8.1 Inledning
Medlemsländerna i EU har kommit överens om visst samarbete i konsulära frågor i tredje land. Det finns också en överenskommelse om konsulärt samarbete mellan de nordiska länderna. I detta kapitel beskrivs detta samarbete.
8.2 Sammanfattning
Det konsulära EU-samarbetet gäller bl.a. stöd till enskilda medborgare i tredje land. En svensk medborgare kan få bistånd av ett annat EU-lands utlandsmyndighet om det inte finns någon svensk representation i vistelselandet. EU-länderna ska också samarbeta vid politiska kriser eller vid naturkatastrofer i tredje land, som kan innebära en säkerhetsrisk för unionsmedborgarna.
EU-länderna har vidare antagit en gemensam strategi för kontakterna med myndigheterna i tredje land i vissa konsulära frågor. Konsulära frågor behandlas inom EU av rådsarbetsgruppen COCON.
Mellan de nordiska länderna finns en överenskommelse från år 1966 om konsulärt samarbete i tredje land. Den tillämpas numera bara gentemot Island och Norge. Överenskommelsen innebär att en svensk medborgare kan få bistånd av en isländsk eller norsk utlandsmyndighet i ett land där Sverige inte är representerat.
8.3 EU–samarbetet
Enligt artikel 20 (f.d. artikel 8c) i Romfördraget – i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget – ska varje unionsmedborgare, inom ett tredje lands territorium, där den medlemsstat i vilken han eller
Konsulärt samarbete inom EU och Norden SOU 2001:70
152
hon är medborgare inte är representerad, ha rätt till skydd från varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor som medborgarna i den staten.
Det konsulära samarbetet inom EU behandlas inom råds-arbetsgruppen COCON. COCON har genom beslut under våren 2001 fått mandat att inte bara diskutera det konsulära samarbetet i tredje land utan även inom unionen. Möjligheterna till gemen-samma lösningar kan därmed komma att uppmärkgemen-sammas inom COCON.
8.3.1 Konsulärt bistånd i tredje land
Medlemsländerna i EU fattade år 1995 ett beslut om rätt för medborgarna i unionens medlemsländer att få stöd av andra medlemsländers diplomatiska och konsulära representation i tredje land (dvs. utanför EU) där en representation från det egna landet saknas.
Av beslutet följer att en svensk utlandsmyndighet i ett land utanför EU ska bistå en medborgare i ett annat medlemsland, om det i landet ifråga varken finns en tillgänglig fast representation eller en tillgänglig och behörig honorärkonsul från unionsmed-borgarens hemland eller från ett land som stadigvarande företräder detta.
Av UD:s föreskrifter (UF 1996:9) om bistånd åt medborgare i Europeiska unionen framgår att en utlandsmyndighet ska bistå en medborgare i ett medlemsland i EU i följande ärenden:
1. bistånd i samband med dödsfall,
2. bistånd i samband med allvarlig olyckshändelse eller allvarlig sjukdom,
3. bistånd i samband med gripande eller anhållande, 4. bistånd till offer för våldsbrott,
5. hjälp till och hemsändning av nödställda.
Utlandsmyndigheten får på begäran även bistå med andra angelägenheter.
Utlandsmyndigheten får inte lämna något ekonomiskt bistånd utan att först ha inhämtat tillstånd från utrikesministeriet i det land där den biståndssökande är medborgare eller hos detta lands närmaste utlandsmyndighet. Detta gäller dock inte om det före-ligger synnerliga skäl att inte begära tillstånd.
I regel ska den biståndssökande förbinda sig att betala tillbaka kostnaderna för biståndet till sitt eget lands myndigheter. I praktiken innebär det att den svenska utlandsmyndigheten fungerar som brevlåda för utrikesministeriet i sökandens hemland.
8.3.2 Gemensam strategi för samarbetet mellan
medlemsstaternas beskickningar och kontakterna med tredje land
Medlemsländerna i EU fattade år 2000 ett beslut om riktlinjer för en gemensam strategi för samarbetet mellan medlemsstaternas beskickningar och kontakterna med tredje land (dvs. utanför EU) i konsulära frågor. Den gemensamma strategin går ut på att ge skydd åt unionsmedborgarnas intressen och rättigheter i tredje land.
Kontakterna med tredje land ska ske med betoning på att Wienkonventionen om konsulära förbindelser ska iakttas och tillämpas på ett enhetligt sätt. Detta ska ske i enhetlighet med prin-ciperna om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grund-läggande friheterna samt demokratin och principen om rättsstaten.
För att underlätta medlemsstaternas möjlighet att skydda sina medborgares intressen och rättigheter i tredje land och för att föra diskussioner om konsulära frågor i tredje land, har principer antagits inom följande områden för sådana kontakter:
underrättelse till ett konsulat om när någon berövats friheten, besöksrätt för ett konsulat,
rätten till liv,
rätten att inte utsättas för tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
behandlingen av fångar,
rätten till en opartisk rättegång,
skydd mot fängslande på grund av skuld, överförande av dömda personer,
olovligt bortförande av barn.
8.3.3 Konsulärt skydd i krissituationer
Medlemsländerna i EU fattade år 2001 beslut om riktlinjer för konsulärt bistånd till medborgare i unionen vid kriser i tredje land.
Konsulärt samarbete inom EU och Norden SOU 2001:70
154
Riktlinjerna, som inte är bindande, utgör en vägledning för medlemsstaternas lokala praktiska samarbete i krissituationer i tredje land. De är tillämpliga vid politiska kriser eller natur-katastrofer i tredje land, som kan föranleda en säkerhetsrisk för medlemsstaternas medborgare. Hur de ska omsättas i praktiken överlåts åt utlandsmyndigheternas chefer att avgöra beroende på de lokala förhållandena.
Utlandsmyndigheterna i medlemsländerna bör enligt riktlinjerna försöka förbättra och finna de bästa och mest produktiva formerna för lokalt praktiskt samarbete med målet att förse sina medborgare med ett effektivt skydd i händelse av en krissituation.
8.3.4 Hur fungerar EU-samarbetet i praktiken?
Bistånd till EU-medborgare
Att bistå enskilda medborgare i andra medlemsländer i EU tycks inte vara någon särskilt betungande uppgift för utlandsmyndig-heterna. Det handlar om få ärenden. Tio av utlandsmyndigheterna har under perioden september 1999–september 2000 handlagt totalt 20 ärenden med biståndssökande som varit medborgare i ett annat medlemsland i EU. Detta har enligt svaren på kommitténs enkät fungerat bra.
Lokala EU-samråd
I 16 länder förekommer regelbundna samrådsmöten inom EU–
kretsen i biståndskonsulära frågor någon eller några gånger i månaden. I övriga länder förekommer samråd någon enstaka gång eller aldrig. Informella eller individuella kontakter förekommer också på en del platser. Bara 9 av utlandsmyndigheterna anser att det förekommer problem på grund av olika synsätt beträffande när konsulärt bistånd kan beviljas, t.ex. vad gäller kravet på bosättning respektive medborgarskap i det egna landet. I vissa länder kan man se en varierande inställning till graden av service från andra EU–
länder till personer med dubbelt medborgarskap, t.ex. i Iran och Libanon.
Ambassaden i Ankara anser att konsulära frågor bör belysas ur ett EU-perspektiv i högre utsträckning än vad som görs nu:
Det bör diskuteras oftare lokalt i EU–grupper och signaler från hemmamyndigheten är här en självklarhet.
8.4 Nordiskt konsulärt samarbete i tredje land
En instruktion om nordiskt konsulärt samarbete i tredje land utarbetades år 1966 efter överläggningar mellan arbetsgrupper från de nordiska länderna. På grund av Danmarks, Finlands och Sveriges EU-medlemskap tillämpas denna numera bara gentemot Island och Norge.
Biståndet till enskilda kan vara mer långtgående än det som gäller för EU-medborgare och kan också omfatta t.ex. praktiskt bistånd i form av råd och upplysningar om lokala förhållanden. Det framgår av UD:s föreskrifter (UF 2000:7) om bistånd åt medborgare i Island och Norge. I praktiken handlar det om få ärenden.