Hur en person som lever med hiv uppfattar att de sexuella relationerna är efter besked om diagnosen, är enligt Intervjuperson 1 varierande. Hen säger att det
påstås att det många gånger kan skilja sig åt gällande vilken sexuell läggning personerna i den sexuella kontakten har. Intervjuperson 1 menar att det bland heterosexuella inte finns en lika stor kunskap om hiv som hos homosexuella. Det kan därför anses vara enklare för heterosexuella att leva med hiv då de inte stöter på frågan om hiv på samma sätt som i hbtq-kulturen. Att leva i tvåsamhet, bli accepterad av sin partner och smälta in blir enligt intervjuperson 1 enklare då kunskapen inte är lika hög. Inom hbtq-kulturen är kunskapen och medvetenheten om hiv mycket större och därför blir möjligheterna att smälta in svårare. Intervjuperson 4 menar på att tidigare relationer är något som kan påverka personen som lever med hiv och säger:
“om man har en långvarig relation och den partnern är stöttande och accepterande så är det ju en sån stark skyddsfaktor ju. Och liksom om den
relationen då håller så blir det ju inte så, det blir ju mycket lättare då. Att fortsätta sexualiteten och så. Och då behöver man ju inte det här dilemmat när
man ska berätta och så. Då vet ju partnern det liksom..”
Den relation en person med hiv haft tidigare påverkar individens hälsa positivt och personen finner därigenom en trygghet och acceptans i sin partner. Detta påverkar även personen som lever med hivs välmående och livskvalité positivt. I takt med att livskvaliteten är hög blir även självbilden högre. Detta leder i sin tur till att självstigmatiseringen blir lägre (Goffman 2011). Med en hög självbild klarar en person som lever med ett stigma, i detta fall en person som har hiv, att tackla allmänhetens ord och tankar. Istället för att isolera sig från omvärlden och sänka sin psykiska hälsa leder detta till en mindre grad av självstigmatisering (Cedenbalk och Torres Riviera 2013). Dock är det viktigt att understryka att en relation för en person med hiv, där partnern har låg kunskap om hiv, inte innebär att personen kan fly från verkligheten. Vad som tas upp i samtliga intervjuer är att allmänhetens kunskap inte når ut på det sätt som det borde. Stigmatiseringen från allmänheten kan därför vara en bidragande faktor till att personen som lever med hiv känner sig stigmatiserad, då den tillämpar attityder och bemötande på sig själv. Detta leder i sin tur till att självbilden försämras och livskvaliteten sänks (Goffman 2011).
En del som däremot inte har ett fast förhållande ser det självklara alternativet i att berätta, menar intervjuperson 5 på. Intervjuperson 5 belyser just vikten av att hur påfrestande det kan bli att hålla sin hiv-diagnos hemlig. I en heterosexuell situation blir det enkelt för stunden att hålla det hemligt och dölja det för sina närmaste. Detta kan leda till depressioner samt ifrågasättande av den egna attraktionskraften och tillräckligheten- “är jag bra nog?”. Att hålla det hemligt är en av de tre strategierna som Bark och Magnusson (2016) tar upp i sin studie. Denna strategi leder många gånger till social isolation samt depression. Anledningen till att personer som lever med hiv inte berättar är för att de är rädda för stigmatisering samt avvisning (Bark och Magnusson 2016). Något som intervjuperson 3 även tar upp.
Hur bemötandet är i de sexuella relationerna kan många gånger vara avgörande för personens fortsatta mående. Rädslan av att bli avvisad, som intervjuperson 3 nämner, är ständigt påtaglig och en viktig anledning till att vissa personer som lever med hiv väljer att undvika eller helt avstå från sex. Genom att låta rädslan för avvisning ta över får personerna i fråga även en ändrad livskvalité- en sämre sådan. Detta är något som Dzanic, Knutsson och Sterner (2008) visar i sin studie. I många fall väljer personer som lever med hiv att avstå från sex då de tror att de
kommer bli avvisade. Rädslan är så pass stor att de låter den ta överhand. Dzanic, Knutsson och Sterner (2008) tar även i sin studie upp att den rädsla som finns hos en person med hiv om möjlig avvisning, och därmed hamna i ett stigmatiserat fack, många gånger är lika jobbigt som att faktiskt bli det. Alltså kan rädslan om stigmatisering vara lika påfrestande som den faktiska stigmatiseringen. Sambandet mellan att bli stigmatiserad och livskvalité visar sig i Folkhälsomyndighetens studie (2017) ha ett stort samband. Respondenterna med ett högt stigma visade sig ha en lägre livskvalité. Detta yttrade sig i två olika stigman vilka var den negativa självbilden och oron över allmänhetens inställning till personer som lever med hiv.
Att leva med hiv och samtidigt ha ett förhållande, oavsett sexuell läggning, är något som kan påverka personen som lever med hiv. Folkhälsomyndigheten (2016) visar i sin studie Att leva med hiv, att personer som levde med hiv och inte hade ett fast förhållande visade på en lägre livskvalité, än de som hade en partner. Vår sjunde intervjuperson menar även på att livskvalitén är beroende av många andra faktorer vilket även intervjuperson 1 instämmer på. Intervjuperson 7 beskriver livskvaliteten som sociodynamisk samt föränderlig. Det beror inte endast på kön och ålder utan hen menar på att psykologiska samt fysiska faktorer spelar roll på en persons livskvalité. Intervjuperson 7 betonar även att livskvaliteten har påvisats ha en spiral nedåt om sexlivet är sämre och personen inte är nöjd med det. Intervjuperson 1 menar även att livskvaliteten påverkar en på alla olika plan i livet. Både jobbsituationen, men även familjesituationen- när man ska berätta eller inte berätta.
I mötet med en person som lever med hiv menar Intervjuperson 5 att den instinktiva rädslan är något som ofta infinner sig. Här menar hen på att den instinktiva rädsla hos personer som inte själva lever med hiv, men är i en relation med någon som har det, är något som kan sjunka bort. Starkare känslor tar istället över och rädslan för hiv försvinner. Intervjuperson 5 tar upp ett exempel där det är en man och kvinna som träffas. Kvinnan får reda på att mannen har hiv. Hon blir avskräckt, men allt eftersom kunskapen om hiv växer, växer även hennes förälskelse i denne man. Den instinktiva rädslan som hon kände från början tog till en början över hennes känslor och “vann”. Senare växte hennes kunskap, och därav försvann rädslan, vilket gjorde att hennes känslor för mannen kom tillbaka. Eriksson (2012) visar i sin studie på att det finns tre strategier vilka personer som inte lever med hiv tar till för att skapa en distans. Dessa är fördomar, negativa känslor samt diskriminerande handlingar. Exemplet i ovanstående stycke visar just på hur det kan se ut i en verklig situation. Det är dock inte alla gånger som historierna får ett sådant slut. Det finns även de situationerna där stigmatiseringen tar över. Utvecklingen av de diskriminerade handlingarna för personer som lever med hiv menar Eriksson (2012) får utlopp i att personer som faktiskt lever med hiv tar ett socialt avstånd och det påverkar den mentala hälsan negativt. Intervjuperson 6 tar upp ett exempel där hen hade en patient som levde i ett kollektiv. Patienten packade alltid ner sin tandborste trots att hiv inte överförs via saliv, och hen hade en välinställd behandling, vilket innebär väldigt låga chanser att smitta. Detta gjorde hen just för att rädslan av att smitta någon annan med hiv var så stor. Intervjuperson 6 säger att många av de som lever med hiv tar på sig ett större ansvar än vad de behöver. Rädslan i att smitta någon annan är något av det värsta som kan hända, i deras värld, säger Intervjuperson 6. Eriksson (2012) visar i sin studie på att 78 procent i hög grad är oroliga över att berätta om sin hiv.
med om att nära personer eller vänner i ens omgivning har tagit avstånd eller att de förlorat dem helt på grund av hivinfektionen. I denna process kan det förekomma stigmatisering i form av att personer som inte vågar berätta om sin hiv-diagnos hellre väljer att hålla det för sig själva. Hur varje individ väljer att hantera sitt stigma beskriver Goffman (2011) som individuellt. Då vissa väljer att ta tag i situationen direkt och försöka fixa till det finns det andra, som tidigare nämnt, fortsätter leva i förnekelse (Goffman 2011).