Konsekvenser

Som tidigare resultat visat intar de professionella olika förhållningssätt och förklaringsmodeller mot övergreppen som sker i vinjetterna baserat på förövarens kön. Att de intervjuade har svårare att se flickor som förövare av sexuella övergrepp och använder sig av individualpsykologiska förklaringsmodeller jämfört med strukturella förklaringsmodeller som används för att förklara pojkars sexuella övergrepp går i linje med Hirdmans (1988, ss. 51-52) begrepp dikotomi som är en del av genussystemet. Begreppet dikotomi anspelar på att kvinnors och mäns egenskaper hålls isär och ställs i relation till varandra där kvinnan anses vara svag och sexuellt passiv

jämfört med mannen som anses vara stark och sexuellt aktiv. En konsekvens av att de intervjuade i vår studie använder olika förklaringsmodeller är att de fortsätter reproducera de könsstereotyper som finns i samhället. Detta då de grundar flickors sexuella övergrepp i att de själva måste ha upplevt ett trauma för att kunna vara förövare och att de inte kan begå sexuella övergrepp för deras egen sexuella vinnings skull då det går emot deras sexuella manus. Resultatet från vår studie, om att de professionella använder sig av olika förklaringsmodeller, är i enlighet med den tidigare forskning vi presenterat där Kjellgren (2009), Christensen (2018) samt Oliver och Holmes (2015) beskriver hur en konsekvens av ett bristande genusperspektiv kan leda till att yrkesverksamma riskerar att anamma de könsnormer som finns i samhället.

“Jag blir liksom lite mer [...] både lite nyfiken och lite konfundersam kring Annas beteende i första vinjetten, skulle väl liksom fråga mig vad det var som hände egentligen. Jag skulle nog bli mer undersökande i mitt sätt och bemöta det och det väcker liksom mera frågor i mig. I vinjett 2 så skulle jag nog snabbare gå på och tänka att här har vi en förövare som måste stoppas” (Sandra, socialarbetare) “Det här med att killar begår övergrepp är ju ett samhällsproblem, asså det är ju inte individer utan det blir liksom en norm på nått sätt” (Linnea, socialarbetare)

En konsekvens av att de professionella använder sig av strukturella förklaringar till pojkars sexuella övergrepp är att pojkar då ses som en homogen grupp, där anledningen till varför de begår ett sexuellt övergrepp grundas i att de är just pojkar. Genom dikotomiseringen kan pojkars övergrepp förstås utifrån föreställningen om manlighet där mannen anses vara stark och sexuellt aktiv samt utifrån begreppet sexuella manus som dikterar att män ska ta initiativ till sex, men även ha en högre sexualdrift än kvinnor. Individuella faktorer som att pojkar själva kan ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller annat trauma tas inte i beaktning av de intervjuade. De professionellas föreställningar om genus och sexualitet bidrar med ytterligare konsekvenser när två av socialarbetarna beskrev att de inte hade blivit lika nyfikna och undersökande gentemot Eriks sexuella övergrepp, jämfört med Annas. De beskrev Erik som en förövare som påverkats av strukturer i samhället och av föreställningar om hur män ska vara. En av socialarbetarna beskrev även hur hon hade skiljt på Eriks och Annas insatser där hon hade hänvisat Erik till ungdomshälsan i brottsförebyggande syfte då hon ansåg att han kunde ha en sexuell störning, medan Anna hade fått gå i samtalsterapi hos henne.

“... jag skulle nog spontant vara mer benägen att ta mig an Anna här [...] Erik hade jag nog mer tänkt att ungdomshälsan mer passande utifrån det där just om man tänker att det är nått mer, mer tydligt om det är nån sexuell störning” (Julia, socialarbetare)

Genom att de professionella buntar ihop pojkar som begår sexuella övergrepp till en homogen grupp och använder sig av strukturella förklaringar samt inte tar i beaktning individuella faktorer riskerar de att inte se den komplexa bild som finns av pojkar som förövare. En konsekvens av detta blir att de professionella fortsätter reproducera föreställningar om genus och sexualitet som finns i samhället där män/pojkar ska vara starka och sexuellt aktiva och kvinnor/flickor ska vara svaga och sexuellt passiva. Upprätthållande av dessa könsnormer och stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor ska vara riskerar i sin tur att osynliggöra flickor som förövare då de, i enlighet med Kjellgrens (2009) avhandling, inte inkluderas som möjliga förövare av sexuella övergrepp i den samhälleliga diskursen utan främst ses som offer. Kjellgren (2009, s. 27) tar även upp hur professionellas förminskande av flickors övergrepp leder till ett förnekande av denna problematik. Detta osynliggörandet leder till att det bildas ett stort mörkertal och att offren för flickors sexuella övergrepp inte får tillräckligt med erkännande från de professionellas sida.

Vidare diskuterade socialarbetaren Julia hur det på grund av rådande könsnormer kan vara svårare för offren att förstå vad de varit utsatta för om det är en flicka som är förövare då flickor sällan synliggörs som förövare. En konsekvens av detta går i linje med Wijkmans, Bijleveld och Hendriks (2014, ss. 23-24) diskussioner om hur offren för flickors sexuella övergrepp känner en skam för det de varit med om och har svårare att förstå vad de varit utsatta för då flickor sällan nämns som förövare. Wijkman, Bijleveld och Hendriks (2014, ss. 23-34) menar att pojkar som blir utsatta för flickors sexuella övergrepp är rädda för att inte bli betraktade som “riktiga män” då föreställningen är att pojkar inte blir utsatta för sexuella övergrepp utan endast flickor.

Samtliga av våra intervjuade nämnde även att de önskade mer kunskap om flickor som begår sexuella övergrepp då detta inte varit ett ämne som diskuterats ingående i deras utbildningar. Lärarna resonerade över hur det är deras magkänsla samt sunda förnuft som främst ligger till grund för upptäckandet av flickor som begår sexuella övergrepp, vilket kan uppfattas vara otillräckligt. Bristande kunskaper om flickor som begår sexuella övergrepp kan utgöra en konsekvens vid synliggörandet av flickor som begår sexuella övergrepp menar Christensen

(2018) i sin studie. Ytterligare en konsekvens med att yrkesverksamma saknar ett genusperspektiv och kunskap om flickor som begår sexuella övergrepp samt att de inte tar övergreppen på lika stort allvar diskuterar Oliver och Holmes (2015, ss. 701–704) i sin studie. De beskriver hur förminskningen och förnekandet av denna problematik leder till att de yrkesverksamma ignorerar att anmäla de sexuella övergreppen som begås av flickor till polis eller socialtjänst samt att offren inte får den hjälp de har rätt till. Detta kan därmed ses som ett svek mot både offret och förövaren då båda är i behov av hjälp och stöd.