Kunskaper och historiemedvetande

Rotenberg menar att de lärare som bjuder in medlemmar från Förintelsens Ögonvittnen att föreläsa för sina klasser inser vikten av att göra dem införstådda i vad Förintelsen verkligen innebär samt att de genom sina historieböcker inte får tillfredsställande kunskaper då Förintelsen enligt Rotenberg inte är tillräckligt uppmärksammad i de svenska historieböckerna. Rotenberg hävdar att utrotningen av judar är en händelse som eleverna skall förkovra sig i då det kan hända igen och att det faktiskt inträffade i ett modernt såväl som västerländskt land. Beitner anser att de lärare som bjuder in honom att föreläsa, är övertygade om att det som han berättar är sanning. Enligt honom är medlemmarna i Förintelsens

Ögonvittnen ett levande bevis på att koncentrationsläger har existerat och han tror att de utgör

Enligt Beitners mening, motverkar deras besök rasism och antisemitism.

Zablocki informerar om hur han vanligen blir kontaktad utav lärare som undervisar i religion och historia. De lärare som kontaktar honom hävdar att deras elever kan lära sig mycket mer om Förintelsen och förstå den på ett betydligt bättre sätt om de får träffa en individ, vilken har varit med om det Andra världskriget såväl som Förintelsen, istället för att endast läsa om detta i sina historieböcker eller att se en film om Förintelsen. Han berättar också hur han vid många besök, får förfrågan om att bli filmad under sin föreläsning, vilket han alltid uppmuntrar och ställer upp på. Det är oerhört viktigt för honom att verka för sin sak då det finns färre och färre överlevande kvar från Förintelsen. En annan anledning till att lärare på olika skolor vill att Zablocki skall komma och föreläsa, hävdar han vara att det finns en hel del elever i Sverige som har vänster- eller högerextrema åsikter. Båda dessa menar Zablocki vara lika allvarliga och oacceptabla då de har varit orsaken till oerhört många människors lidande under historiens gång. Gleitman tror att de flesta lärare anser det vara viktigt att Förintelsen varken förringas eller glöms bort. Hon menar att om Förintelsen förglöms, kan en liknande händelse återigen inträffa. Gleitman påstår att en bra lärare inser vikten av att undervisa om Förintelsen och är övertygad om att de lärare som bjuder in henne tror att hennes erfarenheter kan hindra rasism såväl som nynazism.

Att vara ute och föreläsa för eleverna är inte bara oerhört viktigt anser alla våra fyra informanter, det är dessutom deras plikt. Beitner säger att han tänker på sina och andras familjemedlemmar som inte klarade sig. Då frågar han sig om han har jag gjort tillräckligt för dem? Han berättar därpå att han ibland har mycket dåligt samvete. Han undrar varför just han har överlevt. Han menar på det att han inte var mer utbildad, rikare, starkare eller mer intelligent än någon annan i lägren. Vissa utav de människor som blev mördade i koncentrationslägret sade till dem som överlevde att inte glömma bort dem, utan istället berätta för världen om deras öden. Frågan kvarstår dock menar han: ”Har vi gjort tillräckligt som tack för att vi överlevde? Har vi hedrat deras minne tillräckligt genom att upplysa samhället om de illgärningar som förekom?”

Gleitman säger precis som Beitner att det är viktigt för dem att vara ute och föreläsa eftersom de döda inte har någon talan. De som dog i koncentrationslägren skall inte bli glömda menar hon, varvid hon därför anser det vara viktigt för dem att vara ute och föreläsa samt upplysa eleverna om sanningen om Förintelsen.

Rotenberg betraktar det som viktigt för alla människor att prata om sanningen bakom Förintelsen. Hon framhäver hur det finns oerhört mycket ondska i världen och att hon inte trodde att det skulle ske en sådan omfattande mängd horribla händelser efter det att det Andra världskriget tagit slut. Det finns saker som är omöjliga att förstå, hjärnan klarar det inte, menar Rotenberg. Med tanke på de hemskheter som har hänt efter det Andra världskriget tycker hon inte att människorna har förstått och lärt sig av sina misstag. Detta är en stor anledning till varför hon fortfarande anser att det är viktigt att vara ute och föreläsa.

Zablocki berättar att om han inte hade tyckt att det var viktigt att föreläsa och berätta för människor om Förintelsen, hade han inte gjort det. Under de 33 år som han har åkt runt och föreläst såväl som berättat om Förintelsen har han insett att om Förintelsen inte sågs som viktig i det svenska samhället, hade inte han ideligen blivit ombedd att komma.

Då han ständigt erhåller brev såväl som annan respons från sina åhörare, är det Zablockis åsikt att han genom att föreläsa i hög grad påverkar dem som lyssnar på honom.

Enligt de fyra informanternas mening, har inte eleverna i dagens svenska skola tillräckliga kunskaper om Förintelsen. Vad detta beror på är de emellertid oeniga om. Beitner tror att det inte står tillräckligt mycket om Förintelsen i historieböckerna. Han säger att om folk inte blir upplysta om och ständigt påminda om Förintelsen, glöms den till slut bort.

Zablocki tror att dagens elever i den svenska skolan har otillräckliga kunskaper angående Förintelsen därför att historieämne idag har för liten betydelse. Han menar att i flertalet av dagens svenska skolor har historieämnet nästan avskaffats. Rotenberg tror också att eleverna i de svenska skolorna har otillräckliga kunskaper, men att detta givetvis är oerhört svårt att fastställa. Hon är optimistisk samt tror att deras kunskaper om Förintelsen i allmänhet blir bättre och bättre, men menar att det också är väldigt individuellt beroende på skola såväl som lärare. Gleitman är mer resolut när hon säger att hon har erfarenhet från skolorna att eleverna inte har tillräckliga kunskaper om Förintelsen. När hon frågar dem om de har hört talas om någon specifik händelse, datum, person eller plats i samband med Förintelsen svarar de ofta att de inte vet. Hon tror att det kan bero på att vissa av de svenska historielärarna väljer att inte undervisa om Förintelsen på grund av den betydande minoritet utav förnekare som finns i Sverige.

Den stora anledningen till besöken på skolorna menar de fyra informanterna vara just att eleverna med egna ögon skall få se en överlevande samt med sina egna öron höra dennes röst. De anser att ett personligt möte med en överlevande som är ögonvittne till de fasansfulla

händelser som utspelade sig i koncentrationslägren är lärorikt för eleverna eftersom de blir mer uppmärksamma och lyssnar mer intensivt än vad de kanske skulle göra när deras lärare talar om Förintelsen. Våra fyra informanter är dessutom övertygade om att det blir svårare för revisionister att förneka Förintelsen efter ett besök av en överlevande. Det är därför som de fyra informanterna hävdar det vara särskilt viktigt att besöka olika skolor innan det är för sent.

Beitner gillar att ge exempel vid sina besök. Han brukar ofta ge en liknelse till sina elever eftersom han anser det vara viktigt att eleverna konkret känner igen sig i hans berättelser. Enligt Beitners mening ger ett konkret exempel en oerhört stor effekt vad gäller strävan att försöka göra eleverna införstådda i vad Förintelsen innebar. Han uppmanar eleverna att blunda när de kommer hem och utföra sina vardagliga sysslor i en kvart med ögonen stängda. Han menar på att då kanske de kan få känslan av hur det känns att vara blind. Han hävdar att den som inte upplevt denna specifika händelse, aldrig riktigt kan sätta sig in i hur det verkligen känns. På samma sätt använder han ett något mer extremt exempel, vilket han däremot inte uppmanar sina elever att genomföra. Han berättar att han fick arbeta i lägret i en tunn tröja i regn såväl som snö för att sedan lägga sig och sova i de blöta kläderna.

Eleverna skall då tänka sig att blöta en tröja i iskallt vatten för att sedan ta på den.

På detta vis tror han att de kanske kan förstå lite bättre. Känslan kan han aldrig förmedla, utan den måste eleverna på egen hand uppleva för att om möjligt kunna förstå.

Det som han berättar är en kolossal och annorlunda värld för eleverna. Eleverna brukar säga till honom att en bok går att skriva med hjälp utav penna och papper, men en ögonvittnesskildring måste man uppleva.

Samma sak gäller när de diskuterar hur många judar som dog under Förintelsen.

Beitner tror att endast läsa en sexa och sex nollor i en bok, inte resulterar i särskilt mycket behållning. Om han däremot ger ett konkret exempel vid föreläsningarna, som till exempel att när han kom till Sverige år 1947 var Sveriges befolkning sex miljoner. Då tog han tåget från Ystad till Haparanda igenom hela landet. Beitner beskriver för eleverna om de kan föreställa sig hur han i sådant fall inte skulle träffa på en enda människa då alla sex miljoner svenskar skulle vara döda. Zablocki och Rotenberg är inne på samma linje som Beitner när de säger att det bästa och mest effektiva sättet att förmedla en insikt om vad Förintelsen innebar samt dess konsekvenser är att de personligen får träffa såväl som ta del av en individs upplevelser. Genom att träffa person som har överlevt Förintelsen, tror de att det blir svårare för dem som

sätter sig emot Förintelsens inträffande att verka. Genom att höra deras egna ord, gör detta ett betydligt större intryck på eleverna än vad de exempelvis tillgodogör sig via sina skolböcker.

Gleitman får ofta kommentaren från eleverna att de uppskattar att hon kommer ut samt föreläser och med detta besök har de blivit upplysta om en hel del saker de tidigare inte hade någon kunskap om. Många elever har sagt till henne att besöket har gjort mycket mer nytta än historiska spelfilmer, böcker eller deras lärares undervisning i skolan. De är helt enkelt de sista vittnena från den tiden. Gleitman skildrar hur även de som har lätt för att falla för nazismens lockelse eller var involverade i sådana kretsar kommit till henne efter föreläsningen och kramat om såväl som tackat henne. En del elever har dessutom gått fram till henne och sagt att de nu vet sanningen bakom Förintelsen. I hemmet kanske de aldrig pratar om Förintelsen. Gleitman anser samtliga förändringar som hon frambringar vara lika viktiga, oberoende hur många de är. De rasistiska åsikter som en del elever har, anser Gleitman vara ett resultat utav okunnighet och dåligt inflytande. Hon menar att eleverna önskar vara tuffa och visa detta för sina kompisar. Hon tror att de helt enkelt vill vara en del av ett gäng.