Att vara eller att icke vara kompisar

JB och Jasmine sitter tillsammans i Djungelrummet och bygger med klossar samtidigt som de pratar om vänskap och hur man är en bra kompis. Jasmine berättar om vilka som är hennes kompisar på avdelningen och att de är bra kompisar.

JB: Vad är det som gör dem till bra kompisar då? Jasmine: De är aldrig otrevliga. Ett barn kan vara det… JB: Hur är man om man är otrevlig?

Jasmine: De säger att jag inte får vara med om jag inte gör som dem säger. Man får inte säga så till kompisar. X brukar säga till mig att jag inte får bestämma… JB: Vad säger du när hon säger så?

40

Jasmine säger att en bra kompis är en sådan som inte är otrevlig. Vår tolkning, utifrån Jasmines berättelse, är att en bra kompis är en person som man mår bra av vara med, någon som ger en bra känsla. När vi har observerat barngruppen, har vi sett att Jasmine ofta leker själv och att kamraterna inte alltid släpper in henne i leken och därför har vi gjort tolkningen att Jasmine blir, till viss del, utestängd ur gruppen. Trots att vi har sett att Jasmine lätt hamnar utanför gruppen, uttrycker hon själv inga sådana känslor.

Jonsdottirs studie visade att majoriteten barn kände tillhörighet till sina kamrater och att barn skapar ömsesidiga vänskaper (2007, s.149), något som Jasmine ger uttryck för i samtalet med JB. Samtalet tyder på att hon anser att hon har en befintlig tillhörighet i gruppen som hon är tillfreds med. När Jasmine berättar att kamraterna anser att hon bestämmer för mycket, visar hon på tillit, samt förtroende för sina kamraters åsikter, även om hon själv inte håller med dem. Utifrån barnperspektiv och barns perspektiv synliggörs en tydlig skillnad mellan vår uppfattning och Jasmines egna upplevelser. När JB talar med Jasmine framkommer det att vår uppfattning inte stämmer överens med Jasmines. Denna insikt stärkte oss i vår uppfattning om att studier kring barn blir bristfälliga om forskaren inte kombinerar sina observationer tillsammans med samtal med de berörda barnen.

Det är en fredag, efter lunch och JB läser en bok, Olika barn leka bäst (Rosvall, 2001), tillsammans med barnen. När JB läst färdigt inleds samtal om vänskap, hur man är bra kompisar och hur man säger förlåt.

JB, till Tiana: Är Flora din kompis? Tiana: Ja! Hon är min bästa kompis! JB: Varför är hon en bra kompis? Tiana: För att vi går hem till varandra. JB: Hur blir man kompisar?

Philip: Genom att spela Tv-spel. Jag och X spelar Tv-spel jämt. Vi blir aldrig ovänner för vi har inte varit kompisar så länge…

JB: Går X på Orangutangen?

Philip: Nä… Han går på Noshörningen. JB: Vem leker du med på Orangutangen då? Philip: Jag leker inte så mycket med barnen här.

41

Elsa bryter in i samtalet och berättar att man är en bra kompis om man är bra på att leka.

JB: Vad händer om man inte alltid får vara med och leka?

Elsa: Om man säger nej till en kompis, blir dem ledsna… En gång lät inte Y mig vara med, så då fick inte Y vara med när jag lekte.

JB: Leker du alltid tillsammans med andra?

Elsa: Nä… ibland vill man vara lite ifred, sen leker jag med dem som vill. Samtalet fortsätter och barnen börjar prata om vad som händer om en kompis inte är snäll mot en och berättar hur de går tillväga när de säger förlåt. JB: Varför säger man förlåt?

Flora: För att man har gjort något dumt. JB: Vad gör ni om någon är dum mot er? Elsa: Jag säger till fröken.

Aurora: Man måste också säga till kompisen. JB: Varför det?

Aurora: För annars vet inte kompisen att den gjort fel.(Ljudklipp, Arrangerat samtal)

Det som framkommer från barnen är att de inte gör skillnad på kamrater och kompisar. De benämner alla som kompisar, men vi får intrycket att man är lite bättre kompisar om man dessutom leker utanför förskolan. De märks att barnen möts via gemensamma nämnare, som till exempel tv-spel, precis som Jonsdottirs (2007, s. 64) och Hartups (1996, s. 9) studier visar.

Aurora gör en, för åldern, djup analys om att man bör säga till kompisen, innan man säger till fröken, för att ge kompisen en chans att förstå att den har gjort fel. Här finner vi anledning till att tro att detta är något som en annan aktör har delgett Aurora. Ett samband kan här skönjas mellan Sommers tankar om olika aktörers betydelse för barnen, samt hur de påverkar dem, positivt och negativt (2005, s. 122). Å ena sidan kan Auroras svar på JBs fråga visa att det har skett ett tydligt utbyte i Sommers modell (se Figur 1). Betingelserna har färdats genom hela modellen och nått Aurora som, i takt med att hon blir äldre, även kommer att reproducera dessa betingelser till de som är yngre eller har mindre erfarenhet, något som hon gjorde redan under vårt samtal. Å andra sidan kan detta samtal även ses ur ett sociokulturellt sammanhang, framförallt om

42

en kamrat till Aurora har uttryckt detta önskemål för att kunna förstå och be om ursäkt. Vi menar att vilket perspektiv som appliceras på situationen avgörs varifrån Aurora har lärt sig att verbalisera känslor inför sina kamrater och hur stort det kommunikativa utbytet har varit, samt hur delaktig Aurora själv varit. Om Aurora endast har applicerat dessa sociala betingelser och kunskaper utifrån berättelser från sina medaktörer, analyserar vi hennes uttalande utifrån aktörsperspektivet. Har Aurora däremot haft ett samtal med en kamrat, där de tillsammans kommit fram till att verbalisering är den bästa lösningen, skulle vi placera uttalandet inom det sociokulturella spektrumet. Samtalet med Elsa visar också att det finns en viss tillfredställelse i att få vara den som nekar kamrater till att delta i leken. Elsa berättar att ett annat barn inte lät henne vara med, men istället för att minnas hur det kändes när hon blev nekad, tar hon tillfället i akt när Y vill vara med och nekar han till att vara med i leken. Detta kan tolkas som en del av en primär socialiseringsprocess (Sommer, 2005, s. 131). Händelsen där Elsa inte fick vara med, upplever vi, har påverkat henne och är något som hon kan relatera till när samtal om sämre relationer förs. De sociala erfarenheterna kan användas i positiv mening, men också i negativ. Elsa valde, i detta fall, att använda erfarenheten som hämnd när Y ville leka med henne. När Elsa når ytterligare en nivå av

relationsförståelse, kan det hända att hon använder den erfarenheten och är ödmjuk inför sina medaktörer och låter dem ansluta, trots att de kan ha nekat henne tidigare.