1
”Små saker som ändå kan ha så stor betydelse”
En sociologisk professionsstudie av kriminalvårdares emotionella arbete med omhändertagna hemlösa
Av: Fredrica Eurén och Linnea Skoglund
Handledare: Paul Fuehrer
Södertörns högskola | Institutionen för Samhällvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Sociologi | Höstterminen 2020
(Personalvetarprogrammet med inriktning sociologi)
Förord
Studiens författare ansvarar gemensamt för dess innehåll. För att möjliggöra en djupgående analys av empirin i studien har författarna specialiserat sig på varsin teori. Linnea fokuserade främst på teori om emotionellt arbete medan Fredricas fokus gällde gräsrotsbyråkrati, trots varsitt huvudfokus är författarna väl insatta i båda teorierna. Uppsatsens samtliga delar har dock författats tillsammans, tillika intervjuerna och analysarbetet.
Vi vill även tacka våra intervjupersoner som möjliggjort denna studie genom att dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser av arbetet på arresten. Slutligen vill vi tacka vår
handledare Paul Fuehrer som stöttat och väglett oss genom studieprocessen.
Sammanfattning
Denna studie av Fredrica Eurén och Linnea Skoglund, handlar om hur kriminalvårdare som arbetar på arrestavdelning i Stockholm upplever hanteringen av hemlösa som omhändertas på grund av berusning. De omhändertagna hemlösa erhåller många gånger en extra förmånlig behandling av kriminalvårdarna, vilket skiljer sig från de standardiserade arbetsrutiner som finns inom myndigheten. Avstegen från rutinerna som görs, samt även motiveringarna till denna specialbehandling, baseras i grunden på det möte som sker mellan den omhändertagna hemlöse och kriminalvårdaren. De avsteg samt extra förmåner som ges till omhändertagna hemlösa, är bland annat mat och dryck samt möjligheten till att få stanna längre på arresten för att den intagne ska få spendera lite mer tid under tak. Resultatet analyseras med hjälp av två teorier: emotionellt arbete och gräsrotsbyråkrati. Dessa förklarar dels hur medarbetare inom vissa yrken arbetar med känslor på arbetet samt hur de hanterar dessa, dels hur medarbetare på gatunivå inom myndighetsorganisationer agerar inom ett visst
handlingsutrymme som ges dem. Liknande studier har genomförts på anstalter, men inte på arresten såsom denna studie undersöker. Resultatet talar för att kriminalvårdarna till viss del känner en typ av civilkurage gentemot de hemlösa, vilket i sin tur gör att de ger mer
förmånlig behandling till omhändertagna hemlösa.
Nyckelord: kriminalvården, hemlösa, emotionellt arbete, gräsrotsbyråkrati, civilkurage
Abstract
This study, written by Fredrica Eurén and Linnea Skoglund, is about how prison guards who work in a detention department in Stockholm experience the treatment of homeless people who are taken into care due to intoxication. The captive homeless often receive an extra favorable treatment from the prison guards that differs from the standardized work routines.
The motivations for special treatment are based on the meeting that takes place between the homeless person in care and the prison guard. The deviations that are made, as well as extra benefits that are given to the homeless in care, include food and drink and also the
opportunity to stay longer in custody so that the homeless person can spend a little more time inside. The results are analyzed using two theories: emotional work and street level
bureaucracy. These theories partly explain how employees in certain professions cope with emotions, and partly how employees at street level within government organizations use their discretion in decision making. Similar studies have been carried out in prison, but not in arrest as examined in this study. The results suggest that the prison guards, to some extent, feel a kind of civil courage towards the homeless, which in turn means that they provide more favorable treatment to the homeless in custody.
Key words: probation service, homeless, emotional labour, street level bureaucracy, civil courage
Populärvetenskaplig sammanfattning
Syftet med denna studie är att undersöka hur kriminalvårdare som arbetar på en arrestavdelning i Stockholmsområdet upplever sina möten med hemlösa personer som omhändertas för berusning. Vi har även studerat kriminalvårdarnas arbetsrutiner och försökt ta reda på varför de ibland gör avsteg från dessa för att ge de hemlösa extra förmånlig behandling, samt vilka avsteg det är som görs. Vi har genomfört intervjuer med sex
kriminalvårdare, för att därefter analysera materialet med hjälp av tidigare forskning och två teoretiska utgångspunkter som varit till hjälp för att besvara våra frågeställningar. Den tidigare forskningen och teorierna berör hur människor inom vissa yrken, såsom
kriminalvårdare, hanterar och reglerar sina känslor på arbetet, samt vilket handlingsutrymme personer som arbetar längst ned i hierarkin inom myndighetsorganisationer har gentemot klienter. Våra huvudsakliga resultat och slutsatser är att kriminalvårdarna ibland upplever att det är svårt att inte bli påverkad av de hemlösas livsöden, men att man med tiden vänjer sig vid det. Vi kan även se att de avsteg som görs, såsom att de hemlösa får extra mat eller nya kläder, oftast beror på att kriminalvårdaren gör det av medmänsklighet och att det är ett beteende som spridit sig mellan kollegorna på avdelningen.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställning ... 2
Bakgrund - Fakta om kriminalvården ... 3
Tidigare forskning ... 4
Emotionellt arbete inom kriminalvården ... 4
Formella och informella regler ... 5
Strategier för att hantera det emotionella arbetet ... 6
Myndighetsarbete på “gatunivå” ... 8
Beslutsfattande utan beslutsrätt ... 9
Gräsrotsbyråkratins fem byggstenar ... 10
Sammanfattning av tidigare forskning och relevans för studien ... 11
Teoretiska utgångspunkter ... 12
Det emotionella arbetet ... 12
Gräsrotsbyråkrati ... 13
Byråkraterna på gatunivå ... 14
Gräsrotsbyråkraternas relation till klienter... 14
Sammanfattning av teorier och relevans för studien ... 16
Metod ... 17
Genomförande... 17
Intervjupersoner ... 19
Urval ... 19
Analysmetod ... 20
Kodning... 20
Metodproblem ... 21
Genomförande och intervjuguide ... 21
Kodning och urval ... 22
Etiska överväganden ... 23
Resultat och analys ... 25
Ett teoretiskt helikopterperspektiv på arresten ... 25
Stammisar och snälla klienter ... 26
Kriminalvårdarnas emotionella engagemang ... 27
Standardiserade arbetsrutiner är som heliga kor men flexibiliteten är vad som gör en bra kriminalvårdare ... 30
Regler och arbetsplatskulturens utveckling ... 31
Avstegen och extra förmåner ... 32
Medmänsklighet - en faktor till avsteg ... 35
Ytagerande och en fasad av medmänsklighet ... 36
Förmågan att reglera känslouttryck ... 37
Stöttning av kollegor samt tillit gentemot varandra ... 39
Slutdiskussion ... 41
De huvudsakliga resultaten ... 41
Generell slutsats ... 42
Framtida forskning ... 44
Referenslista ... 45
Bilaga 1 ... 47
Intervjuguide ... 47
Bilaga 2 ... 49
Samtyckesblankett ... 49
1
Inledning
När du ser en människa som behöver hjälp, vilka känslor väcks inom dig då? Dina händer kanske är bakbundna men du ser små handlingar som går att genomföra, små handlingar som gentemot din medmänniska är enormt betydelsefulla. För dig som troligtvis har rena kläder och tak över huvudet varje natt är dessa små handlingar vardag för dig. Den smörgås som mättar din mage vid hunger är en självklarhet och inte en avgörande faktor i frågan om du ska få mat i magen under nästkommande dygn eller inte. När vädret är kyligt har du varma kläder att sätta på dig, du kan till och med välja att stanna inomhus istället för att bemöta kylan. Men för människor utan hem är detta inte en självklarhet.
Genom ett intressant samtal med en bekant, som arbetar inom kriminalvården på en
arrestavdelning på ett häkte i Stockholmsområdet, fick vi berättat för oss om hur hen har det på sin arbetsplats. Något som var helt ny information för oss, tillika väldigt fascinerande, var hur hemlösa som omhändertas ofta erhåller en mer omvårdande behandling från
kriminalvårdarna än den behandling som är standardiserad gentemot alla intagna. Hen
berättade bland annat att hemlösa, som exempelvis omhändertas på grund av LOB (Lagen om omhändertagande av berusade personer), kan få stanna längre än rekommenderad tid på arresten. Utöver detta kan de få sina kläder tvättade eller utbytta om dessa är i allt för dåligt skick samt att dem ofta får en extra smörgås vid avfärd. Utifrån hens berättelse kunde vi förstå att detta ligger utanför de standardiserade arbetsrutinerna kring de som omhändertas.
Dessa små handlingar som kriminalvårdare gör, utanför standardiserade arbetsrutiner, som för många är ickefrågor, kan vara avgörande för hemlösa. Till och med så pass avgörande att de hemlösa i vissa fall strategiskt säkerställer att bli anhållna på arresten istället för att behöva spendera de timmarna ute på gatan. Kriminalvårdarna möter dessa hemlösa personer ibland flera gånger i veckan. I dessa möten får kriminalvårdarna ta del av de hemlösas tragiska livsöden. Vilka känslor är det då som väcks inom kriminalvårdare och gör att de är beredda att göra avsteg från ett annars tydligt regelverk? Skildringen av kriminalvården och dess relation gentemot de hemlösa väckte vårt stora intresse. Detta samhällsfenomen skapade nyfikenhet och viljan till att utforska det vidare. Eftersom detta var helt ny kunskap för oss fann vi fenomenet relevant att studera ur ett sociologiskt perspektiv.
2
Syfte och frågeställning
Syftet med vår studie är att belysa kriminalvårdarnas upplevelser kring den specialbehandling som ges omhändertagna hemlösa på arresten. Vi vill undersöka hur deras arbetsrutiner ser ut och vilka avsteg som görs när de möter omhändertagna hemlösa. Vi vill utreda hur de har uppkommit, vilka skillnaderna som görs mellan övriga intagna och omhändertagna hemlösa samt hur kriminalvårdare upplever de skilda arbetsrutinerna. Detta leder oss till följande frågeställningar:
● Hur upplever kriminalvårdare hanteringen av omhändertagna hemlösa på arresten?
○ Hur beskriver kriminalvårdare hanteringen av omhändertagna hemlösa samt avsteg från standardiserade arbetsrutiner?
○ Vilka faktorer beskriver kriminalvårdare vara orsakerna till de avvikande arbetsrutinerna gentemot omhändertagna hemlösa?
Studien kommer enligt syftet behandla kriminalvårdares dels fysiska, dels psykiska arbetsmiljö. Den utreder även de standardiserade arbetsrutiner och de avsteg som görs till fördel av omhändertagna hemlösa. För att avgränsa studiens omfattning samt efter etiska överväganden valde vi att undersöka kriminalvårdarnas upplevelser av hanteringen av de hemlösa istället för de hemlösas egna upplevelser av vistelse på arresten.
Studien presenteras enligt följande kapitel: inledning, bakgrund - fakta om kriminalvården, tidigare forskning, teoretiska utgångspunkter, metod, analys och resultat samt slutdiskussion.
Varje kapitel kommer inledas med en kort presentation om dess innehåll och redogöra för innehållets betydelse för studien.
3
Bakgrund - Fakta om kriminalvården
För att skapa förståelse för kriminalvårdarnas arbetsplats som sådan ämnar vi ge en beskrivning om hur verksamheten på arresten ser ut. På arresten, som är en avdelning på häktet, är vistelsen mer kortvarig, tillskillnad från själva häktesavdelningen. Förutom
personer som är gripna eller anhållna för brott finns här även personer som är omhändertagna för berusning (Kriminalvården 1). Då vårt fokus i denna studie är att undersöka hur
kriminalvårdare upplever hanteringen av omhändertagna hemlösa blir det relevant att redogöra för LOB, Lag om omhändertagande av berusade personer (1976:511). Kortfattat innebär LOB (§1) att personer som är påverkade av någon form av berusningsmedel och inte är förmögna att ta hand om sig själva eller riskerar att vara en fara för andra kan omhändertas av polis. Lagen säger att det ska göras en bedömning om den omhändertagna personens tillstånd, sedermera ett övervägande om hen behöver läkarvård. Är bedömningen att personen i fråga inte är i behov av vård får denne omhändertas på arresten i minst sex timmar, hen måste dock friges efter maximal åtta timmar.
Arbetet på arrest och häkte präglas av ett stort antal standardiserade arbetsrutiner som är noggrant dokumenterade och kontrollerade. Inför varje intag görs en noggrann avvisitering samt en bedömning av personens fysiska och psykiska tillstånd (Kriminalvården 2). En vanlig arbetsdag på arresten inleds med ett morgonmöte där det fördelas arbetsuppgifter samt görs en genomgång av antalet intagna och deras individuella behov. Därefter delas det ut mat tre gånger per dag samt att de intagna tillfrågas om de vill ha den utomhusvistelse de har rätt till. Dessa rutiner berör endast gripna och anhållna, då omhändertagna, intagna för berusning, inte har rätt till varken mat eller promenad. Under dagen görs kontinuerliga tillsyner på alla intagna på arresten. Hur ofta tillsynen genomförs, mellan var 15e minut till 60e minut, varierar beroende på vilka grunder personen är intagen för samt om personen har självskadebeteende. Utöver detta sker det intag och avgångar som administreras av kriminalvårdare. Dessa rutiner är fasta och avsteg kan endast göras vid extremfall, såsom väldigt hög beläggning eller terrordåd. Inom dessa ramar har kriminalvårdarna möjlighet att handla mer flexibelt och fatta egna beslut om hanteringen av intagna på arresten.
4
Tidigare forskning
I följande kapitel presenteras ett urval av tidigare forskning som är relevant för uppsatsens ändamål. Den tidigare forskningen presenteras utifrån två huvudteman: Emotionellt arbete inom kriminalvården samt Myndighetsarbete på gatunivå (gräsrotsbyråkrati). Dessa två teman är relevanta för att kunna besvara studiens frågeställningar. För att förstå
kriminalvårdares upplevelser av hanteringen av omhändertagna hemlösa ämnar vi ta stöd från forskning inom emotionellt arbete. Den tidigare forskningen behandlar dessutom huruvida det görs avsteg från standardiserade arbetsrutiner samt vad detta kan bero på, i relation till gräsrotsbyråkrati. Den valda tidigare forskningen går i linje med denna studie avseende de teorier som används dock fann vi inte några studier som berörde arresten som arbetsplats, vilket sedermera utgör en betydande kunskapslucka inom fältet. I ett avslutande avsnitt redogörs varför dessa studier är av betydelse för vår uppsats samt varför denna studie är intressant att genomföra.
Emotionellt arbete inom kriminalvården
I följande avsnitt kommer vi redogöra för tidigare forskning som publicerats inom området emotionellt arbete kopplat till kriminalvården. De vetenskapliga artiklarna vi valt att utgå från är Crawleys (2004) “Emotions and performance - prison officers and the presentation of self in prison” samt Nylander, Lindberg och Bruhns (2011) studie “Emotional labour and
emotional strain among Swedish prison officers”.
De båda studierna beskriver och undersöker kriminalvårdares arbete på daglig basis och vilka emotionella utmaningar de ställs inför. Crawleys (2004) forskning är en rent kvalitativ studie som grundar sig i deltagande observationer samt djupintervjuer som ägde rum på sex olika fängelser i England. Nylander et al. (2011) utgår också från en kvalitativ ansats i grunden med deltagande observationer samt djupintervjuer, men kompletterar detta datamaterial med en kvantitativ enkätundersökning för att ytterligare stärka sina argument. Deras studie ägde rum på fem svenska fängelser där forskarna undersöker avdelningar och anstalter av olika säkerhetsgrad.
5 Studierna har som gemensam nämnare att forskarna anser att den tidigare forskningen varit bristfällig eftersom det inte riktats tillräckligt mycket uppmärksamhet på kriminalvårdarnas emotionella arbete. Crawley (2004:411) hävdar att den tidigare forskningen främst studerat kriminalvården utifrån ett problemorienterat perspektiv där forskarna fokuserat på vad som gått snett, eller att man sett till de intagnas psykiska mående snarare än de anställdas. Enligt Crawley (2004) innebär det att forskningen har försummat att studera hur det dagliga arbetet fungerar när verksamheten går som det ska. Man har heller inte sett till de utmaningar kriminalvårdarna ställs inför och hur krävande det emotionella arbetet kan vara. Även Nylander et al. (2011:469) anser att det finns brister i den tidigare forskningen då kriminalvårdare ofta beskrivs som en homogen grupp. Forskarna syftar på att rutiner, arbetsuppgifter och hanteringen av de intagna skiljer sig markant beroende på vilken typ av anstalt man arbetar på och vilka icke-formella regler som utvecklats på arbetsplatsen. Detta medför olika tankesätt, känslor, beteenden och strategier för att hantera de utmaningar kriminalvårdarna ställs inför på daglig basis, vilket leder till att det emotionella arbetet och dess konsekvenser kan se olika ut.
Formella och informella regler
Inom kriminalvården finns enligt flera forskare ett antal formella regler som berör det emotionella arbetet och hur känslor bör hanteras och uttryckas på arbetsplatsen. Nylander et al. (2004:472) belyser ett exempel taget från den svenska kriminalvårdens arbetsbeskrivning:
“Var personlig men inte privat”. Detta innebär att kriminalvårdare förväntas agera på ett korrekt sätt, att de ska agera humant och respektfull gentemot de intagna samtidigt som de inte ska skapa för starka emotionella band gentemot dem.
Gemensamt för de båda studierna är att forskarna utöver det formella regelverket även identifierat ett informellt regelverk som bygger på upprättade normer kring agerandet på arbetsplatsen. De informella regelverken berör hur kriminalvårdarna bör hantera sina känslor då vissa känslouttryck är mer accepterade än andra, samt hur de förväntas agera i vissa situationer. Detta får de lära sig redan under den interna upplärningen som sker genom kollegorna på arbetsplatsen (Crawley, 2004:416, Nylander et al., 2011:470). Reglerna är i de flesta fall osynliga och outtalade och är en naturlig del av kriminalvårdarnas vardag. De är en produkt av arbetets utformning och arbetsplatsens sociala historia (Crawley, 2004:416).
Nylander et al. (2011:482) framhåller att dessa informella regelverk formar hur man tänker,
6 känner och agerar, utvecklas olika på olika anstalter vilket innebär att det emotionella arbetet kan variera från arbetsplats till arbetsplats. Inom dessa informella regler ingår även strategier för hur man ska hantera de olika situationerna som kan uppkomma på arbetsplatsen.
Strategier för att hantera det emotionella arbetet
Nylander et al. (2011:469) beskriver fängelser som en emotionell arbetsmiljö vilket även Crawley (2004:415) hävdar då hon menar att en stor del av kriminalvårdarnas arbete handlar om att hantera både sina egna och de intagnas känslor. Crawley (2004) beskriver att
hanteringen av de intagnas känslor sker på både en institutionell nivå, i enlighet med organisationens riktlinjer, och samtidigt på en individuell nivå då kriminalvårdaren måste fatta egna beslut baserat på situationen.
En viktig aspekt för att hantera det emotionella arbetet på individuell nivå inom
kriminalvården, är relationen med kollegorna. Nylander et al. (2011:480f) beskriver att möjligheten att ventilera sina känslor och upplevelser med sina arbetskollegor bidrar till att skapa positiv energi, minska stress och skapar tillit i arbetslaget. Det är också ett verktyg för återhämtning från den emotionella stressen som är ständigt närvarande. Den främsta
emotionella hanteringen av arbetet på Kriminalvården sker dock genom två strategier som kallas distansering och yt- eller djupagerande.
Distansering
Både Crawley (2004) och Nylander et al. (2011) har i sina studier identifierat en strategi som kriminalvårdarna använder, vilket är distansering. Distanseringen är väl förankrat i
framförallt det informella regelverket, men är även närvarande i de officiella regelverken som är nämnda ovan. Med distansering menas att kriminalvårdare i viss mån avpersonifierar de intagna för att snarare se dem som ett antal kroppar än som individer (Crawley, 2004:418).
Detta bidrar till att de kan hantera ett stort antal intagna utan att bli emotionellt involverade (ibid.:423). Denna strategi får kriminalvårdarna lära sig redan under
introduktionsutbildningen, och misslyckanden kan leda till brister i säkerheten om man exempelvis börjar visa för mycket medkänsla och riskerar därmed att bli offer för utnyttjande.
Nylander et al. (2011:474) beskriver ytterligare strategier som de studerade kriminalvårdarna använder sig av för att hantera exempelvis hot eller trakasserier från de intagna. Dessa var att ignorera dem, förminska dem eller se hoten som om de vore riktade mot hela systemet och inte mot kriminalvårdaren personligen.
7 Ett verktyg som möjliggör för distansering och kriminalvårdarna att gå in i den roll som krävs för att dem ska kunna utföra sitt arbete utan att bli personligt påverkade är uniformen.
Crawley (2004:418) beskriver uniformen som ett psykologiskt skydd, då den fungerar som en skiljelinje mellan privatperson och yrkesroll, men också mellan den intagne och
kriminalvårdaren. Vad detta innebär i längden är att de situationer kriminalvårdaren utsätts för på arbetstid stannar på arbetet då uniformen byts ut mot de civila kläderna.
Distansering som strategi är av stor vikt för att de intagna ska hanteras likvärdigt. Detta blir gällande då personer man handskas med kan ha genomfört brott som bidrar till att
kriminalvårdaren känner direkt avsky mot individerna. Kriminalvårdares utmaning i det känslomässiga arbetet blir här att förtränga det individen gjort för att kunna hantera denne på ett likvärdigt och professionellt sätt (Crawley, 2004:418, Nylander et al. 2011:470). Detta innebär att kriminalvårdaren i sin professionella yrkesroll måste undertrycka vissa känslor och framkalla andra vilket anknyter till nästkommande tema, ytagerande och djupagerande.
Ytagerande och djupagerande – att kontrollera det emotionella uttrycket
Nylander et al. (2011) använder sig av Hochschilds begrepp ytagerande och djupagerande för att analysera det emotionella arbetet och dess konsekvenser. Dessa två förhållningssätt orsakar emotionell belastning på olika vis, men är båda psykiskt påfrestande (ibid.:482). Spår av dessa begrepp går även att identifiera i Crawleys (2004) studie trots att hon valt att inte använda sig av just de benämningarna.
Ytagerande innebär att en individ framkallar känslor hen egentligen inte känner men som krävs av situationen och de regelverk som finns (Nylander et al., 2011:471). Ytagerande kan bli gällande då en kriminalvårdare uttrycker vänlighet gentemot en intagen som hen
egentligen har starka negativa åsikter mot, men då hen ändå måste bemöta den intagne personen med respekt. Det kan även handla om att inte ge uttryck för exempelvis rädsla i sådana situationer där denna känsla egentligen uppkommer inom individen (ibid.:480). Det här är något som Crawley (2004:416) instämmer i, då hon hävdar att det är av stor vikt att inte alltid uttrycka sina verkliga känslor då detta kan leda till brister i säkerheten.
Djupagerande innebär att individen gör en ansträngning för att faktiskt känna de känslor hen förväntas känna. Denna typ av agerande skapar till skillnad från ytagerande inte emotionell dissonans då konflikten mellan de verkliga och de uttryckta känslorna inte är lika markant
8 (Nylander et al., 2011:471). Nylander et al. (2011:473) visar att denna typ av agerande är vanligare på anstalter där man skapar en mer personlig relation med de intagna då fokus ligger på rehabilitering snarare än bevakning som på högriskanstalter. Distanseringen är således inte lika påtaglig trots att det fortfarande förekommer till viss del. En konsekvens av djupagerande är att man är mer mottaglig för spänningar, vilket kan vara emotionellt
påfrestande och kan påverka individen på ett personligt plan (ibid.:474). Detta leder i högre grad till emotionell stress och utmattning. Djupagerande bygger därmed på en subjekt till subjekt-relation och emotionellt engagemang, istället för subjekt till objekt-relation som är förknippat med ytagerande (ibid.:480).
Myndighetsarbete på “gatunivå”
Vårt andra tema vad gäller tidigare forskning är myndighetsarbete som kopplas till teori om gräsrotsbyråkrati. Gräsrotsbyråkrati är ett fenomen som uppstår i organisationer, ofta myndigheter eller liknande, där personalen lägst ned i den organisatoriska hierarkin fattar egna beslut, avskilt från skrivna policyer och bestämmelser. Gräsrotsbyråkraterna anses behöva fatta egna beslut bland annat som en konsekvens av ett gap mellan resurs och krav samt att relationen med medborgarna ses som ofrivillig (Schoultz, 2012:262). Som underlag har två studier tagits i beaktning, Bosma et al. (2018) “Selection Processes in Prison-Based Treatment Referrals: A Street-Level Bureaucracy Perspective” och Schoultz (2012) “State Crime in the Street-Level Bureaucracy: Towards an Understanding of Crimes of the Welfare State”. Båda studierna använder sig bland annat av Lipskys (1980) teori om gräsrotsbyråkrati för att kunna besvara sina respektive forskningsfrågor.
Bosma et al. (2018) skriver i sin studie om huruvida intagna på fängelser i Nederländerna får tillgång till rätt rehabiliteringsbehandling i syfte att förebygga eventuella återförbrytarfall.
Studien hänvisar till tidigare forskning som indikerar att det finns officiella policyer och övriga riktlinjer som anstalterna ska följa men att intagna trots detta inte alltid erhåller rätt behandling. Forskarna undersökte ifall detta förekommer på anstalter i Nederländerna, sedermera hur det kan förklaras. Studien genomfördes kvantitativt med hjälp av en
undersökning av 541 manliga intagna i åldern 18 till 65 år. De beroende variablerna omfattar frågan om de intagna tillhandahållits behandlingsprogram samt i så fall vilket. Oberoende- och kontrollvariabler innefattar tre olika områden. Först och främst ett riskvärde som gjordes utifrån ett validerat riskbedömningsverktyg. Sedan organisatoriska omständigheter vilket
9 innebar information från fängelsets registreringssystem om de intagna, antalet klienter,
antalet rehabiliteringspersonal samt om fängelset erbjöd behandlingsprogram. Till sist räknades också de intagnas karaktäristiska, exempelvis ålder och etnisk bakgrund (ibid.:1012f).
Schoultz (2012) undersöker i sin studie brottsfall där den svenska staten blivit anklagad och dömd för felaktigheter gentemot medborgare. Studiens data omfattar domar under 10 års tid, där Schoultz (2012:258ff) söker efter vilka typ av brott som är vanligast och hur detta kan förklaras. Hon undersökte fyra variabler; klagomål, statens ansvar, resultatet av kontrollorgan och vilken typ av dom som blir fällande. Datamaterialet omfattar således domar som
rapporteras och resulterat i antingen en påminnelse eller skadeståndsersättning (ibid.:263f).
Beslutsfattande utan beslutsrätt
Båda studierna fann svårigheter i att få entydiga resultat men forskarna konstaterar att det finns en betydande gräsrotsbyråkratisk kultur inom respektive myndighet som undersöktes.
Gräsrotsbyråkratin har en tendens att påverka klienterna negativt, om än på olika sätt (Bosma et al., 2018, Schoultz 2012). Bosma et al. (2018:1019) fastslår att det kontinuerligt fattas beslut av kriminalvårdare som ligger utanför officiell dokumentation, vilket till exempel ledde till felaktiga behandlingsprogram. Studien kunde dock inte med tillräcklig säkerhet bestämma vilka faktorer som var avgörande för den felaktiga bedömningen då forskarna anser att flera relevanta faktorer saknas (ibid.:1026).
Studien av Bosma et al. (2018:1025) visar att Lipskys teori är applicerbar på nederländska anstalter, då resultatet åskådliggör att många intagna får felaktig behandling utifrån resultaten av de individuella risk- och behovsbedömningar som genomförs. Studien kunde påvisa att intagna som ansågs mer “enkla” oftare fick rätt behandling tilldelad från kriminalvårdare.
Detta var intagna som ansågs ha större möjlighet att lyckas med sin behandling, exempelvis genom att deras straff löpte under en lång tid. Sannolikheten att förändra ett beteende hos intagna förväntades sedermera att öka i takt med en längre dom (ibid.:1007). Genom detta resultat tydliggörs att kriminalvårdare som ska tillhandahålla rätt behandling utefter vissa regelverk, istället fattar egna beslut baserat på subjektiva värderingar och egenskaper hos de intagna.
10 Liknande resultat framkommer i Schoultz (2012) studie som visar att de mest vanliga
domarna mot staten och underliggande myndigheter finns inom de myndigheter där medborgare möts av personal som är lägst ner i den organisatoriska hierarkin. De karaktäristiska drag som är återkommande i de vanligaste klagomålen mot staten gäller mindre eller större brister inom de byråkratiska uppgifterna, såsom långa ledtider och misskötsel kring information. I likhet med Bosmas et al. (2018) studie var myndigheter som utövar kontroll anmärkningsvärt ofta mottagare för klagomålen. Myndighetspersonal inom fång- och kriminalvård anklagades bland annat för felaktigt användande av isoleringscell och disciplinära åtgärder (Schoultz, 2012:267f). I Schoultz (2012:271) slutsats åskådliggör hon hur resultatet tydligt talar om gräsrotsbyråkraternas problematik inom myndighetsarbetet.
Gräsrotsbyråkraterna utgör en medlarroll mellan staten och medborgarna, och likt Lipsky hävdar, visar studien hur deras arbete präglas av begränsningar som tvingar dem till att ta genvägar i beslutsprocesser. Schoultz (2012:266) åskådliggör även att medborgarna i nästan alla domar är i en beroenderelation gentemot myndigheten och personalen, samt att relationen som sådan är ofrivillig.
Gräsrotsbyråkratins fem byggstenar
I enlighet med teorin om gräsrotsbyråkrati ser vi mönster för hur personalen som möter de klienter och medborgare som tillhandahåller statens tjänster eller medel, i båda studierna finner skäl till att fatta egna beslut. Lipsky (1980) menar att gräsrotsbyråkratin grundar sig på fem olika byggstenar; 1) gräsrotsbyråkraterna återfinns längst ned i den organisatoriska hierarkin, 2) de interagerar nästan alltid ansikte mot ansikte med sina klienter och
medborgarna, 3) de har viss frihet att handla inom lagens gränser, 4) deras arbete innebär ofta autonomi och är således sällan övervakade av organisationen, och slutligen 5) anses
gräsrotsbyråkraterna sällan vara en del av den process som anges i policyerna (se även Bosma et al., 2018:1005). Studierna av både Bosma et al. (2018) och Schoultz (2012) indikerar att de fem byggstenarna som Lipsky talar om finns inom respektive myndighet. Dessutom har gräsrotsbyråkratins närvaro inom myndighetsarbetet långtgående konsekvenser för myndighetsutövningen och de personer som berörs av den.
11
Sammanfattning av tidigare forskning och relevans för studien
Då syftet med vår uppsats är att dels undersöka hur kriminalvårdare upplever hanteringen av intagna på arresten, dels att undersöka huruvida det ibland sker avsteg från de standardiserade arbetsrutinerna, har vi ämnat hitta tidigare forskning vars resultat knyter an till våra
frågeställningar.
Utifrån de resultat Crawley (2004) och Nylander et al. (2011) presenterar går det att utröna att kriminalvårdare på daglig basis ställs inför stora påfrestningar då det kommer till det
emotionella arbetet. Det råder en ständig konflikt mellan inre känslor och de känslor som är passande att uttrycka i specifika situationer. Det råder dessutom en ständig anpassning efter vad som är accepterat beteende utifrån både de officiella regelverketsåväl som de inofficiella normer som existerar i verksamheten.
Crawley (2004) och Nylander et al. (2011) beskriver arbetet på kriminalvården i relativt generella termer. Deras fokus ligger på fängelser, där kriminalvårdare skapar långvariga relationer till de intagna. På arresten, det område vi valt att studera, är relationerna mer kortvariga, och kanske skulle detta kunna bidra till en annan form av emotionellt arbete och andra handlingsmöjligheter. Vi vill gå djupare in på hur enskilda kriminalvårdare känner inför hanteringen av en specifik grupp, de som är bland de mest utsatta i samhället.
Studierna av Bosma et al. (2018) och Schoultz (2012) visar att myndighetspersonal som arbetar längst ned i hierarkin och dagligen möter klienter och medborgare har ett behov av att fatta egna beslut. Besluten kommer sedermera, då myndighetspersonalen kan antydas vara en medlare mellan myndigheten och medborgarna, direkt påverka medborgarna och gör detta ofta i negativ bemärkelse. Gräsrotsbyråkraterna tar egna initiativ kring bemötandet och hanteringen av klienter istället för att strikt förhålla sig till de policyer som finns skrivna.
Studierna avslöjar att de felaktiga avsteg från annars fungerande system och riktlinjer många gånger påverkar klienterna ofördelaktigt. Till skillnad från Bosma et al. (2018) och Schoultz (2012) kommer vi att undersöka gräsrotsbyråkratin i ett annat ljus där fokus ligger på att avstegen från policyer, gräsrotsbyråkraternas egna fattade beslut, tas i ljuset av barmhärtighet och medmänsklighet.
12
Teoretiska utgångspunkter
I följande avsnitt ämnar vi att beskriva de teorier och begrepp vi valt att utgå ifrån i vår studie. Då syftet med uppsatsen är att undersöka hur kriminalvårdare på arresten upplever hanteringen av hemlösa tror vi att det kommer vara relevant att undersöka detta utifrån två perspektiv. Ett viktigt perspektiv är teorin om det emotionella arbetet som formuleras i Arlie Russel Hochschilds bok “The managed heart” vars första utgåva kom 1983. Vi kompletterar teori om emotionellt arbete med teori om gräsrotsbyråkrati. Michael Lipsky (2010)
introducerade på 1980-talet teorin om gräsrotsbyråkrati varpå Roine Johanssons (2007) sedan utvecklat denna vidare.
Det emotionella arbetet
Hochschild (2012) har i sin studie studerat yrken som kräver emotionellt arbete och hur man där tvingas hanterar både sina egna och andras känslor. Hon beskriver att emotionella arbeten ofta har tre karaktäristiska drag; 1) de kräver interaktioner ansikte mot ansikte eller röst mot röst, 2) de kräver av den anställda att hen ska kunna upprätta ett visst känslomässigt tillstånd hos den andre och slutligen 3) arbeten av denna typ innebär att den anställde genom
upplärning och övervakning från överordnade ska lära sig att ha kontroll över, och hantera sina känslomässiga uttryck (Hochschild, 2012:147).
Precis som det Crawley (2004) och Nylander et al. (2011) kunde se i sina studier på fängelse menar Hochschild (2012:132) att personer inom yrken som kräver emotionellt arbete bör utveckla strategier för att skapa distans mellan det egna jaget och den rådande situationen.
Detta är av stor vikt då hård kritik och förolämpningar är relativt vanligt inom
kriminalvården, varpå distansen bidrar till att skapa ett visst skydd från att ta det personligt och därmed bli sårad. Utöver att skapa distans gentemot situationen krävs också att man upprätthåller en professionell identitet. Med det menas att personer inom emotionella arbeten bör ha förmågan att visa empati och medkänsla gentemot klienter utan att bli alltför
emotionellt involverad (ibid.:150).
13 En viktig komponent i Hochschilds teori om emotionellt arbete är surface acting och deep acting, vilket vi valt att översätta till ytagerande och djupagerande. Hochschild (2012:36) beskriver ytagerande som en form av agerande där man sätter upp en fasad, vilket innebär att aktören till viss del är bortkopplad från det egna jaget. I praktiken innebär detta att aktören med sin kropp och sitt tal ger uttryck för de känslor hen förväntas känna eller förväntas sända ut i den specifika situationen. Det innebär med andra ord att man döljer sina verkliga känslor för att kunna utöva sin professionella yrkesroll (ibid.:33). Med djupagerande menar
Hochschild (2012:39) de situationer där individen anstränger sig för att känna eller framkalla de känslor man förväntas eller bör känna, och inte bara ta på sig en tillfällig fasad som inom ytagerande. Det kan dock lika gärna handla om att anstränga sig för att inte känna eller visa vissa känslor, eller att individen vill tona ner dem (ibid.:43). Vidare kopplar Hochschild (2012:57) detta till så kallade känsloregler, vilket kortfattat handlar om vilka känslouttryck som är passande för vilket socialt sammanhang.
Hochschild (2012:90) uttrycker att det finns konsekvenser som uppkommer då anställdes känslouttryck regleras utifrån företagets riktlinjer. Denna reglering sker genom både yt- och djupagerande från den anställdes sida. En möjlig konsekvens som uppkommer framförallt genom ytagerande är så kallad emotionell dissonans, vilket är ett tillstånd som uppkommer då man under en längre tid gör skillnad på vad man känner och vilka känslor man visar. Det råder alltså en konflikt mellan individens inre känslor och de uttryckta känslorna vilket i längden blir väldigt påfrestande för individen (ibid.).
Gräsrotsbyråkrati
Michael Lipskys (2010) verk “Street-level bureaucracy – dilemmas of the individual in public services” redogör för begreppet gräsrotsbyråkrati, som översatts från engelskans “street-level bureaucracy”. Lipsky (2010) redogör i sin bok för hur gräsrotsbyråkratin uppstår, definieras och problematiken med den. Gräsrotsbyråkraterna återfinns inom den offentliga sektorn, såsom skolan, polisväsendet, sociala myndigheter, arbetsförmedling och domstolsväsendet med mera. Medarbetarna i dessa organisationer kännetecknas av huvudsakligen två
utmärkande drag. Dels har gräsrotsbyråkraterna direktkontakt med sina klienter, det vill säga medborgarna. Dels innehar de ett generöst handlingsutrymme i specifika situationer med klienterna, utan vidare övervakning av organisationen (Lipsky, 2010:3f). Handlingsutrymmet innebär att gräsrotsbyråkraterna har policyer och bestämmande dokument att utgå från, men
14 ändå kan verka inom ramen för lagen eller sina respektive regelverk, utifrån eget
beslutsfattande. Detta kan exemplifieras genom att läraren beslutar betyg för sina elever, polisen avgör vem som ska anhållas, socialarbetaren tilldelar eller avslår medel och domaren dömer gärningsmännen (ibid.:13f). Lipsky (2010:3f) antyder även att gräsrotsbyråkraterna slits mellan att leverera tjänster av god kvalitet gentemot medborgarna och knapphändiga resurser i kombination med kraven från myndigheterna som ofta efterfrågar effektivitet.
Byråkraterna på gatunivå
Gräsrotsbyråkraterna återfinns längst ned i hierarkin, på så kallad “gatunivå” och har sällan inflytande i skapandet av organisationens policyer. Policyerna ställer ofta höga krav på gräsrotsbyråkraterna i deras arbete utan att bemöta den konkreta arbetssituation som
gräsrotsbyråkraterna upplever. Detta resulterar därför ofta i att personalen på gatunivå ställer sig emot organisationens policyer och istället formar egna idéer om vad som är viktigt i sitt arbete. Gräsrotsbyråkraterna, som av myndigheten förväntas arbeta i enlighet med
organisationens mål och dessutom erhåller stort handlingsutrymme, motstrider alltså dessa förväntningar och tar beslut som går i linje med deras subjektiva intressen (Lipsky,
2010:17f).
Gräsrotsbyråkraternas arbetsförhållande beskriver Lipsky (2010:27f) genom ett antal påståenden. Först och främst är resurserna som tilldelas gräsrotsbyråkraterna inte anpassade till de krav som ställs på gräsrotsbyråkraterna. För det andra ökar efterfrågan på service i syfte att öka utbudet. Vidare är målen som ställs på gräsrotsbyråkraterna ofta otydliga, orimliga eller vaga i sin formulering. Mål som dessutom baseras på gräsrotsbyråkraternas uppförande anses vara svåra eller till och med omöjliga att mäta. Och slutligen, är klienternas kontakt med gräsrotsbyråkraten ofrivillig genom att klienten inte har möjlighet att vända sig någon annanstans.
Gräsrotsbyråkraternas relation till klienter
För gräsrotsbyråkraten är klienten en verklig person, vilket i bedömningen av ärenden kan tänkas skapa problematik (Johansson, 2007:60). Gräsrotsbyråkraterna behöver därför omvandla sökande personer till klienter, samt kategorisera dem utifrån hur de ska bemötas och behandlas i enlighet med organisationens riktlinjer. Detta skapar en konflikt mellan gräsrotsbyråkraterna och klienterna. Klienterna å sin sida kontaktar myndigheten som
15 medborgare och förväntar sig att få hjälp med sin individuella förfrågan, medan
gräsrotsbyråkraten i sin arbetsroll ska företräda myndigheten och behandla alla klienter jämlikt och objektivt (Lipsky, 2010:59ff). Det är en svår balansgång och påverkar därför gräsrotsbyråkratens arbete där hen behöver följa instruktioner beslutade av organisationen, och samtidigt tillgodose individuella behov utifrån specifika situationer (ibid.:9). De beslut som gräsrotsbyråkraten förväntas fatta förhandlas därför inom samspelet som sker mellan gräsrotsbyråkraten och klienten (ibid.:60f).
Roine Johansson (2007), som likt Lipsky fokuserat på gräsrotsbyråkrati och även utvecklat Lipskys teori i sin bok, “Vid byråkratins gränser - om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete” diskuterar bland annat relationen mellan klient och gräsrotsbyråkrat. Johansson (2007:43f) påpekar att en byråkratisk organisation endast bör fokusera på det som krävs om klienten bedömt utifrån relevans till uppgiften. Däremot är det en avsevärd förenkling för gräsrotsbyråkraten, som behöver ha direktkontakt med klienten.
Klienten är, genom att vara mottagare för gräsrotsbyråkratens tjänster, vital i gräsrotsbyråkratens arbete utifrån två aspekter. Dels därför att klienten nyttjar
gräsrotsbyråkratens tjänster, dels eftersom klientens egenskaper och egenheter direkt påverkar gräsrotsbyråkratens dagliga arbete.
Arbetsförhållandena som gräsrotsbyråkraterna ställs inför innebär ofta psykisk påfrestning då de hålls ansvariga för myndighetens beslut gentemot klienten. Klienternas reaktioner riktas följaktligen mot gräsrotsbyråkraten eftersom deras funktion är att medla mellan klienten och myndigheten (Lipsky, 2010:9). Det är bland annat dessa komplexa arbetsförhållanden som antas driva gräsrotsbyråkraten till att fatta egna beslut för att underlätta sin arbetssituation (ibid.:27f).
Ett tydligt exempel på gräsrotsbyråkratens utsatta position gentemot klienten åskådliggörs i Schoultz (2012) studie. Studien visar att svenska staten och myndigheter ofta är mottagare för klagomål från klienterna och att klagomålen är av karaktären brister inom byråkratiska
uppgifter. Studien visar således att det sällan är klagomål riktade mot myndigheternas policyer, utan snarare mot det arbete som den förmodade gräsrotsbyråkraten utfört.
16
Sammanfattning av teorier och relevans för studien
Hochschilds (2012) teori om emotionellt arbete är applicerbar i vår studie av ett flertal anledningar. Kriminalvårdsarbete är ett praktexempel på den typ av arbete som kan kategoriseras som emotionellt då det innefattar samtliga karaktäristiska drag Hochschild identifierat. Det sker en direkt interaktion mellan kriminalvårdare och klienter, det kräver av kriminalvårdaren att hen ska kunna förmedla ett visst känslomässigt tillstånd hos den andre och arbetet bygger på att den anställde lärt sig hantera sina känslomässiga uttryck genom sin utbildning. Med hjälp av de begrepp vi redogjort för, såsom distansering, yt- och
djupagerande, har vi möjliggjort förståelse för hur kriminalvårdare kan uppleva och hantera sin vardag och möten med klienterna.
Med hjälp av det gräsrotsbyråkratiska perspektivet tillhandahållet av Lipsky (2010) och Johansson (2007) kan vi inom ramen för föreliggande uppsatsarbete undersöka hur kriminalvårdare upplever relationen gentemot personer som omhändertas i arresten. Det teoretiska perspektivet ämnar hjälpa oss förstå varför vissa avsteg från standardiserade arbetsrutiner görs och vilka faktorer som påverkar ett eget beslutsfattande. Teorierna används genomgående i studien som analytiska verktyg i syfte att tolka den insamlade empiri och ligger till grund för studiens resultat.
17
Metod
I följande avsnitt kommer vi redogöra för studiens praktiska genomförande samt de metodproblem som uppkommit. Avsnittet innehåller även en beskrivning om
tillvägagångssättet av analysarbetet för det empiriska materialet samt hur vi kodade empirin.
Slutligen redovisas de etiska överväganden som präglat hela studieprocessen och slutförandet.
Genomförande
För att besvara våra frågeställningar har vi samlat in vårt empiriska material genom
kvalitativa intervjuer. Den kvalitativa intervjumetoden syftar till att fånga intervjupersonernas egna uppfattningar och synsätt, alltså hur fenomenet fungerar och var forskaren återfinner det (Ahrne & Svensson, 2015:9f). Den ämnar klargöra intervjupersonernas egna ståndpunkter och tillåter därför ofta att intervjupersonerna får styra riktning på samtalsämnena utefter ett mer naturligt samtal (Bryman, 2011:413). Den kvalitativa intervjumetoden blev därför ett naturligt val för oss i strävan efter att ta del av kriminalvårdares upplevelser.
Den kvalitativa intervjumetoden ledde oss sedermera till att upprätta en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1). Den semistrukturerade ansatsen utgår från ett antal teman som är kärnan av intervjun med syfte att kunna besvara frågeställningarna (Bryman, 2011:415). Den främsta fördelen med semistrukturerad intervju är att det ger intervjupersonerna en möjlighet att leda samtalets riktning. Eftersom vår kunskap om fältet var begränsad, fanns det starka fördelar med att låta intervjupersonerna tala mer fritt. På så sätt minimerades dessutom risken att missa eventuell viktig empiri. De teman och frågor som förberetts inför intervjuerna avsåg att underlätta jämförelser och identifiera mönster i empirin (ibid.:416). Frågorna i
intervjuguiden ställdes så pass öppet att intervjupersonerna fritt kunde reflektera över svaren samt att de möjliggjorde för följdfrågor (ibid.:419). Genom den semistrukturerade metoden skapade vi möjlighet att hitta nyanser och dimensioner som vi annars inte nått fram till (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015:38).
Intervjuguiden upprättades utifrån ett antal teman som baserades på våra teoretiska utgångspunkter, således med en stark deduktiv ansats (Bryman, 2011:26). De teman som intervjuguiden grundades på var “standardiserade arbetsrutiner”, “avsteg från
arbetsrutiner”, “känslor gentemot hemlösa” och “arbetsmiljö”. De inledande teman
18 resulterade i fyra avsnitt i intervjuguiden som totalt innefattar 40 frågor, inklusive ett stort antal potentiella följdfrågor. De fyra avsnitten benämndes; “bakgrundsinformation”, “arbetet på arresten - arbetsrutiner”, “klienter” samt “psykisk arbetsmiljö och påfrestning”. Med hjälp av de fyra avsnitten kunde vi säkerställa att intervjuguiden hade en gedigen grund för oss att utgå från, och följaktligen gardera att vi inte missar viktiga aspekter under samtalen med intervjupersonerna. I vårt arbete med intervjuguiden samt under genomförandet utgick vi från Kvales (1996) nio frågekategorier; inledande frågor, uppföljningsfrågor,
sonderingsfrågor, preciserande frågor, direkta frågor, indirekta frågor, strukturerande frågor, tystnad och tolkande frågor (ibid.:422f).
Vid ett intervjutillfälle är det av stor vikt att få intervjupersonen att känna sig bekväm och trygg i sammanhanget (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015:45). Detta innebär bland annat att skapa en god relation med intervjupersonen såsom att delta aktivt i samtalet och anpassa sitt språkbruk efter intervjupersonen. På grund av den rådande pandemin av Covid-19 erbjöd vi intervjupersonerna möjlighet till videosamtal via Zoom istället för ett fysiskt möte. Detta ledde till att samtliga intervjuer genomfördes via Zoom i respektive parts hem. En stor fördel som vi såg med detta var hur det möjliggjorde för oss forskare att kommunicera med
varandra utan att intervjupersonen såg det eller blev störd av det, vilket är lätt hänt under en fysisk intervju. Vi kommunicerade skriftligt i ett gemensamt dokument och kunde således tillsammans styra intervjufrågorna. Det möjliggjorde också för oss att notera de tankar och idéer som uppkom direkt under intervjun, återigen utan att intervjupersonen såg att vi skrev anteckningar samtidigt som hen pratade.
Avseende samtycke till intervjupersonernas deltagande i studien beslutade vi oss för att samtliga intervjupersoner skulle ge detta muntligen under inspelning. Detta ledde till att vi läste upp samtyckesblanketten (se bilaga 2) som innehåller bland annat de forskningsetiska riktlinjerna och bad intervjupersonen att tydligt acceptera eller neka. Samtliga intervjuer spelades in från start, för att möjliggöra ett sedermera gott analysarbete. Det var viktigt, både för intervjupersonens bekvämlighet och för vår möjlighet att spela in samtalet, att platserna inte hade en störande omgivning (Bryman, 2011:421). Intervjuerna hanterades på så sätt att en av uppsatsförfattarna hade det yttersta ansvaret att intervjua medan den andra fokuserade på att finna nyanser i samtalet och ställa följdfrågor. Det genomfördes sex intervjuer som varade mellan 40 till 50 minuter. Samtliga intervjuer genomfördes i månadsskiftet mellan november och december 2020.
19
Intervjupersoner
I tabell 1 nedan visa en översiktlig sammanställning av våra intervjupersoner.
Tabell 1: Sammanställning av intervjupersonernas ålder, kön, befattning samt utbildning.
Namn Ålder Befattning Grundläggande internutbildning
Helga 20–30 år Kriminalvårdare 4 månader
Ulla 30–40 år Kriminalvårdare 5 månader
Peter 30–40 år Kriminalvårdare 2 veckor + 3 månader Karin 30–40 år Kriminalvårdare samt
larmchef
utbildad under två år, teori varvat med praktik
Anders 30–40 år Kriminalvårdare 6 månader, schemaplanering, handledare för nya, personalsatsning “Livspondus”
Åsa 30–40 år Kriminalvårdare utbildad under två år, teori varvat med praktik
*Alla namn är fingerade
Urval
Forskningsfrågan är helt avgörande för vilken typ av urval som passar undersökningen (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015:39). Då vi inledningsvis önskade nå fem till åtta intervjupersoner som arbetar på arresten inom kriminalvården hade vi begränsat med alternativ vad gäller urvalsmetod. Genom vår kontaktperson som arbetar inom
kriminalvården i Stockholmsområdet fick vi tillgång till fältet och använde oss därmed inledningsvis av ett bekvämlighetsurval. Vidare utvecklades urvalet till ett snöbollsurval.
Bekvämlighetsurvalet används ofta av forskare inom kvalitativ intervjumetod eftersom det innebär en ingång till det specifika fältet (Bryman, 2011:433). Snöbollsurvalet blir en naturlig övergång då forskaren vid respektive intervju ber om namn på andra personer som är
relevanta för studiens syfte (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015:41). Detta ledde till att samtliga respondenter arbetar på samma arbetsplats men i olika arbetslag. Med tanke på bekvämlighetsurvalet, liksom för snöbollsurvalet, kan vi inte hävda att studien grundas på ett representativt stickprov i statistisk bemärkelse, men vikten av att nå relevanta
intervjupersoner anser vi vara större än möjligheten till statistisk generalisering.
20
Analysmetod
För att möjliggöra en uttömmande analys av vår empiri behövde vi efter varje intervju påbörja transkriberingsarbete och kodning av materialet. Vi gjorde detta i så nära anslutning som möjligt efter respektive intervju och kunde på så sätt identifiera ytterligare teman som var av intresse i nästkommande intervjuer (Bryman, 2011:430). Detta innebar att
analysarbetet var närvarande redan i början av intervjuprocessen. Allt eftersom det insamlade materialet kodades, analyserades det med hjälp av den tidigare forskningen samt de valda teoretiska utgångspunkterna. Vi ansåg det vara viktigt att transkriberingen blev noggrant genomförd då den är av betydelse för att upptäcka eventuella mönster såsom tveksamhet eller undvikande av vissa frågor, vilket även det kan säga något om fenomenet som studeras (ibid.:470). I transkriberingen avidentifierades intervjupersonerna direkt genom bland annat fingerade namn för att till största möjliga mån anonymisera dem, detta enligt
Vetenskapsrådets konfidentialitetskrav (Vetenskapsrådet, 2002:12f).
Kodning
Under tiden som materialet insamlades och blev transkriberat, påbörjades kodningsarbetet.
Efter en första genomläsning av materialet genomfördes en så kallad öppen kodning. Detta gjordes genom att identifiera gemensamma teman som var relevanta för vårt forskningssyfte och skapade initiala koder till dessa (Lune & Berg, 2017:125). Studiens huvudteman
benämndes hemlösa, emotionellt arbete, gräsrotsbyråkrati samt standardiserade
arbetsrutiner. Syftet var att undersöka vad intervjupersonerna själva lade vikt vid, men vi hade en deduktiv ansats då vi inledningsvis hade beslutat vilka teorier och begrepp vi ämnade använda. Vi har även till viss del använt oss av en induktiv metod i analysarbetet, då vi tog avstamp i den insamlade empirin för att finna mening i materialet och upptäcka oväntade aspekter (Lune & Berg, 2017:183).
För att säkerställa studiens noggrannhet, är det viktigt att på ett konkret sätt kunna motivera kodernas relevans för studiens syfte (Lune & Berg, 2017:125). Detta har vi gjort genom att koderna är förankrade i studiens frågeställningar samt de teoretiska utgångspunkterna. Vi har dessutom haft möjlighet att utöka vårt kodschema under arbetets gång då vi hittat mönster vi inte identifierat tidigare för att därefter utveckla vår teoretiska ansats ytterligare.
21 Utifrån de identifierade temana i vår öppna kodning undersökte vi materialet djupare för en mer specifik sortering och därmed på ett mer detaljerat vis finna återkommande mönster (Rennstam & Wästerfors, 2017:224). Detta innebar att vi inledde en process av fokuserad kodning och började då ta än mer hänsyn till våra teoretiska utgångspunkter, vårt syfte samt våra frågeställningar i tolkningen av materialet (Lune & Berg, 2017:184). Sedermera skapade vi subkoder i ett mer utvecklat kodschema. Kodschemat upprättades genom att vi
identifierade nyckelord som sorterades in under respektive tema (Bryman, 2011:525). Målet med kodningsprocessen var att få en god översikt av det reducerade materialet för att
slutligen analysera detta vidare.
Resultatet av kodningsarbetet visar att relationen mellan klienten och gräsrotsbyråkraten är ett återkommande tema i den insamlade empirin för att förstå varför hemlösa erhåller specialbehandling. Ytterligare återkommande mönster visar att distansering gentemot klienterna är ett viktigt verktyg för att hantera det emotionella arbetet.
Metodproblem
Under studiens gång stötte vi på ett antal metodproblem som gjorde att vi kontinuerligt behövde anpassa bland annat intervjuguiden och intervjutekniken. På grund av den rådande Covid-19 pandemin behövde metoden anpassas till de restriktioner som gällde i samhället vid intervjutillfället. I slutändan har alla metodproblem hanterats pragmatiskt och på ett sätt som sedermera varit fördelaktigt för studiens genomförande och resultat.
Genomförande och intervjuguide
Enligt Nilsson (2014:151) finns ett tydligt problem med den semistrukturerade
intervjumetoden som används i denna studie, vilken kan innebära vissa begränsningar i intervjusvaren. Det finns en risk att missa mer komplexa fenomen eftersom forskaren inte ser tillräckligt brett och håller sig för strikt till sin intervjuguide. Dock var detta en avvägning som gjordes då vi ansåg oss för oerfarna att anamma en ostrukturerad intervjumetod.
Ett problem som upptäcktes redan under de första två intervjuerna var att intervjuguiden inte var tillräckligt vinklad mot vår studies syfte. Vi ville undvika att av misstag påverka
intervjupersonerna och valde därför att ställa öppna frågor som i väldigt liten mån var ledande. Detta gjorde dock att vi inledningsvis inte fick tillräckligt tydliga svar från
22 intervjupersonerna. Här var det positivt att vi valt att använda en semistrukturerad
intervjuguide eftersom det möjliggjorde att ställa frågor som inte var noterade i
intervjuguiden. Som lösning på problemet utvärderade vi intervjuerna och adderade sedan frågor till guiden som var mer konkret ställda i linje med studiens syfte och frågeställningar.
Ytterligare en upptäckt som visade sig i analysen av samtliga intervjuer var att samtalen inte höll samma kronologiska ordning som intervjuguiden var formulerad. Intervjuguidens kronologi kändes naturlig, men eftersom intervjupersonerna med enkelhet gav stora målande svar blev det mer naturligt för samtalets skull att hoppa mellan avsnitten i intervjuguiden.
Detta gjorde att vi ställde de frågor som var relevanta i stunden, istället för att strikt följa intervjuguidens utformning.
Slutligen upplevde vi ett antal problem med att hålla intervjuerna digitalt genom videosamtal.
Bland annat upplevde vi vissa svårigheter med videoverktyget Zoom, där vi, tillika vissa av intervjupersonerna, hade problem med att starta verktyget, samt att vi vid ett par tillfällen upplevde problematik med dålig internetanslutning. Det främsta problemet var dock att turtagningen i samtalet upplevdes svår. Som lösning på turtagningsproblemet beslutade vi ovan beskrivna upplägg med en ledande intervjuare medan den andra uppsatsförfattaren fokuserade på nyanser och frågor för förtydliganden eller för att djupdyka i vissa frågor.
Kodning och urval
Ett problem som kan uppstå vid kodning av den insamlade empirin är att man i
reduceringsprocessen av datamaterialet riskerar att tappa den kontext uttalandet yttrades i, vilket medföljer en risk för misstolkning (Bryman, 2011:526). Har man inte detta i åtanke kan man påverka studieresultatet på ett missvisande sätt. Detta går i linje med det så kallade representationsproblemet som innebär att det inte går att redogöra för alla aspekter i datamaterialet efter att det reducerats utefter studiens syfte (Rennstam & Wästerfors, 2017:220). För att i största möjliga mån motverka att dessa problem påverkar resultatet negativt ser vi det som en stor fördel att två personer har arbetat med studien. Detta möjliggjorde att vi kunde se på materialet från två olika perspektiv och således motverka misstolkningar.
23 Då det kommer till urval finns det ett par metodproblem att ta ställning till avseende vår studie. Det kan dels handla om trovärdighet då man bör kunna visa på att urvalet inte enbart är personer som bedöms ge “rätt” svar (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015:40). Detta har vi hanterat genom att vara transparenta avseende hela urvalsprocessen. Vi bedömer dock att det största metodproblemet i studien gäller vårt beslut att använda oss av bekvämlighets- och snöbollsurval, vilket gjorde att vi endast nådde respondenter från en arbetsplats, dock olika arbetslag. Denna typ av urval kan innebära en risk för att respondenterna har snarlika upplevelser och att resultatet därmed inte blir tillräckligt nyanserat (Nilsson, 2014:152).
Dock var dessa urvalsmetoder nödvändiga för att få tillgång till fältet och möjliggjorde således studiens genomförande.
Etiska överväganden
I denna studie har vi genomgående tagit hänsyn till Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet, 2002). En grundläggande komponent är individskyddskravet, vilket baseras på fyra huvudkrav; informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (ibid.:6). Detta för att intervjupersonerna i största möjliga mån ska skyddas från eventuella skador och kränkningar som konsekvens av
deltagandet (Vetenskapsrådet, 2017:13).
För att säkerställa att informationskravet är uppfyllt har vi redan i den första kontakten med intervjupersonerna meddelat om studiens syfte samt hur genomförandeprocessen ser ut.
Utöver detta har vi informerat om att deltagandet är helt frivilligt, att intervjupersonen har rätt att avstå från att besvara frågor samt att de när som helst har rätt att avbryta sin medverkan (Vetenskapsrådet, 2002:7). Vi har även redogjort för hur materialet kommer anonymiseras och förvaras för att deras identitet inte ska kunna kopplas samman med intervjusvaren (Vetenskapsrådet, 2017:40). Samtlig information har delgivits muntligen i samband med intervjutillfället varpå vi därefter bett om ett muntligt godkännande och uppfyller därmed samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002:9).
Konfidentialitetskravet har vi bemött bland annat genom att vi tidigt i processen
anonymiserat deltagarna då vi i transkriberingsprocessen gett dem fingerat namn och ålder.
Vi har dessutom valt att inte namnge arbetsplatsen då detta minimera risken för att deltagarna ska kunna identifieras. Samtligt material som riskerar att identifiera personen, såsom den
24 inspelade intervjun, transkriberingarna och kontaktuppgifter, har förvarats på sådant sätt att ingen obehörig haft tillgång till dessa (Vetenskapsrådet, 2002:12). Material som berör individerna kommer raderas efter att uppsatsarbetet slutförts. Slutligen uppfylls
nyttjandekravet då det insamlade materialet enbart används i vetenskapligt syfte, det vill säga denna studie (ibid.:14).
Förutom att vi genomgående tagit hänsyn till Vetenskapsrådets forskningsetiska principer har vi även gjort ett etiskt övervägande avseende vårt urval. Det gäller då vi valde att enbart intervjua kriminalvårdare, och utifrån deras perspektiv beskriva omhändertagna hemlösas situation på arresten, och inte intervjuat de hemlösa själva. Beslutet grundar sig i att vi dels inte har tillgång till det fältet, men framförallt på grund av att vi bedömde att risken för att utsätta intervjupersonerna för obehag genom känsliga frågor var för stor.
25
Resultat och analys
Resultat- och analyskapitlet presenteras utifrån rubriker som vuxit fram under kodningen av det empiriska materialet. Till vår hjälp för att analysera datamaterialet och kunna hävda vissa slutsatser som följer i nästa kapitel, har tidigare forskning och teorierna som presenterats om emotionellt arbete och gräsrotsbyråkrati tillämpats. Denna analys har skapat djupare
förståelse för fenomenet och möjliggör för oss att besvara våra forskningsfrågor. Kapitlet inleds med en förklaring om teoriernas applicerbarhet på arresten, följt av studiens resultat.
Ett teoretiskt helikopterperspektiv på arresten
Under vår analys av den insamlade empirin har vi funnit indikationer på att arbetet på arresten kan konstateras dels vara ett emotionellt arbete, dels förklaras genom
gräsrotsbyråkratin. Hochschild (2012:147) menar att yrken som präglas av emotionellt arbete oftast har tre gemensamma karaktäristiska drag varav samtliga uppfylls inom
kriminalvårdaryrket. Det första gäller att interaktionen mellan den anställde och klienten sker ansikte mot ansikte, vilket är fallet för kriminalvårdarna på arresten då de har ständig
direktkontakt med de intagna. För det andra bör den anställde ha förmåga att upprätta ett visst känslomässigt tillstånd hos den andre vilket även det blir gällande då det är kriminalvårdarnas uppgift att förmedla ett lugn och bibehålla ordningen på arresten. Slutligen präglas yrket av att de anställda får upplärning i hur känslomässiga uttryck bör hanteras på arbetsplatsen, både formellt på de interna utbildningarna men även informellt genom kollegor.
Arbetet på arresten visar sig även stämma väl överens med teorin om gräsrotsbyråkrati.
Lipskys (2010) fem byggstenar inom gräsrotsbyråkratin, som vi nämnt i kapitlet om tidigare forskning, översätts till arresten enligt följande: 1) kriminalvårdarna återfinns längst ned i den organisatoriska hierarkin, 2) de interagerar alltid ansikte mot ansikte med de intagna, 3) de har styrande arbetsrutiner som sker kontinuerligt, men inom vissa ramar finns ett
handlingsutrymme och således en frihet att fatta egna beslut utefter den specifika situationen, 4) arbetet präglas av autonomi på så sätt att det visserligen finns en viss övervakning och kontroll av standardiserade arbetsrutiner, men det sker ingen kontroll av de avsteg som görs och de beslut som tas inom handlingsutrymmet, 5) att kriminalvårdarna sällan eller aldrig är delaktiga i den process som finns kring att skapa standardiserade arbetsrutiner eller policyer.
26
Stammisar och snälla klienter
Ett tema som var starkt återkommande i alla intervjuer är huruvida kriminalvårdarnas relation till klienterna ofta är personifierad och avskalad. Enligt den byråkratiska modellen bör
relationen te sig så att alla klienter behandlas jämlikt och att bedömningen av ärenden ska vara fullständigt objektiv (Johansson, 2007:43f). Dock är det tydligt i denna studie att klienter som var återkommande, snälla och gjorde kriminalvårdarnas arbete enkelt ofta fick en annan, mer förmånlig, behandling än övriga klienter. Alla intervjupersonerna talar om att de har återkommande omhändertagna hemlösa som kriminalvårdarna refererar till som “stammisar”.
Kriminalvårdarna talar om sina stammisar med glädje. Ofta framkommer ett skratt och de beskriver hur de hemlösa anländer till arresten och hur de brukar bete sig. Anders och Karin berättar i följande citat om de återkommande omhändertagna hemlösa:
Vi har utan tvekan stammisar. Rekordet sedan jag började jobba tror jag är att en person kommit in tre gånger på ett dygn, och då får de ju vara hos oss i 6 timmar. Så 18 timmar av ett dygn är de inne hos oss. Då har de i princip kommit ut, knäckt en bärs och börjat sparka på en polisbil.
- Anders, 2020 Vi har våra stammisar som kommer in hela tiden. Det är många som kommer fem dagar i veckan.
- Karin, 2020
Likt Bosma et al. (2018:1025) som kunde visa att mer “enkla” intagna oftare fick rätt rehabiliteringsbehandling, uttrycks det i vår studie att de omhändertagna hemlösa som är återkommande, tillika stammisar, gör kriminalvårdarnas jobb enkelt. När de kommer till arresten känner kriminalvårdarna till personerna så pass väl att de kan deras fullständiga namn och ibland även personnumret. De omhändertagna hemlösa vet hur proceduren vid intag ser ut och gör därför alla momenten per automatik utan att kriminalvårdarna behöver instruera dem. Den främsta fördelen handlar dock om att processen vid intag och vistelsen sker utan konflikt och bråk. Denna relation mellan kriminalvårdarna och stammisarna leder sedermera till specialbehandling och förklaras av flera respondenter. Bland annat säger Helga (2020) “[...] men att de är schyssta mot oss och vi är schyssta mot dem liksom. Man behöver inte bråka med dem.”. En intressant aspekt som tydliggör specialbehandlingen än mer, är att fler av respondenterna tillade att klienter som de anser vara svårare, ställer till med bråk eller är otrevliga, inte får några extra förmåner utan behandlas strikt efter regelverken. Det vill säga, de behandlas rättvist efter de rutiner som finns men kriminalvårdarna tar sig inte tiden eller engagemanget till att göra någonting utöver rutinmässigt handlande.
