Köp via automatiskt system

Utöver de bemannade kassorna finns det idag automatiska system för att handla i butik.

Det ena systemet går ut på att kunden för med sig en scanner i butiken och skannar de varor denne önskar köpa. Vid utgång läses sedan informationen i scannern av och kunden betalar den slutgiltiga summan i en kortterminal. För att kunna använda detta system krävs att kunden är ”medlem” hos butiken. För att bli medlem måste kunden först acceptera ett avtal som reglerar självskanningen genom skanner.

Det andra systemet utgörs av självskanningskassor vid butikens utgång. Kunden scannar här alla varorna på en gång och betalar via kortterminal. Det krävs inte något medlemskap för att använda den här typen av system.

Båda systemen har gemensamt att någon personal med ställningsfullmakt inte behöver vara närvarande för att köp ska ske. AvtL:s modell för avtalsslut passar dåligt, det går knappast att hänföra avtalsformen till skriftligt eller muntligt anbud och accept. Istället är det interaktionen med ett automatiserade systemet som skapar avtalsslutet.

122 Hov & Høgberg s. 95.

123 Jfr. A.s.

9.3.1 Självskanning med portabel skanner

Som beskrivits ovan går självskanning med portabel skanner ut på att kunden själv skannar in varorna medan denne går runt i butiken och sedan läser av innehållet i skannern i en automatisk kassa. Speciellt för den här typen av handel är dock att det i enlighet med medlemsavtalet, som krävs för att använda den portabla skannern, sker slumpmässiga kontroller där personal i butiken manuellt skannar in varorna. Kunden är då enligt avtalet bunden till köp av samtliga varor som skannas in manuellt av personalen, oavsett vad kunden själv har skannat in med sin egen skanner. Avtalsbundenhet uppstår alltså inte som vid de andra formerna vid betalning, utan istället vid den tidpunkt då den portabla skannern läses av.

En konsekvens av detta blir att de inte är de inskannade varorna som utgör föremålet för köpet utan istället det som kunden har i kundvagnen eller på sin person. I övrigt torde avtalsinnehållet bestämmas på samma sätt som i de bemannade kassorna, alltså nästan uteslutande genom dispositiv rätt.

9.3.2 Självskanning vid självskanningskassa

När avtalsslut sker vid självskanning i självskanningskassa är inte särskilt svårt att avgöra.

Ända fram till betalning sker kan kunden i regel avbryta köpet. Oftast krävs i och för sig att personal tillkallas som manuellt kan avbryta hela eller delar av köpet, men även för det fall någon personal inte finns tillgänglig lär det inte vara olagligt, om än ohyfsat, att helt enkelt lämna de inskannade varorna vid automaten och stega ut ur butiken. Avtalsslut måste därför likt köpen i de bemannade kassorna anses uppstå vid betalning.¹²⁴

Avtalsinnehållet bör här helt bestämmas enligt samma modell som för köpen i bemannad kassa.

10 Parkering

10.1 Inledning

Parkering är ett tidigt exempel på avtal som sluts i riggade system. Bara den parkerande parten är aktiv vid avtalsslut. Den som äger parkeringen vet ofta inte om att avtal slutits förrän långt senare, kanske till och med efter att avtalet redan är avklarat.

124 Hov & Høgberg s 95.

10.2 NJA 1958 s 177

Fallet rörde en man som parkerade på Bromma flygplats. Marken arrenderas vid tillfället av Luftfartsstyrelsen. För de parkeringsplatser som var belägna närmast flygplatsen fanns skyltar som angav att dessa var avgiftsbelagda. Avgiften skulle betalas i parkeringsautomat. För den som inte erlade tillräcklig avgift utgick en straffavgift.

Mannen i fallet hade betalat för 30 min men sedan stått där längre än så och krävdes därför av Luftfartsstyrelsen på straffavgiften.

I sin argumentation för att avtal slutits menade Luftfartsstyrelsen att de skyltar som angav villkoren för att parkera var att betrakta som anbud, och att bilisterna accepterade detta anbud genom att parkera. Detta synsätt kommenterades inte av någon domstol som i sina domskäl närmast utgick från att avtal existerade mellan parterna. I hovrätten medgav även svaranden (som dock inte hade någon argumentation för att möta kärandens påstående om avtalsslut ens i RR) att mekanismen för avtalsslut var rimlig. Målet i övrigt handlade om ifall Luftfartsstyrelsen hade rätt att förvalta marken på så sätt att man kunde införa avgiftsbelagda parkeringsplatser.

10.3 NJA 1981 s 323

I fallet hade en man vid flera kortare tillfällen ställt upp sin bil för avlastning på en parkeringsplats. Vid infarten var en skylt placerad där det framgick att den som parkerade bilen ingick avtal med parkeringsbolaget, och att straffavgift utgick för den som inte betalade parkeringsavgiften. Parkeringsbolaget yrkade att få ut straffavgiften. Mannen hävdade att han inte parkerat, utan endast ställt upp bilen tillfälligt.

Tingsrätten behandlade aldrig avtalsmekanismen utan avgjorde frågan genom att konstatera att parkering enligt vägtrafikkungörelsen, som fick vara vägledande för allmän uppfattning, inte ansågs som parkering att endast ställa upp bilen en kortare tid.

Hovrätten ansåg att parkeringsbolagets skylt skulle ses som ett anbud, och att uppställandet av bilen skulle ses som en accept – alltså samma modell som användes i 1958 års fall.

HD använde sig inte av anbud-accept-modellen, utan hävdade att avtalet grundade sig på ”faktiskt handlande”. I första meningen framhäver HD hur systemet är tänkt att fungera, samt att detta har godtagits i praxis. HD har alltså använt samma metod som jag angivit för uppsatsen. Avgiftsbelagda parkeringsplatser finns överallt. Alla är införstådda med att den som parkerar på en avgiftsbelagd parkeringsplats måste betala. Det är i alla

intresse att detta system fortsätter att fungera som vanlig. HD har därför ingen invändning mot att ett system, som för det mesta funkar bra, fortsätter att fungera på samma sätt. Det intressanta är vad exakt som ligger till grund för avtalet.

HD förklarade att systemet bygger på att den som parkerar på en parkeringsplats med anslagna villkor ingår avtal med parkeringsbolaget.

”För att ett avtal av visst innehåll skall anses ingånget på detta sätt, genom en persons faktiska handlande, bör det emellertid krävas att de anslagna avtalsvillkoren är

så tydligt utformade att de inte rimligen kan missförstås”.

Genom detta uttalande förklarar alltså HD att det är avgörande hur avtalsvillkoren på skyltarna är formulerade. Detta skulle kunna tolkas på två sätt: antingen att det är handlande i enlighet med skylten som skapar avtalsbundenhet, eller att det är sedvänja som skapar avtalsbunden, och att skylten endast förklarar de närmare avtalsvillkoren. Det går också att tänka sig en mix av de båda, alltså att det är agerande i enlighet med anvisningarna på skylten som skapar avtalsbundenhet, men att dessa villkor bara kan utformas inom en accepterad ram för sedvänja. Det sista sättet förefaller rimligast. HD verkar mena att avtalsvillkoren på skylten är avgörande, och att avtal om parkering hade kunnat slutas ifall villkoren mer tydligt utvisat att endast uppställande av bilen under en kort tid var tillräckligt för att sluta avtal. Samtidigt måste det rimligtvis finnas ett element av sedvänja för att avtalsslut ska anses vara slutet. Det generellt inte generellt vara möjligt att skriva skyltar som förklarar att den som gör en viss sak har slutit avtal med skyltskrivaren. T.ex. är det inte rimligt att den som driver café sätter upp en skylt med innebörden att alla som går in i caféet automatiskt ingått avtal om att köpa en dubbel espresso och deras största tårta. Sedvänja inom cafébranschen är ju att avtal inte slutits förrän beställning har skett.