Inledning
Innan undersökningsdelen tar vid vill jag påminna kort om mitt teoretiska och metodologiska ramverk. Min definition av diskurs är att den är en utsaga som utger sig för att vara sann och förmedla kunskap kring ett ämne. Jag inspireras av Runefelts förhållningssätt till
diskursanalys med uppdelningen retorik-diskurs-ideologi. Diskursen finns under ideologin men över retoriken och ligger i hur man talar om ett visst ämne vilket har en förankring i en ideologi. Jag har närläst materialet och sökt efter vad som uttalas om de icke-renskötande samerna. Ett sätt som jag använt har varit att utgå från mitt antagande att de i första hand kontrasterades mot renskötande samer. Mina frågor har fått vara ledande i att se hur och på vilket sätt det talades om dem samt vilka uttryck som används om dem. Jag har undersökt hur de icke-renskötande samerna relaterades till två huvudsakliga normer; den bofasta svenska och den nomadiserande samiska. Mitt syfte är att visa hur de icke-renskötande samerna konstruerades. Det gör jag genom att visa på diskurser vars retorik kom till uttryck åren 1924 och 1945. Svaret behandlar jag i sista delen, Resultat och sammanfattande diskussion. I undersökningsdelen leds jag av de frågor jag under gång ställer till materialet för att i analysen av varje del besvara mina forskningsfrågor:
1) Vilka uttryck och beskrivningar användes för att konstruera de icke-renskötande samerna?
2) På vilket sätt relateras normerna rörande det svenska och det ”äkta samiska nomadiska”
levnadssättet till de icke-renskötande samerna? Vilka argument kopplat till ideologi framfördes?
3) Vilka dominerande diskurser påverkade den officiella och folkliga diskursen?
Den statliga utredningen om den lapska fattigvården spelar huvudrollen i första delen av undersökningen och jag inleder med en introduktion av den. Efter det övergår jag till att redogöra och analysera den och andra exempel på material i den officiella diskursen. Därpå ger jag en kort överblick av frågeställningen från Nordiska museet och dess svar, innan jag går över till att undersöka vilken retorik som finns i det materialet som speglar en del av den folkliga diskursen. Oavsett offentlig eller folklig diskurs, var den avgörande frågan om vem som ansågs vara same eller inte.
Introduktion till Fattigvården bland Lapparna - den statliga utredningen SOU 1924:58
Utredningen om Fattigvården bland lapparna lades fram år 1924 av sakkunnige vid socialdepartementet, Johan Widén. Han anför att han grundar sin skrivelse på material från 1919 års lappkommitté, men att han även gjort egna eftersökningar och efterfrågat uppgifter från berörda myndigheter. Det är endast Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län som har en särskild fattigvård för lappar och därför är endast dessa län aktuella i utredningen.
Fattigvården för lapparna hade påbörjats vid 1850-talet med anledning av en motion från biskop Israel Bergman som antagits av prästeståndet. Kyrkan hade ombesörjt fattigvården, och dess indelning i Lappmarkerna hade sedan fått betydelse för den borgerliga indelningen, enligt Widén. Syftet med utredningen står inte utskrivet men vid denna tid utgick statliga bidrag till den lapska fattigvården, en utgift som ständigt ökade.78 Det är värt att notera att Widén inte vänder sig till samer för komplettering av material till utredningen, utan till myndigheter. Widén lägger stor vikt vid att beskriva det statliga bidrag som utgår till den lapska fattigvården och återkommer till att kommunerna är ansvariga för fattigvården och hela dess kostnad. Det ekonomiska intresset för staten är en av Widéns drivkrafter i utredningen.
Innan lappfattigvårdens tillkomst fanns ett utbrett tiggeri bland lapparna, menar Widén.
Tiggeriet hade inte helt upphört vid tiden för utredningen. Widén anför att det rapporterats om lappar från Jämtland och Härjedalen som varit i Hälsingland och tiggt ihop föda som de skickat hem med häst eller tåg. Det förekom också att lappar från andra delar av lappmarkerna företog resor till kusten för samma ändamål, hävdar Widén. Polismyndigheterna hade
uppmanats hålla uppsikt över kringstrykande lappar och om de gjorde sig skyldiga till bettleri, skulle de lagföras. Det som underlättade bettleriet var att lapparna uppträdde på ett ödmjukt sätt. Allmänheten trodde lapparna var undantagna tiggerilagen och hade rätt till att tigga, dessutom kunde de inte lämnas utan allmosor då de ansågs som trollkunniga. Anledningen till att tiggeriet minskat var att det även bland lappbefolkningen vuxit fram en inställning om att det var skamligt att tigga, enligt Widén. Denna inställning hörde samman med deras strävan att få samma rättigheter, och skyldigheter, som den övriga svenska befolkningen, anser Widén. Han menar att orsaken till fattigdomen och påföljande tiggeri var framför allt att lapparna övergett renskötseln.79
78 SOU 1924:58, I inledande brevet ställt till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.
Socialdepartementet innan innehållsförteckningen till SOU 1924:58 samt sidorna 1-9, 23.
79 SOU 1924:58 s. 45–46.
Här framkommer att Widén ser att orsaken till tiggeri är fattigdom. Den i sin tur har uppstått genom att samerna övergett renskötseln, som ju ansågs vara deras rätta yrke. Bettleri är emot lagen vid denna tid och repressiva åtgärder har alltså vidtagits, likväl som stöttande såsom i form av fattigvården. Åtgärderna kan ses som del av en kontrollerande diskurs där båda formerna kräver registrering. En annan orsak till minskningen av bettleriet var att samerna själva var överens om den rådande normen, nämligen att det var skamligt att tigga. Deras strävan att få samma rättigheter och skyldigheter som den svenska befolkningen går också att se som en assimileringstendens. Till stor del hade dessa åtgärder hjälpt mot bettleriet men inte helt, vilket påpekas av Widén. Det framstår inte som att detta är huvudsyftet med utredningen av den lapska fattigvården, men om tiggeriet försvann helt, skulle det ses som en god bieffekt.
Widén beskriver att samerna börjat överge nomadlivet och renskötseln i stor utsträckning.
Han anför att renskötsel genom tiderna varit lapparnas huvudsakliga näringsfång och att de fiskat och jagat som komplettering. I lappkommitténs redogörelse har yrken fördelats mellan renskötande och icke-renskötande. De första kunde ägna sig åt endast renskötsel, men även ha jordbruk eller annat yrke vid sidan om. De icke-renskötande kunde ha jordbruk, eller ett annat yrke såsom att vara tjänare hos icke-lappar, lösa arbetare och det som benämns som övrigt.
Utredningens resultat visar att det finns nästan dubbelt så många icke-renskötande lappar som i de tre berörda länen, nämligen 4 388, mot för renskötande lappar vilka räknats till 2 674 stycken. Widén anför att det är av stor vikt att utreda hur många renskötande och icke-renskötande lappar det finns, eftersom de senare är överrepresenterade i den lapska
fattigvården.80 Det är de icke-renskötande samerna som för en gångs skull lyfts fram när det gäller samer, men då som ett problem eftersom de kostar pengar för staten. Det är värt att notera att lappkommittén använt uttrycket ”icke-lapp”. Det är ett sätt att vrida på normen och utgå från den samiska befolkningen, istället för den svenska.
Vid utredningens tillkomst omfattade den lapska fattigvården flera stödåtgärder. Det var tillfälligt understöd i hemmet, utackordering och vistelse vid institutioner, eller anstalter som Widén kallar dem, till vilka exempelvis skolor och ålderdomshem räknas. Den statliga utredningen fokuserar mycket på de två nämnda exemplen. Individer upp till 16 år räknades som barn och äldre var personer över 60 år. Widén kommer fram till att det är ganska få som får anstaltsvård eller utackorderas. Den senare formen utgjordes främst av hem hos bofasta
80 SOU 1924:58, s. 15- 16, 18, 26-35.
svenskar, och inte hos andra lappar, enligt Widén. Detta ansåg han bero på att
levnadsförhållanden hos renskötande lappar inte var optimalt för att inhysa andra personer.
Vad gällde icke-renskötande lappar var den stora fattigdomen så utbredd bland dem att det uteslöt den möjligheten, anför Widén. Att så få lappar är intagna eller inskrivna på
anstalterna, beror på att det är sådan brist på dylika offentliga institutioner. Istället var det privata eller enskilda initiativ, främst av Svenska missionssällskapet eller aktörer inom
kyrkan, som inrättat skolor och ålderdomshem särskilt avsedda för lapparna. Widén menar att det därmed uppstått en särskillnad av vården för samerna, men att det inte fanns något stöd för det i lagen och hade aldrig gjort. Han hänvisar tillbaka till 1600-talet och fram till
fattigvårdslagen år 1918 och menar att lagen, både tiggerilagen och fattigvårdslagarna, omfattade alla rikets invånare - även lapparna.81 Genom att jämställa samerna med alla medborgare i Sverige, sker en inkludering i det svenska förhållandet. Trots att Widén hänvisade till likhet inför lagen, menade han också:82
Emellertid intaga lapparna faktiskt i vissa hänseenden en särställning i fråga om fattigvården. Denna särställning sammanhänger med lapparnas säregna
levnadsförhållanden samt det näringsfång, de av ålder idkat såsom huvudsakligen renskötande nomader.
Enligt Svenska akademins ordbok användes begreppet säregen vid denna tid som ett sätt att beskriva något som skiljer sig från något annat förhållande och kunde alltså även avse något positivt.83 Vid läsning framstår den widenska utredningen som ambivalent med ömsom likställdhet, ömsom särskillnad av samerna. Det Widén lyfter fram är att det inte finns någon grund i lagen till någon särskillnad av samerna, däremot menar han att det finns ett behov av att göra en sådan åtskillnad. Det har sin grund framförallt i det nomadiska renskötande levnadssättet. Frågan är då vara de icke-renskötande samerna skulle placeras.
81 SOU 1924:58, s. 1.
82 SOU 1924:58, s. 1.
83 SAOB, https://www.saob.se/artikel/?unik=S_16229-0046.Tkyz&pz=3, nerladdat 5 juli 2020.
”Att räkna lappar”
När Widén ska ange vilka som ska vara föremål för den lapska fattigvården på 1920-talet, stöter han på patrull. Han skriver att det är:84
förenat med åtskilliga svårigheter att finna en fullt exakt siffra för lapparnas antal i riket. Detta förhållande beror främst på /…/ rasblandningen, som gör dels att ovisshet råder hos myndigheterna, vilka äro att räkna som lappar eller icke — särskilt är detta fallet med avseende på lappar, som icke idka renskötsel — och dels att avkomlingar av lappar så småningom uppgå i den övriga befolkningen samt i kyrkoböcker och
mantalslängder icke upptagas som lappar.
I utredningen har det betydelse att utkristallisera vem som är same för att veta vem som ska omfattas av den lapska fattigvården. I praktiken är det dock svårt för Widén att veta vilka som är att räknas som samer, särskilt om de assimilerats till det svenska levnadssättet och inte finns upptagna som samer i registret. De faktorer som Widén lyfter fram som problematiska går att konkretisera till tre faktorer; den så kallade rasblandningen, registreringen, samt samernas avsaknad av renskötsel. Dessa tre aspekter går att koppla till den rasbiologiska ideologin och den påföljande lapp-ska-vara-lapp-politiken. Frågan är på vilket sätt retoriken speglar dessa ideologier och formade diskursen om de icke-renskötande samerna.
Registrering
Widén påminner om att fattigvårdslagen har gjort fattigvården till en kommunal angelägenhet.
Det här fungerar i princip i Norr- och Västerbottens län anser Widén, men i Jämtland är det de så kallade lappförsamlingarna som står utanför kommunen som ansvarar för vården. Widén menar att Jämtland borde följa de nämnda länens exempel men att detta kräver en omläggning av lapparnas kyrko- och mantalsskrivning.85 Widén föreslår att:86
84 SOU 1924:58 s. 12.
85 SOU 1924:58, s. 85.
86 SOU 1924:58, s. 86, parentesen finns med i texten.
de nomadiserande (renskötande) lapparna mantalsskrivas efter de lappbyar de tillhöra, d. v. s. inom den kommun, där lappbyn har sitt huvudviste. Detta bör emellertid gälla allenast de verkligt renskötande lapparna jämte hustrur och
minderåriga barn, ej dem som hava upphört med renskötsel och äro boende på en viss bestämd plats.
De icke-renskötande samerna ska mantalsskrivas där de är boende och i det här fallet har Widén ett förslag på hur de nomadiserande samerna kan registreras. Citatet visar också att det är männen som räknas om de är renskötande eller inte, medan kvinnans hemvist tillfördes sin makes kategori. Genom den föreslagna registreringen skulle en likställighet över hela riket ske. Vid nästa förslag poängterar Widén att det inte behövs någon författningsändring: 87
(l)apparna skola föras för sig, skilda från den övriga befolkningen. Härigenom underlättas väsentligt genomförandet av de särskilda anordningar beträffande den lapska fattigvården /.../
Förslaget om särskillnad mellan den svenska befolkningen och samerna är alltså inget nytt, utan hade stöd i då gällande författning. Widén menar att om en sådan särskillnad sker, är det lättare att se vilka som är föremål för den lapska fattigvården. Med denna propå skulle gruppen samer öka, men staten skulle också få kontroll över vem som var same i Jämtland utan att det skulle behövas någon lagändring. Den assimilering som skett in i det svenska borde egentligen ha uppmuntrats i utredningen eftersom det minskar gruppen som är föremål för den lapska fattigvården. Det väger dock tyngre att få kontroll över vem som tillhör den samiska gruppen än risken för en större utgift för staten. Registreringen har också stöd av lappkommittén menar Widén. Han hänvisar till deras förslag: ”»Såsom lapp», heter det,
»anses i denna lag envar, vilken på grund av härstamning och med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit såsom lapp kyrkoskriven»”.88 Förslaget från
lappkommittén som Widén framför är att det offentliga genom kyrkan ska definiera vem som är att ses som same eller inte. Centralt är att han ska ha drivit renskötsel. Kvinnor lämnas därhän i definitionen. Det är mannen som framställs som same, om kyrkan ansåg att han eller hans förfäder haft renskötsel som sysselsättning.
87 SOU 1924:58, s. 86
88 SOU 1924:58, s. 86
”Rasblandningen”
Widén tar ett exempel från Gällivare om hur besvärligt det är att reda ut vilka som är lappar eller inte. I södra delen finns det skogslappar som inte är renskötande, utan betraktas som nybyggare, ibland sedan hundra år tillbaka. De har övergivit sina lapska namn och bär till och med –son namn. Widén är i tvivel och anför ”I vad mån dessa inbyggare äro rena skogs- eller fjällappar, kan endast en mycket noggrann utredning utvisa.”89 Det är outtalat vad denna utredning skulle baseras på, men det är tydligt att Widén ansåg att de renskötande skogssamerna kunde vara ”rena” samer.
Det finns en diskrepans mellan lappkommitténs beräkningar av antalet lappar till 8 129 för samtliga län och vid 1920 års folkräkning som kom fram till 7 162 lappar i riket. Widén väljer att gå på folkräkningens antal eftersom lappkommittén tagit med personer som är halvlappar på mödernet vilka inte brukar räknas av myndigheterna. Widén hänvisar till att det är viktigt att följa samma sätt att räkna över tid. Både lappkommittén och Widén har ”bortsett från personer av mera utspädd blandras. /…/ det finnes ett mycket avsevärt antal av /…/
fjärdedelslappar, åttondelslappar o.s.v.”90 Det visar sig att rasbiologin ställer till vissa problem med vem som ska räknas som exempelvis svensk eller same, eller i framförallt Norrbotten finsk, svensk eller same. Widén väljer bort de som varken är att räkna som hel- eller halvsamer på fädernet. Svenska staten hade en patrilinjär syn på den så kallade
härstamningen, även i fallet med samerna. Sättet att räkna antalet samer, minskade gruppen som ska omfattas av fattigvården. Det ekonomiska intresset och den rasbiologiska ideologin slog följe i delar av utredningen, men inte i alla.
Widén hänvisar till berättelser från landshövdingarna i de berörda länen över det beviljade statsanslaget för lapparnas fattigvård. De är övervägande pessimistiska till lapparnas
ekonomiska situation och att de riskerar att försvinna som ”nation”. Widén konstaterar istället att:91
89 SOU 1924:58 s. 14.
90 SOU 1924:58 s. 12-15.
91 SOU 1924:58, s. 14-15.
lapparnas bestånd såsom särskild folkstam i riket för närvarande alls icke är
hotat, utan att man /…/ har att räkna med att denna nation i en lång framtid kommer att befolka de trakter, som nu utgöra deras egentligaste och huvudsakliga
uppehållsort. Det är /…/ statens angelägenhet av vikt att foga sådana anstalter, att lapparna ekonomiskt och i andra hänseenden icke sättas efter rikets övriga
medborgare.”
Trots det tidigare konstaterandet att samerna övergett renskötseln i större utsträckning än tidigare och att de därmed blivit fattiga, ser Widén inte att samerna är ”på väg att försvinna.”
Det är inte helt klart om Widén talar om renskötare eller icke-renskötare här, men eftersom de senare är överrepresenterade i den lapska fattigvården får de anses inkluderade - både i citatet och i den samiska diskursen. Det är tydligt att han också ser dem som hemmahörande i norr.
Återigen påtalar Widén en likställighet med den svenska befolkningen, denna gång vad gäller den ekonomiska aspekten. De skulle inte ha det sämre än övriga medborgare i Sverige och Widén menade att det var statens ansvar. Retoriken om ”blandras”, ”särskild folkstam” och
”lapparnas bestånd” väcker associationer till den rasbiologiska ideologin. Det finns också exempel på att det även genomsyrade synsättet bland samerna. Det kan ses i en text av Elsa Laula, som tecknats som kvinnan som enade samerna, i hennes skrift från 1904 Inför Lif eller Död.92
Laula inleder med att konstatera: ”Långt uppe bland fjällen i öfversta Norrland bor sedan mannaminnes tider vår stam/…/ (där) lappen fått ge vika för den jordbruksidkande germanska rasen.”93 Genom att flytta för att bereda de svenska nybyggarna betesmark har lapparna blivit kallade för nomader, anför hon. Laula menar att de skulle vilja bli bofasta men att de ställts utanför lagen och de allmänna rättigheterna. Även hon gör kopplingen att icke-renskötande lappar är fattiga och att fiske är en bisyssla. Renen, beskriver hon, som lapparnas ”trogne följeslagare genom lifvet.”94 Förutom samma retoriska uttryckssätt är det intressant att Laula påtalar att samerna inte är nomader utan blivit tvingade att flytta. Detta perspektiv motsäger helt vad som framförs från statligt håll om normen för samen och uttalandet exkluderas i den officiella diskursen. Det är också värt att notera att Laula anser att samerna står utanför lagen och inte omfattas av samma rättigheter som den svenska befolkningen. En särlagstiftning
92 Elsa Laula, Inför lif eller död? sanningsord i de lappska förhållandena (Stockholm, 1904).
93 Laula, 1904, s. 3-4.
94 Laula, 1904, s. 4-8.
skapar en känsla av utanförskap. Både Laulas och Widéns retorik om stammar och raser är ett tydligt sätt att skapa etnicitet utifrån den rasbiologiska ideologin. Likaså gör båda kopplingen mellan samer och renskötsel.
Renskötare versus icke-renskötare
Vid tiden för utredningen fanns tre särskilda lappålderdomshem i Norrbotten, ett i Västerbotten och två i Jämtlands län. Ett av dem var Viktoriahemmet i Karesuando som drottning Victoria anskaffade de nödiga medlen för att öppna år 1922, och som Widén besökte. Avgifterna för driften betalades antingen av kommunen med statsbidrag, eller av de intagna eller deras anhöriga. De intagna var tio till antalet vid hemmet, och fyra i den lilla särskilda stugan som utgjorde sjukhärbärget. Widén anför att han fått väldigt gott intryck av hemmet: ”Hos invånarna i den lilla särskilda stugan var rent och fint; föreståndarinnan meddelade att någon svårighet att få de inneboende att hålla snyggt icke mött.”95
Anteckningen med att det inte varit några svårigheter att få de inneboende samerna att hålla rent och snyggt, visar att det fanns ett antagande om motsatsen gällande den samiska befolkningen.
För barnens del uppgav Widén att de nomadiserande lapparnas barn i allmänhet följde med föräldrarna, och om de var döda, någon anhörig eller förmyndare. Detta liv beskrivs som
För barnens del uppgav Widén att de nomadiserande lapparnas barn i allmänhet följde med föräldrarna, och om de var döda, någon anhörig eller förmyndare. Detta liv beskrivs som