efter genomförandet av en mer grundlig retorikanalys.
De sju identifierade kategorierna är: skönsångaren, sexsymbolen, kopian, underhållaren, den
oslipade diamanten, ikonen och markbrytaren.
Gränserna mellan de olika kategorierna är inte på något sätt klart dragna utan de går ofta in i varandra och kan tydligt kopplas ihop, men de utgör ändå så pass varierade bilder av
popartisterna att indelningen kan anses befogad. Tydligt är dock att de tre första kategorierna representeras av kvinnorna medan de fyra sistnämnda representeras av männen.
5.3 Metodkritik
Forskarna Winther Jörgensen & Phillips (2000) menar att man som forskare måste försöka sätta en parantes kring sig själv och sin egen så kallade kunskap för att de egna värderingarna inte ska överskugga analysen.
Det faktum att forskaren är journalistikstuderande kan komma att påverka undersökningen eftersom den två- och ett halvt-åriga utbildningen troligen har format forskaren in i den kultur som undersöks. Förförståelsen påverkas dessutom av en gymnasial musikutbildning som satt en standard gällande de musikaliska referensramarna för forskaren.
Denna medvetenhet om förförståelsen har skapat förutsättningar för att minimera riskerna för en vinklad analys.
Ett problem med vald metod är omöjligheten att undersöka kontexten, det vill säga textens placering i tidningen samt användandet av bilder. Detta innebär en brist i undersökningen eftersom retorikanalys ser på kommunikation som situationsbunden (Karlberg & Mral, 1998).
När man som forskare använder sig av en tolkande analys är risken stor att man, om än omedvetet, gör val och hittar mönster som gynnar det man tycker sig ha börjat se i sitt material. Validering innebär att ifrågasätta, kontrollera och teoretisera och forskaren måste anlägga ett kritiskt förhållningssätt till det egna arbetet (Kvale, 1989).
Enligt Bergström & Boréus (2005) måste validiteten bedömas i varje enskild undersökning. Ett sätt att bedöma validiteten är att ge noggranna förklaringar av hur undersökningen har gått till. Att låta citat ha en framträdande roll när resultat och analys presenteras ökar också genomskinligheten i en textanalys.
6. Resultat och analys
Resultat- och analyskapitlet är uppbyggt så, att konsertrecensionerna av de tio artisterna presenteras utifrån varje artist för sig. Här görs ett försök att ringa in vad recensenterna väljer att ta fasta på i artistens framträdande samt urskilja hur recensionerna kategoriserar de olika artisterna. Under analysens gång framkom det att recensenterna arbetar med ett antal mallar eller kategorier som de placerar artisterna i. I slutet av kapitlet analyseras de kategorierna var och en för sig.
6.1 Beyoncé Knowles
I både Aftonbladets och Svenska Dagbladets konsertrecensioner presenteras Beyoncé Knowles som en skicklig sångerska:
Beyoncés röst är en kraftfull gospelkör i ett stämband. (Aftonbladet, 2007-05-04: 5+) … inte bara har karisma utan faktiskt kan sjunga sin genre med bravur. (Svenska Dagbladet, 2007-05-05: Beyoncé vinner på knockout – en fantastisk scenshow och hits i mängder får
Globenpubliken på fall)
Citaten är exempel på hur den amerikanska sångerskan ofta beskrivs utifrån sin talang. När Beyoncé Knowles musikaliska insatser beskrivs är det vissa ord som är tydligt framträdande. Mest förekommande är ordet ”vackert” som bland annat får beskriva framförandet av balladen ”Dangerously in love”:
Så vackert att det gör ont. (Aftonbladet, 2007-05-04: 5+)
Genom att kommentera sångerskans färdigheter i användandet av sitt instrument visar Aftonbladets och Svenska Dagbladets skribenter på sina egna musikaliska färdigheter, något som kan klassas som ethosargument då det ger recensionen viss trovärdighet.
I båda recensionerna läggs mycket fokus på Beyoncé Knowles utseende. I Aftonbladets recension beskrivs hennes rörelsemönster som att hon ”dansar sin ormkvinneaktiga magdans”, vilket kan tolkas ha en sexuell anspelning. Detta inlägg är dock placerat sist i artikeln vilket signalerar att det inte är högprioriterat av skribenten. Dock ändrar det bilden som tidigare målats upp av den skönsjungande och energiska Beyoncé Knowles i recensionen.
Även i Svenska Dagbladet finns inslag av sexuella antydningar när Beyoncé Knowles beskrivs. De dyker upp lite här och var, ibland nästan omärkbart. Ett exempel är:
Samtliga framförs dessutom av Beyoncé och hennes dansare i några märkligt hudfärgade kroppsstrumpor med strategiska partier av glitter. (Svenska Dagbladet, 2007-05-05: Beyoncé
Ytterligare ett exempel på hur sexuella antydningar smyger sig in i texten är när skribenten väljer att placera artisten i en sexuell miljö. Enligt Aftonbladets recensent är Beyoncé Knowles omgiven av en grupp män vars huvudsakliga uppgift är att ”dansa och visa bar överkropp”.
Trots att Beyoncé Knowles så tydligt lyfts fram som en skicklig sångerska reduceras hennes musikaliska färdigheter när så mycket fokus riktas mot hennes utseende. Det helhetliga intrycket av hennes sceniska framträdande beskrivs av Aftonbladets skribent på följande sätt:
Hon rör sig över hela scenen, dansar sin ormkvinneaktiga magdans och gör oräkneliga klädbyten – det ena glittrigt effektfullare än det andra. (Aftonbladet, 2007-05-04: 5+)
Det som Beyoncé Knowles presterar på scenen beskrivs inte som något unikt. Tvärtom jämförs hon med andra kvinnliga artister:
Parallellerna mellan Beyoncé Knowles och Diana Ross är så många att de inte går att bortse från. /…/ Allt är så Diana Ross. (Svenska Dagbladet, 2007-05-05: Beyoncé vinner på knockout –
en fantastisk scenshow och hits i mängder får Globenpubliken på fall)
Denna jämförelse inleder Svenska Dagbladets recension vilket, enligt Renbergs (2007) kompositionsmodell, innebär att det är detta som är tänkt att fånga läsarnas intresse. Genom att jämföra Beyoncé Knowles med Diana Ross så placeras båda sångerskorna i samma fack, där den yngre Beyoncé Knowles presenteras som en kopia av föregångaren Diana Ross. Det är inte bara det sceniska och de musikaliska egenskaperna som tas upp, utan även mer personliga drag:
Parallellerna mellan Beyoncé Knowles och Diana Ross är så många att de inte går att bortse från. Det stela leendet, den tillgjorda ödmjukheten och divalaterna, allt är så Diana Ross. (Svenska Dagbladet, 2007-05-05: Beyoncé vinner på knockout – en fantastisk scenshow och hits
i mängder får Globenpubliken på fall)
Beyoncé Knowles presenteras, som formuleringarna visar, utifrån tre relativt tydliga vinklar. Utifrån hennes musikaliska förmåga, hennes utseende samt utifrån hennes förhållande till en annan kvinnlig artist. Dessa vinklar/synsätt kan ses som tre olika kategorier som recensenter väljer att klassificera artister i. I ett försök att namnge kategorierna kommer de framöver att kallas för skönsångaren, sexsymbolen och kopian.
6.2 Britney Spears
Aftonbladets recension av Britney Spears konsert är nästan uteslutande uppbyggd av formuleringar som placerar in sångerskan under kategorin sexsymbolen. Redan i rubriken möts läsaren av ordval som signalerar just detta:
I porrigaste laget, Britney Spears (Aftonbladet, 2004-03-04: I porrigaste laget, Britney Spears)
I recensionens inledning presenteras tesen, vilken sedan argumenteras flitigt i resten av texten, exempelvis genom citatet:
Britney aldrig har varit snuskigare. (Aftonbladet, 2004-03-04: I porrigaste laget, Britney Spears)
Först halvvägs in i recensionen nämns någonting om det musikaliska framförandet, i övrigt handlar det mesta om scenografin, hur sångerskan rör sig samt vad hon har på sig.
I den avslutande delen med mellanrubriken ”Ännu snuskigare”, sammanfattas recensionen med att Britney Spears försöker vara vuxen nuförtiden och drar på det sättet paralleller mellan att vara vuxen och att uttrycka sig sexuellt.
Det som gör att dessa formuleringar kan tolkas som sexualiserande är de detaljerade och sakliga beskrivningar som används för att återge vad Britney Spears gör på scenen. Den språkliga stilen, som har logosargumentationens fakticitet, spelar med andra ord en stor roll när texterna klassificerar en artist som sexsymbol:
Hon lägger sig i en stor säng, endast iförd trosor och bh, och låter en dansare kravla upp längs hennes lår medan hon sjunger ’Don’t stop ’cause I’m halfway there’. /…/ … sedan börjar de gnida sig mot varandra. /…/ På en och en halv timma hinner hon byta underkläder fem gånger./…/
/…/ Britney rullar in ståendes på en slags stålvagn, iklädd en latexdräkt och lårhöga läderstövlar. /…/ Onanilåten ”Touch of my hand” illustreras med ett väldigt bokstavligt framförande. /…/ … när Britney plötsligt ligger i ett badkar och tar på sig själv. /…/ Ser ut att vara naken /…/ I ”Breathe on me” blir Britney ännu snuskigare. (Aftonbladet, 2004-03-04: I porrigaste laget,
Britney Spears)
Dispositionen i Aftonbladets recension av Britney Spears är sådan att tesen presenteras redan i inledningen, där det sägs att sångerskan aldrig har varit snuskigare. Det är sedan intressant att som läsare följa den röda tråden där Britney Spears, enligt skribenten, genomgående under konserten pressar gränserna inom just detta fält.
Det helhetliga intrycket av konserten presenteras i slutet av texten, såväl som i recensionens rubrik och ger på detta sätt läsaren ett helhetsintryck av sångerskans framträdande:
Dispositionen visar att fokus i Aftonbladets recension ligger på Britney Spears som objekt, snarare än som sångerska med musikaliska färdigheter.
Precis som i fallet med Beyoncé Knowles jämförs Britney Spears med andra kvinnliga artister. Aftonbladets recensent antyder att sångerskans dansrörelser inte kommer från henne själv, utan är ett plagiat av en annan artist i branschen.
Hon härmar Kelis höftrullningar från videon till ”Milkshake”. (Aftonbladet, 2004-03-04: I
porrigaste laget, Britney Spears)
I slutet av recensionen påstås Britney Spears också ha imiterat Missy Elliott genom att låta dansarna använda liknande Adidasjackor som rapparen och producenten brukar använda i sina musikvideos. Varje segment i konserten beskrivs som ett plagiat av något annat:
… iförd en laxrosa korsett som hämtad från Moulin Rouge. (Aftonbladet, 2004-03-04: I
porrigaste laget, Britney Spears)
Detta gör att Aftonbladets recension av Britney Spears även innehåller inslag som placerar henne i kategorin kopian.
6.3 Celine Dion
Det råder inga tvivel om att Celine Dion är en skicklig sångerska eftersom detta presenteras av Svenska Dagbladets skribent redan i recensionens rubrik:
De högsta tonerna Dions säkraste kort (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna
Dions säkraste kort)
Dock får inte den kanadensiska sångerskans förmåga att använda sitt instrument så mycket plats i recensionen som rubriken ger ett sken av.
Att Celine Dion är tonsäker omnämns i textens mittparti men det är också allt. Snarare läggs fokus på de tillfällen under konserten då rösten svajade:
Efter ett tag kan det konstateras att det är just de högsta tonerna som är hennes säkraste kort. Annat är det med de mörkare röstlägena, där rösten upprepade gånger vacklar och ofta inte hittar helt rätt. (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna Dions säkraste kort)
Detta kan eventuellt vara resultatet av skribentens försök att visa på sina musikaliska kunskaper, för att på det sättet vinna läsarnas förtroende gällande resten av texten. Fler exempel på detta visar sig genom citaten:
Hon sätter den perfekt /…/ …framförs a cappella. /…/ Men hon sätter den (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna Dions säkraste kort)
Recensenten presenterar Celine Dions musikaliska färdigheter i motsatsförhållande till något annat. Detta märks tydligast i citatet:
Efter ett tag kan det konstateras att det är just de högsta tonerna som är hennes säkraste kort. Annat är det med de mörkare röstlägena, där rösten upprepade gånger vacklar och ofta inte hittar helt rätt. (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna Dions säkraste kort)
Formuleringen kan tolkas som att framförandet måste vara perfekt för att kunna bedömas vara godkänt. Minsta misstag lyfts fram som en stor svaghet då fokus i recensionen ligger på Celine Dions sångröst.
I inledningen av samma recension jämförs Celine Dion indirekt med den kvinnliga artisten Madonna. Läsaren informeras om att den kanadensiska sångerskan har använt sig av
Madonnas koreograf. Efter detta ägnas hälften av den totala textmängden åt att beskriva och jämföra scenshowerna med varandra. Följande citat är ett exempel på detta:
Nya världsturnén Taking chances visar sig vara tydligt influerad av samma koncept. (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna Dions säkraste kort)
Celine Dion beskrivs vid ett par tillfällen som energisk och karismatisk, framförallt när hon framför låtar i up-tempo. Detta är ett exempel på den språkliga stil som används i ett flertal av de granskade recensionerna, samtidigt som det ytterligare exemplifierar motsatsförhållandet att sångerskan är oförmögen att leverera musikalisk kvalité samtidigt som hon har en bra utstrålning.
Recensionen av Celine Dions konsert visar vid första anblicken inga spår av sexuella anspelningar men dessa smyger sig in nästan omärkbart på två ställen. Det ena lyder:
I utsvängda byxor med glitterdetaljer runt grenen… (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta
tonerna Dions säkraste kort)
Celine Dion beskrivs trots sin, enligt recensenten, stora talang utifrån hur hon ser ut när hon sjunger.
Imponerande, om inte annat för att genomsnittshöjden på klackarna rör sig uppåt 12 centimeter. (Svenska Dagbladet, 2008-06-09: De högsta tonerna Dions säkraste kort)
Klackhöjdens inverkan på konserten är utifrån en musikalisk synvinkel totalt ointressant. Det går därför inte att bortse från det faktum att även Celine Dion i Svenska Dagbladets recension presenteras som en sexsymbol, jämte kategorierna kopian och skönsångaren.
6.4 Dolly Parton
Recensionen i Aftonbladet av Dolly Partons konsert inleds med att det i första meningen talas om för läsarna att sångerskan ofta förknippas med sin stora byst. Texten knyts också samman med att nämna att Dolly Parton under konserten drar alldeles för många bröstskämt, vilket recensenten inte uppskattar då det för tankarna bort från den musikaliska upplevelsen. Men recensenten väljer trots detta att inlednings- och avslutningsvis ändå omskriva Dolly Partons byst.
Hehe, ska du på Dolly med pattarna, fick jag slängt i ansiktet i en tobaksaffär i fredags förmiddag. (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
Ovanstående citat inleder ingressen och anger snabbt en ton i recensionen. Efter detta återkommer sexuella antydningar regelbundet i texten. Dolly Parton beskrivs mer utifrån sitt utseende än utifrån musiken hon förmedlar. Även hennes intelligensnivå kommenteras indirekt vid ett tillfälle:
… inte är en bimbo utan mycket begåvad.” (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
Citatet är ett exempel på hur Aftonbladets recension, förutom att kategorisera Dolly Parton som en sexsymbol, även innehåller formuleringar som placerar henne under kategorin
skönsångaren.
Som skönsångare presenteras hon redan i rubriken:
Hon missar inte en ton (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
Formuleringar som vittnar om Dolly Partons kapacitet som sångerska återkommer i artikeln som knyts ihop med följande:
… med en röst som trots att den har 61 år på nacken, inte missar en ton. (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
De inslag i recensionen som handlar om sångerskans musikaliska färdigheter visar sig
mestadels genom logos, där skribenten också kan briljera genom att visa sin egen kunskap vad gäller fackliga musiktermer. Konsertrecensionens fokus ligger på tonsäkerheten, både i Dolly Partons och i Celine Dions fall. Presentationen av de skönsjungande artisterna liknar de
kommentarer som används i sportsjournalistik. Det är tydligt att det rör som om att vinna eller försvinna. Skulle Dolly Parton missa en enda ton så finns risken att helhetsintrycket från konserten rasar. Dock tycks hon, enligt recensenten, vid detta konserttillfälle reda ut situationen:
… med en röst som trots att den har 61 år på nacken, inte missar en ton. (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
Här och i andra formuleringar presenteras Dolly Partons musikaliska förmåga i ett slags motsatsförhållande till något annat.
… inte är en bimbo utan mycket begåvad.” (Aftonbladet, 2007-03-19: Hon missar inte en ton)
Ovanstående citat antyder att en bimbo omöjligt kan inneha någon form av talang. Omvänt betyder det också att om Dolly Parton skulle ha misslyckats med någon del av konserten så skulle hon ha kunnat klassas som en bimbo, eftersom skribenten väljer att använda dessa två egenskaper i motsatsförhållande till varandra.
Den amerikanska sångerskans röst beskrivs tillsammans med låtmaterialet mestadels som vackert och smäktande. Dessa ord går att knyta an till de egenskaper som oftast tillskrivs det kvinnliga könet (Svahn, 1999).
6.5 Kylie Minogue
Trots att Svenska Dagbladets recension av Kylie Minogues konsert i huvudsak fokuserar på popartistens scenshow så är i stort sett alla beskrivningar av sångerskan själv sexuellt laddade. Exempel på detta är citatet:
… till höjdpunkterna kan räknas när hon i röd och slitsad klänning med matchande armémössa hissas ner från taket ridande på en gigantisk, silverfärgad dödskalle. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
Beskrivningar liknande den här återkommer i resten av recensionen, som i sin helhet målar upp en bild av Kylie Minogue som en sexuellt provokativ artist.
Även Aftonbladets recension av den australiensiska sångerskan är upplagd på liknande sätt. Fokus ligger på scenshowen som, liksom sångerskan, beskrivs som ”en fröjd för ögat”. Vid ett tillfälle tycker skribenten att Kylie Minogue ser ut som ”en mycket stygg och rysk officer” och lite senare presenteras också att hon tillsammans med dansarna i en sekvens tar på sig ”väldigt fuktiga blickar”. Det senare är även ett exempel på hur Kylie Minogue ofta placeras i en sexuellt beskriven miljö. Ytterligare formuleringar som kan tolkas på detta sätt är
när recensenten målar upp en bild av Kylie Minogue då hon sitter gränsle på ett objekt i rörelse:
… hon rider runt på jättekraniet. (Aftonbladet, 2008-06-12: Kylie glöder – på slutet – vilken
olidligt seg startsträcka – men finalen imponerar)
I samma recension står också att sångerskan ”svänger runt flankerad av dansare som ser ut som en hybrid mellan Daft punk och ett gäng som länsat närmaste s&m-butik”.
Den här typen av objektifiering kan vara svårare att upptäcka än den mer direkta typen, där det inte råder någon tvekan om att artisten ses som en sexsymbol. Med ”direkt” menas här formuleringar som anmärker på Kylie Minogues klädsel och utseende, vilket är vanligt förekommande i både Svenska Dagbladets och Aftonbladets recensioner:
… när hon i röd och slitsad klänning hissas ner från taket ridande på en gigantisk, silverfärgad dödskalle. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
Precis som i fallen med de övriga kvinnliga artisterna så är det skribentens val av ord som färgar logosargumenten, den rent beskrivande delen av texten, åt det sexuella hållet. Ord som ”het”, ”fuktig” och ”stygg” förekommer i recensionerna, vilket lämnar läsaren med ett helhetsintryck av Kylie Minogue som en sexsymbol.
Svenska Dagbladets recension av Kylie Minogue ger läsaren nästan lika mycket information om popsångerskan Madonna som av Kylie Minogue. Redan i inledningen ges en snabblektion av hur Kylie Minogue slog igenom och i slutet av detta stycke jämförs hon med Madonna:
Men innan dess har hon levererat en färgsprakande show i ett rasande tempo som borde ge Madonna kalla fötter. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
När skribenten i mitten av artikeln ska förklara den aktuella musikstilen dyker Madonna upp igen:
… även om utflykterna i riktning av tramsig schlagerdisco och inte helt färska beats gör henne förvillande lik Madonna ganska ofta. Men liksom den amerikanska kollegan är taktiken densamma, att sno fräcka element från dansmusikens spjutspets och ur det stöpa publikfriande pop. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
Recensionen knyts sedan ihop genom att ytterligare jämföra de båda sångerskorna: Som extranummer öppnar hon med No more rain men här ligger hon musikmässigt så nära Madonna att det nästan blir lite genant. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till
Jämförelsen är intressant eftersom båda sångerskorna har varit aktiva i flera decennier. Trots detta tycks det alltid vara Madonna som är utgångspunkten när Kylie Minogues musikstil eller scenshow ska beskrivas. Den sistnämnda sångerskan lyckas aldrig vara unik i recensenternas ögon i de undersökta artiklarna.
Svenska Dagbladets skribent visar här och var i texten på sina förkunskaper vad gäller musikalisk uppbyggnad, vilka mestadels lyfts fram när denna pekar på likheterna mellan Kylie Minogues och Madonnas musikaliska koncept:
Men liksom den amerikanska kollegan är taktiken densamma, att sno fräcka element från dansmusikens spjutspets och ur det stöpa publikfriande pop. /…/ … även om utflykterna i riktning av tramsig schlagerdisco och inte helt färska beats gör henne förvillande lik Madonna ganska ofta. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
Läsarna förväntas även känna till Daft Punk, då bandet får stå som modell för en av låtarna på den australiensiska sångerskans repertoar:
Denna Daft punk-pastisch med omedelbart smittande poprefräng hör till hennes allra främsta spår genom åren. (Svenska Dagbladet, 2008-06-13: Fullt ös från start till mål)
Kylie Minogue presenteras som en kopia, både genom metaforer och liknelser såväl som genom direkta jämförelser med bland andra Madonna. Detta trots att hon har varit aktiv som artist i över tjugo år.
6.6 Bruce Springsteen
I såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet beskrivs Bruce Springsteen som en skicklig underhållare. Detta är också tesen i Aftonbladets ena recension, som argumenteras kraftigt:
… för stor, för omfattande och för bra. /…/ Och det är bara ett av alla häpnadsväckande kort som han trollar fram. /…/ … den enorma och inspirerande kraften i varenda nummer. /…/ …mitt under Springsteens fabulösa uppvisning… (Aftonbladet, 2008-07-06: Men
herresatansjävlar)
Texten knyts ihop med att skribenten beskriver hur en kollega, som vanligtvis inte blir berörd av musik, springer fram och ger honom en kyss på grund av att konserten är så storartad. I Svenska Dagbladets recension presenteras Bruce Springsteens skicklighet i att uppträda först halvvägs in i texten genom citatet:
Springsteens passion och trubbiga charm går inte riktigt att värja sig emot. (Svenska Dagbladet, 2008-07-06: Extatisk folkfest med The Boss)
Det råder dock inga tvivel om att skribenten uppfattade amerikanen som skicklig när det handlar om bemötandet av en publik, då detta tas upp vid flera tillfällen i texten. Bland annat när konserten beskrivs som ”en extatisk folkfest av rang”.
Det tycks inte finnas några gränser när Aftonbladets och Svenska Dagbladets recensenter ska återge styrkan och kraften i Bruce Springsteens framträdande. Den ena formuleringen
överglänser det andra och tonen i recensionerna vittnar om att Bruce Springsteen omöjligt kan begå några misstag. Istället har han publiken lindad runt sitt lillfinger:
Mitt under Springsteens fabulösa uppvisning… /…/ Konserten är för stor, för omfattande och för bra. (Aftonbladet, 2008-07-06: Men herresatansjävlar)
Det Bruce Springsteen och E Street Band lyckas prestera är någonting helt annat. /…/ Vissa stunder är häpnadsväckande nog uppe och nuddar vid den magiska midsommarhelgen 2003. /…/ Det är en direkt overklig urladdning. /…/ Bruce Springsteen och hans sällskap växer när de får absorbera och rida på energin från en lycklig och engagerad jättepublik. /…/ … Springsteen himself, verkar ha kört in en stor adrenalinspruta i hjärtat. /…/ … klarar av att skänka musiken ett livsfarligt högt blodtryck. (Aftonbladet, 2008-07-05: En overklig urladdning -…men
Springsteen kan bli ännu tätare och intensivare)
Den enda person som Bruce Springsteen jämförs med i texterna är sig själv. Tidigare spelningar i Sverige får stå modell för ”det perfekta uppträdandet”. På detta sätt förstärks sångarens trovärdighet som underhållare eftersom det visar att han kontinuerligt levererar vad som förväntas av honom:
Vissa stunder är häpnadsväckande nog uppe och nuddar vid den magiska midsommarhelgen 2003. (Aftonbladet, 2008-07-05: En overklig urladdning -… men Springsteen kan bli ännu
tätare och intensivare)
Ord som används för att beskriva Bruce Springsteen och hans scenshow är bland andra ”kraftfull”, ”enorm” och ”inspirerande”:
… om den enorma och inspirerande kraften som E Street Band pumpar in i varenda nummer, om den ständigt närvarande gospeln som pulserar i låtarnas ådror… (Aftonbladet, 2008-07-06:
Men herresatansjävlar)
Dessa målar upp en bild av den amerikanske sångaren som stark och stor, något som är stereotypt manligt (Svahn, 1999). Förutom nyss nämnda ord, används även sådana som kan förknippas med magi, vilket får artisten att framstå som en trollkonstnär som använder sig av sin talang för att trollbinda publiken:
Vissa stunder är häpnadsväckande nog uppe och nuddar vid den magiska midsommarhelgen 2003. (Aftonbladet, 2008-07-05: En overklig urladdning -… men Springsteen kan bli ännu
tätare och intensivare)
Och det är bara ett av alla häpnadsväckande kort som han trollar fram. (Aftonbladet, 2008-07-06: Men herresatansjävlar)
Skribenten försöker att närma sig artisten genom att placera sig själv i texten. Detta får två effekter. Den ena är att Bruce Springsteen ses som folklig, då han når ut till sin publik och engagerar denna. Detta är precis som tidigare nämnda exempel något som visar på en skicklighet i konsten att underhålla. Den andra effekten är den att skribenten på sätt och vis upphöjer sig själv genom att koppla samman sig själv med en person som så tydligt befinner sig i högstatus gentemot sina åhörare. Kanske är detta nödvändigt för att läsarna ska anse recensenten ”värdig” att uttala sig om Bruce Springsteen och dennes storhet:
Springsteens passion och trubbiga charm går inte riktigt att värja sig emot. (Svenska Dagbladet, 2008-07-06: Extatisk folkfest med The Boss)
Att artisten placeras i högstatus är intressant eftersom det är ett ständigt återkommande tema i alla tre recensionerna. Bruce Springsteen höjs till skyarna i nästan varje mening. Sångaren presenteras som en slags fadersgestalt värdig att ge publiken beröm:
Springsteen öser beröm och kärleksförklaringar över Sverige (Aftonbladet, 2008-07-06: Men
herresatansjävlar)
Att inneha ikonstatus kan förklaras med att en människa näst intill liknas vid en gud, att denne blir upphöjd och avgudad av ett antal människor. Utgår man från denna definition är det rimligt att påstå att Bruce Springsteen framställs som en ikon i såväl Aftonbladets som Svenska Dagbladets recensioner. Exempel på detta är att alla skribenterna använder sig av pathosinslag med biblisk anknytning för att beskriva vissa känslor som faller på under konsertens gång:
Men herresatansjävlar (Aftonbladet, 2008-07-06: Men herresatansjävlar)
Vissa beskrivningar innehåller dessutom influenser och ordval som på vissa sätt påminner om det språk som används i Bibeln:
… lyckats med konststycket att försäkra sig om såväl folkets som kritikernas eviga och förbehållslösa kärlek. (Svenska Dagbladet, 2008-07-06: Extatisk folkfest med The Boss)
Publiken, i sin tur, förminskas i förhållande till artisten när det står att de ”tar emot” Bruce Springsteen då han äntrar scenen. Det är alltså de som möter en storhet snarare än att sångaren möter sin publik. I Svenska Dagbladets recension lämnas läsaren med formuleringen att Bruce Springsteen har slutit ett avtal med Gud om att det inte skulle regna under konserten, vilket ytterligare förknippar amerikanen med högre makter.
Bruce Springsteen blir fortsatt upplyft, bland annat genom att recensenterna ofta använder sig av synonymen ”Bossen” som om det vore vedertaget. Även skapandet av ord som
”Springsteenologerna” spelar en viktig roll i att ge sångaren ikonstatus.
Det uttalas också att en storhet har besökt Sverige. Ett exempel på detta märks i citatet: … Springsteen himself… (Aftonbladet, 2008-07-05: En overklig urladdning -…men Springsteen
kan bli ännu tätare och intensivare)
Metaforer används flitigt då Bruce Springsteen liknas vid en gud, kung eller boss. Ord som ”stor” och ”evig” används för att beskriva konsertens huvudperson.
Som resultatet hittills har visat så beskrivs den amerikanske sångaren utifrån två vinklar. Den ena är den att han är en mästare på att underhålla, vilket i denna studie identifieras som en kategori kallad för underhållaren. Den andra vinkeln är den när Bruce Springsteen tilldelas ikonstatus. Även detta klassas i studien som en kategori. Denna kallas för ikonen.
De två kategorier som identifierades i recensionerna av Bruce Springsteens konsert ligger varandra väldigt nära. Dock finns det skillnader som gör det värt att separera dem från varandra. Så är också fallet med nästa kategori.
Bruce Springsteen framställs i såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet som en person orädd att pröva nya saker på scenen. Han presenteras näst intill som en rebell i vissa sammanhang:
Springsteen fortsätter att skita i de givna mallarna och spelar plötsligt extranumret Hungry heart som, well, låt nummer fyra. (Aftonbladet, 2008-07-06: Men herresatansjävlar)
Aftonbladets skribent lyfter fram detta att vara orädd till att bli tesen i texten och
argumenterar denna med att Bruce Springsteen lyckas med sådant som ingen annan artist någonsin lyckats med:
Drive all night borde verkligen inte fungera i en jättearena/…/ men det är tvärtom en av de allra största höjdpunkterna. (Aftonbladet, 2008-07-06: Men herresatansjävlar)
