Specialpedagogen nedan ser fördelar med små undervisningsgrupper, då de hinner hjälpa alla elever samtidigt som publiken och störningsmomenten inte finns på samma sätt som i den stora gruppen.
Om jag tittar på vår verksamhet här, så tycker jag ofta att elever som har det här beteendet i skolan i övrigt i klassrummet kan vara på ett helt annat sätt här. Vi upplever dem inte alls som utåtagerande och då kan man fråga sig vad det beror på. Då är det nog att detta är en liten verksamhet. Det finns inte störningsmomenten som finns i helklass. […] … att det är ett mindre sammanhang och publiken finns inte. Man triggar inte varandra på samma sätt. Vi är här och det kan bli lite personligare. […] Och det som är vår fördel som specialpedagoger det är ju att vi ofta inte jobbar med hela, stora grupper, utan vi har färre elever så att vi hinner med… (Specialpedagog 2)
Specialpedagog fem och sex anser att relationen med eleverna blir bättre i en liten grupp, men att en genomtänkt sammansättning av elever är viktig.
Den hette X:s grupp. De förstärkte ju varandras beteenden och blev busigare och busigare, men jag fick mycket nära relationer med dem så jag kunde ju vinna dem på det sättet. (Specialpedagog 5)
… jag tycker att kontakten och kontakten i den lilla gruppen där man hela tiden kan känna av hur det fungerar. Och det är viktigt att tänka på vilka elever jag har tillsammans med den utagerande eleven så att man inte gör en fel sammansättning. (Specialpedagog 6)
Andershed och Andershed (2005) refererar till Patterson samt Sampson och Laub som beskriver hur band som knyts med andra personer som uppvisar ett normbrytande beteende kan ha en negativ inverkan på individen. Detta tolkar vi som att sammansättningen av elever i en liten grupp har betydelse för huruvida undervisningen kommer att fungera eller inte. Genom systemteorin kan vi också förstå att en elevs positiva eller negativa beteende och handlingar påverkar systemet, det vill säga gruppen. Att exempelvis sätta enbart elever som uppvisar ett utagerande beteende tillsammans kan leda till att det negativa beteendet förstärks (Kellam m.fl., 1998).
Att eleven tillhör en klass, men ibland går ifrån den stora gruppen och jobbar i ett mindre sammanhang, anser specialpedagogerna nedan vara en framgångsrik hanteringsstrategi.
Sen slog vi sönder den här gruppen och placerade ut dem i klasser… Jag var som en förstärkning. Så jag var med i klassen och ibland gick vi ifrån men jobbade med samma sak som de andra gjorde. Det upplevde jag som ett framgångsrikt sätt. För de fick betyg, inte i allt, men så de kom in på gymnasiet i alla fall,… (Specialpedagog 5)
51
Ett citat visar även att elever kan föredra att gå ifrån den stora klassen för att jobba i en mindre grupp.
Jo, det är ju inte alltid så att vi har alla 25 – 30 eleverna i klassrummet, utan ibland blir det så att man tar ut ett par stycken och jobbar med det som gåtts igenom. Och det kan vara olika elever som är med i det. Just de här utagerande, det är ett stort jobb för dem, för det har jag fått förklarat för mig att ”du anar inte hur jobbigt det är att vara i en stor klass hela tiden, när man ska sitta stilla och lyssna hela tiden, när man hela tiden känner att man måste säga något eller röra på sig eller något sådant”…. Så någon sorts kombination och det måste vi som sagt tänka på till nästa års organisation… […]Jo, det är skillnad på att vara i ett mindre sammanhang hela tiden och att ha en kombination, för det är ju det som har varit de senaste åren här, att man kombinerat litet och större och jag tror på någon variant av det här. Många av de här eleverna behöver vila lite innan de måste gå in och skärpa sig i 40, 50 minuter i en stor klass med massor med ljud och massor med saker som händer. Kan man då gå ifrån ett tag och vara någon annanstans så att man orkar, så kan man köra igen. (Specialpedagog 5)
I det sista citatet framkommer att målet bör vara att alla elever ska vara i den ordinarie klassen, men att detta inte alltid är möjligt.
Det är ju så här att behöver eleven ha särskilt mycket stöd då är lilla gruppen bra. Men vi ska ju hantera det i den stora klassen så mycket som möjligt. För jag tänker att det finns ingen anledning att skilja ut den här eleven bara på grund av beteendet. Om det inte är så pass svårt att det absolut inte alls fungerar då kan man tänka sig det en tid. Och det är ju alltid målet att eleven ska vara i den vanliga klassen. (Specialpedagog 6)
Även forskningen talar för inkludering, men dilemmaperspektivet visar bland annat att det är svårt att samtidigt tillgodose både klassens och den enskilde elevens behov (Persson, 2007). Antonovskys begrepp känsla av sammanhang betonar vikten av delaktighet för att känna meningsfullhet. Eftersom Antonovsky menar att KASAM är en skyddande egenskap hos riskutsatta barn, tolkar vi det som extra viktigt att dessa elever känner en social delaktighet i en grupp. Begriplighet, som också ingår i KASAM, är en individuell kognitiv förmåga som vi tolkar på så sätt att alla elever inte har förmågan att ta till sig information i en stor grupp. I en liten grupp, med en genomtänkt sammansättning, kan eleverna däremot i lugn och ro exempelvis få enskilda instruktioner och slippa bli distraherade av miljön runt omkring, vilket leder till en större möjlighet att få kontroll över sitt lärande. Som specialpedagog ska man undanröja hinder i elevens lärmiljö(SFS 2007:638).Vi förstår det som att den stora gruppen kan ses som ett hinder medan den lilla gruppen erbjuder arbetsro och trygghet. Enligt förespråkarna för systemteorin kan beteendeproblem framkomma hos individer som befinner sig i sociala system där mönster och strukturer kan påverka det beteende som de uppvisar. Systemteorin beskriver därmed hur en elev kan uppvisa ett ändamålsenligt beteende i vissa
52
sammanhang men inte i andra. Vår tolkning blir således att en elev kan vara i behov av särskilt stöd i vissa situationer, men klara sig bra i andra.