6.1.1 Kunskap hos allmänheten
Kunskapsutvecklingen kring hiv och hur pass väl samhället har kunskap om hiv är något som våra intervjupersoner upplevde var bristande inom många delar. En bidragande faktor till detta menar Intervjuperson 2 var att hiv lätt faller i glömska, detta eftersom andelen av befolkningen som lever med hiv är så pass liten. Detta är något som även Intervjuperson 4 belyser när hen menar på att de medicinska framgångarna, vilka innebär en väldigt låg smittsamhet samt hävd informationsplikt för många, bidrar till att det inte längre pratas om hiv på samma sätt med vänner och bekanta. På så sätt sprids inte kunskapen i sociala sammanhang. Intervjuperson 4 säger i sin intervju att personer som lever med hiv tycker det preventiva arbetet är positivt, men å andra sidan är något som påverkar personer med hivs känslor. Genom att samhället mer och mer arbetar bort hiv upplever en del personer med hiv sig som en grupp vilken kommer att ”dö ut”. Detta är något som skapar en oro hos personer med hiv, då hiv är något de kommer leva med resten av livet. Intervjuperson 5 säger att de nya effektiva medicinerna innebär ett ganska “vanligt” liv och att det därför inte talas om hiv. Om man ser till den äldre generationen tar intervjuperson 5 upp att hen upplever mycket okunskap hos dem. De som var vuxna på 1980-talet när hiv uppmärksammades fick en bild av att det leder direkt till aids och får en dödlig utgång. Dessa tankar finns fortfarande kvar än idag och är svårt och komma ifrån, säger intervjuperson 5.
Kunskapen om de välfungerande medicinerna samt hivs utveckling når inte ut eftersom de bidrar till ett så pass “normalt” liv att framgångarna inom det medicinska inte väljer att belysas i samhället. Detta kan liknas till vad Intervjuperson 1 beskriver som “ja men det är bara ett piller om dagen- konceptet” där de välfungerande medicinerna hamnar i så pass stort fokus att helhetsbilden av vad hiv innebär försvinner. Eriksson (2012) beskriver i sin studie ett behov av normalisering kring diagnosen för personer som lever med hiv. Rädslan och oron som uppstår i tankar kring en möjlig stigmatisering och diskriminering blir en stressfaktor som leder till att personer med hiv inte berättar om sin diagnos för andra. Alltså kan därför en korrelation mellan stigmatisering-
eller rädslan för stigmatisering-, de medicinska framstegen och den bristande kunskapen om hiv göras. Intervjuperson 5 belyser även vikten av att inte fokusera alltför mycket på stigma hos personer som lever med hiv, då detta kan påverka dem negativt, och likaså hos de personer där stigmat behöver tas bort.
Vår sjunde intervjuperson menar att samhället har en kunskap om att det går att leva med hiv utan att utveckla aids, men hur välfungerande dagens mediciner är, är kunskap som inte nått ut i samhället. Intervjuperson 2 menar att samhället har fått en viss utvecklad kunskap, och säger att man förr hade en bild av att hiv var en sjukdom som dödade personer. Intervjuperson 7 menar att kunskapen nu finns till den grad att allmänheten vet om att det inte längre är en sjukdom med dödlig utgång, tack vare dagens mediciner.
Intervjuperson 1 pratar om kunskapens spridning och dess svårighet att nå ut till hela samhället. Hen pratar om algoritmer och dess inverkan på vem som får kunskap om hiv via internet. Även intervjuperson 6 har denna uppfattning och säger att det finns väldigt bra information om man kollar runt men att många inte söker den kunskapen. Den bristfälliga kunskapen i samhället som våra intervjupersoner upplever kan stärkas i Folkhälsomyndighetens studie Hiv i Sverige 2016, där 37 % av respondenterna inte upplever att de har den kunskapen om hiv och andra könssjukdomar som de behöver.
6.1.2 Kunskap inom sjukvården
Kunskapen hos allmänheten är som tidigare nämnt bristande inom många områden. Kunskapen når inte ut ordentligt och gamla stagnerande tankar om hiv, som att den bland annat är en dödlig sjukdom med dödlig utgång, finns fortfarande kvar. Vad som kommer belysas i detta kapitel är hur kunskapen inom hälso-sjukvården brister inom hiv.
Intervjuperson 3 tar upp att hen mött läkare vilka efter ett möte med en hiv-patient tar handsprit och upplever en oro efter mötet. Intervjuperson 3 har även haft kollegor som undrar om hen själv har valt att arbeta med hiv-patienter och sedan bemött hen med en “stackars dig” attityd. Bosenius och Nilsson (2017) tar i sin studie upp samma exempel om sjukvårdspersonal som tar på sig extra handskar eller desinficerar stolen som hiv-patienten sitter på vid ett möte. Bosenius och Nilsson (2017) hänvisar detta beteende som sjukvårdspersonalen använder sig av i sitt bemötande som brist på kunskap inom hiv. Den bristfälliga kunskapen bidrar i sin tur till en stigmatisering som överförs på hiv-patienterna. Då stigma är en utmärkande och nedvärderande egenskap hos en person (Goffman 2011) leder detta till att personer som lever med hiv utmärks på grund av sin hiv och därför blir misskrediterande och där med utsätts för diskriminering. Genom stigmatisering från vårdpersonal leder det till en distansering mellan personal och hiv-patienterna (Bosenius och Nilsson 2017). Bosenius och Nilsson (2017) tar även upp att den stigmatiserande processen är något som yttrade sig i att vårdpersonalen stereotypiserade hiv-patienterna. Detta bidrog till att patienterna uppfattade vårdpersonalen som antagande till att de antingen var homosexuella, prostituerade eller narkotikamissbrukare. Detta ledde i sin tur till att hiv- patienterna fick ta del av den nedvärderande moral och stigmatiseringen som finns inom de stereotyperna.
Intervjuperson 2 menar på att hen själv hamnat i situationer där den bristfälliga kunskapen om hiv är tydlig inom sjukvården. Professioner inom sjukvården, exempelvis vårdpersonal, som förväntas ha kunskap om hiv saknar ibland detta,
menar hen på. Intervjuperson 3 styrker detta genom att påpeka att det borde vara kontinuerlig och omgående information om hiv för att utesluta rädsla hos vårdpersonalen. Intervjuperson 3 exemplifierar med att personer som lever med hiv många gånger känt oro över att gå till sjukhuset, just över att de inte vet hur de ska bli bemötta från sjukhuspersonalen. Intervjuperson 3 har träffat en läkare som efter ett vårdmöte med en hiv-patient tvättade sina händer. Intervjuperson 3 har träffat vårdpersonal som känner en oro inför ett möte med en patient vilken lever med hiv. Den ständiga oro som inte bara kommer från allmänheten, men också från professioner, bidrar till att självstigmatiseringen hos personer som lever med hiv blir större (Bosenius och Nilsson 2017). Personer med hiv tillämpar attityderna som allmänheten och “de andra” har, på sig själva, vilket i sin tur kan leda till social isolering (Goffman 2011). Ett upplevt stigma är något som påverkar personer i frågas psykiska hälsa negativt, vilket i sin tur leder till att personens fysiska hälsa påverkas, då de inte vågar söka sig till sjukvården och få den behandling som de behöver (Bosenius och Nilsson 2017).