Kulturellt våld

Det kulturella våldet är det som legitimerar strukturellt och direkt, vilket gör det till ett komplext fenomen att diskutera och att analysera då det främst är indirekt och därmed svårt att upptäcka, precis som det strukturella. Att till exempelvis bli diskriminerad på grund av sin etnicitet, kultur eller religion förekommer på olika sätt runt om i världen. I denna studie ansåg sig tre av fyra tillhöra den turkiska etniciteten, medan den fjärde (Respondent 1) inte riktigt längre kunde relatera till den sortens tillhörighet, men om hen var tvungen skulle hen säga Caucasian, eller som hen själv beskrev det: ”Urban Caucasian” (133–137). Detta kan tänkas höra ihop med hens känsla av världsmedborgarskap tillsammans med vikten av att ha starka familjerelationer vilket hen påpekar vid ett antal tillfällen. Då hens ursprung är främst armeniskt och då armenerna innehar en minoritetsstatus har hen hela sitt liv upplevt diskriminering på grund av detta. Hens familjs vänner består endast av armenier av anledningen:” They don’t get into friendships with other nationalities because they kind of, this kind of accumulated experience that they are going to be discriminated (…)” (226-229). Respondent 2 och 3 har aldrig upplevt diskriminering på grund av varken etnicitet eller nationalitet (2:174, 3:122), vilket kan bero på att de tillhör majoritetsgruppen i Turkiet. Respondent 2 har inte heller upplevt diskriminering i Sverige på någon av dessa grunder, vilket hen antar är på grund av att hen respekterar kulturen och dess regler (176). Som nämndes innan kommer Respondent 4 från en vit medel- överklassfamilj och anser sig därför inte ha upplevt någon form av diskriminering, men hen nämner dock hur kurderna får

utstå en del på olika vis, till exempel genom ordval (189–191). Hen visar sitt missnöje över att i Sverige blir förknippad med Turkiet och då indirekt den politiska situationen i landet. Hen får ofta kommentarer kring sin personlighet då hen anses väldigt öppen och ”västerländsk”, vilken inte stämmer överens med mångas bilder och stereotyper av turkar (496–510). Innan studierna förknippade hen sig själv mer med den nationella identiteten, men i och med de kritiska texter som hen har läst under sina utlandsstudier har hen insett utbildningsväsendets partiskhet;

I became more liberal anti-nationalist in a way, yeah. Less religious, I am not right now but maybe before my high school or during my high school I at least, I could say: Yeah, I believe in God and I believe in Islam blabla. Right now maybe I can still be regarded as a Muslim but more culturally, not religiously (Respondent 4:423-425).

Ingen av respondenterna anser sig vara religiösa, men både Respondent 2 och 4 brukade vara mer troende förr. Gällande familjens religiositet svarade de olika, till exempel är 3s troende (96–97), medan endast 4s mamma till viss del anser sig vara troende (154). Respondent 1 tillhör den armeniska kristna minoriteten i Turkiet, som består av runt 50 000 personer. Hen praktiserar dock inte religionen, men visar på sitt gamla ID-kort hur individens religiösa tro skrivs ut (191), vilket i Sverige skulle ses som väldigt främmande då man inte delar in människor i grupper utifrån deras religiösa övertygelse på samma sätt. Att vara del av en religiös minoritet anser hen är komplicerat eftersom mångas attityd ändras när detta ”avslöjas”, och pekar även på skillnaden mot hur det är i Sverige där han fritt kan nämna sin religiösa tillhörighet/bakgrund (181–182). Respondent 2 diskuterade hur diskriminering och religiositet ofta beror på vart individen bor, och att hen själv inte blivit utsatt för det (174). De mindre städerna brukar vara mer konservativa och man som invånare där bör följa de religiösa regler som finns, medan där hen kommer ifrån är diskriminering inte särskilt vanligt (167– 171). Detta resonemang skiljer sig därmed mot Respondent 1s syn, vilket kan bero på att hen direkt blir utsatt för diskriminering på grund av sin tillhörighet till en minoritet, medan två tillhör majoriteten. Inte heller Respondent 3 har känt av det (113), vilket kan vara av sammas skäl. Respondent 4 reflekterade över huruvida det kan anses farligt att vara en del av en religiös gruppering i Turkiet, vilket främst beror på kontexten. Hen tycker inte att det är ett problem att vara till exempel jude, kristen eller ”basic Muslim” men att vissa sekter av Islam kan bidra

35

till fördomar, och invånarna bör heller inte vara öppet ateist (164–168). Detta kan ses som begränsningar av medborgares rätt till att utöva vilken religion de vill, det vill säga religionsfrihet. Respondent 2 jämför Sveriges syn på religion och hur studentnationerna i Lund arrangerar aktiviteter för studenter från olika religioner för att diskutera olika ämnen från hela världen, med Turkiet (422–424). Hen bekräftade denna syn innan genom att beskriva sin uppfattning av Sverige i helhet:

I haven’t experienced the political life here in Sweden, but when I see people coming from different countries, different backgrounds, different religions, identities, I see that they live peacefully (420-422).

Med grund i dessa diskussioner av olika former av våld ställdes även ett fåtal frågor om respondenternas syn på fred och hur man kan eller bör arbeta mot en fredligare värld. Detta för att få en motvikt till den föregående diskussionen, och för att få en bredare uppfattning om deras syn på våld och dess utbredning i samhället. Valet att inte innefatta detta i kodningsprocessen som ett eget tema gjordes på grund av att det inte sågs som relevant för att uppnå syftet. Det diskuteras huruvida de ansåg att världen idag är mer fredlig än för 50 år sedan, vilket gav liknande svar från alla fyra. Ingen av respondenterna ansåg att världen är mer våldsam idag än vad den var förr, dock ansåg Respondent 4 att den är på samma nivå. Hen reflekterade över det rådande kalla kriget, men samtidigt över hur Turkiet ansågs mer demokratiskt än vad det gör idag (533–527). Respondent 2 hävdade i motsats till detta att olika länder som exempelvis USA är mer toleranta numera, dit hen inte räknar Turkiet till skillnad från Respondent 4 (462–466).

Att uppnå fred kan ses som ett ouppnåeligt mål, men att göra det anser både Reychler och Galtung vara av högsta vikt. Respondenterna föreslog att man bör fokusera på resurserna kring problemet genom att försöka förstå människors syn (Respondent 4:541–543) och att det är statens och de olika gruppernas ansvar att visa på empati och genomföra förhandlingar (Respondent 3:321–323). Respondent 2 argumenterade för att andra stater inte ska lägga sig i konflikter bortanför deras eget territorium, och även hen att parterna måste lyssna på varandra för att kunna lösa problemen. Samma respondent visar på att man bör påbörja arbetet mot fred på lokal nivå genom en bottom up-approach i de västra delarna av Turkiet, för att kunna få till en nationell fred (471–475). Även Respondent 1 anser att regeringar

numera är alldeles för vinstintresserade för att vilja jobba för en fredligare värld, då deras intressen kan tänkas påverkas. Man kan dock arbeta på en lokal nivå med fred, eventuellt genom att värdesätta personliga ting mer istället för att vara en del av köphysterin (775–776).

37