Under samtliga gruppintervjuer har diskussionen kring vilken bild av ridsporten som framställs på sociala medier uppkommit. Respondenterna beskriver att de, via sociala medier, ständigt ser en ridsport som är fylld av framgång, ”glitter och glamour” snarare än hårt jobb, motgångar och problemlösning, vilket de menar är en mycket stor del av vardagen kring hästen. Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv kan användas för att beskriva vad det är ungdomarna uppfattar. De ser dagligen att profiler på sociala spelar ett skådespel om hur vardagen kring hästen är. Det kan sammanfattas med att de unga ryttarna anser att bilden som förmedlas av ridsporten på ett enbart positivt vis är cynisk och att de önskar se en mer genuin bild. Avsnittet berör hur de unga ryttarna uppfattar ridsportkulturen på sociala medier samt om och i så fall hur de menar att de påverkas av det i sin vardag kring hästen.
Begreppet stallbackskultur, dess historia och moderniseringen av kulturen i stallet har ovan presenterats utifrån Hedenborg (2008) och Thorells (2017) forskning. Unga ryttares uppfattningar av stallbackskulturen online kommer att behandlas nedan.
Frågor angående vilken bild av ridsporten som framställs via de sociala medierna och hur det påverkar respondenterna finns inte med intervjuguiden som har styrt upplägget för intervjuerna. Trots det har det blivit ett mycket betydelsefullt resultat i studien då det visar sig att de unga ryttarna påverkas av hur ridsporten framställs samt att de jämför sig själv med
56
det de ser på de sociala forumen online. I avsnittet presenteras därför resultat angående respondenternas tankar kring vilken bild av ridsporten som förmedlas via sociala medier. Samtliga respondenter i studien är överens om att mycket av det som publiceras på sociala medier skildrar en ”perfekt bild” av vardagen i stallet. Det är mer ovanligt att lägga upp inlägg som förmedlar att något inte gått som planerat eller att något gått snett. Vilket, enligt ungdomarna, innebär att den bild av ridsporten som förmedlas via de sociala medierna inte stämmer överens med verkligheten – i vart fall inte med deras verklighet. I ungdomarnas resonemang lyfts faktumet att det är mest skryt och fina bilder som når sociala medier, vilket kan förklaras med hjälp av begreppet impression management. Det som framkommer i avsnittet är att det finns en stark kultur, inom ridsporten, att via sociala medier styra informationen om sig själv för att imponera på andra. Två av ungdomarna uttrycker sig såhär vad gäller bilden av ridsporten på sociala medier:
Sofia: Ja men det man ser online är ju att det är guld och gröna skogar men det dåliga syns ju inte, man lägger tex bara ut bilder som är bra, man ser en jättefin bild på hästen men man ser ju inte att den är helt grisig när den kommer in liksom. Man får den där perfekta bilden på hästen och den ser verkligen perfekt ut liksom och ser inte tjock ut och sådär alltså det är perfekta bilder man visar.
Amanda: På sociala medier så ser det ju väldigt exklusivt och flott och fint ut när man ser tex hopptävlingen som var på stranden i Miami så ser man liksom toppen om hur bra det kan vara men man ser liksom inte svetten under träningen i ridhuset fyra år innan och man ser inte att man står och mockar och allt annat hårt arbete och man ser ju ofta de som är i toppen och de människor som faktiskt har möjligheten att göra de tävlingarna. Man ser inte de som vi upplever, typ. (Intervju 5).
Det är endast bilderna och filmerna som visar hur fantastiskt och glamouröst det är att hålla på med hästar som når Instagram- och Facebookflödena. Däremot är det svårt att tro att alla bilder och filmer faktiskt blir bra. Ungdomarna menar att det är vanligt att ryttare väljer att inte lägga upp filmer från tävlingar där det inte gått som förväntat vilket leder till att bilden av att det alltid går bra för dem förstärks. Med andra ord väljer de att sålla bort vissa filmer och lägger dem i arkivet som endast syns ”backstage”. Vad den perfekta bilden kan leda till råder det delade meningar om. En av respondenterna menar att det inte påverkar henne så mycket medan en annan respondent påpekar att det påverkar henne på så sätt att hon blir mer källkritisk och ifrågasättande till vad som publiceras på sociala medier. Ytterligare två av ungdomarna menar att det kan framkalla prestationsångest och att det kan skada
57
självförtroendet hos unga ryttare som jämför sig själv med ryttarprofiler på sociala medier. Så här diskuterar respondenterna kring frågan:
Alma: Nej men om man har en dålig hopprunda och någon har filmat det så kanske man väljer att inte lägga ut det istället och då får följarna fortfarande bilden av att varje runda man lägger ut som de ser går bra, då ser de ju bara att det alltid går bra.
Lovisa: Påverkas ni av det? Ellie: Inte jättemycket
Stella: Alltså i den mån att man blir lite så, källkritisk, att man undrar om det verkligen är så.
Emelie: Jo men alltså man blir ju ändå påverkad av det, för det är det man blir matad av exakt hela tiden. Man kan ju i vissa lägen få prestationsångest på grund av det. Alma: Jo, jag som har ångestsyndrom vet mycket väl att det blir lätt så att man ser bilder och videos när det går jättebra för andra och så tänker man inte på att de kanske hade en bra dag idag utan snarare att de rider bättre än vad det går för mig och då blir man väldigt...alltså det pressar ner en rätt hårt. Men man blir ju också mycket mer källkritisk, man blir mer skeptisk när man ser en bild på internet (Intervju 6).
Trots att samtliga verkar rörande överens om att ryttare och hästmänniskor nästintill endast publicerar saker som sätter dem i god dager framkommer det meningar kring att det är på väg att förändras. En av respondenterna menar att kulturen har blivit mer öppen och att det faktiskt blivit mer vanligt att profiler på sociala medier vågar publicera saker som frångår idealet om den ”perfekta vardagen i stallet”. Det finns förebilder som vågar trotsa normen om att endast det perfekta når flödena på sociala medier. Bland annat har bloggaren Cornelia Rylén nämnts vid ett flertal tillfällen under gruppintervjuerna som ett bra exempel vad gäller att våga skildra en verklig bild av vardagen med hästarna. Ungdomarna menar att de uppskattar när de ser bloggare eller instagramprofiler som vågar skildra något annat än ”den perfekta vardagen” i stallet. De uppskattar alltså när även information som normalt hör hemma ”backstage” flyttas och visas upp ”frontstage” via sociala medier.
Diskussionen nedan väcktes när de fick frågan om det finns skillnader mellan förebilder som de ser i verkligheten respektive eventuella förebilder som figurerar på sociala medier. De uttrycker det såhär:
Josefin: Jag känner att personer på sociala medier är mer fiktiva det är liksom inte riktiga människor, det är mer den här perfekta vardagen där man lägger upp när
58
hästarna går bra, mycket sånt liksom. Det blir ju liksom inte samma riktiga människor om man jämför med att vi ser våra lärare t.ex. där ser man ju dem göra varje moment i verkligheten, det blir mer riktiga människor.
Klara: Ja men det blir ju som vissa yngre hoppryttare, de lägger upp mkt på Instagram och unga dressyrryttare, det blir ju att de bara lägger ut det bästa för att skapa sig ett namn liksom. Då ser man ju inte helheten.
Josefin: Ja precis, det ska ju vara ok att det inte alltid är perfekt eller går bra varje gång man rider.
Klara: Det tycker jag är rätt bra med Cornelia Rylén, jag tycker att det är jättekul att hon inte alltid lägger upp perfekta klipp utan hennes hästar bockar lite och gör lite si och så liksom, jag tycker det är jättebra att visa att det inte alltid är perfekt. Att man som yngre lär sig att det inte alltid måste se perfekt ut, t.ex. när man skaffar sin första häst och den börja bocka och man inte vet vad man ska göra för att man inte har sett det förut utan bara sett det som är perfekt.
My: Ja det kan ju skada ens självförtroende då om man tänker att såhär ser det ju inte ut när de duktiga rider (Intervju 2).
För att förklara respondenternas längtan efter att få se en genuin bild av ridsporten på sociala medier är det lämpligt att använda Goffmans begrepp stigma samt begreppen f2f och p2p. Det framgår bland annat i citaten ovan att ungdomarna är kritiska till att profiler på sociala medier oftast trär på sig en mask. Denna mask gör att ungdomarna ifrågasätter genuiniteten i kommunikationen. Det verkar som att ungdomarna önskar att kommunikationen ska ske f2f istället för p2p trots att den sker via sociala medier. En förklaring till att kommunikationen, via sociala medier, anses vara ett skådespel snarare än en bild av vad som faktiskt sker kan vara att förväntningarna och kraven på hur individer ska vara, uppträda, se ut och göra är väldigt höga. Framförallt när det gäller vad personer väljer att skildra via sociala medier.
Respondenterna menar vidare att trycket på att allt bör se ”perfekt ut” pressar dem att bara lägga upp vissa saker på sociala medier. De som vågar lägga upp något annat blir utsatta för kommentarer och kritik. Exempelvis diskuterar de att bloggare som vågar lägga upp videoklipp från tävlingar eller träningar där det inte gått så bra ofta får många elaka kommentarer. Ovanstående resonemang innebär att ungdomarna ser konsekvenserna av att lägga upp saker som bryter mot normen och därmed själva inte vågar lägga upp saker som skulle kunna riskera att de själva hamnar i den situationen.
59
Strävan efter att uppnå tillfällig konsensus i mötet med andra människor leder till att människan försöker kontrollera vilken information, om sig själv, som sprids till andra människor. Detta för att undvika att bli stigmatiserad och uppleva skam (Goffman, 1972; Persson 2012; Radmann, 2013, s.72). Mobbning kan beskrivas som ett exempel på stigmatisering. Teorin kring ”superpojken” och ”supeflickan” lyfter hur ungdomar stigmatiseras om de inte uppnår idealbilder om hur de bör vara eller se ut. (Persson, 2012, s. 130–139). Sociala medier kan generellt uppfattas som en kanal för människor att kommunicera fritt med varandra men enligt ovanstående resonemang kanske det inte är så fritt ändå? Här diskuterar några av ungdomarna kring konsekvenserna av att lägga upp saker som inte är perfekta:
Lovisa: Är det någon som har något att tillägga?
Elvira: Jag tror inte att jag sa det men jag tycker att klimatet kan vara lite väl hårt på sociala medier så att ryttare kanske känner att de inte kan lägga ut när det har gått dåligt.
Linn: Ja!
Elvira: och då blir det ju glorifierat att det går bra hela tiden, för att man inte kan lägga ut när man misslyckas för då kommer alla de här elaka kommentarerna och ramlar in. Det ser man ju ibland, det finns en ryttare som heter Cornelia Rylén som ibland lägger ut när det blir lite fel och då kommer det massa kommentarer om att den hästen mår inte bra, den är halt eller du kan inte rida du borde skicka iväg den till någon annan. Men hon tar inte åt sig av det men jag tror att det är så många som gör det och då känner dem att de inte kan lägga ut när det går mindre bra eller när något går tokigt (Intervju 3).
”Ögonblicksbilder” och elaka kommentarer är något respondenterna nämner som något som påverkar klimatet för ridsporten på sociala medier. De menar att bilder tagna från exempelvis en uppvärmning inför en hästtävling som sedan plockas från sitt sammanhang kan misstolkas. Det kan exempelvis vara så att hästen är på väg att sticka iväg och att ryttaren då behöver tala om för hästen att den inte ska göra det genom exempelvis en kraftig förhållning (kraftigt tygeltag som bromsar hästen), för att det inte ska hända en olycka. Om någon tar en bild just i momentet när ryttaren tar tygeltaget och att den bilden sedan plockas ur sitt sammanhang och läggs upp på exempelvis Facebook kan det tolkas som att ryttaren grundlöst drar hästen hårt i munnen, vilket i sin tur kan skapa debatt och anklagelser om djurplågeri. Respondenterna menar att klimatet som skapas kring sådana bilder på sociala medier inte är
60
konstruktivt och att det kan innebära att utvecklingen i ridsporten hämmas. De anser även att den psykosociala miljön inom ridsporten skulle kunna förbättras om det blir en mer tillåtande och öppen kultur där det faktiskt är accepterat att visa när det går dåligt och bejaka att allt faktiskt inte alltid är (eller ser) perfekt (ut). De talar om att de själva skulle känna sig mer trygga om kulturen öppnades upp och blev mer tillåtande. Här diskuterar två av ungdomarna kring den psykosociala miljön kring ridsporten på sociala medier:
Linn: Mm och det handlar också om att det kan...om man skulle öppna upp det tror jag att man skulle få en bättre psykosocial miljö i sporten också att man blir mer: att det är ok att göra misstag. Ibland när det går dåligt på en träning så kan man ju vara helt förstörd när man kommer tillbaka till stallet och tårarna forsar ner och man tänker att man är dålig och att man aldrig kommer att bli bra och ridsporten är ju så att man kommer till ett trappsteg och det är kämpigt att ta sig upp till nästa nivå men så blir det lite enklare när man väl tagit sig upp och så är det ju i alla sporter. Det är tufft ibland och sen blir det enklare men det är som att de här tuffare perioderna inte ska synas och att man inte ska prata om dem.
Elvira: Nej, man får liksom inte ha toppar och dalar. Eller man får bara ha toppar men inga dalar och så funkar det ju inte riktigt man måste ha det lite kämpigt för att komma igen sen och man måste kunna prata om det även på sociala medier, typ: Idag var ett riktigt skitpass men vi tar nya tag imorgon igen och jobbar vidare på det här så att vi får till det jag och min häst tillsammans.
Linn: Och se att det faktiskt går dåligt ibland för toppryttarna ibland.
Elvira: Ja vi behöver få ett mer öppet klimat på sociala medier inom ridsporten att man ska känna sig trygg. (Intervju 3).
En av respondenterna nämner att det kan skada unga ryttares självförtroende om de bara ser att det går ”perfekt” för ryttare på sociala medier. Hon menar att framförallt unga ryttare ofta jämför sin egen ridning med ridning de ser i videoklipp och bilder på sociala medier. Övriga gruppmedlemmar håller med i resonemanget om att de jämför sig med det de ser. En av respondenterna menar dock att denna problematik ligger bortom ridsporten, att det är normer i samhället idag som styr att idealbilder av olika typer påverkar människor. Dock påpekar en av respondenterna att hon inte endast jämför sig med sådant som sker på sociala medier utan även sådant hon ser ”IRL” – exempelvis går det att jämföra sig med sina kompisar som rider i samma grupp.
Ungdomarna menar även att idealbilder på sociala medier kopplade till just ridsport inte enbart handlar om prestation utan även utseende i form av exempelvis klädval. De menar att
61
det finns en märkeshets inom ridsporten vilken även märks av på skolan. Resonemanget kan förklaras genom idealbilderna ”superflickan” och ”superpojken” vilka gestaltar idealmänniskor som konstruerats av mediekulturen och anses idealiska på ett
personlighetsmässigt- och utseendemässigt plan (Persson, 2012, s. 130–139). Det
respondenterna framför är att de tydligt känner av pressen kring att försöka uppnå dessa ideal och att det kan skada självförtroendet hos unga ryttare att ständigt känna sig tvungen att jämföra sig själv gentemot idealbilden. Ytterligare en aspekt som ökar pressen kring vad ungdomarna lägger upp på sociala medier är att de riskerar att bli stigmatiserade och vidare riskerar att utsättas för mobbing om de publicerar inlägg som går emot normen.
Ovanstående resultat ligger helt i linje med Carolina Lundes studie (2014) som beskriver att det finns en stor problematik kring att tjejer i stallet känner en mycket stor press över att se bra ut och att vara smala. Intressant nog framgår det även i Lundes studie att just märkeshetsen är överhängande inom ridsporten (Lunde, 2014). Resultaten i denna studie tillsammans med resultaten i Lundes studie indikerar att sociala medier kan vara en faktor som förstärker unga flickors känsla av press kring att vara smal, se bra ut och att ha ”rätt kläder” på sig vilket i sin tur leder till en ökad utseendekultur inom ridsporten.
Några av ungdomarna menar vidare att det både är positivt och negativt att ridsporten ofta kantas av glitter, glamour och flotta tävlingar. Positivt på så sätt att de har något att drömma om och kämpa för men samtidigt menar de att det kan vara nedslående när de inser att de själva inte har de ekonomiska förutsättningarna att vara där helt enkelt. En av respondenterna anser dock att hon inte blir negativt påverkad och att hon vägrar tycka synd om sig själv när hon ser att det går bra för andra ryttare. Såhär resonerar några av respondenterna kring detta: Lydia: Lite samma faktiskt, det som är lite negativt är att man ser att alla andra har det så bra så sitter man själv där och har ingenting och det går upp för en att ridsporten bara handlar om pengar det är lite det som blir det negativa att man sitter därhemma och ser allt vad alla andra har och så har man ingenting själv, jag har ingenting och kommer förmodligen inte få det förrän man kan skaffa ett jobb liksom. Men det positiva är ju att man blickar framåt och tänker att jag ska bli det, det är ju ingen förutom du själv som kan styra och ställa över hur du själv blir i framtiden.
Therese: Alltså jag blir inte så negativt påverkad, jag tycker inte synd om mig själv när jag ser rika människor och som har mycket jag blir mer motiverad och liksom kämpar ännu mer för att komma dit.
62
Sofia: Det är väl så, har man inte pengar så kan man inte göra det (Intervju 5).
En respondent menar att hon själv, som gymnasielev på en riksanläggning, inte tillhör den grupp unga ryttare som är mest påverkad av bilden som speglas av ridsporten på sociala medier. Det är enligt henne yngre ryttare samt personer som rider på ridskola en gång i veckan som påverkas mest av att bilden av ridsporten på sociala medier tenderar att spegla övervägande mycket av det som är bra och mindre av de utmaningar ryttare ställs inför i sin vardag kring hästen. Hon menar att de under sin tid på gymnasiet omges av mycket kunniga människor samt att de får se vardagen i stallet på ett annat sätt än dem som rider på ridskola någon gång i veckan. Ytterligare en av ungdomarna resonerar i liknande banor, hon anser att det både kan vara bra och dåligt att saker som exempelvis olika träningsmetoder debatteras på sociala medier. Framförallt kan det vara mindre bra att yngre människor och nya hästägare influeras av saker som diskuteras på sociala medier, eftersom de inte har kunskap och erfarenhet nog att avgöra vad som är bra eller dåligt. Dock anser hon själv att hon har erfarenhet och kunskap nog att sålla bland det som publiceras.
Amanda: Säg att unga människor eller nya hästägare som får syn på saker på sociala medier och utan att veta om det är bra eller dåligt följer olika tips som läggs upp i