En stor del av den tidigare forskningen om skrivinlärning menar att kreativt eller personligt skrivande kan vara gynnsamt och utvecklande på samma nivå som akademiskt skrivande. Undersökningen Marshall (1987) gjorde resulterade i att elevernas förståelse för en läst bok ökade i och med de längre skrivuppgifterna och att både den personliga texten och den formella texten gav goda resultat. Resultatet innebär att elever kan nyttja både det personliga, kreativa skrivandet och det formella, akademiska skrivandet för att utvecklas. Även Malmström (2012) konstaterar att elevernas derivativa, det vill säga kreativa, skrivande gynnade deras förståelse för böckerna de läst samt att de utvecklade en ny skrivstil: det skönlitterära skrivandet. Enligt dessa resultat borde det finnas starkare stöd för kreativt skrivande i Svenska 1 eftersom det verkar gynna elevernas språkliga utveckling samt läsförståelse. Det kreativa skrivandets svaga ställning i läroplanen kan vara bekymmersamt om eleven på grund av det uppmanas att endast skriva sådant som ska följa formella regler. Därmed riskerar eleven att inte våga experimentera med språket (Malmström 2017, 278). Det skulle med andra ord innebär att undervisningen går emot ämnets syfte där det står att ”Undervisningen ska stimulera elevernas lust att [...] skriva [...] och därmed stödja deras personliga utveckling.” (Skolverket 2011, 160). Med tanke på denna slutsats skulle det vara önskvärt med större utrymme för kreativt och skönlitterärt skrivande eftersom det både kan bidra till elevens skrivutveckling och även deras personliga utveckling.
Ett ökat fokus på det kreativa skrivandet i läroplanen för Svenska 1 skulle inte innebära att det akademiska och det argumentativa skrivandet hamnar i skymundan eller undviks att undervisas i. Majoriteten av de texter som vuxna skriver i sitt studie- eller arbetsliv är trots allt texter som kan klassificeras som akademiska. Därför är det självklart viktigt att det akademiska skrivandet är en stor del av den skrivundervisning som gymnasieungdomar tar del av, detta för att förbereda eleverna inför en framtid som skribenter och därmed även som demokratiska medborgare. Det betyder däremot inte att det kreativa skrivandet borde undvikas helt. En jämnare fördelning mellan det kreativa och det akademiska skrivandet skulle kunna innebära bättre skrivutveckling för eleverna. Både det personliga och det formella skrivandet gynnar elevernas förståelse för litteratur, vilket innebär att det finns underlag för att de båda skrivsätten kan användas i undervisningen (Marshall 1987). Krogh och Piekut (2015) uppmanar också till en jämnare fördelning mellan det akademiska och kreativa skrivandet och påstår att det kreativa skrivandet även kan vara en resurs inför akademiskt skrivande (36f.) I en kurs som samtliga gymnasieprogram läser borde eleverna därför få chansen att utforska olika skrivstilar och känna att skrivandet är givande. Det akademiska skrivandet borde med andra ord inte försvinna från Svenska 1 eftersom det är så pass givande för eleverna. Däremot skulle det akademiska skrivandet och den personliga skrivutvecklingen kunna gynnas av kreativa inslag i skrivundervisningen.
Läroplanen är övervägande argumentativt och akademiskt inriktad vilket kan ha att göra med att svenska skolan är resultatbaserad i och med de olika internationella skolundersökningarna svenska elever deltar i, såsom PISA (Programme for International Student Assessment), PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study) och TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study). Nyström Höög (2010) drog slutsatsen att skrivundervisning skulle gå mot mer tidningsinspirerat skrivande på grund av de nationella provens ökade inflytande på undervisningen. I och med den tunga resultatbaserade inriktningen skolan numera har, verkar hennes slutsats vara riktig. Det är lättare att mäta resultat på argumentativa eller akademiska texter i och med att det finns tydliga riktlinjer för vad som anses språkligt rätt och fel. Det är inte lika tydligt vad som gör en kreativ text bra eller dåligt, det är helt enkelt svårt att mäta och bedöma kreativitet. Läroplaner vittnar om samhällets syn på skrivande och Lgy11 är inget undantag (Pulls 2019, 178). Inför skapandet av den senaste läroplanen (Lgy11) upplevdes det att svensk skola var i kris och Alliansregeringen beslutade att inleda skolreformen som ledde till Lgy11 (Utbildningsdepartementet 2010). ”En läroplan är en politisk text, att reformera
skolan en symbolhandling, ett sätt att visa handlingskraft och regeringsduglighet” (Malmström 2017, 276). Vid utformningen av Lgy11 var den framtidstro som präglade de tidigare läroplanerna borta. Framtiden upplevdes mörk och en kristematik märktes i den nya skolreformen. De tidigare läroplanerna ansågs vara otydliga, flummiga och inte tillräckligt varierade eller kostnadseffektiva. Många elever slutförde inte sina utbildningar vilket gjorde att skolan behövde stramas upp. Efter finanskrisen 2008 märktes kristemat runt hela Europa och i Sverige var uppstramningen i den nya skolreformen en konsekvens av detta. Bernstein ([1990] 2003, 104) i Malmström (2017) menar att värdet av inramning och klassifikation ofta förstärks vid ekonomiska kriser vilket kan ses som en förklaring till svenska skolans utveckling (281). Kunskapsmätningar såsom PISA fick dessutom ett starkt utrymme i media där svenska skolan målades upp som en skola i kris. Som en konsekvens av detta blev det också viktigt att höja de svenska elevernas resultat och därmed implementerades de mer akademiska inlärningssätten.
Efter implementeringen av Lgy11 läser samtliga gymnasieprogram kursen Svenska 1, vilket innebär att både yrkesprogram och högskoleförberedande program läser kursen. I och med att eleverna på yrkesprogrammen inte nödvändigtvis läser ytterligare kurser i svenska riskerar de att få en väldigt smal bild av vad skrivande innebär. Studerande vid ett yrkesprogram går ut gymnasiet med en yrkesexamen och förväntas arbeta inom yrket de studerat. Kravet på skrivkunskap på alla arbetsplatser har under senare tid ökat (Bylin 2020), vilket innebär att de studerande på yrkesprogrammen borde få chansen att bli självsäkra skribenter i svenska. Med detta i åtanke går det att ifrågasätta om kursen Svenska 1, som samtliga program läser, verkligen erbjuder en nog varierad och tillräcklig skrivundervisning för någon som direkt efter studenten ska ut i arbetslivet. Enligt vår analys av Skolverkets läroplan för svenska ska det bedrivas en stark akademisk skrivundervisning i Svenska 1, vilket för en elev på ett yrkesprogram kan anses som
irrelevant eller överkurs eftersom de just pluggar ett yrkesprogram och inte ett högskoleförberedande program. Vikten borde snarare ligga på att kunna formulera sig väl och begripligt i skrift och inte nödvändigtvis endast på akademiskt skrivande. Att kunna formulera sig väl och begripligt i skrift är inte synonymt med att skriva en akademisk eller argumenterande text.
Trots att kreativitetsdiskursen har en svag ställning i läroplanen för Svenska 1, har den en relativt stark ställning i läromedlen. Läroboksförfattarna i de undersökta läromedlen verkar måna om att erbjuda en bred skrivundervisning, där det kreativa skrivandet får utrymme. Författarna verkar ändå ha stött på problem med att motivera de kreativa övningarnas plats i böckerna. I Bok 1 finns det exempelvis inga övningar i de två uppenbart kreativa kapitlen Noveller och Dikter som räknas som examinerande. I de två kapitlen står det rent specifikt att det inte finns några examinerande uppgifter i kapitlen. I Bok 2 motiverar författarna det kreativa kapitlet Fiktivt berättande med kriterier från det centrala innehållet och kunskapskraven för kursen Svenska 1 och de kan anses tveksamma och otydliga i relation till just skrivande. De examinerande övningarna i kapitlet är i huvudsak analyser och den uppgift där själva skrivandet är kreativt bedöms uppgiften utifrån anpassning till syfte, mottagare och kommunikationssituation, samt språkriktighet och inte utifrån sitt kreativa innehåll. Det är därmed tydligt att kreativa texter verkar vara svårbedömt. Trots detta skulle det kreativa skrivandet kunna bidra till elevens ökade självförtroende som skribent samt dess skrivförmåga och därmed har det kreativa skrivandet en plats i svenskundervisningen. Speciellt i Svenska 1 som är en kurs för samtliga gymnasieungdomar.
Fördelningen av diskurserna i både läroböckerna och i läroplanen är relativt likställd. Den enda diskurs som gravt sticker ut är kreativitetsdiskursen eftersom den representeras relativt ofta i läroböckerna men representeras minst i läroplanen. Diskursens svaga ställning i läroplanen väcker frågan om det överhuvudtaget finns underlag för kreativt skrivande i läroböcker för kursen Svenska 1. Forskning visar dock att det kreativa skrivandet kan vara lika givande som det akademiska skrivandet och det skulle vara önskvärt med en mer jämn fördelning mellan det kreativa skrivandet och det akademiska skrivandet i Svenska 1. Kursen Svenska 1 är obligatorisk för samtliga gymnasieprogram vilket innebär att en bredare undervisning i skrivande skulle vara att önska. Den snäva, akademiska inriktningen passar främst elever som studerar på ett högskoleförberedande program, medan eleverna på yrkesprogrammen skulle kunna ha fördel av en mer varierad skrivundervisning. Den starka akademiska inriktningen som Skolverkets dokument har kan bero på ett resultatfixerat samhälle och den politiska debatten om skolans stadiga försämring. Resultat från exempelvis PISA-undersökningar visar att svenska elevers kunskaper i kärnämnen länge sjunkit jämfört med andra länder. Det blir därför viktigt att i skolan ta fram resultat som är mätbara, vilket syns i läroplanen eftersom den är starkt influerad av akademiska undervisnings- och skrivformer.
5 Avslutning
En undersökning framtagen av UR (2020) bekräftade att universitetslärare och arbetsgivare tycker att unga skriver för dåligt. Språkrådets Maria Bylin (2020) menar dock att det är svårt att veta om det är ungdomarnas skrivförmåga som blivit sämre eller om det är kraven på skrivande som blivit högre. Hon påpekar också att det är viktigare att se framåt och lägga resurser på de elever som behöver hjälp i sin skrivundervisning och inte se bakåt för att ta reda på när försämringen började. I och med detta framkom uppsatsens syfte vilket var att undersöka hur läromedel i Svenska 1 behandlar skrivande samt huruvida de tar hänsyn till det som sägs om skrivande i den nuvarande läroplanen. För att ta reda på detta framtogs två frågeställningar. Frågeställning ett undersöker vilka föreställningar och uppfattningar om skrivande som syns i läroböckernas övningar och uppgifter och frågeställning två undersöker om läroböckerna har stöd av den nuvarande läroplanen vad gäller skrivinlärning. Ivaničs (2004) ursprungliga sex skrivdiskurser för skrivundervisning stod till grund för analysen av både läroböckerna och läroplanen. Resultatet visade att fem av Ivaničs sex diskurser kunde identifieras, den enda som inte identifierades var den sociopolitiska skrivdiskursen. Genrediskursen var mest framhävd i både läroböckerna och läroplanen, de övriga diskurserna hade också en relativt lik fördelning i läroböckerna som i läroplanen. Den enda diskurs som avvek kraftigt var kreativitetsdiskursen. Kreativitetsdiskursen var den tredje mest återfunna diskursen i läroböckerna och den minst återfunna diskursen i läroplanen, tillsammans med den socialpraktiska skrivdiskursen. I diskussionen lyftes denna avvikelse och huruvida det kreativa skrivandet har en plats i läroböcker för kursen Svenska 1 eller ej. Den tidigare forskningen visar att kreativt eller skönlitterärt skrivande kan gynna elevens läsförståelse samt väcka skrivarglädje och därmed även utveckla det akademiska och argumentativa skrivandet. Svenska 1 läses av samtliga gymnasieprogram, både yrkesprogram och högskoleförberedande program. Diskussionens slutsats blir därmed att det borde uppmanas till en mer jämn fördelning mellan det akademiska skrivandet och det kreativa skrivandet eftersom en mer varierande skrivundervisning kan gynna elevens skrivutveckling såväl som dess personliga utveckling.