Strävan efter en immanent filosofi utan transcendenta inslag – centralt för Deleuzes hela filosofiska projekt – är Kant en av de första att formulera i Kritik av det rena förnuftet, där förnuftet ska renas från dess transcendenta idéer.228 Problemet för Deleuze är att Kant helt enkelt inte fullgör detta. Det handlar i första hand inte om hur de främsta transcendenta idéerna (själen, världsalltet, gud) återupprättas å det praktiska intresset vägnar i Kritik av det praktiska förnuftet, utan om hur mycket redan är givet i utgångspunkten av Kants kritiska filosofi. Det gäller i synnerhet det transcendentala subjektet förmågorna. Vad som saknas är kort sagt ett utforskande av förmågornas tillblivelse och inte blott deras betingelser. För där det hos Kant handlar om betingelserna för möjlig erfarenhet, handlar det hos Deleuze istället om den genetiska uppkomsten av verklig erfarenhet.
”Det är konstigt att man har kunnat grunda estetiken (som det sinnligas vetenskap) utifrån det som kan representeras i det sinnliga”, skriver Deleuze.229 Denna representationens estetik har vidare delats upp i två oförsonliga områden: ”teorin om det sinnliga, som från verkligheten inte kvarhåller annat än det som överensstämmer med den möjliga erfarenheten, och skönhetens teori, som endast samlar upp realitetens verklighet såvida den reflekteras någon annanstans”.230 Även om Kant inte nämns, är det hans två estetiker som åsyftas: de transcendentala betingelserna för möjlig erfarenhet i den första Kritiken – vars första del inleds med den ”Transcendentala
228 Se inledningen till ”Den transcendentala dialektiken” där Kant också definierar sin neologism ”transcendental”, Kritik av det rena förnuftet, s. 364 (A295–6/B352–3).
229 Différence et répétition, s. 79: ”Il est étrange qu’on ait pu fonder l’esthétique (comme science du sensible) sur ce qui peut être représenté dans le sensible”.
230 Ibid., s. 94: ”celui de la théorie du sensible qui ne retient du réel que sa conformité à l’expérience possible, et celui de la théorie du beau qui recueille la réalité du réel en tant qu’elle se réfléchit d’autre part”.
estetiken” som behandlar de två a priori åskådningsformerna rum och tid – och det skönas reflexiva smakomdöme i den tredje Kritiken.
I inledningen på ”Den transcendentala estetiken” fastslår Kant en skillnad mellan framträdelsens materia, som ges a posteriori, och framträdelsens form, given a priori, och det är principerna a priori som utgör vetenskapen om sinnlighet eller den transcendentala estetiken.231 Vetenskapen om det sinnliga handlar därför om det som, genom de två åskådningsformerna tid och rum, kan representeras, det som kan ges. Implikationerna av denna utgångspunkt och de problem som denna medför tydliggörs, menar Deleuze, i avsnittet ”Om grunderna a priori till erfarenhetens möjlighet”, i den ”Transcendentala logiken”, och i synnerhet delen ”Om rekognitionens syntes i begreppet”.232 I den senare är uppgiften att bestämma begreppet för ett föremål överhuvudtaget, föremålet vilket-som-helst. Framträdelser är, menar Kant, det enda som omedelbart kan ges för oss:
Nu är dock dessa framträdelser inte ting i sig själva utan endast föreställningar som i sin tur har ett föremål, vilket alltså inte längre kan åskådas av oss och därmed kallas det icke-empiriska, dvs.
transcendentala föremålet = X.
Det rena begreppet om detta transcendentala föremål (som verkligen i samband med alla våra kunskaper alltid enkom är = X) är det som kan ge alla våra empiriska begrepp överhuvudtaget en relation till ett föremål, dvs. objektiv realitet.233
Vi erfar endast det empiriska objektet X om det överensstämmer med vår kunskapsförmågas aprioriska och transcendentala objekt X. För Deleuze är detta detsamma som att något identiskt återfinns på båda sidor, begrepp och framträdelse överensstämmer – subjektet igenkänner (rekogniserar). Objektet som något identiskt återfinns även i förmågornas enhetlighet: det är samma objekt som kan ses, minnas, föreställas. En enhetlighet som i sig är det rena, ursprungliga och oföränderliga medvetandets enhet, utan vilket kunskap överhuvudtaget vore möjlig. Kant benämner denna enhet den transcendentala apperceptionen.234 Men hur ska man då förstå den transcendentala apperceptionen, Jaget? Hos Kant kan den inte förstås som annat än given.235 Som Kant skriver i Prolegomena:
Om apperceptionens föreställning, Jaget, vore ett begrepp genom vilket någonting tänktes, skulle det också kunna brukas som predikat om andra ting eller innehålla sådana predikat i sig. Nu är det inte mer än känslan av en existens utan minsta begrepp, och bara föreställningen om det som allt tänkande står i relation till (relatione accidentis).236
231 Kant, Kritik av det rena förnuftet, s. 111f. (A19–21). Kritikerna i sin helhet handlar om undersökandet av de principer som finns a priori.
232 Ibid., s. 193–197 (A103–110).
233 Ibid., s. 196f. (A109).
234 Ibid., s. 196 (A107).
235 Jämför citatet nedan ur Kritik av omdömeskraften i not 242.
236 Immanuel Kant, Prolegomena till varje framtida varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap, övers.
Marcel Quarfood (Stockholm: Thales, 2002), s. 95 (344). Se även Andrew Bowie, Aesthetics and subjectivity. From Kant to Nietzsche [1990/2003], (Manchester: Manchester University Press, 2006), s. 23.
För att återvända till igenkännandet eller rekognitionen menar Deleuze att det är den mest återkommande bilden av tänkandet: ett naturligt utövande av en naturlig förmåga (sunt förnuft), som strävar efter sanningen, och som känner igen sanningen när den påträffas. Utan överensstämmelsen mellan framträdelsens objekt X och det transcendentala objektet X kan ingen kunskap erhållas. Grunden för allt detta återfinns i den transcendentala apperceptionen, Jaget, som är given, men även i det harmoniska utövandet av medvetandets förmågor, som beträffande kunskapsförmågan består i förståndets lagstiftande över inbillningskraft och förnuft.237
Bilden av tänkandet som igenkänning genom ett naturligt utövande av våra förmågor är alltså den mest återkommande: om det är sanningen som våra odödliga själar igenkänner genom återerinring (anamnesis) hos Platon;238 den vaxbit som igenkänns genom dess förvandlingar i Descartes andra meditation;239 eller just rekognitionens syntes hos Kant. Det är en harmonisk bild av tänkandet menar Deleuze, i grunden för-filosofisk, men som på olika sätt förfinats och rationaliserats av filosofin.240
Förmågornas harmoni är essentiell hos Kant inte endast när det kommer till kunskapsförmågan i den första Kritiken. I begärsförmågan, ämnet för den andra kritiken, är det istället förnuftet som lagstiftar och som garanterar harmonin. Den tredje kritikens analys av det skönas smakomdöme är emellertid annorlunda: inbillningskraften och förståndet försätts här i ett tillstånd av ”fritt spel”, en fri harmoni där ingen förmåga lagstiftar. Kunskapskrafterna är här relaterade till en ”kunskap överhuvudtaget”, som är utan något bestämt begrepp.241 Detta fria spel mellan inbillningskraft och förstånd i smakomdömet är därför att förstås som en förutsättning för det spekulativa intresset (kunskapsintresset). Men denna fria harmoni mellan inbillningskraft och förstånd träder visserligen fram i smakomdömet men den skapas inte därav, utan är istället, precis som beträffande kunskapsförmågan, något som måste förutsättas.242
237 Analysen av relationen mellan förmågorna utgör huvudtemat i Deleuzes La Philosophie critique de Kant. Doctine des facultés.
238 Se exempelvis dialogen Menon: ”För att söka och att lära sig – det är helt och hållet återerinring.” (Platon, Menon, i Skrifter. Bok 2, övers. Jan Stolpe [Stockholm: Atlantis, 2001], s. 32 [81d].)
239 Se René Descartes, Meditations on First Philosophy. With Selections from the Objections and Replies, övers. Michael Moriarty (Oxford: Oxford University Press, 2008), s. 22f. (30f.).
240 Se här hela tredje kapitlet av Différence et répétition, ”L’image de la pensée ”, s. 169–217. Kapitlet finns översatt av Jenny Högström & Fredrik Svensk: ”Bilden av tänkandet”, Aiolos, nr 24 + Glänta, nr 4.2003–1.2004: ”Deleuze”, s.
22–54. Då jag i många fall valt att översätta annorlunda så hänvisar jag endast till texten.
241 Se Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Thales, 2003), §9,
”Analytik av det sköna”, i synnerhet s. 72 (217).
242 Se ibid., §20, s.94 (238): ”Det är alltså bara under förutsättning att det finns ett gemensamt sinne (varmed vi inte förstår ett yttre sinne, utan den verkan som våra kunskapskrafters fria spel ger upphov till), bara om vi förutsätter ett sådant sinne, och jag upprepar detta, som smakomdömet kan fällas.” Och §22, s. 96 (240): ”Huruvida det faktiskt finns ett sådant gemensamt sinne som en konstitutiv princip för erfarenhetens möjlighet, eller om en ännu högre förnuftsprincip för oss gör det till en regulativ princip att frambringa ett sådant sinne för högre ändamål i oss; om alltså smaken är en ursprunglig och naturlig förmåga, eller bara idén om en artificiell förmåga vi ska erhålla, så att ett smakomdöme med dess krav på allmänt bifall faktiskt bara är något som förnuftet fodrar, det vill säga att vi ska
Deleuze menar därför att Kants filosofi inte är tillräckligt immanent, utan det transcendentala subjektet och dess synteser får såsom givna och oförklarade en transcendent funktion.
Identitetsprincipen, som tidigare ytterst garanterats av Gud, garanteras nu istället av det transcendentala subjektet, den transcendentala apperceptionen – som endast kan förutsättas som given eller som känsla (Gefühl). Särskilt mycket har därför inte ändrats menar Deleuze.