Kalkning

Kalkning är en vanlig åtgärd för att motverka sura sjöar och vattendrag. Den

huvudsakliga orsaken till varför många sjöar och vattendrag har drabbats av detta beror på den omfattande förbränningen av olja och svavelhaltig kol under 1900-talet. Men även än idag påverkas försurningen av bland annat det intensiva skogsbruket (Havs och vattenmyndigheten, 2019). Kalkning bidrar till en höjning av pH-värdet och därmed motverkar det en sur miljö. När pH-värdet höjs i en sjö eller ett vattendrag från ett surt tillstånd till ett mer normalt tillstånd så kan djur- och växtlivet återgå till det normala (SMA Mineral, 2016). Negativa effekter orsakade av kalkning kan främst påvisas när alldeles för stora doser har använts. Det som då upptäckts är för höga pH-värden samt något förhöjda halter av potentiellt toxiska oxoanjoner av bland annat aluminium och krom. Fastläggning av metaller i sedimenten ökar i och med kalkning. Det är möjligt att metallerna eventuellt skulle kunna urlakas igen och orsaka ökade koncentrationer i bottenvattnet vid en eventuell återförsurning om kalkningsåtgärden avslutas för tidigt.

Det finns vissa andra teorier om negativa effekter av kalkning men de krävs mer studier innan de kan fastställas. De negativa effekter som kan orsakas av kalkning är generellt mindre än effekterna av att inte utföra kalkning i försurade sjöar och vattendrag

(Wällstedt, 2008). Kalkning kan även utföras på försurade marker för att höja pH-värdet i marken och återfå en normal nivå. Kalkning av marker påverkar även marklevande organismer samt att de finns misstanke att mykorrhizasvamparna hämmas.

Nedbrytningen av organiskt material ökar och antalet mikroorganismer ökar, vilket i sin tur leder till att kvävekonsumtionen ökar. På marker som har låg tillgång på kväve så kan detta ge synliga effekter på tillväxten (Skogen, 2019).

Sett till en tillförsel av 3 ton kalk per hektar så bedöms risken för negativa effekter vara liten. I figur 15 går det att se vilka skogsmarkområden i Sverige som är utsatta för

försurning och som synes är det främst sydvästra Sverige som det berör och det handlar om cirka 900 000 hektar skogsmark. Sjöarna och vattendragen i dessa områden är också utsatta för försurning (Skogsstyrelsen, 2008).

24

Figur 15 - Försurade skogsmarkområden i Sverige år 1993-2002 källa: Skogsstyrelsen (2008)

Det vanligaste kalkmedlet är kalciumkarbonat, CaCO3 (Naturvårdsverket, 2010).

Kalkmedlet får inte innehålla ämnen som är skadliga för djur- och natur. CaO-värdet för kalciumkarbonat ligger normalt på en halt mellan 48 och 53% (Naturvårdsverket, 2010).

Kalcium och vätekarbonat frigörs när kalken kommer i kontakt med vattnet, vilket höjer alkaliniteten och pH-värdet (Naturvårdsverket, 2010). Kalkning kan underlätta brukning och rottillväxt på vissa jordar, vilket är bra vid odling. Kalkning bidrar även till att upptag av tungmetaller minskas (Jordbruksverket, 2019).

Vid kalkning av jordbruksmarker används även här kalciumkarbonat. För att kalken ska fungera som pH-höjande medel, krävs att en viss mängd aktiv kalk, även kallad fri kalk, finns i medlet (Sveriges Lantbruksuniversitet, 2018). Ren kalciumkarbonat är

kolsyrebunden och ger inte någon omedelbar effekt. För att få effekt för pH-värdet innehåller kalkningsmedlet stor del kalciumoxid och kalciumhydroxid. Kalciumhydroxid bildas om kalciumoxid reagerar med vatten. Den brända kalken “släcks” genom tillförsel av vatten och därmed fås namnet släckt kalk. När kalciumhydroxid sedan i sin tur

kommer i kontakt med luftens koldioxid, bildas istället den ofarliga föreningen kalciumkarbonat.

2.6.1.1 Kalciumkarbonat CaCO3

Kalciumkarbonat är ett naturligt salt som förekommer i bland annat kalksten, marmor och krita (Livsmedelverket, 2019). Det är den vanligaste komponenten i skal hos

vattenlevande djur men även i äggskal och pärlor. Kalciumkarbonat är i princip olösligt i

25 vatten och bryts därför inte ner så lätt. Det används i väldigt många olika områden men bland annat i byggnadsmaterial, glas, metallframställningar och pH-reglerande medel.

Kalciumkarbonat användas till en rad olika livsmedel för att smaksätta och surhetsreglera och är i sig ofarligt (ibid). Ämnet är inte klassat som farligt enligt förordning (EG) nr 1272/2008, säkerhetsdatablad för kalciumkarbonat/mesa.

2.6.1.2 Kalciumoxid

Kalciumoxid, även kallat bränd kalk tillverkas vid upphettning av kalciumkarbonat. Det är ett vitt pulver som används inom bland annat papper- och massaindustrin, vid

ståltillverkning och som pH-reglerande medel. Ren kalciumoxid är klassas som frätande och korrosivt enligt förordning (EG) nr 1272/2008.

2.6.1.3 Kalciumhydroxid

Kalciumhydroxid i sig är en stark bas var lösning i vatten är starkt frätande och har ett pH-värde på 12,4. Ämnet klassas som frätande och skadligt enligt förordning (EG) nr 1272/2008. Kalciumhydroxid är även korrosivt för metaller. Kalciumhydroxid används bland annat till byggmaterial, jordbruk och målarfärgsindustri.

2.6.1.4 Mesa

Mesakalk är en restprodukt från sulfatprocessen vid olika massa- och pappersbruk. Den är basisk med ett PH-värde på 8,5-9,5 där främsta innehållet i mesa är kalciumkarbonat (Ludvig Carlsson, BillerudKorsnäs). En liten andel magnesium och fosfor finns samt att det även innehåller en mindre mängd tungmetaller som bland annat kadmium och bly.

Det höga PH-värdet hos mesa gör att det passar bra som förbättringsmedel på sura marker medan tvärtom blir det direkt olämpligt på basiska områden (Lantmännen, 2015).

Mesakalk används flitigt till odling av grödor på grund av dess basiska egenskaper vilket motverkar surnad jord. Dess innehåll av fosfor och magnesium bidrar även till

förbättrade egenskaper av jord (Jordbruksverket, 2016). Den möter dock inte upp kraven för ekologiska odlingar.

Vid tillverkningen av pappersmassa så är det beräknat att det uppstår ungefär 590kg mesa som biprodukt, per tillverkat ton massa. Enligt Marina Kristiansson, vd på

Ecostrate marknads- och miljökonsult AB, ska det bli ett ungefärligt mesaöverskott på 130000 ton varje år. Mesa är ett mycket finkornigt material (mjölig) vilket gör den lättlöslig och har därmed god upptagningsförmåga vid användande i såväl natur som konstruktionsmaterial, som till exempel vid beläggning av en grusväg (Lantmännen, 2015). I figur 16 ses en deponi av mesa från BillerudKorsnäs.

26

Figur 16 - Deponi med mesakalk (kalciumkarbonat) (Källa: http://karlsborgshamn.blogspot.com/2015/06/mesa-fran-deponi-till-kaj.html)

Mesa räknas som förbrukad kalk och bränns normalt om i en mesaugn till aktiv kalk.

Den läggs normalt inte på deponi utan den cirkulerar runt i processen och återanvänds efter att den har ombränts till kalk. Vid störningar i processen läggs den på deponi och kan användas till andra ändamål så som vid vägbyggen till utfyllnad eller för att justera pH på åkermarker (BillerudKorsnäs hållbarhetsredovisning, 2015).

I rapport “Dagsläget beträffande skogsindustrins avfall” från år 2003, gjord av Svenska Miljöinstitutet AB, beslutas att “Överskottsmesa borde med fördel kunna spridas på jordbruksmark, den är ungefär lika ren som köpt kalk och innehåller mer fosfor och magnesium som borde vara positivt” (s.31).

27