Syftet med den här studien var att undersöka hur den diskursiva berättelsen skrivs fram i Aftonbladets granskning av händelser i fackförbundet Kommunal. Jag ville använda
diskursanalys för att, med Martin Conboys ord, söka efter övergripande narrativ i samspelet mellan text och bild, mellan nyhets- och opinionstexter för att bättre förstå hur de bidrar till konstruktionen av en världsbild58. I utformningen av mitt tillvägagångssätt inspirerades jag framför allt av Bengt Nerman, Terje Hillesund och Roger Fowler.
Nermans dramatiska modell har varit en grund och vägledning, både i sökandet efter litteratur och i analysarbetet. Hillesund har genom sina mycket konkreta förslag på tillvägagångssätt inspirerat mig till att söka efter det antydda och outtalade i text och bild59.
58 Conboy s 117-118.
59 Hillesund s 30, 61; Nerman s 55.
Fowlers modell har jag haft svårare att tillämpa konkret, men när jag efter analysarbetet återvänder till den upptäcker jag att den i hög grad beskriver essensen i genomförandet: Jag har undersökt materialets språk och bilder för att se vilka idéer de förmedlar och vilken påverkan dessa idéer utövar. Jag har också försökt spåra vilken inställning till det beskrivna som texterna förmedlar och vilka relationer de bjuder in till. Slutligen har jag velat förstå vilken världsbild som texterna förmedlar genom de budskap och värderingar som de ger uttryck för60.
Sammantaget pekar min undersökning mot en diskursiv berättelse om Kommunal som konstrueras av följande delar:
1) Den diskursiva berättelsen konstrueras av två övergripande teman, ett som beskriver
”privilegiesamhället” och ett som diskuterar förtroendet för de fackliga och politiska ledare som står i fokus. Dessa övergripande teman utgörs av sex delteman. Tre av dem –
Kommunals krogverksamhet, ledningens resor och representation och förmedlingen av lägenheter i förbundets fastigheter – handlar om det som Aftonbladets Lena Mellin kallar
”privilegiesamhället (S)” (160116). De andra tre – förtroendet för Kommunals ledning, förbundets medlemstapp och ledningens försvar och ursäkter – formar tillsammans en diskussion om förtroendet för organisationen och dess uppgift, meningen med
fackföreningen.
Knappt hälften av textmaterialet, nästan uteslutande nyhetsartiklar, handlar om granskningen av privilegiesamhället. Det domineras av de anonyma källornas beskrivning av vad de
uppfattar som missförhållanden – en del av dessa kan Aftonbladet dokumentera och belägga – och Kommunals ledande företrädares försvar. I en avvägning av deras respektive versioner skulle privilegiesamhället kunna beskrivas som att stora gemensamma resurser i form av ackumulerade medlemsintäkter skapar fartblindhet hos sina förvaltare, förbundets ledande företrädare. Inte nog med att de tappar känslan för den kollektiva kassans egentliga värde och hanterar den vårdslöst och slösaktigt, utan gränsen för vad som är gemensamma och privata tillgångar luckras upp, ibland med det uttalade argumentet att det är för att organisationen ska kunna rekrytera och kompetensutveckla. Det leder också till att privat konsumtion på den gemensamma kassans bekostnad – resor, semesterboende, mat och alkohol – blandas ihop med utövandet av förtroendeuppdraget. Inom privilegiesamhället hjälper de som är insiders varandra till vad som för utomstående betraktas som förmånliga genvägar, exempelvis till bra
60 Fowler, Roger (1991) Language in the News. Discourse and Ideology in the Press. London & New York:
Routledge, s 42, 69-70, 73-76, 82, 87, 90.
boende på en överhettad bostadsmarknad. De anonyma källorna förmedlar också bilden av en paradox: Privilegiesamhället ger upphov till just det som den aktuella organisationen har som syfte att bekämpa – dåliga arbetsvillkor, sexism och ”herrefasoner”, för att använda ännu ett av Mellins uttryck (160116).
Berättelsen om Kommunals förlorade heder överensstämmer i hög grad med det politiska skandalnarrativ vars grunddrag Sigurd Allern och Ester Pollack beskriver, och som
exemplifieras i Lars Nords undersökning av affärerna kring Ove Rainer och Laila Freivalds.
Det grundas ytterst i att ledande förtroendevalda har utnyttjat sin maktposition genom att använda gemensamma medel för eget bruk och med företeelser som står i ett symboliskt motsatsförhållande till arbetarrörelsens värdegrund61.
2) Den diskursiva berättelsen konstrueras av ett samspel mellan nyhets- och opinionstexter, där nyhetstexterna dels ger detaljer och konkreta exempel, dels driver handlingen framåt genom att förmedla både de berördas och omvärldens reaktioner, medan opinionstexterna tolkar händelserna och strävar efter att sätta in dem i ett större sammanhang. Detta samspel är främst synligt i texterna som förmedlar förtroendetemat. På nyhetsplats får ledande
företrädare för arbetarrörelsen påminna om och försvara fackets grundläggande
samhällsuppgift och organisationens gräsrötter uttrycka missnöje och krav på förändring. I opinionsmaterialet dominerar Aftonbladets egna ledarskribenter och kommentatorer. Medan kommentatorerna tidigt gör klart att Kommunals ledning har förbrukat förtroendet strävar ledarskribenterna efter att balansera kritiken mot organisationen genom att försöka vidga perspektivet: Såväl privilegiesamhället som de fackliga utmaningarna är mer än händelserna i Kommunal.
3) Den diskursiva berättelsen konstrueras av en tydlig och närmast arketypisk rollfördelning, där ledande fackliga företrädare och deras handlingar får en så gott som uteslutande negativ beskrivning. I de inledande artiklarna om privilegiesamhället finns tre huvudaktörer – de anonyma källorna, Aftonbladet och Kommunals ledning som från allra första början har skurkrollen. De anonyma källorna kan ses som en dold proteströrelse, Aftonbladet som en hjälte som ger denna rörelse röst. Där finns dessutom en fjärde, frånvarande, rollfigur i form av Kommunals medlemmar. De är berättelsens offer, symboliserade framför allt av en lågavlönad undersköterska.
61 Allern och Pollack s 9, 17, 193, 204; Nord s 24.
Arbetarrörelsen har också en viktig roll, faktiskt lika viktig som undersköterskan eller Kommunals ledning. Avslöjandet av privilegiesamhället är grunden för Aftonbladets granskning men också förutsättningen för diskussionen om förtroendet för facket och, indirekt, även arbetarrörelsen. Även om granskningen fokuserar på Kommunal blir det i och med nyheten om utrikesministerns lägenhet snart tydligt att kritiken av privilegiesamhället också berör arbetarrörelsens politiska gren. Det öppnar för en vidgad förtroendediskussion där regeringen riskerar att bli indragen. Personifieringen gör dock att frågan stannar vid en
konflikt, ”lögnbråket” (160118) mellan två företrädare för arbetarrörelsen.
4) Den diskursiva berättelsen konstrueras av fakta som framhäver konflikter och kontraster, framför allt genom att understryka skillnaderna mellan Kommunals företrädare och
medlemmar. I artiklarna på temat privilegiesamhället används flera sifferuppgifter om investeringar och medlemsavgifter, undersköterskans månadslön och förbundskassörens årsinkomst. På samma sätt beskrivs innehållet på krognotor och lägenhetsinnehav med konkreta detaljer. De understryker privilegiesamhällets värde och attraktionskraft och ökar klyftan till ”vanliga” medlemmar.
När fokus flyttas till förtroendediskussionen får fakta en annan roll. Nu används konkreta uppgifter framför allt för att skapa närvaro och nyhetspuls. Ett exempel är när Aftonbladet ringer runt till Kommunals avdelningar och sedan förmedlar vad som sagts vid deras möten.
5) Den diskursiva berättelsen konstrueras av dramatiska effekter i språk och bild som bidrar till att anpassa skildringen till en arketypisk diskursiv berättelse om de onda härskarna som missbrukar sin makt. Vissa bilder återkommer flera dagar för att underlätta läsarens
orientering i nyhetsberättelsen. Det gäller bland annat några av de bilder tagna i mörker som illustrerar temat privilegiesamhället med den dubbla konnotationen nöjesliv och ljusskygga aktiviteter. Bilder som visar symboler för materiellt välstånd återkommer också i materialet, exempelvis restauranginteriörer.
Förtroendediskussionen visualiseras främst av aktörernas skiftande ansiktsuttryck. Det är framför allt bilder på Kommunals ledande företrädare som används för att, som Terje
Hillsund beskriver, tillföra de verbala budskapen ytterligare mening och säga det som inte är möjligt eller lämpligt med kända personers ansiktsuttryck som verktyg. I synnerhet gäller det Kommunals ordförande. När hon vid granskningens början avbildas i samband med
avslöjanden om att hon inte har betalat för privata vistelser på förbundets
konferensanläggning ler hon mot kameran, vilket ger ett bedrägligt intryck eftersom text och
rubrik berättar om fusk och normbrott (160114). I samband med förbundskassörens avgång kliver hon fram som talesperson i medierna. Hon avbildas under de följande dagarna med spända ansiktsuttryck och skarpa kontraster. I samband med att Annelie Nordström meddelar att hon tänker avgå förändras bildspråket. Exponeringen av bilderna blir mjukare,
framställningen mer smickrande. Bilderna signalerar att ursäkten godtas62.
Språket används för att, som Lars Nord beskriver, skapa ironiska effekter i skildringen av Kommunals ledning, till exempel när restaurang Metropol Palais målgrupp beskrivs som
”folk med lite tjockare plånböcker” och ”den som inte behöver vända på slantarna” och läsaren några meningar senare får veta att förbundskassören är en flitig gäst där63.
Anföringsverb används för att markera ömsom förtroende för den som uttalar sig, ömsom distans. Kommunals ledning kommer till tals med ordagrant återgivna och talspråkliga citat.
Det talade ordets ofullständiga och oavslutade meningar redigeras normalt om till mer kärnfulla pratminus. Att ordagrant återge hur en intervjuperson uttrycker sig är ett effektivt sätt att dra ner trovärdigheten. Inga andra intervjupersoner i materialet citeras på samma sätt.