Strukturellt våld

För att kunna strukturera denna del av analysen användes underkoderna Tankar om styret, Politisk ”Aktivism”, Kränkningar av Rättigheter samt Könsdiskriminering. Att systematiskt och strukturellt kränka en individs rättigheter togs flitigt upp av respondenterna som exempel på strukturellt våld. Att inte få uttrycka sin åsikt fritt (yttrandefrihet) är en form av politiskt förtryck som ofta kommer top-down vilket innebär från stat över dess befolkning. Detta tog Respondent4 upp som ett exempel på svårigheterna att agera politiskt då polisen på svaga grunder kan ta in individer för förvar som de inte anser ha tillåtelse att göra det, trots att yttrandefrihet finns med i deras grundlag (485–490). Detta visade även Respondent 1 på då hen anser att media begränsas genom att tidningar och liknande köps upp av regeringen, och hur författare och reportrar, nyhetsankare får sparken eller hamnar i fängelse på grund av frispråkighet. Turkiet är, enligt Respondent 1, det land som har flest fängslade reportrar (741–744) vilket kan tänkas begränsa yttrandefriheten och pressfriheten ytterligare i landet. Även universiteten hålls under uppsikt av regeringen för att förhindra att studenter uttrycker sig mot styret (465). Respondent 1 anser att styret har gjort det till sitt uppdrag att exkludera och marginalisera oliktänkande och minoriteter för att legitimera sin makt (477–479). Samma respondent exemplifierar detta genom att förklara hur man till och med kan se på byggnaderna runt om i staden huruvida det är fattiga eller rika som bor där, samt hur armeniska och judiska skolor får sämre och sämre ekonomiska förutsättningar från staten (Respondent 1:229–236). Detta är exempel på strukturellt våld då dessa är maktrelaterade processer som påverkar vilka förutsättningar olika individer får i livet (Galtung, 1990:294).

Andra sorters begränsningar och kränkningar av människors friheter och rättigheter tas upp av Respondent 1 då: ” (…) like social exclusion or marginalisation or

31

insulting, that’s kind of a violence which might not have direct consequences in the first stance” (802–803). Att inte ens ha möjlighet att cykla, eftersom det inte finns cykelvägar, eller att kunna vara vegetarian ser hen som begränsningar av sitt vardagliga liv i Turkiet, vilket hen inte alls har upplevt i Sverige (463). Även Turkiets regerings ovilja att investera pengar på ”rätt” sätt är något som bekymrar Respondent 1. Hen pekar på att korruption och förmåner för ministrar och deras familjer gör att hen föredrar Sveriges transparens och sociala säkerhet (482, 446– 451). Respondent 4 påpekar hur hennes tankar kring könsdiskriminering har utvecklats och kommit att bli mer involverad i frågorna sen starten av utbildningen (425–428). Samma respondent pekar även på att utbildningen har gett hen en mer objektiv syn på till exempel Turkiets historia än vad som står i skolböckerna (412– 415). Detta kan ses som exempel på val från statens sida att begränsa medborgarnas förståelse för omvärlden, vilket på så vis även diskriminerar dem och förminskar deras rättigheter.

Den politiska situationen och den nyligen genomförda folkomröstningen som gav president Erdogan mer makt genom grundlagsändringar pekas av Respondent 2 ut som ett stort problem för landet: ”(…) we are going to use democracy to end our democracy in the country. I can say that” (326). Respondent 3 och 1s respektive uppfattningar om huruvida det är farligt att engagera sig politiskt i landet eller inte stämmer överens till viss grad. Respondent 3 anser att det lätt skapas fördomar och stereotyper i samhället där individer tillskrivs egenskaper grundat i deras tillhörighet till en grupp och att ens handlingar döms därefter (245–248). Respondent 1 pekar istället på hur mycket svårare det har blivit den senaste tiden att göra motstånd mot styret; ”anything against government and anything against administration is way more complicated and dangerous than it used to be” (726– 727). Respondent 2 håller med och pekar på att det skulle innebära katastrof för en människa att agera mot regeringen och ta ansvar för att andras rätt till rättigheter och friheter inte berövas. Detta gäller då om man engagerar sig i sociala rörelser och inte i det styrande partiet och rörelsen (408). Då hen troligtvis kommer att återvända för att arbeta i Turkiet har hen tagit beslutet att inte engagera sig politiskt över huvud taget, utan endast fokusera på sitt eget liv och jobb. Hen ser ingen anledning till att engagera sig politiskt då hen inte anser att det kommer att hjälpa situationen utan endast försvåra det dagliga livet (Respondent 2:348–350). Inte heller Respondent 1 ser någon mening med att fortsätta med att aktivt delta

politiskt:

I realize that people don’t care in Turkey, cause their understanding of government is different than what my principle of government is. And that’s kind of sad since I kind of sacrifice my time, my life and my personal luxuries for the good of the greater, but then I realize that the greater good is kind of fighting me cause I’m fighting for their rights (581-585).

Denna hopplöshet grundar sig i hens tidigare erfarenhet av ”aktivism” under tiden i Turkiet då hen hamnade i fängelse två gånger för att ha protesterat. Att engagera sig på detta viset anser hen likställs med terror, och hen tror att tiden efter folkomröstningen kommer leda till ett ännu mer auktoritärt styre vilket gör att hen har förlorat sin tidigare passion och engagemang för att försöka förändra och påverka samhället (Respondent1:590–593). Denna inställning skiljer sig från 3s som inte är alls är politiskt aktiv eller engagerad, utan endast är intresserad av politiska frågor i stort (233–234). Respondent 2 är endast aktiv genom att diskutera sina synpunkter på politik med sina vänner (411–414), vilket kan ses som ett resultat av de begränsningar som invånarna i Turkiet upplever gällande politisk (o)frihet. Respondent 4 å andra sidan berättade om ett exempel av politiskt förtryck som uppstod i utbildningssammanhang där de begränsades att diskutera vilka politiska frågor de ville (470–474). Detta var dock en av de få gånger som hen upplevde förtryck; ”Since I am a kind of middle-upper class white, Turkish person I didn’t see much oppression” (474–476).

Gezy-parkrörelsen startade som en protest mot att parken Gezy skulle rivas för att ge plats åt köpcentrum på tomten istället. Detta utvecklades senare till att bli en nationell protest mot regeringen och då framförallt infrastrukturministeriet som stod bakom bygget. Den riktade sig främst mot undertryckandet av befolkningen i stort. Som nämndes ovan var 1 aktiv under denna protest, vilket även Respondent 4 var. Hen deltog på olika sätt för att förhindra rivandet, både genom att fysiskt befinna sig på platsen men även genom att tillsammans med sina grannar sätta upp lappar och liknande i fönstren för att visa sitt stöd (4:389–393). Samma respondent gick igenom en lång process för att få rösta i folkomröstningen trots att inte befann sig i Turkiet (361–364) till skillnad från Respondent 2 som inte ansåg att det skulle göra någon skillnad, och att det krävs andra ändringar än den som nej-sidan förespråkade (311–314, 339–340).

33

3 och 4 har upplevt det personligen i hemlandet, och båda jämför det med Sverige där de inte har blivit utsatta för något liknande. 1s partner upplevde det i hemlandet på grund av att hen ansågs ha ett typiskt västerländskt utseende som inte alltid uppskattades i Turkiet, och fick utstå obehagliga blickar och diskriminering på grund av detta (351–352). Respondent 3 kommer specifikt ihåg ett ögonblick då hen blev utsatt för diskriminering på gatan på grund av sitt utseende och klädval. Detta var dock inget vanligt förekommande utan skedde endast en gång 328–330). Respondent 4 har varit aktiv på 8 mars-demonstrationer (Internationella Kvinnodagen) och pekar på komplexiteten kring att försvara sina rättigheter samtidigt som man protesterar mot styrets oförmåga att göra det (401, 516).