P
raktik &
Te
ori
01:2006
M
a
lmö högskola
Praktik & Teori
01:2006
En tidskrift från Malmö högskola
F O R S K N I N G
B I L D N I N G
U T B I L D N I N G
Vem ska äga rätten
till forskningsresultaten?
Tema:
Regionens betydelse
för placeringen av nya
lärosäten
Redaktör: Sanna Camitz Ansvarig utgivare: Maud Larsen
Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola
Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB Foton: Gisela Svedberg: sidorna 2, 18, 21, 23, 25, 26, 28, 36, 39, 44, 56, 59 samt omslagsbild. Stefan Lindblom: sidan 10.
Tryck: Holmbergs i Malmö AB ISSN: 1104-6570
Praktik och teori ges ut av Malmö högskola
Kontakta gärna redaktionen:
innehåll
3
4
10
14
18
26
36
44
52
56
62
Inledning RedaktionenVem ska äga rätten till forskningsresultaten? Lotta Solding
Nya tider – nya roller för forskningsbiblioteken Jessica Nilsson
Krönika
”Brådska och konkurrens kan leda till både fusk och slarv” Birgitta Forsman
Avhandlingen
”Visdomständer blir man aldrig klok på” Sanna Camitz
Tema
Universiteter i deres samtid Anders Linde-Laursen Tema
Universitetet mitt i - varje - by Heidi Avellan
Tema
Akademiskt lärosäte eller regionalpolitiskt instrument? Kristian Sjövik
Tema
”Alla lärosäten revolutionerar inte tillväxten” Sverker Sörlin
Porträttet
Gränsöverskridare i universitetsvärlden Helena Smitt
Debatt
Replik till artikeln ”Taktikval slår ut språken” Mats Loman
inledning
Det är ingen slump
att Malmö högskola ligger där den ligger. Det var heller ingen slump att Lunds universitet placerades där det gjorde på 1600-talet. Grundandet av Köpenhamns universitet 1479 var knappast resultatet av att någon makthavare blundade och pekade på måfå på en karta. Ryssarnas fl ytt av universitetet i Åbo till Helsingfors sedan Sverige förlorat Finland skedde inte utan sina randiga skäl. Om vilka faktorer, politiska, nationalistiska, kulturella, ekonomiska, som genom tiderna påverkat placeringen av nya lärosäten, bland annat i Finland och Öresundsregionen, handlar tema-delen i detta nummer av Praktik&Teori.Att ha eller inte ha, det är frågan. Sverige har, till skillnad från de fl esta andra länder. Danmark och Tyskland har inte, för de har tagit bort sina. Italien och Japan håller på att skaffa. Det handlar om lärarundantag, som nu står under debatt igen. Behåll det, för forskningens skull, säger några. Ta bort det, för forskningens skull, säger andra. Helt klart är att frågan väcker känslor, det framgår av Lotta Soldings artikel. Och än är inte sista ordet sagt.
Forskningsfusk är ett annat aktuellt ämne. Har det inte varit ovanligt mycket sådant på sistone och varför i så fall? undrade vi. Birgitta Fors-man, medlem i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen, ger uttryck för sina tankar kring fusk i en krönika.
Välkommen till årets första nummer av Praktik&Teori!
Sanna Camitz redaktör
4
I PRAK
I PRAK
TIKEN
Vem ska äga rätten till
forskningsresultaten?
Ta bort det och låt forskarna ägna sig åt det de är bäst på,
sä-ger några. Ta bort det och det blir katastrof för den svenska
innovationskraften, säger andra. Nu står lärarundantaget
under debatt igen.
Debatten om lärarundantaget, att lärare och forskare vid svenska lärosä-ten själva äger rätlärosä-ten till sina forskningsresultat, är aktuell på nytt. I no-vember 2005 presenterade regeringens utredare Marianne Levin rappor-ten ”Nyttiggörande av högskoleuppfi nningar”. Rapporrappor-ten, som är ute på remiss, tar inte ställning till om lärarundantaget ska tas bort eller inte.
– Vi lämnar två förslag och jag hoppas att man väljer det ena eller det andra och inte något mitt emellan. Jag tror personligen att en lösning som innebär att lärarundantaget tas bort och högskolorna ges en exklu-siv möjlighet att ta över de anställdas patenterbara uppfi nningar skulle skapa en ny dynamik i systemet. Det skulle sannolikt även innebära att forskare som inte är entreprenörer skulle få en chans att se sina uppfi n-ningar kommersialiserade och dessutom få ersättning, säger Marianne Levin och fortsätter:
6
I PRAK
TIKEN
professionell organisation för att ta hand om svens-ka högskoleuppfi nningar. Den svens-kan göras delvis cen-traliserad, så att kompetensen i de holdingbolag som idag varit framgångsrika utnyttjas. Sverige är för litet, och de svenska uppfi nningar som kan ex-ploateras internationellt för få, för att motivera nå-got annat än en centraliserad lösning.
Inför utredningsuppdraget uttalade regeringen att ökad kommersialisering av forskningsresultat är betydelsefull för tillväxten. Och för att förbättra möjligheterna för forskningsresultat att komma till nytta behövs förändringar i lärarundantaget.
Mot den bakgrunden fi ck Marianne Levin i upp-drag att beskriva konsekvenserna av ett avskaffan-de av lärarundantaget, att pröva vilken skyldighet högskolorna har att stödja kommersialisering av forskningsresultat samt om deras samverkansupp-gift behöver förtydligas. Att utreda lärares skyldig-het att anmäla forskningsframsteg till arbetsgiva-ren ingick också.
– Vårt huvudsakliga mål med utredningen är att underlätta för forskare att kommersialisera sina
uppfi nningar samtidigt som deras rätt skyddas, kommenterar Marianne Levin.
Frågan om sekretess är central. När rapporten presenterades kunde Marianne Levin bland annat berätta att utredningen föreslår att forskningsresul-tat som kommit fram i samarbete mellan högsko-lor, företag, myndigheter eller andra fi nansiärer kan komma att hemligstämplas i fem år. Detta är en förutsättning för att kunna delta i stora EU-pro-jekt, enligt utredningen. Ändringen skulle innebära en inskränkning i offentlighetsprincipen och ställer högskolans öppenhet på sin spets.
När det gäller lärarundantaget tar rapporten allt-så inte ställning, utan lämnar två förslag: anmäl-ningsalternativet och övertaganmäl-ningsalternativet. An-mälningsalternativet innebär att lärarundantaget behålls, men tillförs en anmälningsplikt. Forskaren behåller hela rätten till sina forskningsresultat, men måste anmäla patenterbara sådana.
Övertagningsalternativet föreslår att lärarundan-taget tas bort och ger lärosätet exklusiv rätt att ex-ploatera forskarens resultat eller uppfi nning.
Fors-I PRAK
TIKEN
karen får i det här alternativet en bonus på 25 000 kronor och rätt till en tredjedel av eventuell vinst från exploatering. Kravet är också att högskolan måste ”vidta effektiva åtgärder” för att nyttiggöra uppfi nningen. I klartext betyder det att lärosätet måste lämna besked inom två månader om forsk-ningsresultatet kommer att användas eller inte. Un-der den tiden får forskaren inte publicera eller för-foga över sitt material. Patentering kräver nämligen sekretess, vilket är ett problem vid kommersialise-ring av forskningsresultat, eftersom högskolan ly-der unly-der offentlighetsprincipen.
Båda alternativen kräver ändringar i högskolela-gen; rapporten går noggrant igenom vilka och dess konsekvenser.
– Forskarnas aktiva medverkan i eventuella kom-mersialiseringsprojekt är en förutsättning för att lyckas; det är meningslöst för högskolan att ta över uppfi nningar mot forskarens vilja. Av den anled-ningen är förslagen inte tvingande utan kan frångås genom avtal, säger Marianne Levin.
Sverige är i dagsläget ett av få länder, om inte det
enda, där lärarundantaget fi nns kvar. Danmark och Tyskland har till exempel tagit bort sina lärarun-dantag. Italien och Japan är på väg att införa det. Länderna anger alla mer eller mindre liknande ar-gument för sitt handlande: de avskaffar eller inför lärarundantaget för att stödja innovationsklimatet i landet. När man läser utredningar om lärarun-dantaget alternativt lyssnar på dess förespråkare el-ler motståndare slås man av samma sak – liknande argument används på båda sidor av skranket. De fl esta vill forskningen och dess kommersialisering väl, de har bara olika sätt att nå sitt mål.
Så sent som 2003 föreslog Vinnova, som då fått i uppdrag att utreda frågan, att lärarundantaget skulle behållas. Med tillägget att högskolan borde erbjuda stöd till forskarna för kommersialisering av forskningsresultat. Vinnova föreslog samtidigt att landets lärosäten borde ges ekonomiska möjlig-heter för att kunna fullgöra den uppgiften.
Sedan dess har debatten böljat fram och tillbaka. En av dem som deltagit i debatten är Lennart Phi-lipsson, professor emeritus vid Institutionen för
När man läser utredningar om
lärar-undantaget alternativt lyssnar på dess
förespråkare eller motståndare slås man
av samma sak – liknande argument
används på båda sidor av skranket.
8
I PRAK
TIKEN
cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet i Stockholm. Han har tidigare lett stora forsknings-organisationer i både Tyskland och USA.
– Jag anser att lärarundantaget ska slopas, fram-för allt av den anledningen att den tredje uppgiften ligger på universitet och högskolor, inte på den en-skilde forskaren. Att föra ut forskningsresultat är något lärosätena ska ta på sig, medan forskaren ska ägna sig åt det han eller hon är bäst på.
För att klara uppgiften att kommersialisera forskningsresultat behövs professionella organisa-tioner, menar Lennart Philipsson. Och här krävs samarbete i ett så litet land som Sverige.
– Tredje uppgiften måste lösas mer professionellt och för att klara detta bör kommersialisering av forskning tillföras mer resurser. Det är ont om in-vesteringskapital i Sverige. Men om högskolor och universitet gick samman för att professionellt be-döma olika forskningsprojekts kommersialiserings-möjligheter, tror jag de skulle ha större chanser att förhandla med exempelvis investerare, säger han och tillägger:
– Det är viktigt att poängtera att inkomsterna från kommersialiserade forskningsprojekt inte ska utnyttjas för att minska statens kostnader för uni-versiteten, utan användas för att etablera nya
forsk-ningsområden. Forskarna, deras institutioner och universitet ska vara mottagare av merparten av vins-terna.
I Sydsvenska Dagbladet publicerades i mitten av januari 2006 en debattartikel med rubriken ”Behåll lärarundantaget”. En av artikelförfattarna var Jan Eric Larsson, professor vid institutionen för infor-mationsteknologi vid Lunds universitet. Han och övriga styrelseledamöter i SALE, Sällskapet akade-miska Lundaentreprenörer, framför här sina stånd-punkter. Praktik & Teori ringer upp Jan Eric Lars-son en dryg månad senare och ber honom sammanfatta argumenten:
– Det fi nns inget som säger att innovationskraf-ten i Sverige skulle öka om lärarundantaget togs bort. En av anledningarna till att frågan utreds igen är att fi nansdepartementet tycker att här fi nns pengar att hämta. Att avskaffa lärarundantaget vore ett sätt för staten att försörja universiteten.
Jan Eric Larsson tror inte att svenska universitet och högskolor är rustade för att ta hand om uppgif-ten att kommersialisera forskningsresultat. Dessut-om befarar han att det kDessut-ommer att bli svårare att starta forskningsföretag om lärarundantaget slopas.
– Om lärarundantaget tas bort blir det krångli-gare att starta företag. Utöver att forskaren inte
en-I PRAK
TIKEN
sam äger rätten till sin forskning, måste han även ta hänsyn till lärosätet i sitt företagande. Den lilla procent forskare som idag väljer att starta eget skulle klart minska om lärarundantaget försvann, säger han.
Jan Eric Larsson har invändningar mot övertagningsförslaget i Mari-anne Levins rapport. Han tycker att det alternativet är dåligt, speciellt idén om att utdela bonus till forskarna:
– Hur ska man kunna bedöma vilka forskningsprojekt som kommer att lyckas? Det kommer antagligen att delas ut bonus i onödan och många forskare kommer att sända in sina ansökningar för att få bonus. Dessutom tycker jag att summan är för liten. Antingen ingen bonus alls, eller ett betydligt högre belopp.
Samtidigt som Jan Eric Larsson argumenterar för lärarundantaget, er-känner han att han och kollegorna i SALE inte är helt och hållet avvi-sande till att det tas bort. Att högskolor och universitet går in och samar-betar med forskare och stöttar dem i deras företagande är i grunden av godo, förutsatt att alla konsekvenser noga beaktas.
– Om universiteten lyckas skapa bra organisationer och fl exibla system för arbetet med att kommersialisera forskning så är vi självklart positiva till det. Det vi är rädda för är ogenomtänkt och dålig institutionalisering. De förslag som diskuteras nu kommer att bli en katastrof för svensk innovationskraft.
Malmö högskola och övriga remissinstanser ska senast den sista mars lämna sina remissvar på utredningen ”Nyttiggörande av högskoleuppfi n-ningar”. När ett politiskt beslut är att vänta är i skrivande stund oklart.
10
I PRAK
I PRAK
TIKEN
Ny informationsteknik, ökad informationsmängd, nya
tjäns-ter, ny roll för bibliotekarien; det råder en förändringens tid
för forskningsbiblioteken. Samtidigt är hela det vetenskapliga
publiceringssystemet ifrågasatt och forskarna utnyttjar inte
bibliotekens tjänster så mycket som de skulle kunna.
Kungliga biblioteket lämnar var tredje år en rapport till regeringen över utvecklingen vid de vetenskapliga biblioteken i Sverige. I den ny-ligen publicerade rapporten ”Svenska forskningsbibliotek – Treårsrap-port 2002-2004” beskrivs tre utvecklingslinjer som har präglat forsk-ningsbiblioteken under den aktuella tidsperioden. De utvecklingslinjerna är bibliotekens nya uppgifter och uppdrag inom moderorganisationen, övergången från tryckt till digital information och utvecklingen mot bib-lioteket som studieplats.
– Bibliotekariernas uppgifter är att anskaffa, registrera och handleda. Det har inte förändrats, men tyngdpunkten i arbetet har ändrats, säger Malmö högskolas bibliotekschef Jette Guldborg Petersen.
Hon säger att numera går en mindre del av bibliotekariernas arbetstid åt till den fysiska hanteringen av böcker, och en större del av arbetet handlar istället om att ordna och tillhandahålla information. Det gör bibliotekarierna till exempel genom att koda databaser och genom att skapa webbportaler som erbjuder bibliotekets tjänster.
Begreppet biblioteksservice har vidgats och vid många av landets läro-säten är det biblioteken som ansvarar för att publicera avhandlingar, ex-amensarbeten och andra vetenskapliga publikationer. Det är också
van-Nya tider - nya roller för
forskningsbiblioteken
12
I PRAK
TIKEN
ligt att biblioteken anordnar utbildningar i bland annat att söka och värdera information. På Malmö högskola fi nns bibliotek, IT-service och telefoni inom samma organisation.
– Biblioteken ska ses som facilitet för olika behov. Vi är en stödfunktion till alla studenter och anställ-da vid högskolan, säger Jette Guldborg Petersen.
– Biblioteket är en knutpunkt för högskolans forskning och grundutbildning, säger Malmö hög-skolas forskningskoordinator Peter Jönsson.
Enligt statistik från Statistiska centralbyrån ex-pedierades 10,9 miljoner lokala lån vid landets forskningsbibliotek under 2004. Samma år regist-rerades 11,9 miljoner nedladdningar av e-böcker och artiklar från e-tidskrifter och fulltextdatabaser. Eftersom inte alla elektroniska informationstjäns-ter registrerades är siffran för nedladdade doku-ment egentligen ännu högre. Parallellt med utveck-lingen mot ett allt större utnyttjande av elektroniska informationstjänster visar statistiken att fjärrlånen minskar.
– Andelen e-böcker ökar successivt. Till slut kom-mer de att vara det dominerande inslaget, men biblioteken kommer alltid att ha kvar andra källor, säger Lars Höglund, vicerektor och ställföreträdande prefekt vid Bibliotekshögskolan i Borås.
Jette Guldborg Petersen understryker att det är viktigt att följa utvecklingen noga.
– Det ska bli spännande att se hur det ser ut om tio år, men jag tror att biblioteken kommer fi nnas kvar och att vi har både tryckta böcker och e-resur-ser, säger hon.
Hennes hypotes stöds av Kungliga bibliotekets rapport som slår fast att de fysiska besöken i forsk-ningsbibliotekens lokaler inte har minskat trots att biblioteken har gjort många av sina tjänster
till-gängliga via internet. Tvärtom kan de notera en viss ökning i biblioteksbesöken.
Jette Guldborg Petersen tror att biblioteken kan spela en ännu större roll när det gäller källkritik.
– I min bransch pratar man mycket om good enough. Det vill säga att alla kan hitta information genom till exempel Google, men är informationen de hittar tillräckligt bra? Jag tror att biblioteken kan bidra med ett kritiskt förhållningssätt och hjäl-pa forskare och studenter att hitta de centrala käl-lorna, säger hon.
Peter Jönsson håller med.
– Cyberrymden har inga bibliotekarier. Där mås-te man ha styrfart för att hitta. Informationsmäng-den är fantastisk och växande, säger han.
Att övergå från pappersbaserad till elektronisk information innebär fl era fördelar. De som har till-gång till bibliotekets datornät kan få tilltill-gång till in-formationen dygnet runt och oavsett var de befi nner sig. Det blir dessutom lättare att snabbt hitta infor-mation, förvärvs- och hanteringskostnaderna mins-kar och genom paketavtal får lärosätet tillgång till fl er e-tidskrifter än de tidigare hade i pappersform.
Men den allt större tillgången till information kan innebära problem. Både Lars Höglund och Pe-ter Jönsson säger att hela det vetenskapliga publice-ringssystemet är ifrågasatt. Det fi nns allt fl er forsk-ningstidskrifter och kvalitetsgranskningen bärs upp av gratisarbete.
– Det kräver mycket arbete om man ska granska en artikel noga. Därför slinker fusk och felaktighe-ter igenom, säger Lars Höglund.
– Som det är nu skriver forskarna artiklar gratis, granskar artiklar gratis och sedan får biblioteket vid deras lärosäte köpa tillbaka prenumerationen på tidskriften dyrt, säger Peter Jönsson.
I PRAK
TIKEN
Andra problem är att tjänsterna inte utnyttjas fullt ut och att kopplingen till biblioteket blir svagare när servicen inte är bunden till biblioteksloka-len.
– Forskarna upptäcker inte alltid att anledningen till att de har digital tillgång till en viss tidskrift är att biblioteket tillhandahåller den, säger Jette Guldborg Petersen.
– Det fi nns ett glapp mellan bibliotekets resurser och forskarnas ut-nyttjande av resurserna, säger Lars Höglund.
Han tillägger att det inte något nytt. Forskarna har aldrig använt bib-lioteksresurserna så mycket som de skulle kunna.
Jette Guldborg Petersen upplever att relationen mellan biblioteket och forskarna vid Malmö högskola är god, och biblioteket tar stor hänsyn till forskarnas önskemål när nya tryckta eller elektroniska resurser ska kö-pas in. Jette Guldborg Petersen berättar också att utvecklingen går mot en mer individuell biblioteksservice såväl vid fysiska som virtuella besök hos biblioteket. Både forskare och studenter kan boka tid för individuell handledning med en bibliotekarie och via internet får de tillgång till sitt eget bibliotekskonto.
Peter Jönsson anser att bibliotekarier i framtiden kan spela en mer cen-tral roll i forskningsprojekt. De kan bistå med sökprofi ler och hålla fors-karna uppdaterade på nyheter i ämnet.
– Forskarna kan ämnet och publiceringsfältet men de kan ändå behöva ett utökat bevakningsstöd av bibliotekarier som blir en integrerad del av forskningsprojekten, säger han.
Övergången till ny informationsteknik och ökningen av informations-mängden är en utveckling som är långt ifrån avslutad.
– När internet kom var det en stor förändring. Det upplevs som väldigt länge sedan, men det är bara ungefär tio år sedan. Den nya tekniken för-ändras hela tiden. Det är en kontinuerlig utveckling, och det är ingen som vet var det slutar, säger Lars Höglund.
Han tycker att det är viktigt att förändringarna som forskningsbiblio-teken genomgår följs upp med forskning, och att den med fördel kan göras i nära samarbete mellan forskare och professionella bibliotekarier.
KRÖNIKA
Birgitta Forsman, medlem i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om
oredlighet i forskningen, docent i forskningsetik och författare.
Det är mycket
forskningsfusk just nu. Det vill säga, jag tror inte att forskningsfusket har ökat de senaste månaderna. Det är nog en slump att några spektakulära fall har blivit synliga ungefär samtidigt.Många talar om den sydkoreanske stamcellsforskaren som fabricerade resultat och om den norske cancerspecialisten som hittade på patienter som inte fanns. Båda dessa stod högt på rangskalan och var mycket be-undrade i sina hemländer. Därmed liknar de många tidigare kända fall.
Det har länge funnits forskningsfusk, av mer eller mindre allvarligt slag. Men det är sällan någon erkänner att han eller hon har fuskat. På
”Brådska och
konkurrens
kan leda till både
fusk och slarv”
16
KRÖNIKA
1920-talet avvek en tysk fysiker från den normen. Han kastade genast in handduken och skaffade ett psykiatriskt intyg som slog fast att han led av "psykogen trans i kombination med andlig svaghet". När han var i trans, kunde han omedvetet skriva felaktiga artiklar om fysiska feno-men.
Länge var den offi ciella tesen att fuskande forskare måste vara psy-kiskt störda. Men på senare år har en rad olika orsaker noterats. Vanligt är att forskare har höga ambitioner och gärna vill göra karriär. Detta kan driva dem att ta genvägar i likhet med idrottare som dopar sig.
En annan orsak till fusk är ideologisk: forskaren vill få stöd för en tes och lägger upp sin forskning så att utfallet bara kan bli ett – alternativt hittar på experiment som aldrig har utförts och får "resultaten" publice-rade.
Man kan skönja ett mönster som visar att unga begåvade forskare är otåliga och vill fort fram. De tar chanser och hoppas att inte bli upp-täckta. Äldre forskare som jag har intervjuat talar om att fusk ofta börjar med att man "luckrar en gräns" och, om inget händer, tar ytterligare ett steg in i det förbjudna.
För etablerade forskare kan det vara fartblindhet och arrogans som ligger bakom fusk och slarv. Somliga tycker sig vara för "stora" för att
Länge var den offi ciella tesen
att fuskande forskare måste
vara psykiskt störda.
KRÖNIKA
bry sig om detaljer. Äldre forskare kan också ha drabbats av leda. De kanske känner att det de en gång brann för nu har blivit tröttsamma upp-repningar. En del dubbelpubliceringar kan nog förklaras med att forska-ren helt enkelt inte orkar göra en ny undersökning utan hellre publicerar samma sak fl era gånger. Sådant strider mot god vetenskaplig sed.
Forskningsetik är nära relaterad till forskningspolitik. Som läget nu är i Sverige, har externa anslag blivit nödvändiga för att forskning ska kun-na bedrivas. Detta kan locka fram de sämsta sidorkun-na hos forskare. Bråd-ska och konkurrens kan leda till både fusk och slarv.
Jag har suttit i Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen sedan den bildades 2002. Vi behandlar anmälningar om misstänkt fusk – om de lämnas in av högskolerektorer. Detta betyder att vi har måst lämna anmälningar från enskilda personer därhän. Det fi nns tyvärr exempel på att rektorer sopar problem under mattan och inte låter utreda misstankar. Bland annat därför är Leif Pagrotskys nyligen lagda förslag att varje högskola ska utreda sig själv alltför naivt. Det behövs en oberoende central instans med större befogenheter än "oredlighetsgrup-pens" för att tackla problemet.
”Visdomständer
blir man aldrig
klok på”
A
V
HANDLINGEN
Ont gör de, klumpiga är de, sitter längst bak i munnen och trycker på andra tänder så att de blir sneda och vinda; svåra att hålla rena och stäl-ler bara till elände…visdomständer är omgärdade av många mer elstäl-ler mindre sanna rykten. Rolf Liedholm, lektor i oral kirurgi vid Odontolo-giska fakulteten vid Malmö högskola, har vigt sin forskargärning åt just visdomständer och han ler lite åt alla påståenden.
– Visdomständer är inte större än andra tänder. Och det där med att de skulle utöva sånt tryck på andra tänder – varifrån skulle en enda tand få kraften att trycka på alla andra tänder så att de blir sneda? Hos de
pa-Patienterna vill helst slippa dra ut sina visdomständer om de
inte behöver. Antalet operationer i Sverige skulle därför
kun-na minskas. Det kom Rolf Liedholm fram till i sin avhandling
- ett kontroversiellt resultat, stick i stäv med traditionen att
operera bort visdomständer i förebyggande syfte.
20
A
V
HANDLINGEN
tienter som man dragit ut dem på har inte övriga tänder fl yttat tillbaka, inte utan hjälp av tandreglering. Så det fi nns ingen anledning att dra ut dem av det skälet.
För att börja från början så är det faktiskt ingen som riktigt vet varför människan har visdomständer. Våra käkar, precis som resten av våra kroppar, är fortfarande på många sätt skapade för den tillvaro som våra förfäder levde. För några tusen år sedan hade man större käkar och åt annan mat än vi gör. Visdomständerna var vanliga tänder och fi ck gott och väl plats i käken.
– Då hade man framför allt problem med tandlossning och infektioner och så drog man ut de tänder man hade problem med.
Men evolutionen har lett till att våra käkar är mindre idag. Då har tänderna som sitter längst bak blivit över och trängseln gör att de kan växa snett och göra ont.
– Vår moderna tids matvanor har också skapat de kariesproblem vi har idag. Visdomständerna är svåra att hålla rena, så får man kariespro-blem där är det prokariespro-blematiskt, säger Rolf Liedholm.
Trängre munnar och karies har alltså skapat den moderna människans problem med visdomständerna. Dessutom behövs de inte längre.
För att börja från början så är det
faktiskt ingen som riktigt vet varför
människan har visdomständer.
22
A
V
HANDLINGEN
– Nej, de fyller ingen särskild funktion. På ett sätt kan man säga att i den moderna världen behöver vi egentligen inte några tänder alls. Vi skulle kun-na överleva utan dem, vi skulle inte svälta ihjäl, det fi nns anpassad mat.
De kanske behövs mindre, men istället har de fått annan betydelse. Ingen vill vara utan tänder, att ha ett vackert vitt leende har blivit en sta-tussymbol. Fast visdomständerna hängde inte med i trenden. Dem är det knappast någon statussymbol att ha kvar.
– Sedan började man ta bort visdomständer för att förebygga de pro-blem som man kan få. Siffror på åttiotalet visade att det då utfördes 25.000 operationer per år och att 40% av dem var i förebyggande syfte, patienten hade alltså inte haft några besvär. Sedan dess har siffran sjunkit och 1996 var det 20% av alla operationer som var förebyggande. Hur det ser ut idag vet vi inte.
Det var det stora antalet förebyggande operationer som väckte Rolf Liedholms nyfi kenhet. Han tyckte det var ett märkligt resonemang, att operera människor för sjukdomar de bara kanske kommer få. Enligt samma logik skulle alla människor kunna opereras för blindtarmen. Men det skulle ingen tycka vore bra, det vore dyrt och riskfyllt.
– Att operera visdomständer är också dyrt och riskfyllt, förstås, precis som alla operationer. Man kan få infektioner, blödningar, det fi nns en li-ten risk att man skadar någon nerv permanent. Jag har blivit stärkt i min övertygelse att det måste fi nnas starka incitament för att de bör tas bort och att de inte bara ska tas bort vanemässigt.
I hela Europa går resonemangen likadant, Storbritannien har haft en genomgripande diskussion om att man inte bör ta bort visdomständer i förebyggande syfte. På andra håll i världen hörs andra åsikter. En väl ansedd amerikansk medicinsk tidskrift skrev nyligen i en ledare om vik-ten av att operera förebyggande.
– Det är ett känsligt ämne också för att det är mycket pengar involve-rade, det är förstås en omfattande business med alla dessa operationer, påpekar Rolf Liedholm.
Han bestämde sig för att ägna sin avhandling åt frågan ur ett hittills outforskat perspektiv; patientens. Dittills hade diskussionerna förts mel-lan tandläkarna om vad som var det medicinskt mest korrekta att göra. – Min avhandling har bemötts med viss förvåning. ”Jaså, du har un-dersökt vad PATIENTEN tycker, vad intressant!” För det hade ingen
A
V
24
gjort förut. Fast jag tycker att patientperspektivet borde vara det centra-la.
I sin avhandling, ”Mandibular Third Molar Removal. Patient Prefe-rences, Assesments of Oral Surgeons and Patient Flows”, konstaterar Rolf Liedholm att patienterna faktiskt inte vill få sina visdomständer bortopererade i förebyggande syfte. För när man frågar så är det inte enbart operationen som står i fokus för dem.
– De tycker att allting runt omkring, smärtan efteråt, inlösning av dyra recept, sjukskrivning från jobbet, krånglet att äta, lång resväg till sjukhu-set och inte minst psykiska faktorer, som att bli trött och hängig vilket kanske går ut över humöret och familjelivet, är så pass avskräckande att de helst slipper det om de inte måste. Det är såna faktorer som tandlä-karna inte alltid tänker på. Men det är patienten som ska fatta beslutet, i diskussion med tandläkaren, och då visar min avhandling att mycket ta-lar för att antalet operationer kan minskas.
Dessutom menar Rolf Liedholm att tandläkaren inte i så hög utsträck-ning som man trott förut kan förutse vilka visdomständer som kommer ge besvär.
I sin avhandling har Rolf Liedholm också undersökt processen kring visdomstandsoperationerna, hur käkkirurgen gör sin bedömning att ta bort tanden, hur många besök hos vården varje patient får göra.
– Jag ville undersöka det vi kallar för patient fl ow, patientfl ödet, alltså hur mötet mellan patienterna och vården kan göras smidigare och snab-bare. Mycket är vunnet om man har röntgenplåtar med hög kvalité med sig från början, till exempel.
Det är patientens fokus som intresserar honom och driver honom i hans forskning. Det och ett stort intresse för just visdomständer. Men varför är de så intressanta då?
Rolf Liedholm skrattar åt frågan.
– För att visdomständer blir man aldrig klok på.
TEMA
Tema: Regionens betydelse
för placeringen av nya lärosäten
Kunskap är makt och lärosätena har, som en av detta
nummers skribenter påpekar, genom tiderna fått tjäna
som maktens medel. Långt fl er faktorer än vad som
bäst gynnat utbildning och forskning har styrt var
makthavarna placerat nya lärosäten. I Finland och
Öresundsregionen var lärosätena viktiga instrument
för att stärka det erövrande landets makt i övertagna
områden. Nuförtiden avgör ofta ekonomi och
syssel-sättningsfrågor.
28
TEMA
Universiteter
i deres samtid
Nya universitet har genom tiderna varit viktiga instrument vid
skapandet av nationalstater, inte minst i Öresundsregionen.
Redan instiftandet av Köpenhamns liksom Lunds universitet,
samt Malmö högskola, har haft olika politiska syften i olika
epoker, skriver Anders Linde-Laursen, docent i etnologi vid
Lunds universitet och Assistant Professor of Anthropology and
International Studies vid Virginia Commonwealth University
i Richmond. Våren 2006 undervisar han vid VCUQ i Doha,
Qatar.
"Kundskab er magt" --- så enkel er vel rationaliteten bag universiteter. Ethvert samfund har brug for at befæste sine institutioner; at kontrollere produktionen af kundskab såvel som kontinuiteten og udviklingen af denne kundskab er derfor grundlæggende. Begrænser vi os til den tidligt moderne stat og den moderne nationalstat i Europa, så har universiteter spillet en afgørende rolle i denne sammenhæng. Ernest Gellner foreslår direkte, at universiteter afgrænsede de mindst mulige nationalstater: skolebørn blev undervist af lærere, kommende lærere blev undervist af lektorer på seminarier, og kommende lektorer blev undervist på universi-tetet; derfor var det mindste område, der kunne opretholde et universitet,
30
TEMA
også det mindste område der kunne sikre sig konti-nuitet som en suveræn nationalstat (i Nations and Nationalism, 1983). Eftersom abstrakt kundskab historisk er blevet mere og mere afgørende, så har fl ere og fl ere uddannet sig, og det har forudsat fl ere eller større universiteter. Denne ekspansion fra et universitet til fl ere afspejler omstændigheder i hver tid og stat.
Nogle steder er denne "universitering" en pro-ces, som endnu er i sin vorden. Qatar i Golfen for eksempel fi k sine første grundskoler i de tidlige 1950-ere og er, ved hjælp af sine olie- og gasind-komster, nu ved at udbygge højere uddannelser. Det gør man blandt andet ved at opkøbe enkelte ud-dannelser fra de bedste universiteter i USA og loka-lisere dem sammen i "Education City" i hovedsta-den Doha. Sihovedsta-den starten i 1998 med "Virginia Commonwealth University School of the Arts in Qatar" er fi re andre programmer kommet til. Efter-hånden vil staten have samlet sig et "helt" universi-tet bestående af de bedste dele af amerikanske insti-tutioner (se: http://www.qf.edu.qa/). At disse institutioner fungerer på engelsk viser, at Gellners logik måske passede på forholdene i Europa fra midten af 1800-tallet; men den er ikke universel.
Mens motivet til at bygge universiteter således har været ret konstant, at producere og videreføre kundskab, og mens der åbenbart eksisterer en inti-me kontaktfl ade inti-mellem universiteter og stater, så er tidspunkter for sådanne processer som antydet ganske forskellige; og dermed er selvfølgelig også de motiver, der ligger bag, og den kundskab, disse
institutioner skulle varetage, højest varierende. I Øresundsregionen eksisterer der i det mindste tre, måske fi re, historiske lag af sådanne universitære institutioner.
Det dybeste lag er Københavns Universitet, åbnet i 1479 under tilsyn af biskoppen i Roskilde; univer-sitetet kan derfor ses som en omfattende fortsæt-telse af tidligere middelalderlige præsteseminarier. Mens universitetet skulle befæste den universelle katolsk-kristne lære, er der alligevel grund til at se det som et element i tidens forsøg på at stabilisere stats-dannende processer. Det var unionskongen, Christian I, der opnåede pavens tilladelse til at grundlægge den nye læreanstalt, der åbnede kun to år efter ærkebiskoppen i Uppsala, Jakob Ulvsson, grundlage et universitet der. Tilkomsten af disse in-stitutioner må derfor ses i lyset af de tendenser til opløsning af Kalmar-unionen, som prægede tiden; tendenser som efter Stockholms Blodbad endte med, at det nordiske politiske rum blev delt mellem to konkurrerende magtcentre. I stedet for een nord-isk statsdannelse blev der to, svarende til de to uni-versiteter.
Næste historiske lag er universitetet i Lund, grundlagt 1666. I de to århundreder, der var gået siden Københavns Universitet kom til, var meget sket som prægede forventningerne til den lærean-stalt. Lunds universitet var det femte svenske uni-versitet efter Uppsala, Tartu/Dorpat (1632), Åbo/ Turku (1640) og Greifswald (1456), som ved Tredi-veårskrigens afslutning i 1648 kom under den svenske konge. Set fra Stockholm blev disse
institu-TEMA
tioner en måde at knytte befolk-ningerne i fjerne dele af riget tæt-tere til staten, som efter reformationen et hundrede år tidligere var lutheransk. I den lutherske stat var kongen den øverste gejstlige såvel som verds-lige myndighed; dermed forenede han i sin person religiøs myndig-hed med statsligmyndig-hed. På samme måde var præster i sognene ikke kun gejstlige personer, som tog sig af deres menigheder i åndelige forstand. Præster fungerede tilli-ge som den lokale statslitilli-ge em-bedsmand, der varetog oplys-ningen af kongens undergivne gennem information om lovgiv-ning, egentlig undervislovgiv-ning, og så videre. At kontrollere, hvem der var præster, var således afgø-rende for centrale myndigheder, fordi præsterne udgjorde den di-rekte forbindelse, der forbandt staten med almue og borgere overalt. I forbindelse med opret-telsen af Lunds universitet blev dette fokus på præsten som Luth-eransk statslig embedsmand ganske åbenbart.
Ved opløsningen af Kalmar-unionen var den svenske krones
lande blevet omringet af den dansk-norske krones besiddelser. Bohuslän, Halland, Skåne, Ble-kinge, Gotland, Ösel, såvel som Härjedalen og Jämtland var dansk-norske områder. Ved at kontrollere begge sider af Øre-sund og ved at befæste den snæv-reste passage, Helsingborg-Hel-singør, kunne den dansk-norske konge kontrollere og i krisesitua-tioner helt stoppe kontakter mel-lem det svenske rige og verdens-markedet. Gennem en serie af krige forsøgte den svenske kong-emagt at frigøre sig af dette kvæ-lertag. Med Freden i Brömsebro, 1645, måtte den dansk-norske konge afstå Gotland, Ösel, Jämt-land og Härjedalen, samt lade den svensk krone holde Halland i 30 år. Igen i 1657-1658 var der krig; denne gang lykkedes det en svensk hær at gå over et islagt Storebælt til Sjælland og lægge militært pres på centret af den dansk-norske stat. Ved Freden i Roskilde, som blev forhandlet under påvirkning af internatio-nale magter, blev den dansk-nor-ske konges riger lemlæstet; Skå-ne, Halland, Blekinge, Bornholm,
Bohuslän og Trondheims Len blev overladt til den svenske kro-ne. Den svenske konge, Karl X Gustav, var imidlertid ikke til-freds med den opnåede fred og angreb igen sammen efterår dansk-norske områder. Det var en dårlig ide. International mag-ter, særlig Nederlandene, greb ind og hjalp den dansk-norske konge. Ved fredsslutningen i Kø-benhavn i 1660 fi k den dansk-norske konge Bornholm og Trondheims Len tilbage. Selv om den dansk-norske konge gik sejr-rigt ud af krigen 1658-1660 såvel som efterfølgende fjendtligheder, 1675-1679 og 1700-1720, så forblev den politiske grænse, der var blevet etableret i Øresund i 1658, uforandret. Internationale magter, Nederlandene, England, Frankrig, Rusland og skiftende tyske stater, så det som en fordel, at de to kyster ved Øresund blev kontrolleret af to stater. Det sik-rede, at strædet ikke kunne luk-kes for international handel. I 1658 var den dansk-norske konge imidlertid så lemlæstet, at de samme internationale magter tillod kongen i København at
32
TEMA
fortsætte med at opkræve told af passerende han-delsskibe ved Helsingør, som det var sket siden Middelalderen; denne told blev først ophævet efter pres fra USA i 1857. På den måde kom internatio-nale købmænd ufrivilligt til at betale for vedlige-holdelsen af den danske stat; et ganske enestående arrangement.
Efter fl ytningen af den dansk-svenske grænse til Øresund i 1658 var det i den svenske stats interesse at nedbryde loyaliteter til København og at etablere og vedligeholde nye til Stockholm. Fordi de var bindeledene mellem staten (fyrsten) og almuen, kom lokale statslige embedsmænd i fokus; og den største gruppe blandt disse statslige embedsmænd var præsterne. Hvis de ville, fi k præster, som sad i sognene i de len, der blev overladt til den svenske konge, lov at blive siddende. Men ledige præste-kald betød naturligvis en mulighed for at få indivi-der, staten kunne stole på, placeret lokalt. At for-hindre, at unge mænd fra svensk område søgte sig til universitetet i København, måtte naturligvis være en prioritet; hvem kunne vide, hvilke politiske loyaliteter de kunne udvikle der? Et nyt universitet, der kunne uddanne lokale til den statslige og reli-giøse forvaltning af de erhvervede provinser, blev placeret i Lund.
Etableringen af det nye universitet i den sydlige del af riget var således en bevidst strategi for at ud-bygge den Stockholm-loyale infrastruktur ikke mindst i Skåne. Disse intentioner blev endnu tydeli-gere, da den følgende krig, 1675-1679, gjorde det åbenbart, at den skånske periferi af det svenske rige lå uhyggeligt nær det dansk-norske magtcenter. Med en god vestenvind kunne en dansk hær være i
Skåne, endnu inden en kurer kunne få sadlet sin hest for at ride til Stockholm og advare om et an-greb. Lunds universitet blev derfor umiddelbart ge-netableret efter krigen. Samtidig blev der gjort mange andre forsøg på at knytte Skåne tættere til Stockholm; nogle af disse havde ikke den ønskede effekt, andre blev fundet nyttige og endte derfor med at blive etablerede dele af den svenske stats administrative strukturer.
De eksisterende universiteter voksede i de følgen-de århundrefølgen-der; samtidig vedblev følgen-de at varetage følgen-de opgaver, de havde, da Lunds universitet blev grund-lagt; mens kundskab blev skabt og lært, så blev po-litiske loyaliteter til fyrstehuset etableret og for-stærket. De grundlæggende forandringer, der prægede 1800-tallet (industrialisering, liberalise-ring og kapitaliseliberalise-ringen af næliberalise-ringslivet, nye videns-kabelige kundskabs-paradigmer, osv.), forudsatte imidlertid nye og forandrede uddannelser. Hele fol-ket skulle uddannes gennem nye folkeskoler. På landet blev der indrettet landbrugsskoler, mens tek-niske skoler og handelsskoler skød op i byerne. Mens en del af underviserne på disse skoler kom fra universiteterne, så stod disse nye skoler længe frit fra universitetssystemet. Samtidig med at nye kundskaber blev nødvendige i nye samfund, så blev samfundenes interesser i uddannelse også forand-rede. Studenter skulle ikke længere fostres til poli-tisk loyalitet til et fyrstehus, men til at arbejde for og varetage en langt mere abstrakt loyalitet til na-tionen som et evigt kulturelt fællesskab. Statens forvandling til en nationalstat fi k således konse-kvenser for den kundskab, som var relevant. At be-folke nationens politiske geografi med svenskere og
TEMA
34
danskere blev en umiddelbar konsekvens, som prægede ikke mindst de humanistiske og samfundsvidenskabelige fag.
Man skal frem til tiden omkring Anden Verdenskrig, før et tredje uni-versitært lag bliver skabt på nationale plan. Med krav fra private og of-fentlige arbejdsgivere om stadig fl ere og bedre uddannede medarbejdere, sker der en voldsom udbygning af de højere uddannelser. I Danmark og Sverige førte dette pres til ganske forskellige strategier. I Sverige blev han-delsskoler, tekniske skoler og andre institutioner, der havde rødder i 1800-tallet, ofte brugt som byggestene, der blev lagt sammen og brugt som grundlag for nye, bredere institutioner for højere uddannelser. Nye högskolor og universiteter voksede således frem spredt over hele landet – eller i det mindste over de større provinsbyer. I Danmark blev der kun tale om nogle få nydannelser: Aarhus (1928), Odense (nu Syddansk Uni-versitet, startet 1966), Roskilde (1972) og Aalborg (1974). I langt højere grad end tilfældet var i Sverige, var dette tredje universitære lag nyskabel-ser, der ikke var organis(atori)ske udviklinger af eksisterende institutio-ner.
Man kan argumentere, at forskellen skyldes de to landes geografi . Der kan vel være nogen værdi i sådan et argument; men det forklarer ikke, hvorfor Danmark behøver så langt færre universiteter end Sverige. Det forklarer heller ikke tendensen til at holde forskellige slags uddannelser adskilt i Danmark (specielle skoler for sygeplejersker, lærere, ingeniører, kunst), mens alle slags højere uddannelser efter reformen i 1977 samek-sisterer i det svenske högskole-system. De forskelle må ses i lyset af sta-ternes interesser i og styring af de højere uddannelser. Den stereotype forestilling er, at Sverige er meget centralstyret. På uddannelsesområdet vil man imidlertid fi nde, at de centrale myndigheder i Danmark har langt mere videregående og detaljeret indfl ydelse på den enkelte institution end tilfældet er i Sverige. Den danske uddannelsesverden kan således siges at være langt mere centraliseret end den svenske – både når det kommer til
antallet af institutioner og når det kommer til at se på, hvorledes disse institutioner fungerer.
Fra sin oprettelse bidrog Lunds universitet succesfuldt til integration af Skåne med det svenske rige. Fra 1800-tallet blev den kundskab, som blev skabt og videreført i Lund, en faktor der afstivede nationen og staten som relevante rammer for alle mulige erfaringer og processer. På den måde bidrog universiteterne også til at forstærke opfattelser af, at nationer, som danskere og svenskere, er forskellige. Den tredje generation af insti-tutioner underbyggede yderligere dette kulturelle-politiske projekt. Uni-versiteter kan således over hundreder af år tolkes som aktive agenter for staters interesser i integration. Selv om der var stærke regionale interesser bag for eksempel skabelsen af Aalborg Universitet, så var det styrkelsen af det regionale bidrag til det nationalstatslige (ikke mindste til økono-mien), som stod centralt, ikke regionen som en separat enhed.
Hvorfor er det i dag relevant at overveje disse historiske processer? Fordi der nu er tendenser som ændrer den beskrevne logik. Skabelsen af nye institutioner på det regionale niveau, som Malmö högskola, og på det overstatslige niveau, som Øresundsuniversitetet og Bolognaproces-sen, sætter grundlæggende spørgsmålstegn ved, om den nationalstatslige logik stadig skal udgøre rammen om forskning og undervisning. Set i et overordnet perspektiv, så er dette meningsfuldt. Bidrog de første univer-siteter til formeringen af de europæiske stater, anden generation til at sikre centralstaterne, og tredje generation til at underbygge nationalsta-terne, så er det logisk, at nye regionale og europæiske politiske mønstre og institutionaliseringer fremover vil forvandle også grundlagt for de in-stitutioner, hvor kundskab skabes og videreføres – fordi kundskab er magt.
36
TEMA
Universitetet
mitt i - varje - by
Kunskap är makt och lärosäten har fått tjäna som maktens
medel, såväl i Finland som i Sverige. Idag är det
regionalpo-litik och sysselsättningsfrågor som avgör placeringen av nya
svenska lärosäten. Istället för färre starka högskolor har
Sve-rige valt en linje med fl era mindre. Men det leder till A- och
B-lag bland lärosätena, skriver Heidi Avellan, som själv
kom-mer från Helsingfors och är politisk chefredaktör på
Sydsven-ska Dagbladet.
Med freden i Fredrikshamn 1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva till Ryssland. Finland slets från Moder Svea. Och med den försvann rikets tredje universitet - Kungliga Akademien i Åbo - som hade grundats 1640.
Inte heller nummer två är idag svenskt: 1632 grundades universitetet i Dorpat, alltså nuvarande Tartu. I Estland.
Efter Uppsala var dessa två alltså de äldsta universiteten i Sverige (den äldsta universitetsstaden är egentligen Greifswald i Pommern, Tyskland. Universitetet här grundades 1456, dock inte av svenskar. Men området var svenskt mellan 1631 och 1815). Idag ligger de utanför rikets gränser – vilket är en påminnelse så god som någon om att placeringen av nya
38
TEMA
höga lärosäten genom historien har handlat om po-litik. Områdena bortom Östersjön skulle förmodli-gen knytas starkare till den svenska centralmakten i Stockholm med sina universitet. Och universiteten gick förlorade med de förlorade territorierna.
Att dessa två universitet idag knappt nämns är förmodligen en följd av aktiv glömska. Istället för att grämas över förlusten valde Sverige nämligen att låtsas som om Finland inte hade varit en del av riket i århundraden, att välja framtiden och det moderna projektet framom nostalgin.
Eller, med Esaias Tegnérs ord i den patriotiska dikten Svea från år 1811, att utnyttja Sveriges na-turtillgångar fullt ut och ersätta förlusten:
”Gråt Svea, vad du mist; men skydda vad du äger. / Från Sundets rika strand längst upp i fjällhög Nord, /där Lappen fl ytta kring sin frihet och sin jord, /vad skogbekrönta berg, vad fält med skördar prydda. /Låt Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, /låt skörden blomstra opp i dina skogars natt. /Led fl odens böljor kring som tamde undersåter, / och inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Lund omnämns som Sveriges andra universitet, även om det alltså noga räknat skulle vara nummer fyra. Här invigdes universitetet 1668 - med syfte att försvenska den nyerövrade danska trakten.
Kunskap är makt och lärosäten har fått tjäna som maktens medel. I Sverige, såväl som på andra håll: Så snart Finland blivit ett ryskt storfurstendö-me döptes universitetet om till Kejserliga Alexan-ders-Universitetet. Nu var makten en annan och det skulle märkas i namnet. Efter Åbo brand 1827 fl yttades universitetet till den nya huvudstaden Hel-singfors. Så nära tsarens Sankt Petersburg, så långt ifrån konungens Stockholm.
Så kommer det sig att ”mitt” universitet ligger i hjärtat av den fi nländska huvudstaden, bland
affä-rer och banker, kontor och krogar. Spårvagnen sve-per förbi knuten och bilarna gasar i backen förbi den imponerande paradtrappan.
Huvudbyggnaden är en självklar del av miljön kring Senatstorget, den pampiga stadsbild som den nya huvudstaden gavs. Mitt på torget står tsar Alexander II staty och i bakgrunden skymtar den ortodoxa Uspenskijkatedralen, vars lökkupoler yt-terligare förstärker bilden av det ryska arvet.
Att just denna miljö fi ck tjäna som ”Sankt Pe-tersburg” eller rentav ”Moskva” i en rad fi lmer un-der kalla kriget är ingen slump. Filmteam från väst som inte fi ck tillträde till Sovjetunionen – eller som fann att miljöerna där var för förfallna – lånade det ryska i det fi nländska. Så får Kajsaniemiparken fö-reställa Gorkijparken i fi lmen med samma namn.
Kvarteren kring Senatstorget liknar tsarens stor-stad, av lätt förklarliga skäl: arkitekt Carl Ludvig Engel verkade i Sankt Petersburg innan han 1816 kom till Finland och blev arkitekt vid Johan Al-brekt Ehrenströms nybyggnadskommission – den lilla staden vid Vanda ås mynning skulle bli gran-dios.
Han fortsatte alltså i Finland där han slutat i Ryssland och lät nyklassicismen prägla det monu-mentala Senatstorget.
I denna miljö är universitetets huvudbyggnad en självklar del, intill domkyrkan, mitt emot Stats-rådsborgen och nära intill övriga regeringsbyggna-der, offentlig förvaltning och Finlands Bank. Detta är det nationella maktcentret: vetenskap och forsk-ning ger ytterligare pondus åt kvarteren med den högsta kyrkliga, ekonomiska och politiska mak-ten.
Och allt liknar alltså mer Sankt Petersburg än Stockholm.
40
TEMA
igen också från anrika Uppsala och Lund. Men idag byggs högskolorna ofta utanför centrum. Se bara på Stockholm där det mesta samlats på ängarna i Frescati eller Malmö där kunskapen bokstavligen tar över ter-räng från den gamla industristaden i Västra hamnen.
Bortom insyn från makten – eller bortom infl ytande? Jag vågar mig inte på en gissning.
Däremot är det uppenbart att placeringarna en bit från trängseln ger möjlighet till ett mer sammanhållet campus och en känsla av att här, just här, ligger högskolan.
Genom historien har placeringen av höga lärosäten styrts av maktha-varnas politiska motiv. Förr fi ck de uppenbarligen tjäna nationsbyggan-det. Idag tycks det handla om regionalpolitik och sysselsättning. Hur skall det annars förklaras att ett litet land som Sverige har nästan fyrtio universitet och högskolor på nästan lika många orter?
Det är kanske inte heller så förvånande att det bland de hundra hög-skolor i världen som rankas högst vad gäller konst och humaniora på den ansedda Times Higher Education Supplement i fjol inte fanns en enda svensk.
Våra nordiska grannar stod sig däremot hyfsat i konkurrensen: Kö-penhamns universitet var nr 18, Helsingfors och Oslo universitet delade plats 29. Den enda svenska institutionen bland de 200 toppuniversiteten, alla kategorier, var Chalmers tekniska högskola i Göteborg på plats 166. Redan på plats 62 återfi nns däremot Helsingfors universitet, på plats 66 Köpenhamn, plats 138 Århus och Oslo.
Nu behöver visserligen inte en rankning beskriva sanningen. Men bris-ten på svenska lärosäbris-ten i listan är ändå anmärkningsvärd. Det väcker åtminstone misstankar om misshushållning.
TEMA
Istället för färre starka högskolor med undervisning och forskning i topp-klass har Sverige valt en linje med fl era mindre. I något slags förment demokratisk anda smetas resurserna ut: för att hög utbildning skall kom-ma nära så många som möjligt och för att de goda effekterna av en hög-skola skall fördelas jämt över landet.
Men udda utbildningar på udda platser kan inte försvaras med syssel-sättningsskäl. Konstiga program på konstiga platser går inte att motivera med att invånarna annars fl yr glesbygden.
Visst är det en vacker tanke att fl er på det här sättet får en högre ut-bildning. Men i verkligheten uppstår också ett A- och B-lag bland både högskolor och studenter. Varför skulle en toppforskare välja en liten hög-skola i obygden? Varför skulle en student av toppklass göra det?
Nej, just det.
Högskolor går att kommendera fram med politiska beslut. Ekonomis-ka resurser till dem liEkonomis-kaså – när statens fi nanser så tillåter. Men kvaliteten utvecklas enligt andra lagar.
Ett sätt för de mindre och nyare högskolorna att konkurrera med an-rika lärosäten har varit att profi lera sig. Vid en första anblick verkar detta onekligen inte dumt, särskilt om det görs genom nytänkande och tvärvetenskaplighet som i Malmö. När dagens behov ställs mot en fakul-tetsindelning från medeltiden kan det samtida greppet ha en hel del att erbjuda.
Men odelat positivt är det inte.
Ett intressant inslag i debatten kom i senaste numret av Praktik & Te-ori (03:2005):
Patrik Hall, lektor i statsvetenskap vid Teknik och samhälle vid Mal-mö högskola, går till hårt angrepp mot denna trend och hävdar att detta
Varför skulle en toppforskare välja en liten
högskola i obygden? Varför skulle en student
av toppklass göra det?
42
missgynnar studenterna. Profi leringen innebär nämligen att det inte går att byta utbildningsort under studierna, eftersom till exempel en lärarut-bildning inte liknar en annan:
”Allt detta profi leringsprat underskattar och skymmer studenternas tankeförmåga. De vill ha den bästa utbildningen, inte den mest profi le-rade, oavsett var annorstädes som denna utbildning också råkar fi n-nas.”
Tänkvärt – också för en som mig, som brukar förespråka valfrihet, alternativ och marknadsekonomi med fri konkurrens. Och därför också möjligheten att göra reklam för sin produkt även då den råkar vara en skola eller ett offentligt fi nansierat utbildningsprogram.
Det gäller inte bara risken för misshushållning med resurser när stu-denter inte kan byta högskoleort med mindre än att de förlorar en massa tid på gå om eller läsa ikapp motsvarande studier här – eller helt enkelt inte kan fortsätta sina studier på annan ort.
Värre ändå är om högskolorna i jakten på studenter profi lerar sig så till den grad att genomgångna utbildningar inte längre är jämförbara.
Studenter satsar tid och pengar. De vill ha den bästa utbildningen. Inte de mest profi lerade.
Och när väl det är sagt: Malmö högskola imponerade med sitt nytän-kande långt innan det blev aktuellt för mig att börja jobba på Syd-svenskan; detta sagt i ett försök att beskriva ett mått av objektivitet.
Självfallet kan placeringen av en högskola – med ambitioner att bli universitet, dessutom - så tätt inpå anrika Lund diskuteras. Varför helt enkelt inte satsa ännu mer på Lund?
Kanske för att Lund är färdigt. Lund är Lund och det som har fungerat i generation efter generation har ett existensberättigande. Ju mindre po-litikers klåfi ngrighet når hit, desto bättre.
Men mer ändå för att rikets tredje stad självklart skall ha en högskola. Visst är etableringen regionalpolitik i någon mening, men av ett helt annat slag än då högskolor startas i glesbygden för att skapa sysselsättning.
När den gamla industristaden omvandlas till en stad med sikte på framtiden behövs nya tankar. Och nytänkande kan födas i storstilta pro-jekt: Öresundsbron, Bo01 i Västra hamnen, Turning Torso, Citytunneln, Hylliearenan…
TEMA
Utan en egen högskola är det svårt att hävda sig som kunskapsstad. Mal-mö ligger dessutom väl till i en region där samarbete med andra högsko-lor verkar allt mer självklart och rationellt.
En högskola i landets mest invandrartäta stad har dessutom goda chan-ser att bidra till integrationen: tröskeln till ett universitet på annan ort är självfallet högre än till en högskola som gör det möjligt att bo kvar hem-ma.
Men i Lunds skugga gäller det att satsa just på den profi lering som jag nyss var tveksam till. Hur går det ihop? Tja, kanske inte alls. Kanske studenterna i Malmö blir lurade av glassiga namn och kursbeteckningar som verkar framåt och fräscha, medan samhället omkring oss fortfaran-de värfortfaran-derar klassiska akafortfaran-demiska examina.
Eller så har Malmö faktiskt lyckats skapa utbildningar som motsvarar efterfrågan på dagens arbetsmarknad. Något som tyder på detta är den tvärvetenskapliga indelningen för utbildningsprogrammen och ett ax-plock bland höstens kurser: bland fem nya 120-poängsprogram fi nns ka-ospilotutbildningen, som länge varit en liten succé i Århus, och informa-tionsarkitekt, som kan underlätta allas vår vardag om fl er webbar blir användarvänliga i stället för teknikstyrda.
Sedan starten 1998 har utvecklingen på högskolan varit imponerande. Idag lär det fi nnas närmare 20 000 studenter och 1 100 anställda. Ambi-tionen är att utvecklas till universitet.
Klokt? Jag är inte övertygad.
Högskolan har redan en egen profi l och dess betydelse för Malmös omvandling från industristad till kunskapsstad är odiskutabel. Att uni-versitet sedan är ”fi nare” än högskola är faktiskt mindre viktigt. Frågan om universitet får framför allt inte avgöras på andra grunder än forsk-ning och kvalitet.
Ambitionen måste vara att bli bättre och bredare, på en gång. Det är bra utbildningar studenterna skall erbjudas. Inte fantasifulla ”profi ler” eller fi na titlar. Det är kvalifi cerad forskning som kan stärka Sveriges konkurrenskraft.
Det är bra högskolor som behövs. Inte ett universitet i varje by.
44
TEMA
Går det att på politisk väg, genom etableringen av nya
hög-skolor, styra en regions utveckling i en viss riktning? skriver
Kristian Sjövik, lektor i statsvetenskap vid Malmö högskola
och menar att de nya högskolorna ger arbetstillfällen och har
betydelse för en stads självbild. Samtidigt fi nns inget
själv-klart samband mellan expanderande utbildning och
ekono-misk-industriell tillväxt i en region.
När jag i slutet av 1980-talet begav mig från hemorten i Blekinge till Lund för att påbörja mina universitetsstudier i statsvetenskap och några andra samhällsvetenskapliga ämnen, funderade jag inte så mycket på om det gick att få några jobb på min tänkta examen (som jag till en början formulerade lite vagt som en ”fi l kand i några intressanta ämnen”). Frå-gan kändes rätt avlägsen och därmed också svår att besvara. Det skulle nog ordna sig till slut. Inte heller hade jag några funderingar på i vilken utsträckning som jag med min utbildningsgärning skulle kunna bidra till att öka nationens välstånd. Själva tanken, att jag genom min geografi ska fl ytt skulle kunna vara till nytta för Lund och dess regionala omnejd, skulle, om den överhuvudtaget väckts, förmodligen avfärdats som ab-surd. Varför skulle jag det? Universitetet var ju en statlig institution som i det här fallet råkade ligga just i Lund och det viktiga i sammanhanget var att denna institution klarade av att leverera en bra utbildning. Det
Akademiskt
lärosäte eller
regionalpolitiskt
instrument?
46
TEMA
egna fokuset var snarare inställt på att fi nna några intressanta fristående kurser, samt en bostad i Lund eller Malmö.
Väl inne i utbildningssystemet fördes förvisso en del samtal med andra kursare om nyttan av det man läste och då bland annat om fristående kurs trots allt var bättre än linje, eftersom valet av fristående kurs be-främjade självständigt tänkande och egen initiativförmåga. Ofta fi ck vi här medhåll av de egna lärarna, som ju själva plockat ihop sina universi-tetsexamina via fristående kurser utan någon ”onödig styrning uppi-från”. Men så mycket diskussioner om utbildningens mera generella samhällsnytta och politiska styrning – vare sig denna skulle kunna hän-föras till nationell eller regional nivå – blev det aldrig, det starka intresset för samhällsfrågor och politik till trots.
Kanske berodde detta ointresse (eller kanske snarare brist på refl ek-tion) på att vi befann oss i en förhållandevis egocentrisk fas i livet kom-binerat med en allmänt bristande samhällserfarenhet, men också för-modligen på att denna typ av frågor inte hade samma politiska aktualitet som idag. Den svenska forsknings- och utbildningspolitiken har nämli-gen under de senaste 10-15 åren gått mot en ökad betoning på högsko-lornas nationella och regionala samhällsnytta (se t.ex. Dir.1997:67, i SOU 1998:128, Sörlin & Törnqvist 2000, Benner 2001). Inte minst den regionala nyttan har blivit föremål för omfattande politiska diskussioner, utredningar och beslut i samband med att fl era högskolor etablerats med uppgiften att, vid sidan av att erbjuda enskilda studenter nya kunskaper och förmågor, bidra till att lyfta regioner och städer som drabbats av hög arbetslöshet och industriell strukturomvandling (se t.ex. SOU 1996:70, SOU 1997:13). Denna något tudelade, men inte nödvändigtvis motstri-diga uppgift, aktualiserar en rad intressanta frågor som behöver en kon-tinuerlig artikulering och diskussion.
Inte minst gäller detta för Malmö högskola, som ju i många avseenden utgör ett intressant illustrativt fall för att diskutera den här typen av frå-gor. Hur ska vi förhålla oss till att Malmö högskola, vid sidan av uppdra-get att skapa och genomföra bra utbildningar och viss forskning, också förväntas spela en aktiv regionalpolitisk roll? Är det möjligt att spela denna mångsidiga roll på ett entydigt och klart sätt eller står vi inför ett svårlösligt dilemma där värden som akademisk lärofrihet, autonomi och kritiskt tänkande riskeras på bekostnad av olika regionalpolitiska mål och närstående band till det omgivande samhället? Och går det verkligen att på politisk väg, via etableringen av nya högskolor, styra en region el-ler en stad i en viss önskvärd riktning?
Det är, så här i efterhand, uppenbart att de erfarenheter av universitets-studier som jag fi ck i samband med min grund- och sedermera forskarut-bildning i Lund i rätt så hög grad var präglade av det ideal som Wilhelm
TEMA
von Humboldts först formulerade, och som senare kom att översättas till en svensk kontext av framför allt fi losofen Christoffer Jacob Boström under mitten av 1800-talet. Enligt detta ideal skulle universitetets profes-sorer i sina roller som ämbetsmän och forskare åtnjuta stor forsknings- och undervisningsfrihet. Tanken var att universitetets professorer till-sammans med sina underordnade lärlingar i denna autonoma miljö skulle framställa den nya tidens kunskap, en kunskap som sedan skulle komma samhället till nytta. Det var dock inte tal om någon mera prak-tisk nytta vilket också återspeglades i att forskningen mer var inriktad på klassiska bildningsämnen än på tillämpad naturvetenskap, teknik eller för den delen social och ekonomisk ingenjörskonst. I denna forsknings- och utbildningspolitiska tradition fanns det inte heller några uttalade ambitioner att knyta den högre utbildningen till några regionalpolitiska mål. Den eventuella samhällsnyttan – som således formulerades i ab-strakta termer – hade i första hand ett nationellt fokus. Inte heller fanns det några tydliga ambitioner att bredda universitetsutbildningen för att söka nå bredare lager av medborgare eller att lägga grunden för en ökad samverkan med näringslivet. Universitetsutbildningen var istället i hög grad en nationell angelägenhet, förbehållet ett begränsat antal autonoma lärosäten, och med ett begränsat antal forskare och studenter. Detta ideal kom i stor utsträckning att forma de svenska universiteten långt in på 1900-talet. (Sörlin & Törnqvist 2000:kap.4)
Det var först under andra halvan av 1900-talet som det började dyka upp några vagt formulerade regionalpolitiska mål inom den statliga ut-bildningspolitiken, bland annat i samband med satsningen på universitet i Umeå under 1960-talet och etableringen av Luleå tekniska högskola under 1970-talet. Tillsammans med den mer allmänna etableringen av tekniska högskolor i Sverige skedde här en öppning mot ett ökat samar-bete med det omgivande samhället och näringslivet. Under 1970-talet formulerades också för första gången den så kallade tredje uppgiften i högskoleförordningen där högskolans lärare och forskare anmodades att ”informera” det omgivande samhället om forskning. Det stora genom-brottet för idén om högskolor som regionalpolitiska instrument och part-ners till aktörer i det omgivande samhället kom dock under 1990-talet, då en rad högskolor etablerades med ett tydligt uppdrag att bidra till den lokala och regionala samhällsutvecklingen. Denna politiska trend mot en mera utåtriktad samhälls- och näringspolitisk funktion för högskolorna, stärktes också genom att den tredje uppgiften fi ck en tydligare formule-ring i 1997 års högskolelag, där de svenska högskolorna och universite-ten ålades att ”samverka med det omgivande samhället” (a.a.). Det är också i denna utbildningspolitiska kontext som Malmö högskolas regio-nalpolitiska uppdrag kom att formuleras:
