litik och sysselsättningsfrågor som avgör placeringen av nya
svenska lärosäten. Istället för färre starka högskolor har Sve-
rige valt en linje med fl era mindre. Men det leder till A- och
B-lag bland lärosätena, skriver Heidi Avellan, som själv kom-
mer från Helsingfors och är politisk chefredaktör på Sydsven-
ska Dagbladet.
Med freden i Fredrikshamn 1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva till Ryssland. Finland slets från Moder Svea. Och med den försvann rikets tredje universitet - Kungliga Akademien i Åbo - som hade grundats 1640.
Inte heller nummer två är idag svenskt: 1632 grundades universitetet i Dorpat, alltså nuvarande Tartu. I Estland.
Efter Uppsala var dessa två alltså de äldsta universiteten i Sverige (den äldsta universitetsstaden är egentligen Greifswald i Pommern, Tyskland. Universitetet här grundades 1456, dock inte av svenskar. Men området var svenskt mellan 1631 och 1815). Idag ligger de utanför rikets gränser – vilket är en påminnelse så god som någon om att placeringen av nya
38
TEMA
höga lärosäten genom historien har handlat om po- litik. Områdena bortom Östersjön skulle förmodli- gen knytas starkare till den svenska centralmakten i Stockholm med sina universitet. Och universiteten gick förlorade med de förlorade territorierna.
Att dessa två universitet idag knappt nämns är förmodligen en följd av aktiv glömska. Istället för att grämas över förlusten valde Sverige nämligen att låtsas som om Finland inte hade varit en del av riket i århundraden, att välja framtiden och det moderna projektet framom nostalgin.
Eller, med Esaias Tegnérs ord i den patriotiska dikten Svea från år 1811, att utnyttja Sveriges na- turtillgångar fullt ut och ersätta förlusten:
”Gråt Svea, vad du mist; men skydda vad du äger. / Från Sundets rika strand längst upp i fjällhög Nord, /där Lappen fl ytta kring sin frihet och sin jord, /vad skogbekrönta berg, vad fält med skördar prydda. /Låt Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, /låt skörden blomstra opp i dina skogars natt. /Led fl odens böljor kring som tamde undersåter, / och inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Lund omnämns som Sveriges andra universitet, även om det alltså noga räknat skulle vara nummer fyra. Här invigdes universitetet 1668 - med syfte att försvenska den nyerövrade danska trakten.
Kunskap är makt och lärosäten har fått tjäna som maktens medel. I Sverige, såväl som på andra håll: Så snart Finland blivit ett ryskt storfurstendö- me döptes universitetet om till Kejserliga Alexan- ders-Universitetet. Nu var makten en annan och det skulle märkas i namnet. Efter Åbo brand 1827 fl yttades universitetet till den nya huvudstaden Hel- singfors. Så nära tsarens Sankt Petersburg, så långt ifrån konungens Stockholm.
Så kommer det sig att ”mitt” universitet ligger i hjärtat av den fi nländska huvudstaden, bland affä-
rer och banker, kontor och krogar. Spårvagnen sve- per förbi knuten och bilarna gasar i backen förbi den imponerande paradtrappan.
Huvudbyggnaden är en självklar del av miljön kring Senatstorget, den pampiga stadsbild som den nya huvudstaden gavs. Mitt på torget står tsar Alexander II staty och i bakgrunden skymtar den ortodoxa Uspenskijkatedralen, vars lökkupoler yt- terligare förstärker bilden av det ryska arvet.
Att just denna miljö fi ck tjäna som ”Sankt Pe- tersburg” eller rentav ”Moskva” i en rad fi lmer un- der kalla kriget är ingen slump. Filmteam från väst som inte fi ck tillträde till Sovjetunionen – eller som fann att miljöerna där var för förfallna – lånade det ryska i det fi nländska. Så får Kajsaniemiparken fö- reställa Gorkijparken i fi lmen med samma namn.
Kvarteren kring Senatstorget liknar tsarens stor- stad, av lätt förklarliga skäl: arkitekt Carl Ludvig Engel verkade i Sankt Petersburg innan han 1816 kom till Finland och blev arkitekt vid Johan Al- brekt Ehrenströms nybyggnadskommission – den lilla staden vid Vanda ås mynning skulle bli gran- dios.
Han fortsatte alltså i Finland där han slutat i Ryssland och lät nyklassicismen prägla det monu- mentala Senatstorget.
I denna miljö är universitetets huvudbyggnad en självklar del, intill domkyrkan, mitt emot Stats- rådsborgen och nära intill övriga regeringsbyggna- der, offentlig förvaltning och Finlands Bank. Detta är det nationella maktcentret: vetenskap och forsk- ning ger ytterligare pondus åt kvarteren med den högsta kyrkliga, ekonomiska och politiska mak- ten.
Och allt liknar alltså mer Sankt Petersburg än Stockholm.
40
TEMA
igen också från anrika Uppsala och Lund. Men idag byggs högskolorna ofta utanför centrum. Se bara på Stockholm där det mesta samlats på ängarna i Frescati eller Malmö där kunskapen bokstavligen tar över ter- räng från den gamla industristaden i Västra hamnen.
Bortom insyn från makten – eller bortom infl ytande? Jag vågar mig inte på en gissning.
Däremot är det uppenbart att placeringarna en bit från trängseln ger möjlighet till ett mer sammanhållet campus och en känsla av att här, just här, ligger högskolan.
Genom historien har placeringen av höga lärosäten styrts av maktha- varnas politiska motiv. Förr fi ck de uppenbarligen tjäna nationsbyggan- det. Idag tycks det handla om regionalpolitik och sysselsättning. Hur skall det annars förklaras att ett litet land som Sverige har nästan fyrtio universitet och högskolor på nästan lika många orter?
Det är kanske inte heller så förvånande att det bland de hundra hög- skolor i världen som rankas högst vad gäller konst och humaniora på den ansedda Times Higher Education Supplement i fjol inte fanns en enda svensk.
Våra nordiska grannar stod sig däremot hyfsat i konkurrensen: Kö- penhamns universitet var nr 18, Helsingfors och Oslo universitet delade plats 29. Den enda svenska institutionen bland de 200 toppuniversiteten, alla kategorier, var Chalmers tekniska högskola i Göteborg på plats 166. Redan på plats 62 återfi nns däremot Helsingfors universitet, på plats 66 Köpenhamn, plats 138 Århus och Oslo.
Nu behöver visserligen inte en rankning beskriva sanningen. Men bris- ten på svenska lärosäten i listan är ändå anmärkningsvärd. Det väcker åtminstone misstankar om misshushållning.
TEMA
Istället för färre starka högskolor med undervisning och forskning i topp- klass har Sverige valt en linje med fl era mindre. I något slags förment demokratisk anda smetas resurserna ut: för att hög utbildning skall kom- ma nära så många som möjligt och för att de goda effekterna av en hög- skola skall fördelas jämt över landet.
Men udda utbildningar på udda platser kan inte försvaras med syssel- sättningsskäl. Konstiga program på konstiga platser går inte att motivera med att invånarna annars fl yr glesbygden.
Visst är det en vacker tanke att fl er på det här sättet får en högre ut- bildning. Men i verkligheten uppstår också ett A- och B-lag bland både högskolor och studenter. Varför skulle en toppforskare välja en liten hög- skola i obygden? Varför skulle en student av toppklass göra det?
Nej, just det.
Högskolor går att kommendera fram med politiska beslut. Ekonomis- ka resurser till dem likaså – när statens fi nanser så tillåter. Men kvaliteten utvecklas enligt andra lagar.
Ett sätt för de mindre och nyare högskolorna att konkurrera med an- rika lärosäten har varit att profi lera sig. Vid en första anblick verkar detta onekligen inte dumt, särskilt om det görs genom nytänkande och tvärvetenskaplighet som i Malmö. När dagens behov ställs mot en fakul- tetsindelning från medeltiden kan det samtida greppet ha en hel del att erbjuda.
Men odelat positivt är det inte.
Ett intressant inslag i debatten kom i senaste numret av Praktik & Te- ori (03:2005):
Patrik Hall, lektor i statsvetenskap vid Teknik och samhälle vid Mal- mö högskola, går till hårt angrepp mot denna trend och hävdar att detta