Klosterlivets förfall

Författaren till medeltidens historia – läsebok för hemmet och skolans högre klasser har alltså som diskuterats ovan främst arbetat redaktionellt. Förutom att välja vilka källtexter som skall respresentera medeltiden kommer författaren också att påverka bilden på två andra sätt, genom översättning och genom rubriksättning. Medan den tidigare går utanför detta examensarbetes ramar, så är den senare direkt relevant på så sätt att den förmedlar till läsaren en kontext eller ”glasögon” om man så vill utifrån vilket texterna under rubriken skall förstås. Rubriken ämnar alltså att sammanfatta innehållet i de följande styckena. Vad gäller klosterliv kommer författaren att välja en rubrik som heter ”klosterlivets förfall”240

, en rubrik som alltså ger läsaren en indikation av författarens syfte, dvs. vad denne vill illustrera med sina textval. Följande är ett stycke som står att finna under denna rubrik:

Då herr abboten går in i klostret, då ser han sina munkar väl klädda; då stryker han hättan af hufvudet, att hans panna må skina om allt klostret. Herr abboten är väl klädd; han hafver två skinnkjortlar, en af lammskinn och en annan af gråskinn; han har ockkså fyra axelkåpor och fyra hättor. Men när bordet dukas, då kan ingen tunga tälja, huru många rätter där kommer före. Herr abboten äter icke det som fyrfota är; han äter gås och höns och änder och allsköns fåglar, han äter ock fisk, gäddor och lax och brax och åtta fiskar kokta och stekta och nio inlagda med peppar. Sedan äter han tio fiskar och därpå tio gånger tio

239 Pallin 1917, s. 29. 240 Wichmann 1906, s. 220.

fiskar. Fläsk får han ej äta, ty det är fyrfota; men han låter koka det i en panna, och sedan slår han det på ett fat och smakkar däraf, och sedan sätter han det för sin munk och super af hvar supa fyra, ty det var godt, fett spad. Aldrig får herr abboten äta kaka, ty det har ingen smak. Därför lagas ägg åt herr abboten: fem stekas, fem kokas, fem lagas i panna, fem i gryta och fem kokas i kål och fem kålhufven. Därför äter herr abboten fem ägg; mera får han icke förtära.

Dricka har han lof till. Då bärs in till honom två stora kannor, och herr abboten sätter den ena på sin vnstra och den andra på sin högra hand. Då säger herr abboten till den vänstra kannan, i hvilken dåligt öl är: ”Hrut, du förbannade ölkanna!” Men till den högra säger han: ”Kom hitåt, min kära gudsunge!” ty det är godt öl, och han tar henne i famn och dricker en stark muladryck. Sedan dricker herr abboten för vår heliga romerska kyrka, att Gud må frälsa henne. Och så dricker herr abboten för godt år, att Gud må gifva bonden ett godt år, och så dricker herr abboten för glömska af alla brödernas synder. Fjärde resan dricker herr abboten för Babels torn, att det icke skall ramla, femte gången dricker herr abboten för stora klockan i Lund, att hon icke skall spricka. Så dricker herr abboten sju gånger och sjuttio. Och så går herr abboten från bordet och säger: Miserere me, Domine (= Herre, förbarma dig öfver mig!) och tackar Gud, att han är väl mätt och drucken. Sedan han läst sina tider, låter han göra sig en liten soppa, att han ej skall få andtäppa, och i den slår han vin och peppar och ingefära; dessa tre göra honom så het, att svetten rinner af hvartenda hårstrå. Och den imman, som går ur herr abbotens hals, strömmar om hans panna och hjässa. Och det skolen I för snart veta, att denna imma tar allt håret af herr abboten. Och för den sakens skull äro alla abboter flintskalliga. Så lycktas denna fabula! Amen!²⁴¹

I detta långa citat får läsaren alltså möta en samtida bild av hur klosterlivet kunde framställas. Det intressanta här är alltså hur klosterlivet och abbotar framställs. Fokus ligger inte kring eventuella uppgifter eller vardagliga sysslor som en abbot kan ha haft på ett kloster, utan den bild som frammålas är en bild av försupna, druckna och frossande prelater. Abboten är av en art som aldrig får nog av mat eller dryck. Denne kommer att förtära alla de kulinariska höjdpunkter som det medeltida köket kunde bjuda på och därefter att dricka en oberäknelig mängd alkohol. Denna berättelse är naturligtvis en skröna eller snarare en medeltida satir. Det sätt den slutar på bekräftar också att det är en satir, då det kallas för en ”fabula”. När det kommer till satirer, så är de i första hand inte nödvändigtvis ämnade att förmedla en verklighetsbild utan snarare att dra komiska hyperboler. Det faktum att olika former av satirer är bevarade från medeltiden visar dessutom en överraskande frihet i uttryckssätt. Det finns dock en stor risk för att denna satir inte uppfattas som en sådan, utan att dess genre kan missuppfattas genom att den rubrik författaren har valt att sätta för den har skapat en kontext i vilken texten skall läsas. Den blir med andra ord inte en satir, utan ett stycke verklighetesbeskrivning i den meningen att kontexten inte är ”medeltida skämt” utan ”klosterlivets förfall”. Sammanhanget texten sätts i är således inte komiskt utan snarare narrativt. Att stycke skall förmedla en slags verklighet är någonting som förstärks med att den nästföljande texten är en matsedel hämtad från den katolske biskop Hans Brasks hov.

Rätter på julafton för hans högvördighet. Färsk spikelax. Stekt sill och

ål med senap. Stockfisk med russin och mandel. Skånsk sill och småsill kokad. Färsk fisk med spad. Långor med olja eller Bergenfisk. Saltvattenfisk. Finska gäddor eller annan torrfisk. Stekt fisk. Bottenlax. Äpplen och nötter.

Juldagen till middag: Fårstek. Oxhare. Skinka. Pasteejer eller ock

buljong. Småstek (kotletter). Äggost eller smörmos. En kokad rätt

klenäter. Äpplen, päron och gammal ost.

Juldagen, afton: Oxkött, villebråd med sås. Nystekt unghöns eller

kramfågel. Gelatin på tungor med russin och mandel. Färsk fisk. Rådjursstek. Klenät och gammal ost.

Fjärdedag jul, middag: Stekt och kokt sill. Stockfisk i mjölk.

Bergensfisk. Färsk fisk. En bakad rätt pastejer. Torsk med brödskifvor i flott eller rimsaltad fisk. Stekt fisk. Salt laxöring. Nötter och ost.

Samma dag, afton: Gröt. Rökt sill, färsk eller nysaltad, eller siklöjor.

Rockor och flundror. Färsk fisk med salt spad. Kokta ”magar”(?) Bakad(?) småfisk (pirog?) Kall lax Ost och frukt.

Påskdagen: Fårstek. Vinsoppa. Oxstek. Ägg. Oxhare. Färsk fisk. En

bakad rätt. Småstek. Ost och frukt.²⁴²

Den uppmärksamme läsaren kan på rubrikerna se att detta inte är vardagskost för biskopen, sedan matsedeln omfattar en längre period (1 år) och flera olika kristna högtider. Att högtidsmat förtärs på högtider borde egentligen inte vara ett föremål för förundran. En relevant fråga till stycket ovan är därför vad författaren/ redaktören ämnar att illustrera med detta stycke. Kontexten är ”klosterlivets förfall” med två på varandra följande texter som handlar om förtäring av en ofantlig mängd mat och dryck. Texterna kommer naturligtvis inte att illustrera klosterlivets vardag eller öka förståelsen för klosterlivet. Inte heller är det så att biskopar bor på kloster, även om de kan ha hämtats därifrån innan de har ordinerats till biskopar. Den bild som förmedlas är således av den art att den kan inpränta en bild av lastfulla munkar och abbotar. Detta är ett tema som har varit framträdande i tidigare skildringar av medeltidslivet och i ljuset av denna lärobokstradition behöver det inte vara långsökt att misstänka att dessa texter ämnar att föra vidare sådana föreställningar. Sådana här obalanserade framställningar skapar fördomar, då de skapar en ensidigt kritisk bild av föremålet för beskrivning. Den bild som förmedlas tycks vara vänd mot det självspäkningsideal som munkar och abbotar annars har gjort sig kända för och däribland sträng fasta.

En annan text som på något sätt ifrågasätter klosterlivets ideal är en text som uppges vara skriven av en nunna från hennes kloster till en världslig älskare.²⁴³ Brevet handlar om denna nunnas längtande efter sin kärlek utanför klostret och kommer att beskriva sitt uppehälle där som ett fängelse. ”Du vet själf mitt tillstånd i detta fängelset, att jag icke får sörsända sådant, som jag gärna ville” skriver hon till sin älskade Axel Nilsson Roos.244

Syftet med texten tycks vara att likt i munkarnas fall söka illustrera att de ideal som klosterlivet strävade att efterleva dvs. kyskhet och askes egentligen var någonting onaturligt och om inte omöjligt, så åtminstone svårt att infria. Vid en mer kritisk läsning av texten så tycks underrubriken dock vara missvisande. I texten talar kvinnan exempelvis om att ”under dessa hvite (nunne)kläder ligger forborgadt ett kolsvart hjärta” och ”Än minnss jag, huru du sade, när jag satt på ditt knä och du lekte på harpan..i lunden”.245

Inom parentes har författaren alltså satt (nunne), vilket bör förklaras med att denne söker få sina läsare att förstå att det är en nunna som omtalas. Nunnor hade dock inte vita kläder på medeltiden, utan det hade noviser och/ eller kvinnor som av andra anledningar hade satts på kloster temporärt för att övas i dygd. Eftersom kvinnan beskriver en företeelse i en lund som under medeltiden hade inte setts med oblida ögon är det inte omöjligt att hennes föräldrar har satt henne på ett kloster som ett temporärt straff. Det är således inte alls tydligt att texten överhuvudtaget handlar om en nunna. Författaren skriver dock i en tradition, där klosterlivet har uppfattats som ett förtryck och det är också denna bild denne är ivrig att föra vidare.

Sammanfattningsvis kan sägas att klosterlivets förfall handlar om att framställa de klosterideal som var rådande under medeltidens om omöjliga eller ytterst svåra att följa. Abbotar presenteras som brytare av sin askes och fasta, medan nunnor uppges bryta med sin kyskhet genom

242 Wichmann 1906, s. 221. 243 Wichmann 1906, s. 222-223. 244 Wichmann 1906, s. 222. 245 Wichmann 1906, s. 223.

att skriva brev till älskare. Denna bild hänger naturligtvis väl samman med reformationens tes om gärningarnas betydelselöshet för en människas frälsning. Här kommer gärningarna att snarare presenteras som omöjliga att uppfylla t om för medeltidens asketer vilket är en direkt kritik av den medeltida kyrkan.