Kommunikationsstrategier i samband med penningtvättsskandaler

Zapata Johansson (2007) menar att organisationer som är inblandade i skandaler ofta har en mer detaljerad uppfattning gällande händelsen än utomstående. Det blir därmed viktigt för organisationer att kunna kommunicera på ett effektivt och pedagogiskt sätt för att förmedla sin uppfattning av skandalen gentemot utomstående, i denna studie avser detta intressenter. Warren (2007) menar att intressenter vill förstå varför en skandal uppstått och organisationer behöver därmed tillfredsställa intressenternas efterfrågan på information. Vid analys av den egna kommunikationen från SEB, Danske Bank och Swedbank är det tydligt att det funnits en stor variation i hur dessa banker förmedlar information gällande penningtvättsskandalerna. Genom de pressmeddelanden och årsredovisningar som studien analyserat har SEB, Danske Bank och Swedbank förmedlat ett annat perspektiv än Finansinspektionen, Finanstilsynet och media. Det är uppenbart att de tre bankerna uppfattar penningtvättsskandalerna på ett delvis annorlunda sätt än intressenterna, myndigheterna och media. Vid en analys av de tre bankernas kommunikation är det tydligt att de identifierat behovet av att förmedla sitt perspektiv av penningtvättsskandalerna. Detta framgår genom hur SEB, Danske Bank och Swedbank i både pressmeddelanden och årsredovisningar återger penningtvätt som ett problem som uppstår främst på grund av omständigheter i omvärlden. Bankerna har därmed enbart en skyldighet till att till sin bästa förmåga följa de regelverk som existerar och på så sätt hantera risker kopplade till penningtvätt. Det handlar inte om att förhindra att penningtvätt överhuvudtaget förekommer i deras verksamheter utan enbart att minimera risken och minska möjligheterna för att penningtvätt kan ske. Detta försöker inte bankerna att dölja utan det nämns vid flertal tillfällen att det inte går att garantera att verksamheterna missbrukas för penningtvätt och att bankerna inte bör hållas ansvariga för andras felaktiga agerande. Det här grundar sig främst i att SEB,

27 Danske Bank och Swedbank menar att de gör allt i sin makt för att undvika att de utnyttjas för penningtvätt. Detta perspektiv delar uppenbarligen inte Finansinspektionen, Finanstilsynet och intressenter vilket visar sig genom myndigheternas beslut, medias rapportering och bankernas aktiekurs.

Mer generellt sätt så kommunicerar SEB, Danske Bank och Swedbank ut information som har med det faktiska händelseförloppet att göra, det vill säga den tidsperiod som den bristfälliga styrning och kontroll för motverkning av penningtvätt förekom. Här skiljer sig SEB och Danske Bank jämfört med Swedbank i hur de kommunicerat efter att penningtvättsskandalerna uppdagades samt Finansinspektionens och Finanstilsynets utredningar. SEB och Danske Bank har till stor del förmedlat acceptans av den information som Finansinspektionen och Finanstilsynet samt media har presenterat. SEB har till viss del bestridit vissa av Finansinspektionens slutsatser gällande bankens styrning och kontroll för att motverka penningtvätt. Danske Bank har genomgående hållit med i Finanstilsynets bedömning och angett att det under en viss tidsperiod förekommit brister i verksamheten. Swedbank skiljer sig åt på så sätt att de under ledning av Birgitte Bonnesen förmedlade att de var felaktigt anklagade av både Finansinspektionen samt media och det hade inte existerat någon problematik kring styrning och kontroll för motverkning av penningtvätt eller informationsgivning. När Birgitte Bonnesen fick avgå och de tillsatte en ny koncernchef och VD förändrades detta. Kommunikationen förändrades direkt och blev lik främst Danske Bank där Swedbank menade att de brister som Finansinspektionen och media presenterat var sanningsenliga. Det vill säga att dem accepterade ansvar och var tillmötesgående. Den generella kommunikationen som förekom hos bankerna har till en majoritet sett likadan ut men gett olika effekter på verksamheterna. Den bank som blev utsatt för störst ekonomisk påfrestning var Swedbank där aktiekursen sjönk med nio procent och sanktionsavgiften från Finansinspektionen blev fyra miljarder kronor. Detta kan antas bero på hur Swedbank valde att kommunicera till en början i relation till de anklagelser som uppstod i samband med penningtvättsskandalen. Swedbanks val av kommunikationsstrategi har därmed troligtvis minskat möjligheten till att motverka organisatorisk stigma och förlust av anseende i förhållande till penningtvättsskandaler vilket även stärks av Sutton och Callahan (1987). Forskarna menar att förnekelse av ansvar leder till ett ökat incitament av stigmatisering från intressenter då de reagerar negativt på sådan typ av kommunikation. SEB och Danske Bank däremot valde att från början acceptera ansvar och vara tillmötesgående i sin kommunikation vilket visar på ökad möjlighet till att motverka organisatorisk stigma och förlust av anseende i förhållande till penningtvättsskandaler. Detta stärks också av Sutton och Callahan (1987) som menar att när en organisation är tillmötesgående och accepterar ansvar leder det till en mer positiv respons från intressenter. Den kommunikation som kommunicerats ut från SEB, Danske Bank och Swedbank i förhållande till penningtvättsskandalerna var ett försök till att förändra främst intressenternas syn på händelserna. Vid analys av bankernas kommunikation via pressmeddelanden och årsredovisningar framstår det att denna typ av kommunikation förekom väldigt sällan och i samband med någon annan typ av kommunikationsstrategi. Acceptans av ansvar användes kontinuerligt genom bankernas kommunikation medan förnekelse av ansvar förekom vid fåtal tillfällen. Omdefiniering av penningtvättsskandalerna förekom i relation till vissa aspekter av

28 informationen som Finansinspektionen, Finanstilsynet och media presenterade och i samband med acceptans av ansvar eller förnekelse av ansvar. Det innebär att när SEB, Danske Bank och Swedbank valde att acceptera ansvar för den problematik gällande penningtvätt som funnits i deras verksamheter anger de även att de tagit åtgärder för att stärka arbetet mot penningtvätt. Sådan information kan upplevas visa på en förståelse och vilja till förbättring hos bankerna och att det inte enbart är deras agerande som orsakat problematiken kring penningtvätt utan dem är offer för omständigheter i omvärlden. SEB, Danske Bank och Swedbank har däremot vid fåtal tillfällen applicerat omdefiniering av en händelse vilket är ett misstag eftersom Sutton och Callahan (1987) menar att detta kan minska incitamentet för stigmatisering från intressenter. Omdefiniering av en händelse existerar i två former där den första formen innebär att ledningen i en organisation anger att en händelse är missförstod och ledningen ska genom kommunikation korrigera denna uppfattning. Bankerna har däremot främst tillämpat den andra formen, det vill säga att de skyller på omständigheter i omvärlden och menar inte att penningtvättsskandalerna är missförstådda.

Enbart SEB använder sig av den första formen vilket utspelar sig när dem bestrider Finansinspektionens slutsatser, men detta borde inte leda till en positiv reaktion från intressenterna eftersom banken väljer att inte överklaga och på så sätt bevisa sin rätt. Eftersom SEB, Danske Bank och Swedbank i princip enbart väljer att acceptera ansvar för penningtvättsskandalerna och inte omdefinierar händelserna i större utsträckning bör incitamenten för stigmatisering från intressenter inte minska. Denna analys stärks av att intressenter valt att frånskilja sig från till exempel Danske Bank och Swedbank vilket även bankerna själva anger i sin kommunikation. Att intressenter valt att frånskilja sig från bankerna beror troligtvis på att när en organisation utsätts för organisatorisk stigma kan de som associerar sig med dem stigmatiseras till följd. Detta stärks även av Pozner (2008) som kallar det “stigma

by association”. Om de tre bankerna skulle försöka förändra intressenternas syn på

penningtvättsskandalerna i större utsträckning borde det med stor sannolikhet leda till en minskad risk för att organisatorisk stigma samt förlust av anseende uppstår. Ett exempel på hur de skulle kunna kommunicerat ut detta är att den bristfälliga styrningen och kontroll för motverkning av penningtvätt förekom i bankernas baltiska filialer och inte i de svenska eller danska verksamheterna. Därmed borde SEB, Danske Bank och Swedbank försökt skylla mer på filialerna och dess ledning för att minska risken att organisationerna som helhet blir stigmatiserade. Pozner (2008) menar dock att om en organisation har svaga kontroll- och övervakningssystem blir det omöjligt att skylla på enbart en eller flera aktörer och organisationen som helhet får bära skulden. Detta kan vara fallet för SEB, Danske Bank och Swedbank och kan förklara varför de som organisationer fick bära hela skulden för penningtvättsskandalerna, även om de inte var direkt ansvariga för problematiken.

Utöver den typ av kommunikation som redan beskrivits förekom det tillfällen där Swedbank valde att försöka dölja information från utomstående. I samband med penningtvättsskandalen som Swedbank var involverad i valde en amerikansk bank att avsluta sitt samarbete med

Swedbank. Den amerikanska storbanken angav att det enbart berodde på

penningtvättsskandalen och detta stärker därmed konceptet “stigma by association”. Istället för att acceptera detta valde Swedbank att kommunicera ut lögner och försöka dölja det faktum

29 att en intressent inte ville associeras med en bank involverad i en penningtvättsskandal. Detta var inte enda gången som Swedbank tillämpade denna kommunikationsstrategi utan det förekom i samband med kommunikation med myndigheter i både Sverige och Amerika. Swedbank har valt att vid flertal tillfällen dölja information vilket sedan uppdagades och de har även kommunicerat ut förnekelse av ansvar vilket med stor sannolikhet förklarar varför de inte kunde motverka organisatorisk stigma i samma utsträckning som SEB och Danske Bank. SEB och Danske Bank har troligtvis inte försökt eller så har de lyckats dölja information eftersom det inte uppdagats någon sådan problematik vid studiens analys av information från både Finansinspektionen, Finanstilsynet och media. Sutton och Callahan (1987) anger en kommunikationsstrategi där en organisation drar sig tillbaka och minskar kommunikationen gentemot intressenter. Denna har inte förekommit överhuvudtaget hos SEB, Danske Bank och Swedbank utan bankerna har valt att kontinuerligt kommunicera med intressenter. Enda tillfället som en bank valt att inte kommunicera i relation till penningtvättsskandalerna var SEB, men detta grundades i juridiska skäl vilket bör uppfattas som en giltig anledning och inte ett försök till att dra sig tillbaka och minska kommunikationen. Kommunikationsstrategin att dra sig tillbaka och minska kommunikationen ska dock leda till ett ökat incitament för stigmatisering från intressenter och det är därmed positivt att bankerna uteslöt det.

30