I den här undersökningen är det främst två källor som används. Det finns inslag av andra källor här, men de behandlar jag inte med anledning av att fokus ligger på den statliga utredningen om lapsk fattigvård vid år 1924 och breven som svar till Nordiska museets frågeställning år 1945. Dessa källor har jag valt då jag bland annat vill se om det fanns en starkare koppling till den rasbiologiska ideologin på 1920-talet än vid 1945. På 1920-talet är ju den rasbiologiska institutionen verksam, medan i slutet av andra världskriget var
dimensionerna av sådana idéer relativt kända. Källorna behandlas i nämnd turordning här.
Fattigvården bland Lapparna
Den statliga utredningen Fattigvården bland Lapparna består egentligen av två delar, eller avdelningar. Den första kallas SOU 1924:58 och rör just den lapska fattigvården. Den andra delen är en följd av den första avdelningen och heter Lapparnas beskattning, SOU 1924:59.
Det sistnämnda berörs inte.
Utredningen har en angiven skribent, Johan Widén. Det är möjligt att fler är involverade i en så kallad enmansutredning utan att vara angivna. Betänkandet leder fram till en proposition som antas i stora delar år 1927. Orsaken till att utredningen tillsattes är inte explicit uttalad.
Den berör främst kostnaden för staten, kommunernas ansvar för alla invånare, samt organisationen kring fattigvården. Det huvudsakliga skälet till lagstiftning är att staten vill rätta till något i samhället. Det kan innebära att säkerställa en likhet inför lagen eller att staten vill få ökad kontroll. Denna kontroll kan gälla över kommunerna, dess invånare, samt sina egna utgifter. Tiggeriet bland samer är ett fenomen som nämns i utredningen och fattigdomen bland samerna verkade ses som orsak till densamma, vilket också kan vara skäl till
utredningen.
Widén är ju också den som anlitas som expert i flera utredningar rörande samer, så i stort bedömer jag att källan är tillförlitlig att ha som exempel för den officiella diskursen. Ett problem är dock att det är naturligt att de icke-renskötande samerna som är föremål för texten är ekonomiskt medellösa eftersom det handlar om fattigvården. Det finns alltså en risk att synen som förmedlas att alla icke-renskötande samer var utan ekonomiska medel.
Fattigdomen hos de icke-renskötande samerna är dock något som bekräftas av brevsvaren.
Nordiska museet
Nordiska museet skickade ut specialfrågan om Sockenlappar och Finnkäringar73 till sina meddelare år 1945, undertecknad av Gösta Berg. Han var vid tiden föreståndare för
Etnologiska undersökningen vid muséet.74 Frågelistorna på Nordiska muséet klassificerades utifrån beteckningen Nm och Sp. Nm står för Nordiska muséet och användes för längre och mer utförliga listor av en övergripande karaktär. Sp står för speciallista och användes för speciella detaljer i kortfattat format. Dessa detaljer kan ha plockats ut från en Nm-lista.75 Som exempel på detta hade år 1942 en Nm-frågelista gjorts om de som kallades ”tattare”. År 1943 kom en annan Nm-fråga om de som kallades ”zigenare”. Dessa två var alltså längre allmänna frågor, medan den aktuella frågeställningen var en specialfråga. Det kunde innebära att den skulle utgöra en grund för vidare forskning, men det kan också vara så att den var särskilt inriktad på ett visst ämne. Den är också skriven i löptext och inte uppdelad på olika frågor, vilket påverkar svarens format.
Det går inte att utröna anledningen till frågeställningen. Det inte finns något mötesprotokoll som avslöjar varför frågan ställdes, ej heller något angivet i Gösta Bergs samling. Han beskrivs som intresserad av många frågor och att vid tiden för intresset för sociala frågor stor.76 Det är möjligt att Berg som föreståndare endast undertecknat en fråga, medan någon annan är den egentlige intressenten. Inte heller finns någon utställning eller publikation av
73 Nordiska museets arkiv, SP 180.
74 Janken Myrdal, Svenska etnologer och folklorister, red. Mats Hellspong och Fredrik Skott (Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur, 2010), s. 188-189.
75 Annika Österman, Människors egen historia: om Nordiska museets frågelistverksamhet (Stockholm: Nordiska museet, 1991), s.14.
76 Mailkonversation mellan mig och museet med påbörjan den 2 mars 2020 samt mailkonversation mellan mig och Eva Silvén den 7 april 2020.
svaren som kunnat avslöja resultatet av frågeställningen. Den aktuella frågeställningen finns återgiven i ett nummer av skriften Meddelanden från Etnologiska Undersökningen (MEU) i februari 1945, men det finns ingen förklaring till varför frågan ställts eller kommer att ställas.
Inte heller i årsboken Fataburen finns någon ledtråd, men det står att man i möjligaste mån har bearbetat allt insänt material till avdelningen. Jag kan tycka att förklaringen till uteblivet resultat andas resursbrist och annan prioritering. Trots att orsaken till frågeställningen är oklar, ser jag inget hinder att använda den som källa. Jag är dock medveten om att museet styr svaren genom sina frågeställningar och att det tidigare uppmuntrats till att nedteckna
berättelser från folktron.
De som besvarade frågeställningarna var ortsmeddelare. Dessa sågs som representanter för sin ort och socken. De skulle lämna en redogörelse dels från eget minne och erfarenhet, dels inhämta kunskap från andra. Tiden gällde så långt tillbaka som de kunde minnas. Kurser hade anordnats på Folkuniversitetet i syfte att få bättre meddelare och bättre uppteckningar för att producera en viss kunskap. Museets frågelistverksamhet var kopplad till att systematiskt inventera den försvinnande folkkulturen i Sverige.77 Det är tydligt att museet är normgivande och styr hur frågorna ska besvaras. Det finns i det här fallet inget som signalerar att det förekommit någon mer korrespondens mellan museet och meddelarna än den fråga som gick ut och de svar som sändes, samt den honorar som utbetalades.
Totalt finns det femtionio (59) registrerade svar till frågan om Sockenlappar och
Finnkäringar i mappen med samma namn. Ur detta material finns trettiotvå (32) svar som berör samer. Vid genomgången av svaren som rör sockenlapparna, återfinns en meddelare från Dalarna som sänt liknande berättelser registrerad i två olika svar, undertecknat med samma initialer (EU 30073 och EU 31334). Dessa två räknar jag som ett. En mapp innehåller noteringar om arkivfynd på samisk boplats med notering att det är från
Gästriklandsexpeditionen 1920. Även om den visar att samer funnits i Gästrikland vid något tillfälle, innehåller den ingen berättelse som visar föreställningen kring samer och tas därför inte med i mitt material. Totalt hanterar jag därmed 30 svar, några handskrivna, andra på maskinskrift. De varierar från 1- 6 sidor på folie och på aktomslaget finns angivet namn på meddelaren, landskap och socken samt noterat vad de fått för honorar. Svaren kom från
77 Dan Waldetoft, Frågelist och berättarglädje: om frågelistor som forskningsmetod och folklig genre, red. Bo G. Nilsson och Christina Westergren (Stockholm: Nordiska museets förl., 2003), 2003, s.10-11,13.
Skåne, Småland, Södermanland, Västmanland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland samt ett svar från Västerbotten. Det finns ingen sändlista så det går inte att se om frågorna som rörde sockenlapparna inte skickats till andra landskap. Det är möjligt att sockenlappar inte ansågs hört hemma i de övre lappmarkerna.
Brevsvaren delar jag upp som episoder och det går inte att hänvisa till någon genre. Ibland är det enbart meddelaren som drar sig till minnes ett eget möte med en same, ibland finns det namngivna sagesmän inklusive deras födelseår. Då är det inte alltid berättelserna är uppdelade på vem som berättar vad. Ibland står tidsperioden utsatt då händelsen var aktuell men långt ifrån alltid. Ett svar kan innehålla flera berättelser med otydliga tidsangivelser. Det är ofta frågan om tradering, då meddelaren berättar om vad han eller hon hört tidigare i livet.
Tidsperioden mellan händelsen och 1945 varierar alltså mellan berättelserna och det kan röra sig om minnen 50-60 år tillbaka i tiden. Det är alltså frågan om dubbla kontexter, ibland från okänd era. Breven är tendentiösa men det är också värderingar jag letar efter. Sanningshalten och trovärdigheten i berättelserna är alltså inte något jag ser som problematiskt i
källmaterialet, däremot finns det en risk att meddelaren svarat på de minst sagt ledande frågorna på ett sätt som de tolkat att avsändaren önskar.