Det gick att identifiera samma fem diskurser i läroplanen som i läroböckerna, det vill säga färdighets-, kreativitets-, genre- och processdiskursen samt den socialpraktiska skrivdiskursen. Fördelningen är dock olika mellan läroplan och läroböckerna. I läroplanen är fördelningen följande: Genrediskurs nio gånger (37,5 %), processdiskurs fem gånger (21 %), färdighetsdiskurs fyra gånger (17 %) och kreativitets- och socialpraktiskt skrivdiskurs tre gånger vardera, det vill säga 12,5 % var. Den största skillnaden är kreativitetsdiskursen. Den är avseendevärt mindre framhävd i läroplanen och kunskapskraven. De övriga diskurserna är relativt lika fördelade mellan läroplanen och läroböckerna. Nedan presenteras diskurserna var för sig, från mest framhävd till minst framhävd.
3.2.1 Genrediskursen
Genrediskursen är den av Ivaničs (2004) skrivdiskurser som återfanns flest gånger i
läroplanen för svenskämnet, både i ämnets syfte och den specifika kursplanen för Svenska 1. Diskursen identifierades 9 gånger i läroplanens olika delar som behandlar skrivande. Ett exempel på det är i ämnets syfte där eleverna ska ges förutsättningar att utveckla:
”Kunskaper om genrer samt berättartekniska och stilistiska drag, dels i skönlitteratur från olika tider, dels i film och andra medier” (Skolverket 2011, 161). Detta mål går ut på att eleverna ska få kunskap om hur olika texttyper skrivs med hjälp av olika stildrag specifika till textens syfte. Genrediskursens teoretiska tradition går ut på att text varierar språkligt beroende på dess syfte och kontext vilket resulterar i att det går att identifiera olika språkliga attribut för olika texttyper beroende på om de är till exempel skrivna eller muntliga (Ivanič 2004, 233f). I kunskapskraven för betyg E står följande:
Eleven kan skriva argumenterande text och andra typer av texter, som är sammanhängande och begripliga samt till viss del anpassade till syfte, mottagare och kommunikations-situation ... (Skolverket 2011, 163).
Här kan man urskilja genrediskursen eftersom eleven ska visa att den kan skriva olika typer av texter och anpassa dem efter situation och mottagare.
3.2.2 Processdiskursen
Vid fem tillfällen identifierades processdiskursen i läroplanen. Processdiskursen karaktäriseras bland annat av de tre stegen planning, translating och reviewing. Stunden före och efter skrivandet är i fokus och man lär sig skrivande genom att lära sig processer och metoder för skrivande (Ivanič 2004, 231). I ämnets syfte står följande:
Kunskaper om den retoriska arbetsprocessen, dvs. att på ett strukturerat och metodiskt sätt planera och genomföra muntlig och skriftlig framställning som tar hänsyn till syfte, mottagare och kommunikationssituation i övrigt (Skolverket 2011, 161)
Enligt ämnets syfte ska eleverna lära sig om den retoriska arbetsprocessen och ska själva kunna planera och sätta ihop en språklig framställning utifrån den arbetsprocessen. Detta går därmed i linje med huvuddragen i processdiskursen (Ivanič 2004). I det centrala
innehållet för Svenska 1 går det också att urskilja processdiskursen i denna del:
Bearbetning, sammanfattning och kritisk granskning av text. Citat- och referatteknik. Grundläggande källkritik. Frågor om upphovsrätt och integritet vid digital publicering (162).
Detta stycke uppmanar också till ett processinriktat arbete i och med termerna
bearbetning och sammanfattning där eleverna alltså förväntas arbeta med text innan de
skriver ner en egen text. Det går också att argumentera för att källhänvisning och kritisk granskning innebär ännu en ny skrivprocess för eleverna att lära sig.
3.2.3 Färdighetsdiskursen
Färdighetsdiskursen identifierades vid fyra tillfällen i läroplanen, bland annat i ämnets syfte där den tydligt syns i följande del: ”Kunskaper om det svenska språkets
uppbyggnad” (Skolverket 2011, 161). Färdighetsdiskursen går ut på att lära sig använda kunskap om lingvistiska mönster och regler för meningsuppbyggnad och förhållandet mellan ljud och symbol (227). Dessa mönster är enligt Ivanič (2004) stavelsenormer,
interpunktion och korrekt grammatik (228). Detta kan man argumentera för att just språkets uppbyggnad går ut på. Detta synsätt återkommer i kunskapskraven för Svenska 1 för betyget E ”Eleven kan i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet”
(Skolverket 2011, 163). I detta exempel ska eleverna kunna använda sig av bland annat korrekt meningsbyggnad och grammatik för att visa att de behärskar kunskaperna för ett korrekt skriftspråk.
3.2.4 Kreativitetsdiskursen
Kreativitetsdiskursen upptäcktes vid tre tillfällen i läroplanen. Denna diskurs nämns däremot inte alls i det centrala innehållet eller kunskapskraven för Svenska 1, utan den syns endast i svenskämnets syfte. Kreativitetsdiskursen syns bland annat i denna del: ”Förmåga att läsa, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa” (Skolverket 2011, 161). Att eleverna ska skriva egna texter med utgångspunkt i det lästa är något som tydligt kopplar samman exemplet med kreativitetsdiskursen. En av kreativitetsdiskursens sub-beliefs är enligt Ivanič (2004) att läsa bra texter skrivna av andra skapar en mall för ens egna skrivna texter (229). Denna del av kreativitetsdiskursen återkommer ännu en gång i ämnets syfte:
Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa (Skolverket 2011, 161).
Skillnaden mellan dessa två exempel är att det sistnämnda nämner att det är just skönlitterära texter som ska arbetas med och läsas, vilket är en av två tillfällen skönlitterära texter nämns i samband med Svenska 1. Det tredje tillfället som kreativitetsdiskursen återfinns är i ämnets syftets första mening:
Undervisningen i ämnet svenska ska syfta till att eleverna utvecklar sin förmåga att kommunicera i tal och skrift samt att läsa och arbeta med texter, både skönlitteratur och andra typer av texter (Skolverket 2011, 160).
Likt de tidigare två ska eleven här också arbeta med redan skrivna texter för att utveckla sin förmåga i bland annat skrift. Skönlitterära texter nämns som en alternativ källa vilket innebär att eleverna kan använda det de läser i sitt eget textproducerande, vilket är en del av kreativitetsdiskursen (Ivanič 2004, 229).
3.2.5 Den socialpraktiska skrivdiskuren
Likt den föregående diskursen upptäcktes den socialpraktiska skrivdiskursen vid tre tillfällen i läroplanen. I ämnets syfte syns den bland annat här: ”Undervisningen ska stimulera elevernas lust att tala, skriva, läsa och lyssna och därmed stödja deras personliga utveckling.” (Skolverket 2011, 160). Den socialpraktiska diskursen handlar bland annat om att finna en autentisk skriv– och inlärningsmiljö där det sociala sammanhang som man skriver i blir viktig och beslutar om huruvida texten passar in eller ej (Ivanič 2004,
234). När skribenten känner att den har ett syfte i ett sammanhang utvecklas den och dess skrivande, vilket i sin tur kan betyda med att elevens lust till skrivande väcks och personliga utveckling stöds. Ur det centrala innehållet återfinns denna skrivelse:
Skriftlig framställning av texter för kommunikation, lärande och reflektion. Språkriktighet, dvs. vilka språkliga egenskaper och textegenskaper i övrigt som en text bör ha för att fungera väl i sitt sammanhang ... (162)
I kommentarmaterialet från Skolverket (2011) beskrivs hur texter kan ha olika funktion. De skriver att de kan rikta sig utåt till en tänkt mottagare, eller inåt till skribenten själv. Texter för lärande och kommunikation menar de är texter som ”…har som syfte att skribenten själv ska använda det språkburna tänkandet för att utveckla, organisera och få överblick över sin kunskap eller sina tankar.” (6) Detta ska i sin tur leda till att eleven förstår att den kan lära sig, förstå och utvecklas via skrivande, vilket därmed kan göra att eleven känner ett syfte och en större mening med att skriva. Det centrala innehållet poängterar också hur texter ska fungera väl i sitt sammanhang, vilket också är något den socialpraktiska skrivdiskursen innefattar (Ivanič 2004, 234).