Då det kommer till hur kriminalvårdarna upplever hanteringen av omhändertagna hemlösa har det framkommit ett mönster i vår studie som bland annat visar att de emotionella
upplevelserna förändrats över tid. Vi har även identifierat ett antal strategier kriminalvårdarna använder sig av då de möter personer med tragiska livsöden. En av dessa strategier är
distansering, som går att återfinna i Hochschilds (2012) teori om emotionellt arbete. Det påträffas även i både Crawleys (2004) och Nylander et al.:s (2011) studier där forskarna undersöker hur kriminalvårdare i fängelsemiljöer hanterar relationer med de intagna på daglig basis. Ett tecken på att distansering utvecklats och är en närvarande faktor i
kriminalvårdarnas vardag är att flertalet intervjupersoner påpekar att de till en början blev starkt känslomässigt påverkade av de människor de träffade på arresten, men att de blivit allt mer cyniska med tiden. Helga, som var i 20-årsåldern när hon började arbeta på arresten, beskriver utvecklingen på följande vis:
28
Jag är ju fortfarande ung men då var jag 21 år, så jag hade inte träffat människor på det sättet, så jag tog väldigt illa vid mig och då vill man gärna vara den som hjälper till. Kanske göra det här lilla extra. Men ju mer man jobbar så tyvärr så blir man ju ganska cynisk. [...] Tyvärr så träffar man jättemycket utsatta människor varje dag så man kan inte hjälpa alla i den utsträckning som man kanske vill. Men orkar man så… Det finns ju så små saker som ändå kan ha så stor betydelse.
- Helga, 2020
Det Helga berättar är ett vanligt förekommande påstående i våra intervjuer med
kriminalvårdarna. Att utveckla en förmåga att distansera sig från situationen beskrivs som en nödvändighet för att arbeta på arresten, då de ständigt påträffar människor i utsatta
situationer, inte minst hemlösa. Kriminalvårdarna beskriver att det vore omöjligt och inte heller önskvärt att till fullo ta till sig av de hemlösas berättelser. Detta på grund av att intervjupersonerna i många fall känner sig handfallna då de inte kan göra mer än att ge dem en tillfällig sovplats, hela och rena kläder eller en extra smörgås. Intervjupersonerna menar även att det är viktigt att inte bli för personligt engagerad i de hemlösas livsöden då det finns risk för besvikelse när deras situation inte förändras till det bättre. Det blir även en för tung känslomässig börda att bära. Åsa (2020) berättar om vilka konsekvenser som kan tillkomma om man som kriminalvårdare inte lyckas med detta:
Ska man hålla i det här jobbet mer än ett halvår fungerar inte det… Engagerar man sig i alla då så går man nog in i väggen. Om man har förväntningar och förhoppningar att det ska bli förändring, men så blir det inte… Och då brinner du inne liksom.
- Åsa, 2020
Vad detta citat indikerar är att distanseringen är ett nödvändigt verktyg för att klara av de utmaningar kriminalvårdarna ställs inför dagligen på sin arbetsplats. Besitter man inte denna förmåga finns enligt Hochschild (2012:133) en risk för att bli starkt känslomässigt påverkad, vilket i längden kan leda till utmattning. Denna risk tenderar dock, enligt både våra
intervjupersoner tillika Hochschild, minska med ålder och erfarenhet. Crawley (2004:418) hävdar att kriminalvårdare över tid utvecklar en förmåga att avpersonifiera de intagna vilket gör det lättare att hantera människor utan att skapa emotionella band. Detta förhållningssätt skulle kunna tolkas som en del av både de formella- och de informella regelverken som tillämpas inom kriminalvården. Det formella förhållningssättet är att man som
kriminalvårdare ska agera respektfullt gentemot intagna, utan att skapa personliga band (Nylander et al., 2011:472). Behovet av distansering är en del av det informella regelverket då det ofta är ett förhållningssätt som introduceras när man börjar arbeta på avdelningen. Vad detta antyder är att det finns underliggande normer kring hur man ska hantera sina känslor och sitt agerande gentemot de intagna som förs vidare genom interaktionen kollegor emellan.
29
Ytterligare ett verktyg som är av värde då det kommer till förmågan att distansera sig från de situationer kriminalvårdarna är med om på arbetsplatsen är uniformen. Likt det Crawley (2004:418) beskriver, nämligen att uniformen fungerar som en typ av psykologiskt skydd, hävdar även våra intervjupersoner att den bidrar till att kriminalvårdarna går in i sin professionella yrkesroll. Detta beskriver Ulla enligt följande:
Alltså ibland kan man känna att en dag har varit extra tuff. Men då är det ändå någonstans att när man tar på sig uniformen på jobbet så går man in lite i en roll och sen när man tar av den när man ska åka hem så… ja då tar man bort mycket utav dagen också.
- Ulla, 2020
Vad Ulla beskriver innebär alltså att uniformen bidrar till att det som kriminalvårdaren är med om på arbetstid, exempelvis att de träffar utsatta människor eller är med om olika påfrestande situationer, lämnas kvar på arbetsplatsen när uniformen avlägsnas. Detta är ett tema som återkommer i ett flertal intervjuer.
En aspekt inom yrken som innebär emotionellt arbete är, enligt Hochschild (2012:132), att förolämpningar och hård kritik från klienter är vanligt förekommande, vilket även bekräftas av våra intervjupersoner. Det är därför av stor vikt att, som våra intervjupersoner beskriver, utveckla strategier för att skapa distans mellan det egna jaget och de situationer
kriminalvårdarna hamnar i. Detta för att inte bli negativt påverkad på ett personligt plan, men också för att upprätthålla sin professionella identitet. Att skapa distans gentemot de
situationer kriminalvårdarna ställs inför på arbetet är ett verktyg för att skydda sin egen privata person, och är således en del av det emotionella arbetet (Hochschild 2012:132). En strategi som är återkommande, som även Nylander et al. (2011:474) identifierade i sin studie, är att kriminalvårdarna istället för att ta förolämpningarna som riktade mot dem personligen se dem som riktade mot organisationen i sin helhet. Karin bekräftar detta i följande citat:
Precis när man börjar jobba inom en sån här miljö då blir man väldigt påverkad. Då blir man ju påverkad så fort den personen kallar en för något, ett mindre lämpligt ord. Nu skakar man ju bara av sig det och bryr sig inte så mycket men då var man ju ny [...] Ibland kan man bli arg, men då får man tänka att “det här är bara ett jobb, släpp det bara och tänk på något annat”. Då kanske man ska tänka att de är i en utsatt miljö och det är inte mig de oftast är arg på hur som helst.
- Karin, 2020
Distanseringen är således en betydande del av kriminalvårdarnas tillvaro, och denna förmåga gör det möjligt för dem att hantera sin vardag både på och utanför arbetet. Det fungerar som ett verktyg för att bli personligt påverkad samt inte ta med sig de tuffa upplevelser hem, som kriminalvårdare är med om på arbetsplatsen.
30