Kuratorernas arbete med ungas psykiska ohälsa

Resultat i jämförelse med tidigare forskning

På individnivå anser informanterna att alliansen är viktig i det främjande och förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa hos unga. Alliansen beskrevs som betydelsefull, för annars kan de varken stötta eller hjälpa ungdomen. Därav kan betoningen av alliansen ses som en

komponent för att uppnå psykiskt välmående. Dessutom lyfte informanterna upp om det professionella bemötandet gentemot ungdomen, att de ska vara lyhörd, empatisk, tillgänglig och se ungdomen. En studie visar att unga tycker att den professionella ska ha egenskaper som stabil, öppen och empatisk (Manso & Rauktis, 2011). I en annan studie beskrevs professionella på särskilda ungdomskliniker som motiverade, intresserade och hade

kompetens om ungdomar (Thomée et al., 2016). Dessa två studier presenterar egenskaper som kan ses vara betydelsefulla i alliansen med ungdomar. Även fast de betonar olika egenskaper kan dessa jämföras med vad våra informanter nämnt innan. Dessa egenskaper kan ses som viktiga för att kunna bygga en god allians. En god allians mellan de parter som ska ingå i en samtal kring de ungas psykiska ohälsa är otrolig viktig för att samarbetet ska bli konstruktivt och givande för den unga. Alliansen kan vara helt avgörande för att den unga ska bli bättre och att den ska känna sig delaktig i arbetet. Skulle kuratorn inte motsvara den unges

förväntningen om empati och inkännande eller om kuratorn skulle ställa för höga krav på den unga, skulle denna inte känna sig sedd eller känna sig delaktig i arbetet. Detta skulle då inte leda någonstans för den unga och därmed har den professionella inte hjälpt den unga. Det kan vara helt avgörande att kuratorn är medkännande och ställer de krav på den unga som de kommit överens om. Detta gör att det blir möjligt för den unga lyckas nå sitt mål om att uppnå psykisk hälsa.

I tidigare forskning beskrivs det att kuratorer inom elevhälsan och ungdomsmottagningen arbetar förebyggande för att ta bort hinder och främja psykisk hälsa (Isaksson, 2016;

Socialstyrelsen, 2016; Uppdrag Psykisk Hälsa, 2016). Informanterna studien använder sig av olika former av insatser kring psykisk ohälsa som har främjande och förebyggande karaktär. De försöker bland annat främja och förebygga den psykiska ohälsa hos unga genom enskilda samtal med ungdomarna, där MI är en förekommande samtalsmetod de använder sig av. De använder sig även KBT och ACT. Dessa metoder har ett gemensamt syfte att ge unga styrka, kompetens och självförtroende att kunna förändra och forma sina liv. Eftersom psykisk ohälsa kan te sig olika hos unga, kan det vara bra att det finns olika former av insatser. Enskilda

samtal ger förutsättningen för en förtroendefull allians med kuratorn, och att den unga får verktyg som gör det möjligt att hen kan bearbeta sin psykiska ohälsa.

På gruppnivå har vissa av informanterna föreläsningar och studiebesök för att ge ungdomarna kunskap om vad psykisk ohälsa är och hur de kan hantera oro och ångest. En nackdel med dessa föreläsningar och studiebesök kan vara att alla unga inte känner sig bekväma med att prata eller höra om psykisk ohälsa, då det kan vara ett känsligt ämne. Psykoedukation kan anses vara viktig då det ger de unga kännedom om vad psykisk ohälsa är. Dessutom vågar alla inte gå till en kurator, därmed kan föreläsningar och studiebesök vara ett sätt för att nå ut till dessa ungdomar.

Många av informanterna nämner att de normaliserar kuratorns roll genom att vistas i miljöer där ungdomarna befinner sig, till exempel i kapprummen med mera. De har märkt att på så vis normaliseras psykisk ohälsa hos unga, då de är öppna och vänder sig till kuratorerna vid behov av hjälp och stöd. Därmed reduceras det stigma som finns mot psykisk ohälsa. Resultatet stämmer överens med vad Folkhälsomyndigheten (2018) rapporterar om att unga idag är öppen för att söka hjälp på grund av att de är medvetna om psykisk ohälsa. Det är en positiv utveckling att unga idag har en större insikt av sitt psykiska mående och vågar vända sig till olika enheter för att få hjälp. Dessutom är det viktigt att kuratorn är åtkomlig, då hen även lättare kan nå ut till unga som inte vågar komma till kuratorn själv.

Vissa av informanterna har en utbildning i KBT vilket kan anses vara en styrka i arbetet med de unga. Eftersom det framkommer i resultatet att väntetiderna till BUP är långa skulle det vara en idé för fler kommuner att erbjuda de professionella som arbetar nära unga en KBT utbildning. Visserligen är det en ekonomisk fråga då KBT utbildningen är dyr, och många kommuner har ej möjligheten att betala den av olika skäl. Däremot om personal i exempelvis Elevhälsan fick utbildning i KBT skulle unga kunna få lättare form av terapeutisk hjälp i tidigt skede. Samt skulle Elevhälsan kunna hålla ungdomen uppe vid ytan under de långa väntetiderna, så det inte blir en tragisk utgång i väntan på terapeutisk hjälp.

Informanterna uppger att de, beroende på vilken enhet de tillhör som kurator, har olika former av samverkan med bland annat föräldrar, Elevhälsan, Samtalsmottagningen, Socialtjänsten, UMO och BUP. Detta stämmer enligt vad som framgår om att kuratorn och Elevhälsan ska samverka med andra professioner (Isaksson, 2016; Socialtjänsten, 2016). De informanter som

arbetar inom elevhälsan och UMO har oftast hand om lindrig och måttlig psykisk ohälsa. De uppger att om de bedömer att ungdomen har en allvarlig psykisk ohälsa så remitterar de till BUP, och de i sin tur har ansvaret att bedöma om ungdomen är i behov av deras vård. Bedömer inte BUP att ungdomen har en sådan allvarlig psykisk ohälsa kan de avvisa en remittering och låta en annan enhet ta hand om ungdomen. Det kan anses kallhjärtat att avvisa en ungdom som själv tycker att hen mår så pass dåligt, då BUP tar hand om allvarlig psykisk ohälsa. Däremot måste de prioritera de unga som behöver den typen av vård, men då finns risken att de unga som inte får hjälp ramlar mellan stolarna. Därför är det viktigt att olika hjälpinstanser försöker hjälpa ungdomen så gott det går efter avvisad remittering.

En av informanterna berättade om det nya projektet “En väg in”. Det består av ett team från vården, skolan, polisen och socialtjänsten, som ska ge ungdomen snabbare tillgång till vård och stöd. Detta projekt liknar “Första linjen”, som syftar till att olika professioner i en samlad verksamhet ska ge barn, unga och föräldrar rätt stöd och hjälp vid psykisk ohälsa (Uppdrag Psykisk Hälsa, 2018; SKR, 2016). Projektets etablering kan möjligtvis underlätta för samverkan med andra aktörer. Vidare kan samverkan i projektet troligtvis bidra till en helhetssyn, där individbaserade insatser ges efter vad ungdomen anses behöva för att må bättre i sin psykiska hälsa. Projektet kan även leda till att den unga får rätt och snabb hjälp i ett tidigt skede. Förhoppningsvis om detta projekt visar positivt resultat, kanske fler

kommuner väljer att använda sig av det.

Analys av resultat – Systemteori och Empowerment

Enligt ett systemteoretiskt perspektiv behövs hänsyn tas till alla system för att samverka och forma en helhetsbild av individen (Payne, 2015). Utifrån resultatet går det som sagt att urskilja en samverkan som informanterna beskriver och att dessa sker på olika nivåer, där de arbetar konkret tillsammans eller remitterar för att ungdomen ska få en bättre livskvalité. Till exempel kan informanterna från Elevhälsan rekommendera eller skicka vidare ungdomen till UMO, eller remittera till BUP för att ungdomen ska få rätt stöd och hjälp. Lika här går det att uppfatta en helhetssyn hos informanterna, då de som Öqvist (2018) än en gång menar att de inte stirrar sig blint på de separata delarna. Informanterna försöker som sagt samverka med alla aktörer, de som befinner sig i ungdomens nätverk samt övriga instanser som kan ge ungdomen stöd. “Första linjen” som beskrivs kan också uppfattas som ett system som erhåller en helhetssyn för individen, där olika samlade professioner kan erbjuda rätt och snabb hjälp som är individbaserad.

På tal om vad informanterna förklarar om samverkan och deras ansvarsområden går det att upptäcka det som Öqvist (2008) påtalar om hierarkiska strukturer. Speciellt när det kommer till beskrivningen av olika vårdnivåer för att behandla ungas psykiska ohälsa. Som sagt har BUP hand om allvarlig psykisk ohälsa, medan UMO och Elevhälsan tar hand om de

lindrigare fallen. BUP kan ses vara den som står högst upp i hierarkin, eftersom BUP kan likt som Öqvist (2008) redogör reglera de lägre nivåerna. BUP reglerar de lägre nivåerna när det kommer till en remittering. Antingen kan de ge eller avvisa ungdomen vård, och då får hen vända sig till en annan vårdinstans. Som sagt kan det anses grymt att avvisa en ungdom som behöver hjälp. Samtidigt som BUP har sina restriktioner att följa och om de bedömer att den unga inte är i behov av deras vård, så krävs det att en annan enhet kan backa upp med rätt vård. Öqvist (2008) redogör att gränserna mellan systemets olika plan måste bibehållas för att helheten ska fungera. Oavsett om det gäller samverkan i form av “Första linjen” eller med aktörer från andra enheter, är det klokt att bevara gränserna mellan olika vårdnivåer. Alla kuratorer har olika kunskapsnivåer om psykisk ohälsa beroende på vilken enhet de tillhör. Fastän de kanske får större insikt och utbyte av kunskap genom samarbete med andra professioner, är det viktigt att var och en tar hand om sitt område utifrån deras position som kurator. Det skapar en helhet genom att veta vilken respektive enhet som har hand om vilken form av problematik, och det kan skapa en trygghet hos de unga som söker hjälp för sin psykiska ohälsa.

Det råder inget tvivel i resultatet som redovisas ovan att empowerment genomsyrar

informanternas arbete. Empowerment syftar till att utrota negativa hinder för att individen ska få kraft till att göra förändring, samt kunna förbättra dennes självförtroende och egna

förmågor (Payne, 2015; Askheim & Starrin, 2007). Vilket går att likna med syftet som de främjande och förebyggande insatserna informanterna nämner om, som ska ge ungdomen självförtroende, kunskap och styrka att hantera sin psykiska ohälsa. Informanternas

motivering av att alliansen är “A och O” går att relatera med vad Payne (2015) redogör om att relationen är avgörande för att hjälpa individen till en förändring och bättre livssituation. Annars kan de som sagt inte hjälpa ungdomen om relationen inte fungerar. Samtidigt lyfts viktiga egenskaper upp i det professionella bemötandet i resultatet som kan liknas med det Askheim och Starrin (2007) tar upp, om att personen ska känna sig sedd, hörd och tagen på allvar. Dessa egenskaper har som sagt presenterats som viktiga i tidigare studier och

ungdomen, blir hen stärkt i att kunna hantera sin psykiska ohälsa. Fastän ungdomen får

verktyg och terapeutisk hjälp som ska stärka denne, behöver det inte betyda att ungdomen kan bota den psykiska ohälsan på egen hand. Eftersom alla har olika förutsättningar för att hantera kriser kan empowerment fungera bättre eller sämre för vissa. Därför kan det anses vara viktigt att ungdomen själv är motiverad till att ta tag i sin psykiska ohälsa för att empowerment ska fungera.