Omfattning och nyfikenhet

Rotenberg återger hur det i slutet av 1980- talet i Sverige fanns en muslimsk radiotalare i Stockholm, vilken förnekade att Förintelsen någonsin hade förekommit. Denna radiotalare hävdade enligt Rotenberg att Förintelsen var humbug, att sex miljoner judar aldrig dog under det Andra världskriget och att det hela enbart var judisk propaganda.

Det var enligt Rotenbergs mening huvudsakligen på grund av denna radiotalare som föreningen Förintelsens Ögonvittnen bildades, varvid samtliga medlemmar hade som uppgift att berätta och föreläsa om sina liv såväl som erfarenheter. Rotenberg informerar därefter att hon har åkt runt och föreläst om sitt liv såväl som sina erfarenheter under 19 år samt att hennes första föreläsning tog plats i Svalöv.

Zablocki omtalar hur han under sina första år i Sverige, ville glömma bort sina upplevelser, vilket innebar att han inte gärna samtalade om sina erfarenheter från Förintelsen.

I samband med att han gifte sig och skaffade barn, blev det dock svårare för honom att förtränga sina minnen. Zablocki klargör att han var obenägen att berätta om sina upplevelser och den förnedring som han hade varit med om, vilket innebar att hans barn visste väldigt lite om detta.

Enligt Zablockis mening, beslutade han sig för att börja föreläsa om sitt liv i samband med att hans äldsta dotter påbörjade sina gymnasiestudier på Heleneholmsskolan i Malmö.

Hon upplyste sin lärare om att hennes far hade suttit i Auschwitz. Hennes lärare kontaktade och inbjöd därefter Zablocki till att föreläsa för eleverna på Heleneholmsskolan.

Zablocki menar att detta var inledningen till hans verksamhet som åskådliggörare och att han under årens lopp, har utvecklat såväl som anpassat sina föreläsningar till sina åhörare.

Han understryker dock att grunden till hans föreläsningar alltid har varit densamma. Zablocki skildrar hur han med sina föreläsningar alltid får positiva gensvar, vilket för honom har varit en manande faktor. Efter att under 17 års tid ha åkt runt såväl som besökt olika skolor på egen hand, bildades föreningen Förintelsens Ögonvittnen och i samband med detta, anslöt sig Zablocki omgående till denna förening.

Gleitman berättar att föreningen Förintelsens Ögonvittnen grundades år 1991 då förnekandet av Förintelsen var i full gång. Gleitman skildrar hur den allmänna inställningen till Förintelsen var annorlunda år 1991 och att det inte var någon som ville lyssna på deras berättelser, trots att medlemmar av Förintelsens Ögonvittnen erbjöd sig att föreläsa.

Gleitman omnämner också den muslimska radiopratare ifrån Stockholm, vilken förnekade Förintelsen och att detta för henne kändes oerhört kränkande. Enligt Gleitman spred denna radiopratare antisemitisk propaganda och därför samlades Gleitman, tillsammans med några andra överlevande, varvid de beslutade sig för att agera och därutav bildades föreningen

Förintelsens Ögonvittnen. Gleitman förklarar att hon har åkt runt till olika skolor samt föreläst

om sitt liv och sina erfarenheter sedan år 1991.

Beitner valde att ställa upp i ett debatt program i TV en gång som handlade om den tyska flickan Anne Frank. I detta TV program frågade en journalist honom om han någon gång i lägren svävade i livsfara. Beitner påpekade då att han varje sekund svävade i livsfara.

Denna händelse var en viktig orsak till varför han började föreläsa eftersom han blev mycket besviken på denna journalist. Beitner tycker att svenskarna tog hand om de judar som kom till landet på ett förträffligt sätt. De gav dem deras mänskliga värde tillbaka. Han ser det därför som sin skyldighet att vara ute och upplysa samhället om sina hemska upplevelser. År 1988- 89 blev det aktuellt med förnekandet av Förintelsen. Som ordförande i den Judiska

Kulturföreningen fick han då flertalet samtal. Eftersom Beitner inte hade tid att svara på alla

samtal, tilldelade den Judiska Kulturföreningens styrelse honom två individer från församlingen som skulle hjälpa till. Den första var Harry Rubenstein som var studierektor vid

Malmö Borgarskola och den andra en vän till honom som var lärarinna. Tanken var först att Beitner skulle vara ordförande för gruppen Förintelsens Ögonvittnen, men eftersom han redan var ordförande för den Judiska Kulturföreningen, blev istället Harry Rubenstein ordförande. År 1991 bildades föreningen Förintelsens Ögonvittnen. Beitner hade skrivit ihop en lista med 30 tänkbara namn, varav 15 utav dessa anslöt sig till föreningen. Senare värvade Beitner ytterligare tre personer till föreningen.

En gemensam fråga som alla informanter har fått ute på skolorna är om de har sett Hitler. Beitner nämner att han finner denna fråga som omogen. Enligt Beitner är sannolikheten inte stor att fyra människor ifrån olika delar av Polen som för tyskarna dessutom inte var önskvärda, skulle ha mött Hitler. Däremot har Beitner blivit inbjuden till Nürnberg rättegångarna där han har sett och lyssnat på de åtalade nazistförbrytarna.

Zablocki förklarar att han vid tillfälle varit på skolor, vars åhörare varit mellanstadieelever eller yngre. I samband med detta har frågor ställts utav individer, vilka enligt Zablockis mening uppenbarligen inte har förstått vad han har talat om. Detta har resulterat i att han ogärna besöker skolor, vilkas elever är yngre än högstadieelever. Beitner är inne på samma linje när han berättar att han har erfarenheter om att elever i yngre än 15 år oftast inte har speciellt mycket kunskaper om Förintelsen.

Vid de flesta föreläsningstillfällena menar de fyra överlevande att eleverna är fullständigt chockade utav deras berättelser och att de därför inte har några frågor.

Rotenberg förklarar att oftast anser hennes åhörare att hon via sin föreläsning redan har besvarat deras frågor. Ibland finns det en del elever som däremot är nyfikna och undrar. Mestadels handlar dessa frågor om sådant som de fyra informanterna inte tagit upp i sina berättelser. Exempel är om de tror att Gud existerar? Om de har förlåtit tyskarna eller om de fortfarande känner hat? Om de har besökt de berörda platserna efter krigets slut? Samt hur de har kunnat uthärda livet efter kriget och nu orkar med att föreläsa om de horribla händelser som de har varit med om? Ibland får de även frågor om kriget i sin helhet eller tiden i koncentrationslägren, men oftast är det frågor som handlar om tiden efter år 1945.

Beitner berättar att han ofta får frågan om varför han inte berättar mer om sig själv. Rotenberg ställer ibland egna frågor till sina åhörare för att få igång en diskussion, men också för att hon vill veta hur de känner såväl som om de förstått, varvid de oftast säger att hon redan har besvarat samtliga utav deras frågor.

Beitner, Zablocki samt Gleitman anser att Förintelsen inte uppmärksammas tillräckligt mycket i skolorna. De understryker i intervjuerna att detta gäller för de skolor som de har besökt och de lärare, vilka de har pratat med ute på skolorna. Hur det är i andra klasser på andra skolor vet de inte. De överlevande berättar att det finns många lärare på de skolor, vilka de överlevande har besökt som inte önskar samarbeta med Förintelsens Ögonvittnen och det finns också många skolor, vilka aldrig hör av sig till föreningen. Detta tror vi kan ha till sin grund att många lärare inte känner till gruppen Förintelsens Ögonvittnen och att detta är anledningen till att de inte har hört av sig. De fyra överlevande tror också att många lärare inte vill arbeta med Förintelsen eftersom det är ett känsligt och problematiskt ämne. Det finns elever som kanske haft anhöriga som fallit offer för nazist regimen såväl som elever som förnekar att Förintelsen någonsin ägt rum.

Zablocki anser att skolorna först och främst bör diskutera Förintelsen mycket i klassrummen samt om möjlighet finns, även anordna en föreläsning med en överlevande.

Därefter tycker han att eleverna skall få läsa mycket samt se eventuella historiska dokumentärfilmer om Förintelsen, vilket enligt hans mening kan ge dem en djupare insikt.

Rotenberg är av en annan uppfattning än de övriga tre. Hon tycker att Förintelsen uppmärksammas tillräckligt mycket i de skolor som hon har besökt, men hon tycker samtidigt att fler skolor borde anordna föreläsningar med en överlevande då Förintelsen inte får förringas. Huruvida lärarna i de svenska skolorna arbetar tillräckligt mycket med Förintelsen, är enligt Rotenbergs mening oerhört svårt att fastställa då hon hävdar detta vara väldigt individuellt. Ett ställningstagande att ha i åtanke är att bara för att vissa skolor inte hör av sig till Förintelsens Ögonvittnen behöver det inte nödvändigtvis betyda att de försummar Förintelsen, menar hon på.

Beitner berättar att när hans son en dag kom hem från skolan, visade han upp sin historiebok. I den stod det endast att under det Andra världskriget omkom många judar. Detta var förvisso på 1970- talet i Sverige, varvid Förintelsen inte uppmärksammades på samma sätt som den gör idag, resonerar Beitner.

Beitner tror att européerna skämdes under en lång tid eftersom de inte stoppade Hitler i tid. Efter kriget skulle många länder ta emot människor som blivit lidande under krigsåren och först då insåg de hur hemskt dessa människor måste ha lidit, säger Beitner.

Gleitman berättar att det finns en bok som heter Om detta må ni berätta som gjordes i samband med konferensen om Förintelsen i Stockholm år 2000 då Göran Persson var statsminister. De finns många skolor som hon har besökt där eleverna inte har fått boken. Hon tycker därför att den borde spridas mycket mer. I början spreds den mycket enligt Gleitmans mening eftersom det var nyhetens behag, men på senare tid har det minskat.

Den skall inte finnas enbart på någon enstaka skola utan den skall läsas igenom på riktigt. Det är oerhört viktigt att Förintelsen uppmärksammas, anser hon. Hon frågar sig själv ibland varför det inte görs mer för att upplysa eleverna idag. Hon menar nämligen att ungdomar är viktigare än vuxna eftersom de är nationens framtid.

Genom föreläsningarna tror alla de fyra informanterna att en sorts nyfikenhet och intresse skapas för att lära sig mer om Förintelsen. De tror att denna nyfikenhet i synnerhet gäller Förintelsen eftersom många elever redan känner till krigets aspekter under det Andra världskriget. De tror att flertalet elever har ögonen och öronen öppna vid föreläsningarna, vilket de överlevande senare ser på de brev eleverna skriver till dem. Där märker de att eleverna har förstått samt att de har blivit nyfikna att lära sig mer. Eleverna skriver ibland att de skall berätta för sina barn att de har träffat en överlevande från Förintelsen.