Kunskapsöversikt

Nedan följer en mindre kunskapsöversikt över viktiga aspekter som lyfts fram gällande demensvård generellt och dagverksamheter för personer med

demenssjukdomar i form av nationella och lokala riktlinjer samt ett axplock ur aktuell forskning på området.

4.1 Personcentrerad omvårdnad

År 2010 gav Socialstyrelsen ut Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010. Riktlinjerna syftar till att vara ett vägledande stöd för beslutsfattare och personal i kommun, landsting och region gällande att

organisera och utföra vård och omsorg om personer med demenssjukdomar på ett evidensbaserat sätt, med god kvalitet i fokus. I riktlinjerna finns ett antal rekommendationer vilka har rangordnats enligt en prioriteringsskala för att belysa vilken angelägenhetsgrad verkställandet av insatserna bör ha.

En av Socialstyrelsens tyngre rekommendationer berör vikten av att organisera socialtjänstens insatser till demenssjuka personer utifrån ett personcentrerat omvårdnadsperspektiv. Enligt riktlinjerna innebär detta synsätt att man sätter

personen och inte dennes sjukdom i centrum och att all omvårdnad utgår från den enskildes individuella livsmönster, värderingar och önskemål. I detta synsätt ingår också att personalen strävar efter att lära känna och förstå hur den demenssjuke tidigare levt sitt liv, att värna den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt att bjuda in och uppmuntra anhöriga och andra i det sociala nätverket kring den demenssjuke till delaktighet i vården och omsorgen.

4.2 Individanpassade och meningsbärande aktiviteter

rekommendationen om att socialtjänsten ska erbjuda individanpassade dagliga aktiviteter till personer med demenssjukdomar. Även denna rekommendation prioriteras högt enligt de nationella riktlinjerna (Socialstyrelsen, 2010).

Aktiviteterna ska syfta till att skapa struktur och mening i vardagen samt ge en känsla av tillhörighet och välbefinnande. Vikten av fysisk aktivitet kombinerat med dagliga aktiviteter betonas också, detta då försämrad kognitiv och fysisk förmåga hos många demenssjuka bidrar till ett ökat behov av stöd till att kunna utföra sådana aktiviteter. För att kunna tillgodose behovet av individanpassade aktiviteter och för att kunna avlasta anhöriga till demenssjuka rekommenderas socialtjänsten i varje kommun att erbjuda personer med demenssjukdomar en plats i en dagverksamhet som specifikt riktar sig till denna målgrupp

(Socialstyrelsen, 2010).

Rämgård (2009:8) redovisar i sin forskningsrapport ”Platsens betydelse för dementa” att personer med demenssjukdomar har ett stort behov av att få delta i småskaliga, vardagliga aktiviteter som är flexibla och situationsanpassade efter varje individs förutsättningar och önskemål. När aktiviteterna utgår från varje persons behov i nuet blir de meningsbärande. Rämgård (ibid.) menar vidare att det inte går att enbart utgå från individens tidigare intressen och önskemål: ”Det är vad som är meningsbärande i stunden som ger dementa socialt välbefinnande i vardagen”. (Rämgård, 2009:8 s. 130)

Till behovet av att få individuell aktivering kommer också behovet av stöd och vägledning i vardagen. Personalen måste försöka guida och styra in den

demenssjuka på rätt spår samtidigt som ska försöka tillgodose de önskemål och behov som föreligger för den personen just idag (Rämgård, 2009:8).

Större aktiviteter som utflykter eller stora grupparrangemang har mindre god effekt och blir mindre meningsbärande för en demenssjuk person. Aktiviteterna som dementa deltar i ska helst ske i individuella former eller alternativt i

mindre gruppsammansättningar med rumsliga avgränsningar mellan

grupperna. I större grupper kan dementa människor lätt bli stressade, oroliga och deras kognitiva förmåga kan försämras ytterligare (Rämgård, 2009:8).

Ytterligare en typ av aktiviteter som Rämgård (2009:8) har identifierat som viktig och meningsbärande för personer med demenssjukdomar är den att få komma ut och vistas i lokalsamhället, till exempel genom promenader eller att få gå i affärer och liknande. Dessa stunder bidrar till att demenssjukas sociala rum vidgas och bidrar till ett ökat välbefinnande. Rämgård (ibid.) påpekar dock att det är viktigt att personalen avläser den demenssjukas mående och humör eftersom möjligheten att tillgodogöra sig sådana aktiviteter skiftar mycket från dag till dag.

4.3 Anhörigas roll

När en person insjuknar i en demenssjukdom påverkas i hög grad även de anhöriga och närstående i nätverket omkring denna person. Dessa personer kan vara i behov av olika hjälpinsatser och psykosocialt stöd, exempelvis i form av olika typer av avlösning. Avlösningen kan till exempel arrangeras i form av en dagverksamhet för demenssjuka för att erbjuda andrum och egentid till den som vårdar och stöttar i hemmet (Socialstyrelsen, 2010).

Anhöriga kan också fungera som en mycket viktig informant och resurs för personalen inom demensvården vad gäller att kartlägga och lära känna den demenssjuke personens tidigare liv och vanor, till exempel genom att fylla i en levnadsberättelse över personens liv. Rämgård (2009:8) betonar att det därför är av stor vikt att anhöriga involveras i vårdtagarnas vardag och att deras

synpunkter om hur den demenssjuke uppnår socialt välbefinnande tas tillvara.

Enligt Staffanstorps kommuns Riktlinjer demensvård (2008) ska socialnämnden:

”Verka för att ha en tät kontakt med närstående till personer med

demenssjukdomar för att ge stöd och kunskap för att om möjligt underlätta närståendes roll.”.

4.4 Personalens förutsättningar

Sveriges Kommuner och Landsting redovisar i rapporten Framgångsfaktorer inom äldreomsorgen (2010) att en av de åtta identifierade framgångsfaktorerna för att uppnå goda resultat inom äldreomsorgen är en välutvecklad

personalstrategi. Detta innebär i praktiken att personalen erbjuds

utvecklingsmöjligheter inom sitt yrke; till exempel i form av ökat ansvar,

förbättrade villkor, formaliserade vidareutbildningar i samarbete med högskola och universitet och andra kompetenshöjande insatser. En viktig åtgärd som lyfts upp i arbetet med kompetenshöjning av personalen är möjligheten att få ta del av handledning, särskilt för de som arbetar med demenssjuka.

Staffanstorps kommuns riktlinjer (2008) fastställer att personalen inom

demensvården fortlöpande ska ges handledning, möjlighet till reflektion samt kunskapsutveckling.