101
europeiskt perspektiv. Även om de senaste siffrorna är från 2007 och internationell statistik ofta är oprecis, kan SHE figures ge en fingervisning om var jämställdheten inom den svenska akademin står i en europeisk jämförelse. I många fall representerar Sverige genomsnittet i Europa, och i vissa fall ligger Sverige långt under.
När det gäller andelen kvinnor i forsk-ningsverksamhet (35%) och andelen kvinnor som doktorerat under 2006 (43%) ligger Sverige ganska nära EUs medeltal, men en bra bit under flera östeuropeiska länder. Sverige har dock ovanligt många kvinnor som doktorerar inom tekniska discipliner; nästan 20% av alla doktorsexamina som togs av kvinnor var inom dessa discipliner 2006. Eftersom SHE figures samtidigt visar att Sverige var det land där könsskillnaderna mellan de olika akademiska disciplinerna var störst, kan detta, ur ett perspektiv, betraktas som en välkommen utveckling.
Sverige ligger också nära EUs medeltal när det gäller skillnaden i framgång mellan män och kvinnor som söker forskningsbidrag, mätt i antalet bidrag, där männen år 2007 hade en success rate (antalet ansökningar/ antalet beviljade ansökningar) som var ca 6% bättre än kvinnornas. (I flera europeiska länder lyckades dock kvinnorna faktiskt bättre än männen i sina ansökningar.) Sverige tillsammans med andra nordiska länder har relativt sett många forskare, men tillväxten har i ett europeiskt perspektiv varit extremt låg. Sverige är det enda landet i statistiken där antalet kvinnor inom högskolesektorn minskade mellan 2002 och 2006, medan antalet män ökade något och könsbalansen kan jämföras med det faktum att kvinnor
även tidigare har varit synliga i forsknings-miljöer som assistenter av olika slag), men kvinnor som leder forskning i frontlinjen går emot en hos många djupt inpräglad föreställ-ning av akademisk excellens.
Detta kan kombineras med det faktum att vi alla bär med oss nutida samhällsnormer, som också, trots de gångna decenniernas fram steg på jämställdhetsfronten, fortfaran-de bygger upp olika slags livsvillkor för kvin-nor och män. Det är alltså inte förvånande att många beslut som fattas av dagens akade-miker omedvetet skapar skillnader mellan kvinnor och män. Resultaten av dessa beslut kan leda till konsekvenser som kan utläsas i nationell eller internationell statistik över könsskillnader i akademin. Om man utgår ifrån att de intellektuella förutsättningarna för kvalificerat och kreativt forsknings- och undervisningsarbete inte skiljer sig åt mellan kvinnor och män, finns det en del statistiska skillnader som behöver förklaringar.
Utgångspunkten för forskningen om kvinnors akademiska karriärer har varit att andelen kvinnliga professorer inte motsvarar andelen kvinnliga doktorer ens över tid eller, omvänt, att andelen manliga professorer är orimligt stort jämfört med andelen manliga doktorer, även över tid. Frågan har sysselsatt både svenska staten och EUs forskningspoli-tiska organ.
Statistik
SHE figures
SHE figures, som återkommande publice-ras av EU, sätter situationen i Sverige i ett
genom en politisk och inte enbart en akade-misk process. Av de svenska rektorerna, som utnämns av regeringen, var 25% av högskole-rektorerna och 43% av universitetshögskole-rektorerna (institutioner som har rätt att utfärda doktors-examen) kvinnor 2007, samma år som endast 18% av de akademiskt tillsatta professorerna var kvinnor. Samma mönster går igenom när det gäller beslutsfattande nämnder hos forsk-ningsfinansiärer, där Sverige också låg i topp med i princip jämn könsbalans.
Högskoleverket
Om svenska förhållanden handlar Högsko-leverkets statistiska analys Forskarkarriär för både kvinnor och män (Dryler & Inkinen & Lagerkvist, 2011)
Rapporten undersöker till exempel hur stor andel av en årskull disputerade kvin-nor respektive män har blivit professorer 12 respektive 18 år efter disputationen, och kommer fram till att även i den nyaste kul-len (disputerade år 1997) är det fler män än kvinnor som är professorer 12 år efter dispu-tationen på alla vetenskapsområden utom medicin. Oroväckande är att denna skillnad är särskilt stor bland dem som disputerat vid yngre år, vilket innebär att männen inte en-bart blir professorer oftare än kvinnor, utan också att deras professorskarriärer är längre än kvinnornas.
Man kan tillämpa olika förklaringsmodel-ler för dessa siffror. Forskarkarriär för både kvinnor och män väljer att dela sina möjliga förklaringar i fyra aspekter: huruvida kvinnor över huvud taget stannar kvar i akademin och varför, huruvida skillnad i befordran kan tänkas bero på olika publiceringsgrad, alltså försämrades under dessa år. Enligt
SHE figures var andelen kvinnliga profes-sorer i Sverige 18% år 2007, vilket ungefär motsvarar EU-genomsnittet på 19% samma år. Man kan också läsa siffrorna på ett annat sätt och konstatera att av svenska kvinnliga akademiker var 5% professorer, medan an-delen professorer av manliga akademiker var 18%. Alltså var ungefär var tjugonde kvinnlig akademiker men knappt var femte manlig akademiker en professor. Men om man jämför andelen kvinnliga professorer med ”professorspotentialen”, andelen kvin-nor i akademin, visar SHE figures att Sverige placerar sig i bottenligan när det gäller kvin-nors avancemang. SHE figures presenterar en ”glass ceiling index” som jämför andelen kvinnliga professorer med andelen kvinnliga akademiker, och därigenom utgör ett grovt mått på vilka chanser kvinnorna har haft att avancera till professorsnivån. I den senaste presentationen, som bygger på siffror från 2007 intar Sverige tillsammans med Belgien femteplatsen från botten räknat, och lämnar endast Lettland, Litauen, Cypern och Irland bakom sig. Dessutom visar SHE figures, att medan andelen kvinnliga professorer i Europa generellt är högre bland yngre ålders-grupper, är mönstret närmast det motsatta i Sverige. Siffran kan antyda att svenska kvin-nor har ett akademiskt livslopp som väsentli-gen skiljer sig från kvinnor i andra europeiska länder, eller att en utjämning av könsfördel-ningen bland professorer inte automatiskt är att förvänta med tiden.
Däremot toppar Norge, Sverige och Finland listan över andelen kvinnor bland högskolerektorer, som ju tillsätts delvis
103
inom professorskåren år 2030, borde andelen kvinnliga nyrekryterade professorer ligga kring 57% i stället för 15–40% (Kvinnor och män i högskolan, 2008).
Inga sanktioner eller belöningar, utan enbart en redovisningsplikt har varit kopp-lade till universitetens rekryteringsmål. Elva lärosäten av de tjugo uppfyllde sina mål un-der den senaste perioden. Trots detta fick Delegationen för jämställdhet i högskolan i sin utvärdering fram att målen hade haft effekt i och med att plikten att redovisa mål-uppfyllelsen hade hållit jämställdhetsfrågan på agendan på flera lärosäten. Att man inte hade lyckats uppnå målen ansåg de berörda lärosätena främst bero på att andra hänsyn, som förtjänst, skicklighet och kompetens skall väga starkare än kön vid anställning, eller att det över huvud taget hade varit få kvinnor som kunde ha varit möjliga – anting-en på grund av att man utlyst få anställningar eller för att man haft få kvinnliga sökande.