Plats: KPMG, Göteborg. Telefonintervju Respondent: X

Datum: 2009-05-07 kl: 11:30-12:00

X har arbetat på KPMG, Göteborg, i 24 år och har varit auktoriserad revisor sedan år 1990. Det han framförallt arbetar med är små- och medelstora företag. På grund av sin mångåriga erfarenhet inom branschen anser vi att X kan bidra med god kunskap inom området.

4.3.1 Penningtvätt

X kan inte med säkerhet säga att penningtvätt har ökat, men hans uppfattning är att antalet fall har stigit. En bidragande orsak till det tror han kan bero på en ökad kriminalitet, narkotikabrott samt maffian som vill få illegalt införskaffade pengar tvättade. Men X har själv inte kommit i kontakt med klienter som misstänkts för penningtvätt. Han poängterar att det är viktigt att kontrollera nya klienter noga, innan de antas.

4.3.2 Anmälningsplikt

X anser att anmälningsplikten har ett gott syfte. Det gör att bekämpningen av bedrägerier, som exempelvis penningtvätt, kommer upp till ytan och genom en anmälan kan åtgärder vidtas. Han kan inte se några direkta nackdelar med anmälningsplikten då han menar att oseriösa personer vilka har erhållit pengar genom kriminella åtaganden inte ska få någon hjälp och ska bekämpas.

Då X inte själv varit utsatt för att misstänka något brott säger han att han aldrig behövt ta fram information om det finns någon i förväg fastställd arbetsplan. Han påpekar dock att han vid granskning följer FAR och att det säkerligen finns checklistor att följa.

X säger att de vid misstanke om brott styrs av penningtvättslagen och att anmälan ska göras snarast möjligt, samt att de som revisorer ska avgå inom två veckor. Han nämner även att en anmälan till styrelsen kan göras, om det känns motiverat. X tycker det är relativt otvivelaktigt om vad som skall göras, det är bara att följa det som står i lagen.

Han tycker att det inom företaget finns en god kunskap och kännedom inom området penningtvätt. Det anordnas olika kurser och seminarier, vilket är bra säger han. X har ingenting emot att få mer utbildning inom området. Det är något revisorer måste känna till tillägger han.

Något problematiskt med anmälningsplikten kopplat till tystnadsplikten kan X inte direkt se. När det gäller penningtvättslagen, står den över tystnadsplikten och är en myndighetsutövning som de som revisorer ska åtgärda, men samtidigt ska det inte skada klientens företag i onödan. Om misstanke uppkommer säger X att det är viktigt att först göra en utredning, innan vidare åtgärder följer. Då det är ganska stora saker som står på spel, som till och med kan leda till att revisorn avgår. Att direkt veta vad som är ett brott eller inte är svårt enligt X. Han säger att det är svårt att bedöma när det gäller penningtvätt och misstanke som kräver åtgärder. Revisorerna har inte all kunskap inom området, men X säger att de då har möjlighet att söka hjälp, exempelvis ta kontakt med Finanspolisen och diskutera en speciell fråga. X tror att de på Finanspolisen är intresserade av att diskutera en fråga innan det blir en anmälan, utifall det inte är en befogad misstanke.

X berättar att det ingår i revisorns roll att skriva revisionsberättelser. De vill inte försättas i situationen att skriva en oren revisionsberättelse och vill på alla möjliga sätt undvika brott. Han säger vidare att det tillhör revisorn att vara en oberoende part, vilken klienten kan lita på. Men framkommer det att oseriösa personer är verksamma i det granskade företaget ska styrelsen kontaktas i första hand menar han. Han menar att seriösa personer i ett företag säkerligen inte vill ha med penningtvätt att göra. X berättar att om det visar sig att även styrelsen är inblandade i oseriösa affärer får istället en anmälan göras direkt.

X tror att de seriösa företagarna inte ser något problem med anmälningsplikten. Han säger att revisorn är anlitad för att se till att allt står rätt till med företaget. Om misstanke om penningtvätt skulle upptäckas anser aktieägarna att det är en positiv upptäckt, fastän den inte alltid är delad av alla. X menar att vid misstanke om penningtvätt ska de ändå hjälpa klienten och undersöka om felet kan åtgärdas. Problemet är att avgöra om det är ett väsentligt fel eller inte. Det gäller då att försöka se om händelsen sker systematiskt. Om brott av väsentlig karaktär har begåtts finns inget annat alternativ än att anmäla, säger han. X fortsätter med att berätta att det är väldigt tråkigt om det exempelvis är en klient de haft i tjugo år, men att det inte finns många alternativ att välja bland, då han inte kan riskera sitt yrke. X säger att det är svårt att avgöra vid vilka misstankar och hur välgrundade de ska vara för att en anmälan ska göras.

4.4 Finanspolisen

Plats: Finanspolisen, Stockholm. Telefonintervju Respondent: Thomas Palmberg

Datum: 2009-05-05 kl: 9:00-9:30

Thomas Palmberg är biträdande chef på Finanspolisen i Stockholm. Han har arbetat på Finanspolisen sedan år 2001, det vill säga i åtta år. Palmberg är utbildad från Polishögskolan och har läst en ekoutbildning i sex olika kursomgångar. Kurserna omfattas av bland annat företagsekonomi och bokslut. Eftersom Palmberg är biträdande chef och arbetat en längre tid på Finanspolisen anser vi att han är kompetent och har erfarenhet om vårt problemområde.

4.4.1 Penningtvätt

Palmberg berättar att det ofta är kontantintensiva företag som tvättar pengar. Det beror på att de har stor möjlighet att ta in brottspengar i verksamheten som om de vore intäkter av legal näringsverksamhet. I kontantintensiva företag finns det även möjlighet att få falska fakturor för att kunna täcka upp kostnader i verksamheten. Palmberg förklarar att vid misstanke om brott ska en polisanmälan göras men att en penningtvättsanmälan endast är en form av ett antagande om att det kan vara fråga om pengar som tvättas från brottslig verksamhet. Han menar att det ofta inte finns ett konkret brott i samband med penningtvätt.

Enligt Palmberg har ca 13 000 penningtvättsanmälningar kommit in till Finanspolisen under år 2008. Det är en stor ökning från år 2007 förklarar han vidare då det endast var 6000 anmälningar. Palmberg säger att medelantalet penningtvättsanmälningar en längre tid tillbaka har varit omkring 9000-10 000 per år. Han berättar vidare att den kraftiga minskningen under år 2007 troligtvis kan ha orsakats av en bank. Banken ändrade sina rapporteringsrutiner, från att ha rapporterat ett antal tusen penningtvättsanmälningar till endast ett par hundra. Palmberg nämner även att utav de 6000 anmälda penningtvättrapporter var det endast fyra olika revisionsbyråer av ca 4000 rapporteringspliktiga revisorer som rapporterade elva stycken penningtvättsrapporter till Finanspolisen. Han tycker att det är en låg siffra men att det ändå visar att revisorer har börjat rapportera, då det finns andra branscher som inte rapporterar penningtvätt.

Eftersom datasystemet inte är klart för år 2008 går det inte att få en siffra för anmälda penningtvättsrapporter från revisorer men Palmberg säger att han tror att rapporterna har ökat, men att ökningen inte är särskilt stor. Däremot menar han att medvetenheten har ökat kring penningtvätt hos revisorer.

4.4.2 Anmälningsplikt

När det gäller revisorers anmälningsplikt vid misstänkt penningtvätt förklarar Palmberg att revisorn är en utav de personer som kan upptäcka penningtvätt. Det på grund av att revisorer får goda insikter i företagens räkenskaper. De kan exempelvis upptäcka inköpsfakturor som egentligen inte har någon verklig grund för att täcka upp kostnader i ett företag, som egentligen inte finns säger han. Han menar att revisorn har möjlighet att upptäcka felaktigheter i bokföringen som kan vara anledningen till misstänkt penningtvätt. Sedan har revisorn även tillgång till företagets konton när de granskar bokföringen och får möjlighet att upptäcka om pengar har strömmat genom kontona, vilket skulle kunna vara ett tecken på penningtvätt förklarar han. Men Palmberg anser att revisorer upplever mer nackdelar än fördelar med anmälningsplikten.

Med tanke på att revisorer granskar räkenskaper tror Palmberg att kunskapsnivån om penningtvätt hos revisorer är bättre än exempelvis i handel med kontanta varor och tjänster, eller andra verksamheter som är rapporteringspliktiga. Däremot säger han att revisorer förmodligen inte tänker på att det kan vara fråga om penningtvätt när de granskar räkenskaperna. Palmberg anser att revisorer har förmåga att kunna upptäcka transaktioner och konton. Han förklarar att det handlar om att revisorer får en bra utbildning, att de tänker rätt. Palmberg uttrycker att det finns behov av mer utbildning men att det är revisorerna själva som får göra en bedömning. Han poängterar att nästan alla som är rapporteringspliktiga är i behov av att veta hur pengar tvättas och hur brottslingar tänker.

När det gäller rapporteringsplikten vid misstanke om penningtvätt får de revisorer som gör en rapport till Finanspolisen inte tala om det för sina klienter säger Palmberg. Det kan uppstå en konflikt med penningtvättslagen för att den lagen säger att det är en skyldighet att rapportera. Palmberg menar att enligt penningtvättslagen har revisorer inget val. Han förklarar scenariot om revisorer misstänker penningtvätt ska de granska den transaktionen. Om de efter granskningen fortfarande inte kan finna någon rimlig förklaring, utan antar att det kan handla om penningtvätt, då har de en skyldighet enligt lagen att rapportera till Finanspolisen. Vid en anmälan har revisorer en tystnadsplikt och får inte tala om det för sin klient att de har gjort den här rapporten enligt Palmberg.

Palmberg anser inte att det finns en rädsla hos revisorer att förlora klientens förtroende för han menar att en revisor troligtvis inte vill ha en kriminell person som tvättar pengar som sin klient. Palmberg påpekar att klienterna ändå inte får reda på att revisorn har gjort en penningtvättsrapportering samtidigt som han säger att en revisor kan välja bort sin klient om det råder misstänksamhet. Palmberg har inga negativa aspekter att poängtera i frågan om samarbetet med revisorerna utan han säger att det har fungerat de gånger som de har haft kontakt med varandra. Han säger att han har förståelse för deras arbete och vill inte snoka för mycket samtidigt som han tror att det inte finns någon revisor som vill blunda för penningtvätt. Palmberg menar att det finns en lag som de är skyldiga att följa.

Personligen tycker Palmberg att revisorer borde upptäcka mer i räkenskaperna för det finns oerhört många företag som utnyttjas för penningtvätt. Han menar att även om penningtvätt inte syns i bokföringen syns det i kontona. Banker är rapporteringspliktiga och ska upptäcka misstänkta transaktioner på konton vilket innebär att även revisorer borde upptäcka det i samband med revision säger Palmberg. Fler rapporter hade han kunnat förvänta sig av revisorerna.

Palmberg avslutar intervjun med att berätta att det över lag kan finnas en sorts rädsla hos alla rapportörer att rapportera till Finanspolisen. En oro finns för att någon ska komma tillbaka och agera hotfullt för att en anmälan om misstänkt penningtvätt har gjorts. Men han förklarar vidare att den rapport som skickas in till Finanspolisen förvaras i ett säkert system dit inga andra poliser har tillgång utan det är enbart Finanspolisen som har tillträde till penningtvättsregistret. Han säger även att lokalerna är skalskyddade och alla pappershandlingar förvaras i låsta arkiv med larm. När Finanspolisen skriver en rapport till den myndighet som eventuellt ska utreda misstanke om brott skickas inte penningtvättsanmälan vidare utan den stannar kvar hos Finanspolisen. Palmberg berättar att det är endast ett underrättelseuppslag, det vill säga en sammanställning av alla uppgifter som Finanspolisen har efter en analys av ärende som skickas vidare till den myndighet som ska ta hand om fallet. Där framgår det inte vilken revisor som gjort rapporteringen. Många rapportörer känner en rädsla eftersom de inte vet vad som händer med penningtvättsrapporten säger Palmberg. Han tror att det skulle hjälpa med mer utbildning där han berättar att de på Finanspolisen ställer upp på större tillställningar för cirka 100-200 personer, men att möjligheten inte finns till att åka ut och utbilda enskilda byråer.

5 Analys

I kapitlet görs en analys mellan vårt empiriska insamlade material kopplat till den teoretiska referensramen för att kunna besvara vår problemformulering. Här framförs respondenternas olika åsikter för att belysa likheter och olikheter.

Det är debatterat att ekonomisk brottslighet och penningtvätt har ökat. En bidragande orsak är internationaliseringen samt utvecklingen av nya tekniker som utnyttjas av kriminella personer. På grund av att allt fler tjänster och transaktioner utförs elektroniskt blir det mer komplicerat att identifiera kunder och varifrån transaktionerna har sitt ursprung. Det finns även trender som visar att kriminella i stor utsträckning övergår från att tidigare ha utnyttjat banker och växlingskontor till privata företag, framförallt de kontantintensiva. Därmed får revisorer en mer betydelsefull roll i bekämpningen av penningtvätt då de får goda insikter i företagens ekonomiska förhållanden och har möjlighet att upptäcka misstänkta transaktioner.

Ingen utav respondenterna har personligen varit i kontakt med penningtvätt eller gjort en penningtvättsrapportering. Men revisorerna i vår uppsats anser generellt att penningtvätt har ökat. Respondent Willforss anser att området fått mer uppmärksamhet och en ökad medvetenhet om att problemet existerar. Både respondent från KPMG och respondent Mansén tror att den tilltagande ökningen kan bero på dagens samhällssituation med en ökad kriminalitet. Att penningtvätt har uppmärksammats mer leder till att åtgärder kan vidtas i större utsträckning anser vi.

Enligt Finanspolisens årsrapport (2007) har misstänkta penningtvättsrapporter minskat från tidigare år. De fyra revisorerna som rapporterade till Finanspolisen under år 2007 utgjorde endast 0,1 procent av de anmälningspliktiga revisorerna. Det finns tendenser att antalet anmälda brott styrs av hur effektivt myndigheterna arbetar i sin kontrollverksamhet. Respondent Palmberg antydde att det har skett en stor ökning av anmälningar som kommit in till Finanspolisen under år 2008. Utav de inkomna anmälningarna tror han att andelen från revisorer visserligen har ökat, men inte avsevärt.

Men respondent Palmberg anser att medvetenheten kring penningtvätt har ökat hos revisorer.

I penningtvättslagen finns lagstadgat att revisorer har en skyldighet att rapportera vid misstanke om penningtvätt. Revisorer har en uppgift att bedöma hur stor risk det finns för oegentligheter i sina uppdrag. Johansson m.fl (2005) uttrycker att det finns en förväntning om att kvalificerade revisorer ska kunna upptäcka bedrägerier vid revidering. Författarna menar att revisionen är en effektiv och viktig metod för att bekämpa penningtvätt. Även respondent Palmberg, på Finanspolisen, anser att revisorer har förmåga att upptäcka den typen av brottslighet.

Respondent Willforss påstår att han som revisor måste vara relativt säker innan en anmälan görs eftersom han anser att en misstanke inte är tillräcklig för att göra en anmälan. Respondent Mansén delar samma uppfattning som respondent Willforss och tillägger att minskningen av anmälningar kan bero på att revisorn vill vara absolut säker innan någon rapportering görs. Mansén menar att anmälningsplikten kan bli verkningslös vid brist på bevis. Respondent från KPMG tycker, som de övriga två revisorerna, att det är viktigt att genomföra en utredning då misstanke om penningtvätt uppstår.

Respondenterna anser att det är svårt att avgöra hur välgrundade misstankarna ska vara för att en anmälan ska göras. Det kan enligt oss bero på okunskap om penningtvätt och rapporteringsprocessen.

Samtliga respondenter samtycker om att syftet med anmälningsplikten är god.

Respondent Mansén förtydligar genom att framföra revisorers möjlighet att i ett tidigt skede upptäcka och avslöja penningtvätt. Respondent från KPMG är mycket positiv inställd till att bedrägerier kommer upp till ytan och kan bekämpas. Mansén ser anmälningsplikten som en självklar och viktig funktion för att förhindra penningtvätt.

Men han ifrågasätter samtidigt om det verkligen är revisorers roll att anmäla då deras egentliga uppdrag är att tillgodose klienterna. Respondent Willforss anser att anmälningsplikten har ett positivt syfte för att bekämpa brott. Dock är han negativt inställd då han, likt Mansén, inte tycker att det är revisionens främsta uppgift att upptäcka bedrägerier. Han poängterar att det är statens sätt att skjuta över mer ansvar på revisorerna. Enligt Koh & Woo (1998) finns en underökning från USA som resulterade i att revisorer bör åläggas ett större ansvar för upptäckter av bedrägerier. Respondent Palmberg framhäver att revisorer är den yrkesgrupp som på grund av sina insikter i företag har kunskap att upptäcka penningtvätt. Palmberg trycker på att revisorer är särskilt betydelsefulla vid bekämpning av penningtvätt då de har tillgång till företagens konton och en överblick över transaktionerna. Men han är medveten om att revisorer upplever en mer negativ inställning till anmälningsplikten. Här kan vi se en utgångspunkt till ett förväntningsgap som uppstår genom att Finanspolisens förväntningar skiljer sig från revisorernas agerande vid misstanke om penningtvätt.

Generellt delar respondenterna samma uppfattning om att kunskapsnivån kring penningtvätt inom revisionsbyråerna är relativt hög. Mansén har fått en hel del utbildningar genom byrån och anser att det har varit lärorikt. Även på KPMG anordnas det olika kurser och seminarier enligt vår respondent. Han ser gärna att mer utbildning inom området penningtvätt arrangeras, då det är väsentligt att revisorer är informerade och kunniga. Palmberg anser att kunskapsnivån är betydligt högre hos revisorer än övriga rapporteringsskyldiga yrkesgrupper. Han menar att det är viktigt att revisorer får en bra utbildning vilket underlättar deras analysförmåga vid granskning.

Då revision bygger på ett förtroende mellan revisorn och klienterna är det viktigt att tystnadsplikten efterföljs. Men He (2006) upplever att det finns en konflikt mellan bekämpning av penningtvätt och tystnadsplikten som revisorer har gentemot sina klienter. Samtidigt menar Hellsberg (2007) att rapportering till myndighet innebär att

utomstående får ta del av företagsinformation, vilket därmed utgör ett brott mot tystnadsplikten. Men som Palmberg uttalar sig om är det enligt penningtvättslagen en skyldighet för revisorer att rapportera misstanke om penningtvätt. Respondent från KPMG ser heller ingen problematik med anmälningsplikt kopplat till tystnadsplikt, då han anser att penningtvättslagen står över tystnadsplikten. Respondent Willforss och Mansén upplever förhållandet lite mer komplicerat. Enligt Willforss finns ingen tydlig koppling mellan anmälningsplikten och tystnadsplikten. Han menar att tystnadsplikt har en central roll inom revision, men sker illegal verksamhet ska han enligt lag anmäla till Finanspolisen och på det sättet frångå tystnadsplikten. Mansén instämmer och påpekar att relationen till klienter bygger på tystnadsplikten. Men till skillnad från Willforss upplever han det som en konflikt mellan de båda skyldigheterna, då revisorn måste frångå tystnadsplikten vid en anmälan om misstänkt penningtvätt.

Eftersom det uppstår ett förväntningsgap när skilda meningar mellan myndighetens förväntningar på revisorer inte överrensstämmer med revisorns agerande anser vi att det saknas kommunikation. Enligt Zikmund (2008) finns två förklaringar till förväntningsgapet. Han menar att en revisor dels kan styra sin förmåga och ha tillräcklig kunskap att upptäcka bedrägerier men i vissa fall väljer att ignorera uppenbara signaler av

Eftersom det uppstår ett förväntningsgap när skilda meningar mellan myndighetens förväntningar på revisorer inte överrensstämmer med revisorns agerande anser vi att det saknas kommunikation. Enligt Zikmund (2008) finns två förklaringar till förväntningsgapet. Han menar att en revisor dels kan styra sin förmåga och ha tillräcklig kunskap att upptäcka bedrägerier men i vissa fall väljer att ignorera uppenbara signaler av

I dokument Penningtvätt: Revisorns agerande & Finanspolisens förväntningar (sidor 39-47)

relaterade dokument