Ett centralt empiriskt fynd som visade sig i båda delstudierna var att flertalet samverkande omständigheter influerade personers med FHS möjligheter att engagera sig i aktiviteter med VT. Detta visade sig både i den varierade kombinationen av svårigheter i användning av VT (I) och även i den mängd varierade strategier som användes vid olika situationer för att hantera svårigheterna (II). Kombinationen av svårigheter och flera typer av strategier varierade mellan personerna och utifrån varje persons unika livssituation, och sammanhanget när aktiviteten utfördes. Följaktligen visar resultatet på komplexa samband, vilket utesluter att svårigheter i användning eller strategier för att övervinna svårigheter skulle bero uteslutande på förhållanden inom personen (kapacitet och motivation) eller på designen av VT. Resultatet (I) motsäger därmed det Dorey (2007) beskriver i sin studie, att enbart designen på produkten skulle vara avgörande för och möjliggöra användningen av VT.
Arbetsterapeutiska modeller beskriver engagemang i aktivitet som en dynamisk, komplex interaktion mellan personen, aktiviteten och miljön (Kielhofner, 2008). Denna interaktion reflekterades även i studierna, där resultatet visade att deltagarnas användning av VT påverkades av tidigare vanor, uppgiften med VT som de föredrog, deras individuella kapacitet, designen på VT samt miljön de för närvarande befann sig i. Resultatet (I, II) visade att det vid interventioner kan vara särskilt viktigt att beakta denna komplexitet i engagemang i aktivitet, för en förståelse av och medvetenhet om att svårigheter och strategier i användning av VT kan växla beroende på det sammanhang personer med FHS befinner sig i. Följaktligen
bör rehabiliteringsåtgärder ske i varierande reella miljöer för att visa på både begränsningar och möjligheter i användningen av VT.
Att deltagarna (I, II) beskriver skilda svårigheter och strategier vid användning av VT ger ytterligare stöd för att det inom rehabilitering är grundläggande att utgå från ett individuellt perspektiv (Wilson, 2008), där den enskilde personsonens livssituation fokuseras (Johansson, Högberg & Bernspång, 2007; Röding, Lindström, Malm, & Öhman, 2003) vilket även de flesta teorier inom aktivitetsvetenskap och arbetsterapi idag framhåller (CAOT, 2002; Persson, Erlandsson, Eklund, & Iwarsson, 2001; Pierce, 2001). För att lyfta fram personliga preferenser är det viktigt att ett klientcentrerat perspektiv används (Fisher, 2009) där en samverkan baseras på förståelse, empati och respekt. I ett sådant sammanhang skulle personer med FHS aktivt kunna medverka med sina erfarenheter och därefter erbjudas åtgärder anpassade utifrån deras personliga prioriteringar och önskemål (CAOT, 2002).
Resultatet (I) visar, i likhet med annan forskning, att kombinationen av svårigheter i användning av VT framförallt förekom i komplexa uppgifter med mer eller mindre avancerad VT, som vid användning av mobiltelefoner och datorer (Fox, Sohlberg, Fickas, Lemoncello, & Prideaux, 2009; Lindén et al., 2010). Resultaten visar på kombinationer av svårigheter med viss VT (I) och pekar på att personer med FHS skulle kunna använda större delen av VT med inga eller överkomliga svårigheter. Emellertid är datorer och mobiltelefoner något som ofta används dagligen för att möjliggöra delaktighet i samhället. Både mobiltelefoner och datorer innehåller dessutom komponenter som kan användas som stöd och kompensera för nedsatta kognitiva funktioner i dagliga aktiviteter (Kim et al., 2000; Wade & Troy, 2001). Det är därför viktigt att funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar i användning av VT klarläggs och att de individuella variationerna beaktas, samt att arbetsterapeuter känner till att det finns goda möjligheter för att personer med FHS efter en kortare tids träning ska kunna använda mobiltelefoner och datorer i dagligt liv (Gorman, Dayle, Hood & Rumrell, 2003), vilket därmed möjliggör användning av VT som teknikstöd.
Deltagarna (II) använde varierande kompensatoriska åtgärder för att övervinna svårigheter i användning av VT, vilket stämmer överens med andra studier om kompensatoriskt beteende hos personer med FHS (Bäckman & Dixon, 1992; Klinger, 2005). Strategierna som deltagarna använde var individuella med varierande effektivitet. I någon situation använde samtliga deltagare pålitliga strategier (responderade till svårigheter genom att exempelvis använder teknikstöd och manualer) vilket kunde resultera i bibehållet engagemang i dagliga aktiviteter. Vid andra tillfällen använde vissa deltagare opålitliga
strategier (responderade till svårigheter genom att exempelvis chansa sig fram och använda teknikstöd sporadiskt) vilket kunde hindra engagemang i aktiviteter. En orsak till att de som använde pålitliga strategier även använde opålitliga sådana, var troligen nedsatt uppmärksamhet på svårigheterna. Det är därför viktigt att rehabiliteringsåtgärder är utformade så att personer med FHS får pröva sina förmågor i varierande kontext, på arbetet och ute i samhället, där kompensation kan öka självständighet och minska beroendet av andra personer. Resultatet (II) indikerar att deltagarna använde samma typ av strategier för att övervinna svårigheter i användningen av flera olika VT. Det kan betyda att de funnit pålitliga kompensatoriska strategier som de generaliserat till andra situationer och andra användningar med VT. Detta är ett överraskande resultat, eftersom generalisering av inlärda förmågor från en situation till en annan är ett av de stora problemen i rehabilitering efter FHS (Boman, Lindstedt, Hemmingsson, & Bartfai, 2004). Eftersom samtliga deltagare befann sig i hemmiljö, kan den familjära miljön vara en av förklaringarna till det resultatet. Andra studier visar på vikten av att rehabilitera personer med FHS i familjära miljöer med familjära aktiviteter (Boman et al., 2004; Erikson et al., 2007; Kirsch et al., 2004; Schutz & Trainor, 2007).
Resultat i delstudie I visar på svårigheter i användning av VT. Även andra studier visar att det förekommer hinder i användning av VT både hos personer med FHS (Fox et al., 2009; Seymour, 2005), äldre personer med demens (Nygård, 2006) och äldre personer utan kognitiva svårigheter (Rosenberg et al., 2009). Skillnaden mellan personer med och utan kognitiva svårigheter ligger i att den förra gruppen utsätts för fler misslyckanden och motgångar i sitt dagliga liv i användningen av VT (Seymour, 2005). På liknande sätt kan man säga att kompensatoriska strategier som används av personer med FHS för det mesta är likadana som de som används av personer utan kognitiva svårigheter, som exempelvis användning av dagböcker och mobiltelefoner som påminnelsefunktion (Seymour, 2005; Wilson, 2000; Wilson, Evans, & Keohane, 2002). Skillnaden i användning av kompensation kan vara, som Dirette och medarbetare beskriver, att personer med FHS använder färre strategier för att kompensera för svårigheter (Dirette et al., 1999). Från dessa resultat (II) är det inte möjligt att urskilja huruvida strategierna som användes var självgenererade, lärda från närstående, från personer med liknande svårigheter eller av rehabiliteringspersonal. Fortsatt forskning behövs för att särskilja och utreda processen för hur strategier genereras.